”Idolskapandet har ställt till det och musik har en underordnad roll. Det finns en slit och släng-mentalitet som är obehaglig och ingen artist får en chans att utvecklas. Därför fyller Dag Vag en uppgift, kanske mer än någonsin.”
Stig Vig, frontfigur i Dag Vag, om temperaturläget inom dagens sönderkommersialiserade musikbransch (BLT 20/3).
– Hur i helvete gick det här till?!
Musikern Gösta Linderholm i Sveriges Jazzband föreföll chockskadad. Han satt hela kvällen på krogen Gyldene Freden i Stockholm och ältade hur Grammisjuryn egentligen var funtad. Den frågan var han knappast ensam om i den kommersiella musikindustrin.
Vi skriver 1972. Vad hade hänt?
Jo, årets Grammis för ”bästa svenska LP” hade precis gått till Philemon Arthur & The Dungs självbetitlade debutplatta. Vilka personer som dolde sig bakom det märkliga gruppnamnet visste ingen. Mer än att det var två anarkistiska skåningar som bankade på kastruller och element medan de skrålade osannolika låtar som In kommer Gösta, Henning i sin presenning, Ingenting i din hjärna och Dyngan rinner i takt.
Kul, genialiskt eller bara vansinnigt? Åsikterna om plattan som utmanade alla gängse konventioner var minst sagt delade. Följden blev i vilket fall att musiketablissemanget ansåg att Grammispriset blivit meningslöst och lade ner alltihop i 15 år.
Ännu idag är sanningen om Philemon Arthur & The Dung höljd i dunkel. En sådan gåta är ju onekligen fascinerande. Under den nu pågående dokumentärfilmsfestivalen Tempo i Stockholm visas Philemon Arthur and The Dung – Jakten på orkestern utan ansikte. Det är filmarna Jonas Johannesson och Martin Snygg som haft ambitionen att sticka hål på Musik-Sveriges bäst bevarade hemlighet. Enligt dem själva var de ytterst nära att lyckas. Men valde frivilligt att avstå.
Jonas Johannesson förklarar i en intervju för TT Spektra:
– Vi har den största respekt för bandet, deras musik och deras val att vara anonyma. Visst, vi skulle få jätterubriker om vi avslöjade dem, men det skulle samtidigt kännas för jobbigt. Vi är hellre en del av myten än de som spräcker den. Det beslutet kändes oerhört bra.
Jag har faktiskt en gång själv försökt bringa klarhet i saken. Envisa rykten har ju i alla år sagt att Philemon Arthur & The Dung skapades som ett revolutionärt plojprojekt av bröderna Mikael och Thomas Wiehe. Hittills har de tigit som muren.
Men när jag häromåret intervjuade Mikael Wiehe i samband med att han gjorde en konsertturné med Åge Aleksandersen (finns att läsa här), kunde jag förstås inte låta bli att ställa den ärrade proggkungen mot väggen:
Handen på hjärtat nu! Var det du och Thomas?
– Jag har inga kommentarer till den frågan.
Hur ska jag tolka det?
– Du ska tolka det precis så.
Wiehe var omöjlig att rubba. Mysteriet kvarstår.
Fast lät han ändå inte lite lurig på rösten?
John Lennon sa att Beatles var större än Jesus. KISS är inte lika anspråksfulla när det gäller deras egen stjärnstatus. De nöjer sig med att vara större än… Fredrik Reinfeldt!
Följande är ett utdrag från en intervju som radioprataren Ian Camfield på brittiska XFM i London gjorde med Gene Simmons den 9/3:
GENE SIMMONS: What I miss is stars… A star is bigger than the songs you write or sing, or the band you’re in. You become a Persona. Marilyn Monroe was bigger than the movies she was in. Elvis is the definition of rockstar. It ain’t about the songs, it’s about the carisma and the Persona. And either you got it. Or you don’t.
IAN CAMFIELD: KISS have got it?
GENE SIMMONS: By some measures and some marketing companies they are the four most recognized faces on planet Earth. Even above and beyond leaders of countries, prime ministers and so on. Not everybody is sure what a leader of a country looks like. Do you know what the leader of Sweden looks like?
IAN CAMFIELD: Not at all!
GENE SIMMONS: That’s correct.
IAN CAMFIELD: But everybody in Sweden know what KISS looks like!
Hela intervjun finns att höra här.
Den franske sociologen Pierre Bourdieu skrev några år före sin död en liten tänkvärd stridsskrift, Om televisionen (Sur la télévision, 1996). Han såg TV som det största, mäktigaste och mest inflytelserika av alla medier. Således var det TV som satte normen för berättelserna om världen. Och detta var så gott som uteslutande av ondo.
Ty mediets hårt uppdriva jakt på tittarsiffror, dess skamlösa ytlighet, villigheten att till varje pris underhålla och behaga, fick televisionen att bli ”ett verkligt hot mot alla former av kulturproduktion”. Liksom även en fara för ”det politiska livet och demokratin”.
Kort sagt: TV tillber enbart den råa kommersialismen, vilken tenderar att urholka alla värden och trivialisera allt.
Skurvat, måhända. Men det veritabla kloakutsläpp som väller ut genom våra TV-apparater varje dag, dygnet runt, gör onekligen att man inte kan undgå att ge Bourdieu visst pessimistiskt erkännande. Att det ligger något i hans iakttagelser om televisionens marknadsnihlistiska nivillering av kulturen och politiken tycks John Lennons öde bekräfta.
Beatlesikonen har nämligen precis återuppstått. Som försäljare i TV-reklamen för Citroëns nya modell DS3 (se klippet här). Vad ska man säga? Ur led är tiden, ingenting är heligt. En av de mest legendariska, profilerade representanterna för det radikala 60- och 70-talets counterculture omvandlas till en krass bilnasare á la Hederligare Harry. Snacka om att dräneras på sitt kulturella kapital.
Tacka Yoko Ono. Det är hon som gett bilmärket grönt ljus för reklaminslaget. Sonen Sean ursäktar tilltaget enligt följande:
”Nu har jag sett reklamen och jag förstår att folk är upprörda. Men det var aldrig pengar som låg bakom beslutet, förhoppningen var att pappa på det här sättet skulle förbli en viktig person i offentligheten. Reklamen riktar sig till unga, det finns få kommunikationsvägar som är så effektiva som TV.”
Tråkigt då att familjen Lennon uppenbarligen inte läst sin Bourdieu.
Björn Ulvaeus har skrivit en saga. The little white piano är titeln. Finns exklusivt att köpa som bok på utställningen ABBAWORLD i London. Berättelsen uppges gå i H.C. Andersen-stil och ska handla om pianot som Ulvaeus klinkade fram flera av ABBA:s låtar på i sin skärgårdsstuga under 70-talet.
”The little white piano was just standing there gathering dust in our old cabin, and after all these years it was now about to go on this amazing journey together with ABBAWORLD. The story just begged to be written,” säger Ulvaeus i ett pressmeddelande.
Det verkar ju riktigt skojigt och underhållande. Nja. Kanske inte, va?
Personligen rekommenderar jag hellre sagan om hur Björn Ulvaeus blev marxistisk gerillakämpe i Latinamerika och tillfångatogs av högerdiktatorn Anastasio Somoza. För ni visste väl att ABBA egentligen var stenhårt engagerande vänsterproggare när det begav sig? Släng er i väggen, Hoola Bandoola Band!
Lyssna på ABBA och den sandinistiska revolutionen i Nicaragua (länk här) – en helt obetalbar fejkdokumentär signerad Natanael Karlsson, som sändes i P3 första gången 2002. Den storyn vore något för ABBAWORLD…
Häromåret satt jag i baren på ett hotell i Stockholm med Lorne de Wolfe. Iskalla killen himself, alltså. När han går på gatorna som en vanlig man är han art director på en reklambyrå.
Men de flesta av oss känner honom som sångare och motor i Hansson de Wolfe United. Det mjukrockjazziga bandet som under 80-talets första hälft mutade in en alldeles egen glänta i Sveriges populärmusikaliska landskap. Låtar som Vita springare, Existens maximum och Var kommer barnen in fick till och med Olof Palme på fall. Statsministerns favoritgrupp, enligt egen utsago.
Även jag blev helfrälst. Långt senare, våren 2007, kunde jag inte låta bli att lite försynt ringa Lorne de Wolfe för att be om en intervju. Lorne ställde villigt upp, berättade om tiden med gruppen och hur allt började (finns att läsa här). Han nämnde då att en samlingsplatta var på gång och det eventuellt även skulle bli en ny turné med gruppen.
Yes box allright. Nu är det äntligen dags. En dubbelretrospektiv släpps på CD den 24 mars. Samma dag har Hansson de Wolfe United turnépremiär i Uppsala. Övriga klara konsertdatum är Göteborg (26/4), Stockholm (27/4) och Västerås (28/4). Missa inte detta!
Cornelis Vreeswijk hade en härligt definition på pop: musik utan slips. Numera vill även Moderaterna poppa till sig. Därför ska slipsarna av. Liksom kostymerna, de finare klänningarna och pärlhalsbanden. Bort! I väg!
Varför då, medborgare? Jo, nu ska ni få höra.
Enligt den blå centralkommitténs interna direktiv En guide till nya moderaternas utseende – som Aftonbladet kommit över – anbefalls medlemmarna att istället klä sig ner sig till en mer vardaglig nivå. För att kunna smälta in bland ”folk”. Så att Nisse och Agda i Hökarängen ska få kamratligare vibbar av Moderaterna när det blir val.
Har man börjat kalla sig ”det nya arbetarpartiet” rimmar det ju illa om dess företrädare fortsätter att köra med traditionellt strikta högerslipsar. Begränsad trovärdighet, helt enkelt. Bliv därför icke förvånad om ni ser polarn’ Reinfeldt röstfiska undercover på ett torgmöte nära dig i murarskjorta, jeans och träskor.
Tag er i akt, medborgare. Minns den gode Cornelis klassiker The Bananrepublikens sång:
Ett skepp kommer lastat med schyssta bananer
allt under bekvämlighetsflagg
men skeppet har stuvats med listiga planer
och varje banan har en tagg
Man skalar dom först: för man äter dom råa,
sen byter man åsikt och alla blir blåa.
Raj-raj di-di-daj di-di-da!
Senaste veckan har ryktet spridits likt en löpeld genom musikvärlden: Abbey Road är till salu!
Ägaren, det förlusttyngda skivbolaget EMI, skulle avyttra den legendariska studion i London för att kunna betala sina skulder.
Beskedet kom som en smärre chock, inte minst för Beatlesfansen. Inspelningslokalerna där The Fab Four skapade sin odödliga musik är ju närmast helig mark.
Även Pink Floyd, U2, Glenn Miller och många, många andra storheter har varit aktiva där sedan studion invigdes 1931.
Vad väntade nu? Skulle Abbey Road gå i graven? Reaktionen blev en storm av oroliga röster och upprörda protester. Svaret kom från EMI i söndags: Nej, studion säljs inte. Däremot söks investerare för att utveckla verksamheten.
Okej. Räddad. Men för säkerhets skull fattade den brittiska Labourregeringen beslut om att K-märka Abbey Road. Motivet var dess ”enorma kulturella värde”.
Man kunde bara önskat att vår svenska regering varit lika alerta när ABBA:s världsberömda Polarstudio i Stockholm, flitigt frekventerad av alla från Led Zeppelin till Ulf Lundell, hotades av nedläggning.
Ekonomin knäcktes av en saftig hyreshöjning från fastighetsägaren och finansiell hjälp från privata aktörer uteblev. Vädjanden till Riksantikvarieämbetet föll på hälleberget, tjänstemännen på Kulturdepartementet segade med ärendet tills det var för sent, dåvarande kulturminister Marita Ulvskog (S) visade noll intresse.
Våren 2004 var slaget definitivt förlorat. Studion revs, lösöret auktionerades bort. En unik del av svensk och internationell kulturhistoria – utplånad.
Vi kan enbart gissa hur det hade låtit i Storbritannien om Abbey Road-studion förvandlats till vad Polar är idag. Ett gym.
Piraterna har tappat vind. Under 2009 fick istället musikbolagen ånyo fart i seglen, visar färsk statistik. Den av förstå-sig-påarna så uträknade och hånade CD-skivan gjorde comeback från gravens rand. För första gången på åratal ökar nu försäljningen.
Visserligen faller de traditionella skivaffärerna som korthus, vilket känns lite tråkigt för oss inbitna skivnördar. Å andra sidan är det ju faktiskt både billigare och bekvämare att handla sina plattor på nätet – där utbudet dessutom är oslagbart. Själv kommer jag knappt ihåg när jag senast köpte någon CD rakt över disk.
De moderna konsumtionsmönstren börjar också få rejält genomslag inom kategorin digitala tjänster, typ Spotify. Procentuellt sett svarar denna streaming för den största intäktsökningen. Dock är det fortfarande skivorna som drar in överlägset mest reda pengar till bolagen.
Förhoppningsvis är det hela ett tecken på allmän tillnyktring efter de fuldelande piraternas härjningståg. Deras igångsatta illegala fildelningsepidemi skulle tveklöst innebära rena sotdöden för musikbranschen som vi känner den. Sannolikt har dock samverkande faktorer i form av intensifierad debatt, hårdare lagstiftning och inte minst den folkliga rättskänslan (stöld är fel!) spelat en vaccinerade roll härvidlag.
Det är förstås utmärkt. I grunden är denna fråga större än enbart musikbranschen och dess aktörer. Det handlar om värnet av marknadsekonomin som sådan, där fuldelningen hotar urholka två av kapitalismens viktigaste beståndsdelar: upphovs- och äganderätten.
Piraterna vill gärna ge sken av att vara några slags pigga, rebelliska liberaler. I verkligheten påminner de snarare om klassiska sursocialister. De bespottar företagen, utmålar både musikbolag och artister som omoraliska girigbukar, samt tar sig skamlöst rätten att konfiskera frukten av produktiva, skapande människors arbete.
Historien ger otaliga empiriska exempel på vart praktiserandet av sådana principer lett någonstans. Se bara på hur det gick för Ryssland och Kina under 1900-talet. Inte vill vi väl att samma utarmning som drabbade dessa stackars länder, också ska göra dagens musikliv till ett enda stort fattighus?
”Alla som hörde den tyckte att den var omelodisk, saknade kommersiell potential och rent ut sagt var dålig. Den låg som en b-sida på Reason to believe men när en dj i Cleveland började spela den blev den en hit.”
Rod Stewart, sångare och nybliven pensionär (!), minns hur hans blivande superklassiker Maggie May unisont fick tummen ner av skivbolaget och den så kallade musikexpertisen 1971.
Lärdom? Tja, den gamla sanningen gäller fortfarande: våga gå din egen väg när känslan är rätt!
Christian Dahlgrens Blogg 