Hatets eldsflammor

Corren 5/1:Corren.

I åratal har Sverigedemokraterna hetsat mot islam och den muslimska minoriteten i Sverige. Ett år innan valet 2010 kontaktar Aftonbladet partiledaren Jimmie Åkesson. Tidningen har en önskan. Skriv en debattartikeln på temat ”faran med islam”!

Det gör förstås Åkesson tjänstvilligt. Den 19 oktober 2009 går beställningsjobbet i tryck, där Åkesson i en nyckelformulering påstår att den muslimska invandringen representerar ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”.

Publiceringen möter stark kritik och väcker massiv uppmärksamhet. Många anser att Åkesson kastat sin polerade mask åt sidan och öppet visat partiets rasistiska ansikte. Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi, kallar alstret ”ett rent naziutspel” och säger: ”Om man byter ut muslim mot jude i debattartikeln så blir den precis en kopia av nazisternas propaganda under 30-talet” (DN 19/10 2009).

Chefredaktören Jan Helins publiceringsbeslut motiveras av att han velat åskådliggöra SD:s sanna jag, men han är senare betänksam: ”Det fanns en upphetsad ton i den uppföljande publiceringen som jag i efterhand kan konstatera inte blev bra” (Björn Häger, Problempartiet – mediernas villrådighet kring SD inför valet 2010, 2012).

Men för SD:s del blir det mycket, mycket bra. Aftonbladet har lyft partiet ur dess tidigare medieskugga. SD tänder till i opinionsmätningarna och vägen till riksdagen ligger öppen.

Åkesson varudeklarerade åtminstone sitt parti ärligt i sin famösa Aftonbladetartikel. SD är fullkomligt impregnerat av islamofobi, vilket tydligt demonstrerats av övriga i Åkessons närmaste krets.

I början av 2000-talet skrev Björn Söder, idag riksdagens vice talman, på sin numera raderade blogg: ”Samhället skall inte acceptera annan religion än den som är förankrad i det svenska kulturarvet. Således skall inte moskéer få existera inom Sveriges gränser och islam skall inte accepteras från samhällets sida”.

Riksdagsledamoten Kent Ekeroth har på sin blogg hävdat att ”vår civilisation hotas av undergång. Vi kan välja att ta strid eller gå under i en stilla suck” (12/9 2010) och krävt ”ett stopp för invandringen från muslimska länder, förbjudande av muslimska friskolor, stopp för nybyggnation av moskéer, hårdare kontroll och övervakning över redan existerande moskéer samt en informationskampanj om islam och dess brott mot mänskligheten” (13/12 2010).

Riksdagsledamoten Richard Jomshof har skrivit på sin blogg att islam är ”ett hot långt värre än såväl nationalsocialism som kommunism” (13/4 2012). Och så vidare. Ännu råare är tonen och uttrycken på SD-närstående hatsajter som Avpixlat, liksom på andra högerextrema nätforum.

Låt oss aldrig vara naiva. Ord är inte ofarliga. Ord är också vapen. När det offentliga samtalet förgiftas av en sådan antimuslimsk uppvigling som vi har sett de senaste åren, där till råga på allt ett riksdagspartis ledande företrädare spelat en central roll i hetsen, är det då förvånande att det skapas en stämning, ett klimat, som triggar vissa sorters människor till handling?

Moskéer har nyligen brunnit i Eskilstuna, Eslöv och Uppsala. I genomsnitt sker en attack i månaden mot muslimska gudstjänstlokaler i Sverige, i somras eldhärjades ett moskébygge i Norrköping. Är SD och dess supportrar nöjda? ”Ty vind så de, och storm skola de skörda”, som profeten Hosea i Gamla testamentet sa.

Skam över Aftonbladet

Skrivit i Corren 30/12:Corren.

Ett av årets värsta stolpskott måste Aftonbladet svara för. I början av december utsåg tidningen syster Marianne till en av ”årets svenska hjältar”.

Syster Marianne delade utmärkelsen med sina två medsystrar vid Alsike kloster, som enligt motiveringen ”outtröttligt, i snart fyra decennier, gett människor på flykt en fristad i klostret”. Det är förvisso hedervärt. Bara ett problem: syster Mariannes humanism är i högsta grad selektiv. Hon är en ökänd antisemit.

1988 framträdde hon i Radio Islam, en närradiostation i Stockholm som väckte uppmärksamhet genom att sprida den värsta antijudiska hets som hörts i den europiska etern sedan Tredje rikets dagar.

Radio Islam drevs av den herostratiskt ryktbare Ahmed Rami, som i sina sändningar bland annat förkunnade att ”den judiska makten är som en cancer, en aids i den svenska samhällskroppen” och utropade: ”jag välkomnar, jag välkomnar en ny Hitler”. 1989 dömdes Ahmed Rami till sex månaders fängelse för hets mot folkgrupp.

När syster Marianne gästade Radio Islam fördömde hon judarna för inte ha erkänt Jesus som Messias och utvecklade resonemang typiska för klassisk antisemitisk kristen ersättningsteologi. I programmet delade hon Ramis uppfattning om att judar styrde svensk media och att ”sionister” troligen mördat Olof Palme.

Kort därpå förklarade syster Marianne i Expressen att ”judarna fått det här med Förintelsen på hjärnan, det retar mig”, bagatelliserade Nazitysklands brott och lade delvis skulden på de allierade för Hitlers folkmord (10/2 1988).

Senare sa hon om judar i samma tidning: ”På mig verkar det som om de överskattar sin egen olycka och tror att de är de enda folket på jorden som fått lida. Jag blir irriterad när de ältar Förintelsen… Förintelsen handlade inte om rasdiskriminering, utan om att man var rädd för judarnas maktposition i samhället. Som alla österlänningar var de nämligen skickliga i affärer” (7/8 1994).

Knappast märkligt att syster Marianne möttes med hård kritik. Intervjuad i den socialistiska tidningen Flamman lät syster Marianne förstå att det var resultatet av hur judar på höga maktpositioner agerat mot henne: ”Jag var farlig för regeringen i ett skeende… De var tvungna att på något sätt komma åt mig och fick chansen genom ett judiskt departementsråd” (19/4 2001).

Hur Aftonbladet kunna hylla en inbiten, välkänd judehatare som ”svensk hjälte” är naturligtvis chockerande, en moralisk och intellektuell konkurs.

Föga förvånande, särskilt i ljuset av chefredaktören Jan Helins ynkliga bortförklaringar, reagerade Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) med bestörtning: ”Att ingen av dem som deltagit i nomineringsarbetet hört talas om syster Mariannes uttalanden om judar, nazismen och Förintelsen förefaller osannolikt”, konstaterade SKMA:s ordförande Willy Silberstein på organisationens hemsida (17/12).

Man kunde tro att Aftonbladet vid det här laget borde vara mer aktsamma om sin publicistiska heder. I synnerhet som tidningens förhållande till just judar genom åren haft en del övrigt att önska. Under 30- och 40-talet hade Aftonbladet konservativ kulör och manade till stöd för Hitlers Tyskland.

När Aftonbladet såldes till LO och blev megafon åt Socialdemokraterna satt uppenbarligen vissa gamla reflexer kvar i redaktionsväggarna. Det märktes inte minst under Israels invasion av Libanon 1982, då tidningen frossade i antisemitiska klichéer i sin kritik av den judiska staten.

Denne förre chefredaktören och kolumnisten Gunnar Fredriksson menade exempelvis att Israels motiv inte var politiskt betingade, utan istället uttryck för judarnas inrotade gammeltestamentliga vedergällningslust: ”Israel tar en fruktansvärd hämnd dessa dagar, hämnd enligt gamla testamentets hårdaste ord, hämnd för de vedervärdiga förföljelserna som det judiska folket utsattes för i Europa” (18/6 1982).

Journalisten Staffan Heimerson rapporterade om vad han hört att de israeliska bosättarna på Västbanken gjorde med palestinska minderåriga, en direkt anspelning på den tusenåriga anklagelsen om judars fäbless för ritualmord: ett ”barn försvann och hittades några dagar senare i en skreva, skjutet i huvudet, ritualmässigt avrättat” (15/9 1982).

Idéhistoriken Henrik Bachner kom sin avhandling Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945 (1999) till följande slutsats om tidningens opinionsbildande roll i 80-talets början: ”Aftonbladet skulle under kriget komma att inta något av en särställning genom den konsekventa förekomsten av antisemitiska anspelningar och uttryck”.

Ett annat famöst och omdebatterat exempel är från våren 2002, då Aftonbladet under självaste påskhelgen (2/4) hade en mycket israelkritisk ledare med rubriken ”Den korsfäste Arafat”. Alltså en ogenerad referens till judarna som Kristusmördare, grundmyten inom den kristna antisemitiska traditionen.

Ska vi fortsätta exposén? Under rubriken ”Har man rätt att ifrågasätta förintelsen?” skrev Aftonbladets nuvarande kulturchef Åsa Linderborg fyra år senare en försåtlig artikel om den brittiske Hitlerbeundraren och förintelseförnekaren David Irving. Linderborg kallade honom för en ”överklassclown”, men berömde honom ändå som ”en säregen begåvning” (22/2 2006).

Linderborg hamnade, som många kanske minns, i rejält blåsväder när hon på sin kultursida den 17/8 2009 publicerade en ytterst kontroversiell artikel av journalisten Donald Boström. Han påstod att den israeliska armén satt i system att under nätterna lägga sig i bakhåll för palestinska ungdomar och plundra dem på deras organ.

Konspiratoriska skrönor som denna, varianter på uråldriga antisemitiska myter, om Israels utstuderat demoniska förbrytelser mot sina arabiska grannar är sedan decennier en uttjatad stapelvara i Mellanöstern. Boström erkände i israelisk radio att han inte visste om artikelns hårresande innehåll var sant.

Men Åsa Linderborg har gång på gång försvarat och försökt rättfärdiga publiceringen. I tidskriften Filter, november 2012, sade hon sig till och med vara stolt över Boströms alster.

Orkar ni höra mer? I somras kontaktade Aftonbladets redaktion komikern och skribenten Aron Flam. De ville att han skulle ”spela kränkt jude” i en debattartikel om svensk antisemitism. ”Jag säger inte att alla på Aftonbladet är antisemiter. Det vore att kollektivt skuldbelägga, och jag sysslar inte med sånt. Det är det Aftonbladet som gör”, dundrade Flam när han avslöjade händelsen (Nyheter24 21/8 2014).

Med en syndakatalog som denna i bagaget är det måhända helt följdriktigt att Aftonbladet inte har några betänkligheter mot att prisa syster Marianne. Låt tidningen stå där med skammen. Om Aftonbladet har någon.

Rena rama radiotin

Skrivit i Corren 15/12:Corren.

Det är kanske inte det mest brännande ämnet i dessa dagar. Men om nu riksdagspartierna absolut vill att vi ska traska till valurnorna igen, bara ett halvår efter förra gången, så kan de väl ge oss en liten motiverande bonus på vägen.

Mot bakgrund av statens långt framskridna planer på att tysta varenda traditionell radioapparat som finns i landet, vore det måhända rimligt om politikerna tog chansen att låta svenska folket få ett ord med i laget. Trots allt förmodas vi göra ett gigantiskt sopberg av många miljoner fullt fungerande radiomottagare, och för våra egna beskattade pengar köpa nya apparater med en teknik som egentligen ingen efterfrågat.

Jo, tyvärr handlar det om den gamla surdegen DAB (Digital Audio Broadcasting), som radioetablissemangets höjdare aldrig gett upp om att pracka på oss. Sedan mitten av 90-talet har Sveriges Radio (SR) försökt locka över lyssnarna från FM-bandet till deras gryende digitala marknät. DAB-tekniken utlovades vara så mycket bättre, ha så mycket större kanalutrymme, och vara så mycket billigare i drift. Stora summor investerades i projektet.

Dock ett aber. Ytterst få lyssnare kände ett behov av DAB. Mottagarna var dyra och FM lät ju helt okej, så varför tvinga nöjda radiokonsumenter att byta? ”Det blir väldigt svårt att förklara för folket”, sa dåvarande kulturminister Leif Pagrotsky (S) och gav rött kort åt SR:s dabbande 2005.

Märkligt nog återupplivades DAB-satsningen under Alliansens period vid makten. Nyligen presenterade regeringens branschutredare Nina Wormbs sitt förslag. FM-nätet i Sverige ska obönhörligen släckas senast år 2022, då radions digitala infrastruktur väntas vara färdigbyggd och alla nuvarande radioapparater blir värdelösa.

Den motvilliga publiken ska i klartext piskas att acceptera faktum. Vilket den sannolikt ändå inte gör, eftersom lyssningsmönstret i accelererande takt håller på att övergå till webben. Samma sak gäller TV-tittandet, som bekant.

Följden av att döda FM blir förmodligen inte att lyssnarna springer till affären och spenderar sina surt förvärvade slantar på DAB-apparater. Utan att trycket ökar radikalt på webbutsändningarna. Internet- och podcastrevolutionen har i praktiken redan gjort DAB-tekniken överspelad och föråldrad. Regeringens utredare invänder att webben inte har kapacitet att härbärgera all radio idag.

Men bredbandsnätet är i ständig utveckling. Marknaden kan nog fixa biffen så länge FM (fortfarande världsstandard för radion) inte avlivas i förtid. Att politiskt forcera fram SR-byråkraternas prestigeprojekt från 90-talet, riskerar att resultera i att vi 2022 står med ett apart DAB-nät som dammar igen av ointresse.

Riksrevisionen har i sin förstudie av statsmaktens DAB-hantering varnat för att ”olika alternativ inte är tillräckligt belysta och att konsekvenserna för samhället och medborgarna inte är klarlagda”.

Vad är partiernas uppfattning om detta radioäventyr? Innan beslutet klubbas i riksdagen får gärna politikerna passa på att lyssna in väljarnas åsikt ute i verkligheten. Så kan valrörelsereprisen i mars tjäna något vettigt syfte i alla fall.

Mediehatet känns igen

Skrivit i Corren 11/12:Corren.

Vi ser hur 30-talets idéarv återvänt. I särskilt hög grad gäller det Sverigedemokraterna. Tendensen märks även hos Dansk folkeparti, Sannfinländarna och Fremskrittspartiet.

Dessa fyra partier bottnar antingen i 70-talets kverulantiska högerpopulism eller i klassisk högerextremism. Men förenas numera i en främlingsfientlig extremnationalism med ambitionen att omskapa dagens liberala samhälle till något helt annat.

Ungefär så löd resonemanget i författaren och journalisten Per Svenssons reflekterande artikel om den nordiska ultrahögerns historia, som trycktes i flygbolaget SAS kundtidning Scandinavian Traveler. På samma uppslag fanns bilder på Fremskrittspartiets (FrP) tidigare ledare Carl I Hagen och Vidkun Qusling, den ökände Hitlerlakejen.

FrP, som sedan förra året regerar Norge tillsammans med Høyre, exploderade och ställde två krav: SAS måste be om ursäkt, och dra tillbaka kundtidningen. SAS kapitulerade omedelbart. I helgen makulerades hela upplagan. Till saken hör att SAS delvis ägs av norska, danska och svenska staten.

Carl I Hagen påpekade offentligt att FrP har finansministerposten i Norge och att det ekonomiskt krisande SAS gjorde ”mycket oklokt” som publicerat Per Svenssons text. I realiteten ett förtäckt hot om mindre trevliga konsekvenser i händelse av att SAS ej hörsammade kraven.

Att flygbolaget förnedrade sig och föll undan är illa. Att politiker ogenerat använder sin makt till att kväsa vad de uppfattar som obekväm journalistik är chockerande. Men bör vi förvånas?

Det fria ordet har aldrig uppskattats av dessa partier. Sverigedemokraternas hållning är illustrativ. Avskyn mot etablerade medier är en utmärkande del av deras identitet och ideologisyn. SD odlar ett sekteristiskt martyrskap i förhållande till journalistkåren, vilken hätska termer utmålas som svenskfientlig, marxistpåverkad, falsk och illasinnad.

Medierna mörkar och förvränger konsekvent fakta om verkligheten. Och den verkligheten är att nationen befinner sig i förfall och upplösning på grund av den fördärvliga mångkulturalismen, som journalistkåren är en korrumperad propagandamaskin åt.

De enda som säger sanningen är SD. Därför försöker ”PK-media” ständigt förtala, tysta och diskreditera partiet.

Hatsajten Avpixlat, sponsrad av SD-riksdagsmannen Kent Ekeroth och hyllad av partiledaren Jimmie Åkesson, är en kokande häxkittel av vrede mot journalister – i synnerhet de som kritiskt granskar SD:s handel och vandel.

Avpixlat har rent ut uppviglat sin supporterskara av anonyma nättroll till att provocera och filma misshagliga mediemänniskor, även lagt ut deras personliga hemadresser, allt i syfte att skrämma och hota. När SD i höstas inte kunde förhindra Expressen att rapportera från partiets valvaka, twittrade Kent Ekeroth: ”haha. Det gör vi i sinom tid”.

Till nyhetsbyrån TT förklarade han sedan: ”Gammelmedias tolkningsföreträde kommer att stoppas och ni kommer inte att ha det här monopolet längre. Det är väldigt bra för Sverige” (14/9).

Hur blir klimatet i Sverige om SD ”i sinom tid” lyckas få samma position att utöva makt som FrP i Norge? Eller om SD:s eget drömscenario att dominera politiken slår in? Inte bara invandrare har skäl till fruktan.

Där ingen respekt för yttrandefrihet och journalistiskt oberoende finns, där sugs syret ur det offentliga samtalet, demokratin vissnar, det öppna samhället stängs och likriktas.

Watergate, champagne och Kennedy

Skrivit i Corren 25/10:Corren.

I veckan nådde Benjamin C Bradlee sin sista deadline och tog ner skylten, 93 år gammal. Alla vi murvlar jorden runt står i djup tacksamhetsskuld till denne tidningsman par excellence. Som Washington Posts redaktionschef 1968-91 praktiskt taget skapade Ben Bradlee den moderna, grävande journalistiken.

Hört talas om Watergate? Det hade ni kanske aldrig gjort, om det inte vore för honom. Det var under Bradlees skyddande vingar som de unga reportrarna Carl Bernstein och Bob Woodward kunde börja rulla upp skandalen som blev Richard Nixons fall.

I månader var Washington Post ensamma på plan, övrig media brydde sig i princip inte. Tidningen pressades hårt från Nixons hantlangare att lägga av. Men Bradlees publicistiska integritet förmådde inte ens världens mäktigaste man att rubba.

Bradlee var också tuff mot Bernstein och Woodward, han granskade och strök i deras artiklar, krävde att källor och fakta måste dubbelkollas. Se filmen Alla presidentens män (1976), där Jason Robards gjorde sitt livs roll i ett lysande porträtt av Bradlee, så får ni en god uppfattning om hur standarden sattes.

En annan sak jag alltid gillat med Ben Bradlee är hans stil. Intellektuell, nyfiken, orädd och ständigt lika elegant. Han kunde konsten att klä sig snyggt och göra intryck. Så var han också gammal kompis med ikonen John F Kennedy.

Relationen blev dock stundtals ansträngd. Bradlee höll rågången mellan privat vänskap och yrkesmässig professionalitet. JFK skonades inte från kritik och surade ibland till rejält. Men ofta hade polarna glada dagar.

Begrunda bara följande rader i Bradlees bok Conversations with Kennedy (1975) om Washington under JFK-eran:

”Det var den tredje av danserna i Vita huset, och precis som de tidigare var det en glittrande blandning av ’det vackra folket’ från New York, jetsettare från Europa, politiker, reportrar (alltid reportrar) som är vänner, och Kennedysläktingar. Vimlet var alltid ungt. Kvinnorna var alltid underbara. Champagnen flödade som Potomac vid högvatten, och presidenten själv öppnade flaska efter flaska på ett sätt som fick skummet att spruta över möblemanget.”

Alltså, jag hade lätt kunnat sålt min själ för att vara i Ben Bradlees kläder där och då!

ST-C198-2-63

Ben Bradlee med Jackie Kennedy, Antoinette Pinchot Bradlee och John F Kennedy i Vita huset, maj 1963.

68-generationens överstepräst

Skrivit i Corren 20/9:Corren.

Olof Lagercrantz (1911-2002) är aktuell igen. Nu spökar han i Svante Nycanders nya bok Makten över åsikterna (förtjänstfullt recenserad av Ernst Klein på Correns kultursida 16/9), som behandlar de infekterade DN-åren när tidningen rattades av den radikale Lagercrantz och den borgerlige Sven-Erik Larsson.

Båda var chefredaktörer i det olyckliga dubbelkommando som tillsattes efter Herbert Tingstens avgång 1959. Dragkampen över åsiktsmakten måste sägas ha vunnits av Lagercrantz. Under hans regemente 1960-75 blev DN alltmer vänstervriden. Lagercrantz tronade snart som 68-generationens överstepräst och Sveriges största morgontidning kom på ett vanhedrande sätt att förgifta opinionsklimatet i vårt land.

Naturligtvis ligger en tragisk ironi i detta. DN hade på Tingstens tid varit liberalismens främsta och mest fruktade slagskepp. Med stilistisk elegans, brinnande passion och djup lärdom blottlade Tingsten orimligheterna och brutaliteten i träldomsideologierna till höger och vänster.

Tingsten gisslande effektivt tendenserna till undfallenhet mot Sovjetimperiet och krävde att Sverige skulle sluta upp på USA:s sida i kalla krigets kamp för frihet och demokrati. Lagercrantz var ursprungligen en av Tingstens skyddslingar, rekryterad från Svenska Dagbladet utsågs han 1951 till DN:s kulturchef. Men när Tingsten lämnade tidningen (på grund av en schism med ägarfamiljen Bonnier) slipade Lagercrantz omsorgsfullt kniven.

Ensamheter i öst och väst (1961) kan läsas som en signal om vad som väntade. I boken kontrasterar Lagercrantz den mänskliga isolering han påstår utmärker vardagen i västvärldens demokratier mot den varma gemenskapen i Kremldiktaturens socialistiska paradis. Sovjetmedborgarna är påfallande oförstörda, icke-hatiska och befriade från neuroser, menar Lagercrantz.

Lite senare sätter han dolken i ryggen på sin tidigare välgörare. Efter att översvallande berömt Tingstens tre första memoarböcker, går Lagercrantz till ursinnig attack när den fjärde och sista delen utkommer 1964. I sin beryktade DN-recension hävdade Lagercrantz att Tingsten var ytlig, tanketom, sjukligt självcentrerad och aldrig egentligen begrep de samhällsproblem han skrev om.

Fadermordet röjde väg för en omläggning av tidningens kurs under sextiotalet, då protesterna mot USA:s intervention i Vietnam gav extremvänstern vind i seglen. Lagercrantz gjorde DN till tidsandans fnask.

”Socialismen är en stor tanke” som ”följt mänskligheten genom hela dess historia och den får inte slockna ut”, hävdade han 1968. Följande år förkunnade Lagercrantz att människans hopp fanns att söka i Nordvietnam. Där härskade en stalinistisk regim, uppbackad av Sovjet och Kina, som dittills mördat hundratusen människor av den egna befolkningen och tvingat en miljon att fly undan terrorn till Sydvietnam.

Men Lagercrantz avfärdade antikommunism som ”träsklära” och reste på pilgrimsfärd till Kina, nedsänkt i kaos och mörker av Maos vanvettiga kulturrevolution.

I en lång artikelserie 1970-71 redovisade han sina intryck, vilka kan jämföras med de hyllningar till Nazityskland som 1930-talets kulturella förgrundsfigur Fredrik Böök kolporterade i svensk press. Samtidigt som Maos rödgardister löpte amok och höll landet i skräck, skrev Lagercrantz att människorna i Kina ”betyder så ofantligt mycket mer än hos oss”.

Kineserna är födda kultiverade och måste ”lära sig att vara våldsamma”. Lyriskt beskriver Lagercrantz ett fredssträvande lyckorike, med trygg hand styrt av ordförande Mao – ”praktisk, erfaren och fylld av levande medkänsla”. Snarare torde ”maktberusad galning” vara en adekvatare beskrivning av denne massmördare med minst 35 miljoner kinesers liv på sitt samvete. Men detta epitet sparade Lagercrantz till ledaren för världens viktigaste demokrati; USA:s president Richard Nixon.

Vidare exempel ur Lagercrantz politiska konkursbo kan göras förfärande lång. Redan 1971 försvarade han att svenska skattepengar skulle bekosta spridningen av satirtecknaren Lars Hillersberg antisemitiska karikatyrer. Minnet av Raoul Wallenbergs gärning avfärdade han 1986 som blott ett medel att ”hålla rysshatet vid liv”. 1991 fördömde han USA:s befriande av Kuwait från Saddam Husseins ockupation. Och så vidare.

Ändå detta märkliga! När det gäller litteratur och poesi har Lagercrantz en närmast magisk förmåga till inlevelse, sensibilitet och förståelse av det genuint mänskliga. När han skriver om August Strindberg, Gunnar Ekelöf, Marcel Proust eller Joseph Conrad är det som en väsensskild Lagercrantz håller i pennan.

Det blir läsupplevelser utöver det vanliga. Lagercrantz låter oss krypa under huden på diktens mästare, ömsint guidar han oss genom deras liv och verk, och ger insikt i en stor, berikande humanism. Han har sammanfattat sin litterära trosbekännelse i Om konsten att läsa och skriva (1985); en sällsamt inspirerande skrift jag ofta återvänder till. Hur kan en sådan konstnärlig begåvning samtidigt fira orgier i politiskt charlataneri?

Lagercrantz är en illustration av den mänskliga naturens många mysterier. Det är bara att konstatera: att vara en lysande diktare garanterar inte förmågan att också genomskåda barbariets mekanismer. Tvärtom har jag undrat om det inte är vanligare att stora konstnärer är just ideologiska svindlare (Karl Vennberg, Arthur Lundkvist, PO Enquist, Jan Myrdal…).

På rak arm kan jag bara erinra mig två svenska författare, vilka till skillnad från Olof Lagercrantz förmått att kombinera en konstnärlig insats i världsklass med ett lika humanistiskt helgjutet politiskt engagemang: Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg.

Är det en slump att bägge var liberaler?

Den orimliga ståndpunkten

Skrivit i Corren 21/3:Corren.

Pragkuppen 1948. Sovjetkommunister tog makten i Tjeckoslovakien och gjorde landet till en rysk vasallstat. För många blev händelsen ett omskakande uppvaknande. Sovjetunionen, som nyss stått på västmakternas sida i nedkämpandet av Nazityskland, var det nya totalitära hotet mot friheten och demokratin i Europa.

Det stod nu klart bortom allt tvivel. Järnridån sänkte sig över vår kontinent, kalla kriget var här.

Men i svenska vänsterintellektuella kretsar fanns en djup olust mot att behöva överge tron på Kreml som vägvisare till framtidens progressiva lyckorike. Vissa som Lars Ahlin och Werner Aspenström hade när den ryska revolutionen firade sitt 30-årsjubileum 1947 i ett gemensamt upprop prisat ”det väldiga kulturella uppbyggnadsarbete” som Stalinregimen påstods ha utfört.

Andra sympatiserade lika varmt med vänsterradikala idéer, men tvingades samtidigt medge att Stalins förtryck var förskräckligt. Det innebar dock inte att USA och Västeuropa företrädde ett godtagbart system.

Kapitalismen och det borgerliga klassamhället var i grunden helt förkastligt och innebar reaktionär utsugning, ytlig materialism, brutal kolonialism och en minst lika aggressiv krigshets – ja, om inte mer.

I debatten representerades denna ”tredje ståndpunkt” av kulturpersonligheter som Karl Vennberg, Arthur Lundkvist, Moa Martinson, Sivar Arnér och Folke Isaksson. Deras inlägg publicerades företrädesvis på socialdemokratiska tidningars kultursidor och deras argumentation fick inte sällan slagsida mot väst.

Ett moraliskt haveri, ansåg författaren och den frihetliga humanisten Eyvind Johnson. När halva Europa förvandlats till ett sovjetiskt fängelse fanns inga ursäkter för att vägra ta ställning i kampen mellan demokrati och diktatur.

I ett berömt vårtal till Uppsalas studenter 1951 fördömde han den tredje ståndpunkten som orimlig och farlig. Johnson menade att dessa ”neutrala medlöpare” aldrig tog något eget ansvar för sina ord och antydningar:

”De påverkar, de underminerar – och till slut är de själva bara instrument för krafter som de i själva verket inte känner, för ideologier och teorier som de kanske inte vill acceptera som personliga levnadsregler eller som samhällsregler.”

Han manade till uppslutning bakom USA och Västeuropa, dock utan att förlora sig i illusioner: ”Vi kan inte påstå att vår västliga värld är bra… Men vi vet att den är bättre än slav- och vasallrikenas värld, de olyckliga, överfallna, förrådda folkens fosterland”.

Talet väckte våldsam upprördhet inom kulturvänstern. ”En spark med SA-stövel”, utropade Karl Vennberg. Eyvind Johnson, som varit lidelsefull motståndsman mot nazismen under andra världskriget, skulle alltså plötsligt gått fascismens ärenden!

Andra namnkunniga liberaler som Vilhelm Moberg och Herbert Tingsten, vilka också fördömde den tredje ståndpunkten, avfärdades i liknande karaktärsmördande ordalag.

Numera råder knappast någon tvekan om att den dåvarande kulturvänsterns hållning var intellektuellt bankrutt, i praktiken förespråkandes en skammens undfallenhetspolitik mot det röda tyranniet som hotade att strypa även Sveriges frihet.

I ett för vänstern sällsynt fall av självrannsakan insåg senare även Folke Isaksson detta. 1981 skrev han i Svenska Dagbladet:

”Det fanns den begränsning i kritiken av förtrycket som berodde på det pinsamma faktum att en del förtryck kom från ‘fel’ håll. Så existerade det nationer som berövats sin oavhängighet men ansågs ha för liten befolkning eller för kort historia (de baltiska republikerna) för att vara värda medkänsla eller indignation. De fanns övergrepp som betraktades som oväsentliga, därför att de t ex berörde en enda person, dessutom med fel efternamn (Wallenberg). Att engagera sig i sådana fall var inte progressivt eller ens humanitärt, det var högerpolitik. I den moraliska fällan var vi många som sprattlade genom åren.”

Sovjetunionen är borta, men i Kreml reagerar nu en tidigare KGB-man som drömmer om att återsamla det förlorade imperiet: Vladimir Putin. Denna revanschistiska, maktfullkomliga autokrat har på ett flagrant sätt brutit mot folkrätt och internationella avtal, försökt hindra den folkliga revolutionen i Ukraina och landets närmande till väst.

Han har slitit loss Krim från Ukraina genom ockupation av militära trupper och iscensatt en farsartad folkomröstning om att ansluta halvön till Ryssland, piskat upp en våg nationalistiskt hat och utmålat allt motstånd till sin förryskningspolitik som verk av fascister.

Hur ska denna Anschlusspolitik sluta? Det oerhörda har hänt att Europa åter tvingats in ett kallt krig av en aggressiv stormakt utan skrupler att våldföra sig mot andra nationer.

Tro dock inte att den svenska kulturvänstern har lärt av historien. Dess reflexmässiga aversion mot USA, EU och liberala värden driver ånyo fram samma slags undergrävande relativism som Eyvind Johnson gisslade i sitt vårtal 1951.

Åsa Linderborg, S-märkta Aftonbladets kulturchef, kritiserade nyligen den svenska medierapporteringen och debatten om Ukraina som ”monstruöst hyckleri” (AB 5/3). ”Russofobin bestämmer infallsvinklar och faktaurval”, hävdade Linderborg och lät närmast som ett eko av Putins propagandaapparat när hon utmålade folkresningens Ukraina som dominerat av fascister vilka nu ”delade taburett med den västlojala borgerligheten”.

Efter denna spottloska avrundade hon artikeln med en plädering som fått Karl Vennberg att jubla: ”EU:s nykoloniala marknadslösningar, svartskjortor eller Putin – vi behöver inte välja någotdera. Ett nytt kallt krig kräver en ny tredje ståndpunkt”.

Inte långt därefter rapporterade hennes medarbetare Martin Aagard om ”jubelscener och fyrverkerier” på Krim, att folkomröstningen där ”såklart varit riggad”, men ändå är uttryck för ”en stark folkvilja” som omvärlden gör bäst i att acceptera, och att det inte är svårt att förstå om Krims invånare anser sig få ett bättre liv under ”den putinska auktoriteten” (AB 19/3).

Åsa Linderborg har även en trogen drabant i Göran Greider, chefredaktör på S-tidningen Dala-Demokraten. Det räcker att följa honom på Twitter.

Där han bland annat ondgjort sig över ”den månghundraåriga ryssofobi som styr rapporteringen så mycket” (27/2), berömt Linderborgs nämnda artikel ovan (6/3) och på klassiskt tredjeståndpunktsmanér deklarerat: ”Avskyr Putin. Men gillar inte heller att så många svenska debattörer nu samlas kring Karl XII-statyn”.

Den formuleringen får man väl utifrån Greiders ideologiska glasögon tolka som en variant på hur Vennberg anklagade Eyvind Johnson för att sparka med SA-stöveln. Kommunism eller putinism – så länge USA:s och Europas liberala samhällssystem finns kvar att hata tycks värsta kulturvänsterns dragning till Kreml bestå.

”Äggröran var som klister”

Skrivit i Corren 5/3:Corren.

”Tåget gick i flera timmar och Pelle blev ganska trött och lade sig och somnade i Birgittas knä. Men plötsligt vaknade han av ett besynnerligt ljud. Han tittade hastigt upp. En pojke i vit kavaj gick från kupé till kupé och slog på en gonggong och ropade: FUSSTA MIDDAN SERVERAS! FUSSTA MIDDAN SERVERAS!”

Det här kan man läsa i Gösta Knutssons episka roman Pelle Svanslös på äventyr från 1939 – ett dokument över en flydd epok, då vi minsann kunde äta gott och flott ombord hos SJ. Ack, forna tiders järnvägar.

Tåg har märklig förmåga att slå an romantiska strängar inom oss (mig själv i högsta grad inkluderad) och nostalgin lever uppenbarligen stark i folkdjupet. Det märkte jag inte minst förra veckan.

Då skrev jag en ledare om att avregleringen inom tågtrafiken i huvudsak haft stora positiva effekter. Känslan av att det ändå var bättre förr, borde om inte annat motsägas av Stefan Demerts populära nidvisa om SJ anno 1971. Vad hjälpte det?

Som reaktion mottog jag vittnesmål som prisade 70-talets trevliga restaurangvagnar med vita dukar i kontrast till dagens bottenlöst usla SJ, och vad visste en spoling till nyliberalt förblindad ledarskribent som inte åkte tåg på den tiden!

Men dåvarande journalistprofilen Gits Olsson var en flitlig resenär. ”Nu är måttet rågat! Nu kan vi inte finna oss längre i det här!”, dundrade han saliga tidskriften SE nr 42/1970 och uppmanade till bojkott:

”Den mat, som det senaste året serverats på SJ:s restaurangvagnar är nämligen ingen mat. Den är ett tjänstefel… Jag tror det var mellan Norrköping och Linköping som vi åt den sist. Äggröran är som klister ehuru den saknar vanligt klisters vidhäftningsförmåga.

Skinkan är en torr skinnlapp som skulle bli en utmärkt flugsmälla om man spikade fast den på ett litet träskaft. Får ni inte klagomål på maten? frågade vi flickorna i disken. Jo, suckade dom, men det händer sa ofta så vi bryr oss inte om att lyssna längre.”

Men det sorglösa året 1939! Ni minns väl? Aldrig har det varit så bra som när ”fussta middan” serverades, den trivsamma ångloksröken låg tung över landet och andra världskriget bröt ut en vacker septemberdag.

Nu har ju allt urartat helt.

Gammal är äldst

Skrivit i Corren 1/2:Corren.

Trots försök av entusiaster i bekantskapskretsen har jag aldrig lyckats intressera mig för golf. Utom på TV. När eleganten Göran Zachrisson kommenterar. Enbart att lyssna till hans röst är rena njutningen.

Han kan få spelet på greenen vid St Andrews att framstå som en i det närmaste poetisk verksamhet. Chip, birdie, eagle. Ögonblickets skeende på banan får ofta nya, oväntade dimensioner. Ibland mycket oväntade.

Som när australiensaren Robert Allenby knallar förbi med klubban i bild och Zachrisson väser: ”Han är byggd som en järnetta och går att skicka portofritt över hela världen.” Vad det betyder kan man grubbla länge över. Men publiken hålls på alerten och slipper risken att somna i TV-soffan.

Golfen må vara Zachrissons signum, men han pratar som bekant gärna annan sport också. Glädjande nog fortsätter han att jobba trots en med råge passerad pensionsålder. I maj fyller Zachrisson 76 år, innan dess dyker han upp på OS i Sotji som seniorreporter för Viasat.

Med all den erfarenhet från sportvärlden som Zachrisson besitter är det bara att gratulera Viasat till det kapet. ”Jag är nog den enda i teamet som varit på ett OS tidigare. Mellan åren 1972 och 1992 gjorde jag alla vinter- och sommar-OS för SVT”, berättar han i SPF:s tidskrift Veteranen.

Fast hur kunde SVT någonsin släppa ifrån sig denne suverän? De borde erbjudit honom högar av pengar och anställning på livstid.

Egentligen skulle ju Zachrisson lika gärna kommentera ett vägbygge längs E4:an och vi hade ändå suttit klistrade vid rutan. Vad är hans hemlighet? En gång fick jag möjlighet att fråga honom personligen. Göran Zachrisson var inte svårövertalad. Utan vidare avslöjade han konsten att bli en bra journalist:

1) Man ska kunna allt.
2) Man ska vara underhållande.

Skönt att det inte är svårare än så.