Kategoriarkiv: Musik

Centerns sista halmstrå: en lång, het sommar?

Publicerad den av
3

1973 samlade Centern en fjärdedel av väljarkåren bakom sig. Thorbjörn Fälldin var den självklara utmanaren till Olof Palme och lyckades även tre år senare bli statsminister i den första borgerliga regeringen på flera decennier. 

Ack, those were the days. Därefter har det gått stadigt utför. Idag hänger Centern på gärdsgården, kraftigt distanserade av Moderaterna. Någon betalning för deltagandet i Fredrik Reinfeldt-alliansen har det näpperligen blivit. Opinionssiffrorna ser så vissna ut riksdagsspärrens bila hänger över partiet. 

Oddsen till en stark mobilisering inför valrörelsens finalmånader verkar heller inte vidare goda. Maud Olofsson fick inte bara sin stora dag i Almedalen överskuggad av Sven-Otto Littorins avgång. Expressen meddelar dessutom att hon själv funderar på att avgå. Idag skriver tidningen vidare att hennes statssekreterare Jöran Hägglund övervägt att hoppa av. Riksdagsledamoten Solveig Ternström har redan gjort slag i saken och stödjer istället den rödgröna oppositionen.

Vågar man gissa att en viss demoralisering sprider sig i centerleden?

Men skam den som ger sig. Centerns kampanjledare Michael Arthursson är den borne optimisten. Funkar inte politiken i övrigt, kan man ju alltid hoppas på att vädret och årstiden ska vända lyckan. I tidskriften Fokus säger han att en lång, solig sommar kommer att göra susen för partiet:

”Allvarligt talat så tror jag att vi gynnas av det. När det är grönt och fint ute ökar känslan för de värden som centerpartiet står för.” 

Det verkar onekligen som ett sista desperat halmstrå. Men varför inte? Michael Arthursson borde väl då också satsa på en stilenlig kampanjlåt som summerar ideologin hos ett sant sommarparti. Som exempelvis den här:

Sorg i KISS-landet

Publicerad den av
Svara

En legendar inom rockbranschen har tagit ner skylten. Bill Aucoin har avlidit, 66 år gammal. Han upptäckte KISS på en klubb i New York under 70-talets början och var bandets manager åren 1973-82.

Tillsammans med skivbolagsbossen Neil Bogart blev Aucoin en drivande kraft bakom KISS’ väg till stjärnorna. Utan Aucoins målmedvetenhet och kreativa känsla hade knappast KISS blivit ett sådant unikt populärkulturellt fenomen. Originaltrummisen Peter Criss kallar Bill Aucoin för gruppens femte medlem och det ligger nog mycket i det. 

Bill Aucoin kan tveklöst räknas till samma talangfulla division som Peter Grant, Stikkan Andersson och Brian Epstein. De gjorde måhända inte världen bättre. Men bra mycket mer underhållande. 

(Classic Rock har en informativ artikel om Aucoin här.) 

Ahh, Monica!

Publicerad den av
Svara

En gång råkade jag befinna mig i ett krogsällskap som debatterade den omöjliga, men intressanta frågan: Vem är den bästa hårdrockssångaren?

Mängder av namn stöttes och blöttes ingående kring bordet. David Coverdale, Robert Plant, Ian Gillan, Ozzy, Dio… ja, ni kan trallen. Det blev ganska intensivt, nästan hetsigt ett tag. 

Sen sa nån plötsligt, som den naturligaste saken i världen: Monica.

Och diskussionen dog. Direkt. Henne går ju bara inte att argumentera emot. Förvisso knappast heavy metal.

Men bäst.

Döm själva, här är hon: 

Ett tungt argument för Sahlin

Publicerad den av
2

”Jag har gillat Kiss sedan 1970-talet.”

Mona Sahlin, partiledare (S), kommer ut som hårdrockare i Expressen (12/6). 

Sahlin är även känd som en hängiven diggare av Bruce Springsteen. Därmed distanserar hon lätt Fredrik Reinfeldt, som föredrar Da Buzz och Magnus Uggla. Den enda borgerliga partiledaren som kan ge Sahlin en match om creddigast musiksmak är Göran Hägglund. Han gillar Pink Floyd och The Clash! 

Hellberg, Borg och Elton

Publicerad den av
Svara

Härlige gentlemannen och fantomskribenten Björn Hellberg brukar – med all rätt – ofta kallas för ”tennisorakel”.

Men något musikorakel verkar han inte vara.

Jag bläddrar i Hellbergs ännu mycket läsvärda biografi Björn Borg från 1977. Och finner följande rader om den unge tennisgudens favoritartister:

”Visste ni t ex… att Björn i skrivande stund ännu inte sett sina ‘popidoler’ Elvis Presley, Rod Stewart och John Elton i ‘levande livet’ men att han hoppas kunna arrangera att få träffa dem under det år som kommer?”

John Elton… Undrar om Borg någonsin lyckades leta upp denne stjärna? Han kanske söker efter honom fortfarande, vad vet jag? 

I vilket fall, här är låten Midnight Creeper som med stor värme tillägnas käre Hellberg. Den bör väl vara ganska passande i sammanhanget. Lyssna på de första inledningsraderna i sångtexten så förstår ni nog varför… 

Dio och sista natten med gänget

Publicerad den av
Svara

Nyligen förlorade Ronnie James Dio kampen mot magcancern. Den legendariska sångarens tragiska bortgång var naturligtvis en enorm förlust för musikvärlden.

Men hans insatser på skivor som Rainbows Rising, Black Sabbaths Heaven and Hell och egna bandets Holy Diver kommer alltid att leva vidare och finna ny publik. Dessa tre album är odiskutabelt några av rockmusikens främsta verk i sin genre. 

Min personliga favoritlåt med Dio är dock versionen av Catch the Rainbow på liveskivan Rainbow on Stage (1977). En lyrisk tour the force med Ronnie James Dio och Ritchie Blackmore i absolut toppform.

Synd bara att deras samarbete blev så relativt kortvarigt. Jag är övertygad om att denna upplaga av Rainbow hade potential att nå samma framgångar som både Deep Purple och Led Zeppelin – om Blackmore varit mer fokuserad och uthållig. Samt haft en manager av Peter Grants kaliber. 

Å andra sidan skulle vi då inte fått uppleva Ronnie James Dio vitalisera Black Sabbath och ta detta klassiska band till nya höjder. Under senare år återvann Dio vänskapen med Tony Iommi och Geezer Butler. Tillsammans med trummisen Vinnie Appice gjorde dessa herrar en mycket framgångsrik comeback under namnet Heaven and Hell. 

Sajten Black-Sabbath.com offentliggjorde häromdagen ett klipp från Heaven and Hells konsert i Atlantic City den 29/8 förra året. Det blev sista gången någonsin Ronnie James Dio stod på scenen. Som en hyllning till honom publicerar jag klippet nedan.

Miss you, late great magical man!

Let them eat metal!

Publicerad den av
Svara

Sol, värme och skrikande elgitarrer. Tiden då hårdrock var något elakt, förbjudet och farligt känns oändligt länge sedan. Numera har metallmusiken blivit ett kärt och traditionellt sommarnöje för stora delar av svenska folket.

Denna dag är lilla Blekingekommunen Sölvesborg belägrat av hårdrockfans i alla åldrar och generationer när omåttligt populära Sweden Rock Festival drar igång igen (läs här, här och här).

Och det är bara början. Hårdrocksfestivalerna duggar tätt hela sommaren. Metaltown i Göteborg, Getaway i Gävle, Rock weekend i Söderhamn, Sonisphere och Rock out i Stockholm…

Innan hösten är över oss har vi kunnat njuta av konserter med KISS, AC/DC, Motörhead, Deep Purple, Twister Sister, Iron Maiden, Alice Cooper, Saxon, Joan Jett, Aerosmith, Slayer, Guns N’ Roses and you name it. 

Kanske vore det ofint att påminna om vad KD:s dåvarande partiledare Alf Svensson tyckte om denna musik i mitten av 80-talet:

 ”Jag vill inte döma ut musikformen som sådan, eller de människor som lyssnar på den, men jag har väldigt svårt att tro att hårdrocken kan förmedla ett budskap, eller ge en kulturupplevelse.” (Expressen 17/3 1985)

Det är nog en uppfattning som gamle Alf tvingats revidera vid det här laget. Hårdrocken är väl så integrerad i svensk mainstreamkultur som det överhuvudtaget är möjligt. Tag bara Iron Maiden. Detta band är ungefär lika folkliga som Snoddas eller Vikingarna. 

Och vad passar då inte bättre än att ställa sig köket med nitar i kockmössan och laga passade mat därtill? 

Förhöj musikupplevelsen med läckra recept ur Hellbent for Cooking. The Heavy Metal Cookbook av Annick Giroux. Här får hela hårdrocksfamiljen heta tips hur man fixar ihop oemotståndligt käk till middagsbordet som Mummified Jalapeño Bacon Bombs, Speed Metal Vegan Tofu eller New Orleans Blood Red Beans and Rice.

För den jaktintresserade hårdrockaren rekommenderas även gitarrhjälten Ted Nugents bok Kill It & Grill It. 

Samtliga rätter serveras lämpligen till tonerna av Pete Townshends I Eat Heavy Metal (från rockmusikalen Iron Man):

Tippers snedtripp

Publicerad den av
4

Det otänkbara har hänt. USA är i chock.

Helhylleparet Al och Tipper Gore går skilda vägar efter 40 års äktenskap. Sånt är förstås alltid tråkigt. 

Men personligen kan jag ändå inte låta bli att känna vissa sympatier med stackars Al. 

Jag skulle också ha svårt att i längden vara gift med en kvinna, som bär ansvaret för att de amerikanska skivbolagen måste klistra dessa fjantiga, nymoralistiska varningsetiketter på rockplattor: 

Rhapsody in Tyranny

Publicerad den av
5

Ikväll kvalificerade sig Vitryssland till final i Eurovision Song Contest. Detta med hjälp av svenske pianisten Robert Wells, som glatt och bekymmerslöst ställer upp för Europas sista totalitära diktatur.

Så käckt av honom. 

Vitryssland – eller Belarus – rankas som ”worst of the worst” på människorättsorganisationen Freedom House’ skamlista över världens ruskigaste tyrannier, som även inkluderar Nordkorea, Iran och andra trevliga ställen. 

Men musik och politik hör väl lika lite ihop som idrott och politik, kan tänka… 

Uppdatering:
Läs Isabel Sommerfelds utmärkta debattartikel Vägra spela med i diktatorns rapsodi (Expressen 28/5).