Där satt man i Humlegården strax efter klockan tre, i skuggan under ett träd bredvid farbror Linné och inväntade ett rendevouz. Hummade en sång för mig själv medan minuterna flöt iväg. Och tänkte på Beppe, ja Beppe Wolgers, som växte upp just i dessa Östermalmskvarter.

Humlegården var för honom barndomens äventyrsland, ett sagornas kungarike han aldrig egentligen lämnade. Tack och lov för det. Annars hade knappast vi 70-talsungar fått glädjen, räddningen, trösten att uppleva varken Godnattstunden i TV eller filmen Dunderklumpen på bio.

Humlegården. Bara platsen, detta gröna andningshål strax intill själlöshetens Stureplan, är som ett poetiskt rum mitt i staden. Dikten finns på ett naturligt och självklart sätt kring träden, längs gångarna, där barnen leker. Lyssna, känn. Det är så det är mellan blad och gräs. Här är låten.