Kategoriarkiv: Musik

Värna skolvalet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/11:Corren.

”Jag vill inte ha den jävla skiten som de håller på med rap och våldtäkter. Man få ju inte säga neger numera, men den här svarta musiken. Nej, nej, de kan väl hålla på och rappa borta i Tensta och elda upp bilar där istället för här.”

Så talar Greger von Sivers, tills nyligen chef för Profilskolan i Stockholm. SVT:s Uppdrag granskning avslöjade honom när en av deras reportrar låtsades söka jobb som musiklärare på friskolan. Denne reaktionäre grottvarelse till skolledare förklarar alltså att elever med invandrarbakgrund som gillar rapmusik är oönskade.

Hade det varit 1980-tal skulle han väl portat oss med skinnjackor och nitar som älskade hårdrock. Eller öst samma galla över jazzdiggande swingpjattar om det varit 30- och 40-tal.

Utmärkt att SVT förra veckan drog brallorna av Greger von Sivers och hans gelikar. De bryter mot lagen. De skjuter rätten till valfrihet i sank för elever och föräldrar. De har inte i skolvärlden att göra, oavsett om de ansvarar för en privat eller en kommunal skola.

Att självsvåldigt och kränkande sortera ut vissa elever som persona non grata är oacceptabelt. Behöver vi därför nya regler och restriktioner, som nu både Stefan Löfven (S) och Jan Björklund (FP) ropar efter? Tveksamt.

Panikartad politisk populism kommer sällan något gott ur. Däremot måste ansvariga myndigheter göra sitt jobb för att upptäcka och straffa de Greger von Sivers-figurer som bryter mot dagens regelverk och saboterar det fria skolvalet.

Thåströms färg, Miles Davis kulör eller Dylans?

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 18/10:Corren.

”Alltid rött, alltid rätt.” Det sjöng Joakim Thåström när han på 80-talet var frontfigur i rockgruppen Imperiet. Rött är kärlekens och passionens färg, ett varmt hjärta som bultar. Och att följa sitt hjärta brukar ofta anses riktigt.

Politiskt förknippar vi rött med vänstern, som uppfattar sig som den godhjärtade solidaritetens banérförare i strid mot klassamhällets orättvisor. Rött symboliserar således även kamp, som vidsträckt spänner från Socialdemokraternas trygghetstörstande folkhemsideologi till stalinismens falska och blodsbesudlade jämlikhetssträvanden.

En smula förvirrande blir det när vi européer blickar mot USA. Ty vilka har draperat sig i rött där? Republikanerna, partiet som många på vår sida av Atlanten snarast förknippar med hjärtlös marknadsegoism och kristen tokhöger (att det också var hemvisten för president Lincoln, slaveriets baneman, tycks färre vara medvetna om).

Den amerikanska vänstern – nå, allt är relativt – som företräds av Barack Obama och Demokraterna har istället lagt beslag på blått. Det är en färg som upplevs lugnande, vilket nog harmonierar med åtskilliga Obamasympatisörers känslor, särskilt i kontrast till Republikanernas ansvarslösa obstruerande i kongressen som medförde att statsapparaten slogs igen.

Men med tanke på hur illa Republikanerna tycker om Obamas sjukvårdsreform kan dessa med samma rätt associera blått med nedstämdhet och depression, ty färgen rymmer även denna känsla.

Men det svänger samtidigt väldigt skönt om blått. Bluesen och jazzen bärs av de underbart, bitterljuva blå tonerna. Kanske bäst fångade av Miles Davis på hans epokgörande 50-talsalbum som inte för inte heter Kind of Blue.

Blått är faktiskt den populäraste färgen av alla. Enligt vetenskapliga undersökningar har ungefär hälften av jordens befolkning blått som favorit. På andra och tredje plats kommer, långt efter, lila och grönt. Blått har både en tilltalande renhet och komplexitet i sig som människor, oavsett kultursfär, finner oemotståndlig.

Men min egen älsklingsfärg sedan barnsben är svart. Jo, politiskt är den förstås djupt komprometterad. Dels är det fascismens färg, dels dess motsats: anarkismens. Bägge läror möts dock i bejakandet av våld som metod för samhällsförändring, vilket sannerligen inte gör saken bättre.

Fast det kanske finns utrymme att vara en snäll, demokratisk och liberal halvanarkist då, om man nu ska tvingas koordinera sin politiska uppfattning med favoritfärgen. Personligen anser jag bara att svart är elegant, coolt och uppfriskande punkigt.

Svart är väl också som att inta en outsider-position mot makten, att leva lite utanför lagen. Och då måste man vara ärlig, som Bob Dylan konstaterar i låten Absolutley Sweet Marie. Inte sällan är det ju lagens representanter, den statskontrollerande klassen av de andra kulörerna, som visat prov på de mest stötande bedrägerierna. Om vi får tro Dylan, i alla fall.

En liten pärla till platta

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/7:Corren.

Sångerskan Lana Brunell, välkänd lokal radioprofil i P4 och krönikör i Corren, har släppt sin andra soloskiva och titeln är fyndigt talande: Solblues.

Hon bjuder på 13 egna låtar, en njutningsfull blandning av vispoppig blues och soul som svänger riktigt skönt. Hon har utan tvekan valt sina musikanter med omsorg och finess.

Jag gillar särskilt Jonas Knutssons och Nisse Sandströms läckra saxofoninslag, samt Jerker Hårdänges delikata gitarr (Hårdänge är även producent och axlar tillika ansvaret de lyhörda arrangemangen).

Sammantaget ger de en kongenial uppbackning åt Lana Brunells varma sång och personligt, berörande texter om kärlekens olika nyanser genom livets skiftningar mellan dur och moll.

Detta är en lyrisk, hoppfull och innerlig hyllning åt tillvaron, familjen, vännerna och naturen som är svår att inte smittas av. En liten pärla till platta, full av positiv och tröstande energi för själen. Sånt skulle vi behöva mer av.

Lana Brunell Solblues

Alla får sjunga men inte Israel?

Publicerad den av
2

Skrivit i Corren 17/5:Corren.

I Malmö arena ljuder schlagern, på Malmös gator ekar demonstranternas slagord och fördömanden. Nej, det är inte 1975 längre när vänstern arrangerade en alternativ proggfestival i protest mot att Sverige stod värd för Eurovisioncirkusen.

Nu är det 2013 och alla, inklusive Ulf Dageby som då i Sillstryparns gestalt hånade ABBA, påstår sig digga den glittriga musikfesten. Hånet och avskyn riktas istället mot ett av deltagarländerna. Gissa vilket?

Naturligtvis samma som heller inte skulle få spela Davis Cup-tennis i Malmö 2009. Fyra år senare vill vänsteraktivisterna även stoppa landets representanter från att sjunga.

I spetsen för ondagens gatudemonstration under parollen ”bojkotta Israel” gick en av stadens egna företrädare: Daniel Sestrajcic, ordförande i Malmös kulturnämnd och ledande namn i det lokala Vänsterpartiet. Han kräver total isolering av Israel. Kulturellt, politiskt, ekonomiskt, idrottsligt. Allt i namn av solidaritet med palestinierna. Jag tvivlar inte på hans övertygelse.

Men bojkott? Den skulle sannolikt inte bli effektiv och inte leda till något konstruktivt. Dessutom är det principiellt tveksamt att bojkotta länder som tillhör samma demokratiska värdegemenskap som oss själva.

Vidare får man obehagliga associationer till arabvärldens försök att krossa Israel efter statens bildande 1948. När arabdiktaturerna inte kunde utplåna landet genom vapenmakt inleddes en långvarig bojkott med samma syfte: att driva ut judarna i havet och radera Israel från kartan.

Ändå vet jag inget land som det hojats lika ofta om bojkott mot i Sverige. Man kan undra varför. Inget annat land väcker lika hätska känslor bland den svenska vänstern som världens enda judiska stat och Mellanösterns enda demokrati. Man kan undra varför.

I Malmö deltar flera länder med minst sagt läskiga meriter gällande mänskliga rättigheter. Exempelvis Vitryssland, en hänsynslös diktatur. Men bara ett land vill Daniel Sestrajcics vänsterfolk stänga ute. Man kan undra varför.

Vital Wiehe levererade

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/4:Corren.

Mikael Wiehe har en blåvit palestinasjal runt halsen, gitarren på magen och ett spjuveraktigt smil i mungipan. ”Andra får klaga och sörja / och önska sin ungdom tillbaks /  Jag ser det nog mest som en början / och tänker på det jag har kvar”, sjunger han i svängiga öppningslåten Jag vill bara va en gammal man, följd av den konstnärliga solidaritetsdeklarationen Med mig blir du aldrig av (bägge från senaste skivan En gammal man).

Därmed var tonläget satt direkt.

Det är faktiskt väldigt svårt att inte smittas av Wiehes vitala spelglädje, hans självsäkert avslappade scenrutin och trotsigt goda humör. I närmare 50 år har han levererat oss sina sånger, flitigt kuskat Sverige runt och gett konserter på löpande band.

I somras såg jag honom på festplatsen Valö i Björkfors och imponerades av detta fenomen till musikalisk Duracellkanin. Lika laddad var han under lördagens framträdande i Linköping, och förlängde spelningen med en knapp halvtimme mer än normalt för denna vårturné.

Måhända trivs skåningen Wiehe extra bra i Östergötland, vad vet jag?

Synd bara att inte fler Linköpingsbor tog chansen att se honom, många stolar gapade tomma i konsertsalen, men stämningen på scenen var desto tätare.

Ackompanjerad av den effektiva duon Christer Karlsson (keyboards) och Anders Petersson (pedal steel,  elgitarr, diverse stränginstrument) bjöd Wiehe bland annat på en isande magisk version av Lindansaren, som tillsammans med det nakna ursinnet i Dylans Masters of War och värmen i den handklappsvänliga Woody Guthrie-tolkningen av This land is your land utgjorde de absoluta höjdpunkterna.

Mikael Wiehe har kanske rätt. Honom blir vi knappast av med på länge än. Vilket man inte behöver dela hans politiska uppfattning för att känna viss tacksamhet över.

Betyg: CCCC
Plats: Linköping Konsert & Kongress, lördag (20/4).
Längd: knappt 2 timmar.
Publik: 300 personer.
Bäst: den trollbindande dramatiken i Lindansaren.
Sämst: det avrundande mellansnackets råa nedsabling av ekonomen Milton Friedman, som Wiehe uppenbarligen varken har läst eller förstått.

Slutrockat i Hultsfred

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2Corren.2/3:

Föreningen hette Rockparty, bildad 1981 av några lokala musikentusiaster i den lilla småländska kommunen Hultsfred. Viljan och drivet var det sannerligen inget fel på.

Trots att Hultsfred låg bortom allfartsvägarna var föreningen bergfast beslutna att starta en egen festival. Den första gick av stapeln 1986 och arrangemanget blev snabbt en framgångssaga.

Publiken vallfärdade från när och fjärran. Artistuppbådet imponerade med internationella namn som Van Morrison, Oasis, Iggy Pop, Suede, Black Sabbath och allt vad de hette.

För en mindre landsbygdskommun var det naturligtvis rena jackpotten. Runt millennieskiftet kom det svenska musikundret i ropet. Politikerna var inte sena att haka på. Hultsfred pekades ut som en symbol för den nya upplevelseindustrin, vilken skulle säkra Sveriges framtida välstånd.

Stärkta av succén hade Rockpartys ambitioner blivit milt uttryckt högtflygande. ”Hultsfred ska bli basen för svenskt musikliv”, förklarade Putte Svensson, en av föreningens grundare, i Expressen (1/8 2001).

Kring festivalen byggdes ett ”Rock City” upp med kontor, restauranger, konsertlokaler samt en egen friskola. Samarbete inleddes också med högskolan i Kalmar för ett utbildningsprogram i ”Music and Event Management”. Dåvarande S-regeringen tjusades och satsade ett antal skattemiljoner i Rock City-projektet. Här skulle arbete och tillväxt skapas, enligt biträdande näringsminister Ulrica Messing.

Framgångssagan förbyttes dock snart till en klassisk moralitet om uppgång och fall. Hultsfred fick svårare att hävda sig mot rivaliserande festivaler, publiken svek, ekonomin kärvade, luften gick ur. 2009 försökte S-ledningen i kommunen rädda alltsammans genom att ta över Rockparty och pumpa in mångmiljonbelopp i festivalen. Förgäves.

Efter valet fick Hultsfred borgerligt styre som försökte igen. Ett tyskt arrangörsbolag (FKP Scorpio) fick åtta skattemiljoner i garantisumma för att blåsa nytt liv i den döende musikfesten. Även det gick åt pipan.

FKP Scorpio har nu beslutat att överge Småland och flyttar istället arrangemanget till Sigtuna. Kvar i Hultsfred finns i dag endast slocknade drömmar om att bli hela Sveriges tillväxtgenerande rockmetropol.

Visst, det är lätt att vara efterklok. Men denna historia torde visa faran i att politiker rycks med av enskilda entusiasters visioner och riskerar skattemedel i verksamheter som ligger utanför det offentligas egentliga uppdrag.

Nog är musik skojigt. Någon realism i att denna bransch skulle kunna leverera jobb och intäkter i större omfattning finns emellertid knappast. I kalla siffror ger svensk musikexport inte ens en miljard kronor årligen.

Jämför det med vår traditionella export av industri- och skogsprodukter: 269 miljarder. Rockens välståndsbildande kraft är tyvärr blygsam, även om den låter väldigt trevlig i mångas öron.

I love Joan Jett

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 8/3:

Hurra! Det är internationella kvinnodagen. Då brukar jag spela den självklara låten i sammanhanget: I love rock’n’roll. Denna svängiga klassiker toppade den amerikanska Billboardlistan i sju veckor våren 1982 och artisten var naturligtvis Joan Jett. Tuffare brud med gitarr får man leta efter.

Som ung tonåring 1975 bildade hon gruppen The Runaways som lirade hårt, punkigt och svettigt. Bakom instrumenten och mikrofonerna fanns enbart tjejer. Då var ett sådant band inom denna musikstil praktiskt taget unikt.

Rocken har ju alltid varit männens värld, och trots dess kultur av rebellromantik vilar ändå konservatismen tung. Sex, drugs and rock’n’roll? Javisst. Fast endast på killars villkor.

The Runaways utmanade djärvt dessa konventioner och fick betala ett kostsamt pris på vägen. Många bland både publik och i branschen vägrade ta dem på allvar. Hån, förolämpande kritik och sexistiska spyor haglade över bandet. Knappast för att de lirade dåligt.

Utan snarare för att de gjorde sin grej väldigt bra. Lyssna gärna på skivan Live in Japan från 1977 så förstår ni. Tjejer som bevisligen kunde spela med samma äkta hängivelse och aggressiva uttryck som män, det – om något – var hotfullt. Könsmaktsordningen skakade.

När The Runaways upplöstes gjorde Joan Jett solokarriär. Men gubbarna på skivbolagen var inledningsvis kallsinniga. Efter att ha nobbats av 23 bolag (!) i USA, startade hon helt sonika ett eget. Snacka om lång näsa åt belackarna att sedan kunna damma in en listetta på Billboard!

Joan Jett är still going strong. Dock upplever hon fortfarande ofta samma vissna attityder från männen i rockbranschen som på 70-talet: ”Den enda förklaring som jag ser det är att rock’n’roll är sexuellt. Kvinnor som spelar gitarr visar att de äger sin egen sexualitet. Vissa kan inte hantera det.”

Till sådana grabbar säger jag bara: väx upp!