En dag för Raoul

1980 gav Stevie Wonder ut skivan Hotter Than July, sista låten på plattan hette Happy Birthday. Den var tillägnad medborgarrättskämpen Martin Luther King och utgjorde ett led i kampanjen för att göra dennes födelsedag (15 januari) till nationell helgdag i USA.

Så blev det också. 1983 röstade kongressens bägge kamrar igenom ett lagförslag, som med överväldigande majoritet tvingade en motvillig president Reagan att göra verklighet av saken. Martin Luther King är en av 1900-talets stora hjältar, vars kamp för tolerans, rättvisa och alla människors lika värde fortsätter att inspirera. Att man i USA högtidlighåller hans födelse genom en särskild dag i almanackan är en viktig markering för att hålla Kings gärning levande.

Idag, den fjärde augusti, skulle Raoul Wallenberg fyllt 99 år. Under förra seklets mörkaste epok, då nazisterna var fanatiskt inriktade på att utplåna samtliga Europas judar, fattade han ett personligt beslut att i Budapest hösten 1944 försöka rädda så många judiska medmänniskor som möjligt undan förintelselägrens gaskamrar.

Med ett enastående moraliskt och fysiskt mod, kombinerat med en förbluffande djärvhet och uppfinningsrikedom, ställde sig Wallenberg i vägen för Hitlers dödsmaskineri och lyckades slita tiotusentals judar ur SS-bödlarnas klor. Raoul Wallenberg visade på ett fantastiskt sätt att varje individ faktiskt kan spela en avgörande roll när det gäller att stå det onda emot. Även när oddsen tycks hopplösa och övermakten synes total.

För mig är han tveklöst vår störste svensk och finaste förebild. Särskilt i dessa tider när främlingsfientlighet, rasism och politisk extremism ånyo utmanar det öppna samhället, behöver vi goda och inspirerande exempel som manar till handling mot trångsyntheten, intoleransen, likgiltigheten.

USA har Martin Luther King. Sverige har Raoul Wallenberg. Lagom till nästa år, då hundraårsminnet av Wallenbergs födelse infaller, tycker jag att vi borde hedra honom med att göra fjärde augusti till en röd dag. Precis som Stevie Wonder tyckte att USA borde göra med Martin Luther Kings födelsedag.

Happy birthday, Raoul!

”Nice meeting you kid”

”Gud, ge mig en klarinett och gör mig till Benny Goodman”. Så beskrev Beppe Wolgers sin upplevelse att som tonåring höra ”The King of Swing” på skiva. Beppe kom också under en tidig resa till USA att personligen möta Benny Goodman. Det var i maj 1948, någon hastig minut under en konsert på The Clic Club i Philadelphia. ”Nice meeting you kid”, löd den store idolens ord till sin valpige beundrare från Stockholm, Sweden.

Ja, tänk om Benny Goodman kunnat säga samma sak till mig med. En cool replik ur mungipan, lite så där Humphery Bogart-aktigt, innan han snabbt försvinner bakom scenen och man knappt hunnit fatta vad som hänt. Nice meeting you kid. Ibland behövs inte mer. Som att få en handfull odödligt stjärnstoft över sig. Nice meeting you kid. Man kan leva ett helt liv på dessa ord. Om någon som Benny Goodman har sagt det. Och man själv är mycket ung.

Nå, här befinner jag mig i Sundbyberg, en gråregnig julimåndag. Sitter på ett semesterödsligt kontor och attesterar fakturor, en försvarlig bunt. Men jag är ackompanjerad av The Benny Goodman Orchestra in it’s prime. Lyssna på klippet ovan, Bugle Call Rag, i en hip upptagning från 1936. Min namnteckning har nog aldrig blivit så svängig, skönt fräck, liksom dansande. Vi får väl se om revisorn går på det. Nice meeting you, Benny.