Augustisöndag,
några sista varma andetag
en övergiven brygga i sundet,
väderbitna plankor, sneda pålar
vid vattnet vilar jag
i glitterspelande solblänk
vassens vajande sus
en gungande, vaggande färjesång
under mig kluckande vågor,
drivande långsamt västerut
mot fjärden
och skärgården
och Östersjön
och bort
Över tidens sus i tallar, över årens flykt
på fjädermolnets vinge bred och stark,
trår från natt till dag, från nöd till
frihet ifrån fruktan den strävan
som är lika för oss alla.
En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt.
– Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.
Ur Sundbybergs-prologen (1951) av den briljante poeten Ragnar Thoursie, som lämnade oss i veckan, 90 år gammal.
Moln fyller huset
där jag bor
över golvens korallröda skärvor
flyter mina vita tak
Väggar av horisonter
att vandra ut i
när frostens skuggor
tystat tidens sång
Insvepta ytor, ruvande vatten
från havet svävar kyliga slöjor
majestätiskt genom ön
Fyrtornet driver sakta bort i kosmos,
jag trevar bland slippriga stenar
tångens svarta fingrar söker, snärjer
Utomskärs ropar båtarna,
vilsna rymdfarkoster
Glittrande fiskryggar
under solfacklans leende
Svalkande tvärflöjtstoner
dansar genom ditt hår
Loja vågor, lekande trutar
Omsluten av idel flytande blått
vilar dagen på årorna
Utanför skymningsfönstren
mellan björkarnas kolkonturer
går den sjungande eldaren
i sin månskenskatedral
Tidlös, sorglös
bär han ett hjärta i handen
barndomshjärtat, askan
i mitt bröst
Grass av Carl Sandburg har aldrig lämnat mig någon ro.
Raderna är få och skenbart enkla, men kanske just därför går budskapet fram desto starkare.
Jag vet inget antikrigspoem i litteraturen som berör lika djupt och drabbande.
En gång vandrade jag över slagfälten i Verdun.
1916 var det platsen för helvetet live in action; ett ofattbart förhärjat landskap av kratrar, eld, blod och tusentals och åter tusentals människor som obarmhärtigt maldes ner i gyttjan. Numera spöklikt stilla, återerövrat av lövträd och frodigt gräs.
Men såren fanns där fortfarande, väl synliga. Blindgångare, rester av taggtråd, nedrasade skyttegravar, bitar av skelett som stack fram ur jorden.
Om och om igen hörde jag för mitt inre öra denna uppläsning av Sandburg eka över nejden, skakande, anklagande. Och orden har dessvärre inte förlorat sin aktualitet.
Efter regnet fick jag en tvingande impuls, rodde över sundet och läste Werner Aspenström på en klippa i fjärden.
Inför poesin bleknar allt, livet får relief, bråddjup, dimensioner. Bokstäver som gnistrar, förhöjer.
Berusar.
Jag tror – helt uppriktigt – att utan lyriken, konsten, stjärnstoftens trolltecken, förfar våra själar sin substans och dunstar likt daggen om morgonen bort.
Lär era barn detta (och med viss bestämdhet):
Att vistas i sagornas kungarike är en absolut nödvändighet.
Lämna det aldrig.
Det lugna, varma omslutande mörkret; ön vilar, tiger, ruvar våra själar.
Världen är blott några andetag i natten. Stilla månskensdrömmar.
”En av anledningarna till att Sovjet gick åt helvete var att de sysslande med sådan idioti som att censurera dikter som handlade om själen.”
Bengt Jangfeldt, översättare och docent i slaviska språk (DN 10/4), aktuell med boken Språket är Gud som handlar om den ryske poeten och Nobelpristagaren Joseph Brodsky. Han landsförvisades av kommunistregimen i Kreml 1972.
Christian Dahlgrens Blogg 