”Folk säger att du ska skriva om det du känner till. Jag är här för att säga er att ingen vill läsa det, för du vet ingenting. Så skriv om något du inte känner till. Och var aldrig någonsin rädd.”
– Toni Morrison, författare och nobelpristagare i litteratur, slår ett slag för fiktionen.
”I Blekinge Läns Tidning hade jag i ungdomen roat mig med att recensera böcker som inte fanns, med citat och allt”, skriver Per Wästberg i sin tredje memoarvolym Hemma i världen.
Jag ströläser boken en marsgrå eftermiddag vid ett Östermalmsfik och funderar en kort stund på varför Wästberg valde just Blekinge Läns Tidning för sina kulturjournalistiska pojkstreck.
Kanske för att Blekinge är en både geografisk och intellektuell avkrok. Det är tyvärr, om man ska vara krass, den råa sanningen. Atmosfären i residensstaden Karlskrona har traditionellt präglats av inkrökt militär konservatism och arbetarklassens mer handfasta intressen. Något borgerligt medvetet, kulturbärande och bildningsfrämjande skikt har egentligen aldrig funnits. Varken då eller nu. En förädlande bjälke fattas i samhället, vilket gör dess invånare till tacksamma offer för diverse gyckelspel.
Ett aktuellt exempel är bröderna Kulenovic, två pizzabagare från Bosnien som lyckats intala inte bara Blekinge Läns Tidning, utan också Karlskronas lika aningslösa lokalpolitiker, att de äger en äkta målning av Leonardo Da Vinci. Med välsignelse av kommunen har pizzabröderna mitt på Stortorget öppnat ett privat konstmuseum, som mest av allt för tankarna till en turkisk loppmarknad.
Da Vinci-målningen, avfärdad av all seriös expertis som brytt sig om den, har verkligen blivit en tavla. Häromåret drog kommunstyrelsens blåögde ordförande entusiastiskt dit den till Karlskrona besökande kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth för att låta henne beundra örlogsstadens stora ”konstskatt”.
Jag antar att kulturministern och akademiledamoten Per Wästberg kunde fnissa ganska gott tillsammans nästa gång de råkades vid någon middagsbjudning i Stockholm. Blekingeborna, vilka efterblivna stollar!
Synd. Blekinge är annars ett bedårande vackert län som förtjänar bättre. Kultur inte minst.
Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:
Europa, vad gick fel? Svar: Österrike-Ungern upplöstes och försvann. Begrunda följande stycke i nyutgåvan av Stefan Zweigs klassiker Världen av igår (Ersatz förlag):
”Vi kunde ägna oss mer ostört åt vår konst, våra intellektuella böjelser, mer individuellt, mer personligt utforma våra privatliv. Vi kunde leva mer kosmopolitiskt, då hela världen stod öppen för oss. Vi kunde resa utan pass och tillstånd, vart vi ville, ingen förhörde oss för att utröna vår politiska inställning, härkomst, ras och religion”.
Så såg horisonten ut från ett kafébord i dubbelmonarkins Wien åren kring förra sekelskiftet. Ja, faktiskt från vilket kafébord som helst. Aldrig har gränser spelat mindre roll än då. Efter Napoleonkrigen hade situationen i Europa blivit stabilare än någonsin. Frånsett några mindre väpnade konflikter och bråk i kartans marginaler, härskade fred och framtidsoptimism. Vetenskapen tog häpnadsväckande jättekliv. Likaså gav industrikapitalismen löften om en dittills oanad välståndsutveckling, vars frukter allt fler fick del av.
Även kulturellt var det en nydanande blomstringsperiod. Stefan Zweig tillhörde den unga generation av författare och konstnärer som var lika hemmastadda i Paris, London och Berlin som i Wien. Teater, litteratur, poesi och konst diskuterades intensivt. Kulturen sågs som det viktigaste medlet för att knyta mänskligheten samman.
Det nästan tusenåriga habsburgska imperium Zweig föddes i, rymde också åtskilliga nationaliteteter och språkgrupper. Spänningar fanns förvisso. Överlag dominerade dock känslan av trygghet och tillförsikt. Den åldrige kejsaren Frans Josef stod garant för en ordning, vilken parad med en sakta verkande liberalisering av det politiska livet, tycktes vara för evigt.
Stefan Zweigs bok är en fantastisk, intensivt berörande skildring av en gyllene epok då morgondagarna sjöng. Läs den! Och fundera på hur allt kunde ta slut genom det världskrig som Europa snubblade in i 1914. Ett krig som ingen ville ha och ingen förstod. Men som öppnade avgrunden för dårskapens tidsålder med hämningslös rasism, fanatisk nationalism, kommunism, fascism och nazism.
Österrike-Ungern styckades upp 1919. Det tidigare sorglösa och storslagna Wien blev en provinsstad i ett rumphugget Österrike, som sedan Hitler annekterade. Stefan Zweig, som var jude, lyckades fly barbariet men begick självmord i förtvivlan 1942. Den frihetens värld han vittnar om har vi ännu inte återvunnit.
Nu, 2012, ska det vara klang och jubel kring August Strindberg. Det har ju gått precis ett sekel sedan han avled. Dock surar många Strindbergsfans över att det officiella Sverige snålat med bidrag till minnesåret. Regeringen har anslagit en ynka liten skattemiljon. Och Posten har inte ens brytt sig om att ge ut ett frimärke för att fira vår stora nationalförfattare.
Istället väljer Postens motivkommitté att hylla Lill-Babs, som från och med nästa vecka får äran att pryda svenska folkets brev och vykort. Så var det med den kulturella prioriteringen. Men är det något att uppröras över?
Känns det tvärtom inte tämligen makabert att använda någons frånfälle som förevändning till att slå på trumman och glamma? Nog doftar det en smula nekrofili över detta påbjudna Strindbergsjubileum.
Vill fansen ändå frankera med sin idol tycker jag att de kan använda den serie frimärken som Posten gav ut 1949. Då inföll ett mycket trevligare hundraårsminne: Strindbergs födelse. Obegagnade frimärken av denna sort är inte svåra att hitta, på Tradera kan man exempelvis köpa samtliga nedan för endast 30 spänn.
Förvisso har portot höjts betydligt sedan 40-talet, men varför då inte kombinera med Lill-Babs på kuvertet? Med tanke på Strindbergs gamla rykte som kvinnohatare, gör det säkert bara honom gott att få sällskapa med en tuff brud i lyxförpackning.
Vill man skriva en roman i stil med The Great Gatsby eller Tender is the Night (och handen på hjärtat: vem vill inte det?) så behövs naturligtvis ordentlig utrustning. Förutom inspiration, talang, uthållighet, en bra story och mästerskap i världsklass då. Men bortsett från såna detaljer, vad kan vara lämpligare att återskapa The Roaring Twenties med än denna speciallyxiga Montblanc som bär F Scott Fitzgeralds signatur? Borde räcka långt, tycker jag. Förhoppningsvis är pennan vattentät också. Ty som F Scott sa: ”All good writing is swimming under water and holding your breath”. Bara att slå till och kasta sig i sjön, alltså.
Gav aldrig något nyårslöfte. Eftersom jag inte kunde komma på något att angeläget att lova. Men efter att ha läst Carl Rudbecks sköna understreckare i dagens SvD om Samuel Beckett, överväger jag att göra den gamle favoritirländarens motto till mitt för 2012. Bara för att det är så elegant tyket i sin offensiva pessimistiska absurdism:
”Jag kan aldrig mer gå med på något annat än handlingen utan hopp, lugn i sin förtappelse”.
(Detta skrev Beckett i ett brev 1949 och det gick ju utmärkt med den hopplösa förtappelsen. Prick tjugo år senare fick han nobelpriset i litteratur.)
”Paris är aldrig vad det har varit, men det är det som är charmen”.
– Pär Rådström
Axel Törneman, Absint, 1902.
”Den dövar smärtan, förslöar tanken, borttager minnet och förkväver alla ädla känslor som narra människan att begå dårskaper och slutar med att släcka förnuftets ljus”.
– August Strindberg om absint, den i dåtidens konstnärskretsar populära diaboliska drycken (ur Röda rummet, 1879).
”Vad beror det på att vi förhåller oss som vi gör till de svensktalande på andra sidan vattnet? Vad beror det på att vi behandlar dem som… ingenting?”
Detta frågar sig Göran Skytte i en läsvärd op-ed i söndagens SvD. Han har onekligen rätt i att Sveriges intresse för den svenskspråkiga minoriteten i vår forna östra rikshalva lämnar åtskilligt övrigt att önska. Vilket inte minst är synd utifrån ett kulturellt perspektiv.
Den finlandssvenska kultursfären är rik och vital, dess traditioner imponerande. Tänk exempelvis på författare och poeter som Bo Karpelan, Edith Södergran, Johan Ludvig Runeberg, Tove Jansson, Göran Schildt, Kjell Westö, Monika Fagerholm, Märta Tikkanen, Marianne Alopaeus, Tito Colliander. För att enbart nämna ett spontant antal.
Själv har jag länge ställt mig undrande till varför inte Svenska Akademin har några ledamöter från detta sällsamt mångbegåvade, fascinerande svenskspråkiga Finland. Sedan vårt gemensamma rike klövs som följd av katastrofkriget mot Ryssland 1808-1809 har Akademins dörr österut varit både stängd och låst.
Jag tror knappast att det är förenligt med grundaren Gustav III:s intentioner. Han slog fast att Akademins centrala uppgift är att ”arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet”. Vilken tillgång hade inte de som talar, skriver och verkar på den vackert klingande finlandssvenskan kunnat vara därvidlag. Jämför med Franska Akademin, förebilden till vår egen.
Fransmännen bryr sig i upplysningstidens anda naturligtvis inte om medborgarskap. De väljer in ledamöter från hela den franskspråkiga världen. För några år sedan tog nobelpristippade Assia Djebar plats på stol nummer fem, hon är från Maghrebområdet i norra Afrika. Läs hennes fina roman L’amour, la fantasia. Den finns i svensk översättning med titeln Kärleken, kriget – en algerisk mosaik.
Den svenskspråkiga världen kan förstås inte mäta sig med den franska i utbredning. Vårt område begränsar sig till Sverige och omkring trehundratusen människor i Finland. Av desto större vikt att vi stärker banden och håller ihop. Hör du det, Peter Englund?
Tony Iommi: gitarr
Geezer Butler: bas
Bill Ward: trummor
Ozzy Osbourne: sång
Björn Ranelid: mungiga, dans
Uppträder: Melodifestivalen 2012
Låt: Megalomania
”
Det största som hänt i litteraturhistorien! Jag har fått Augustpris, jag jonglerar med tokroliga metaforer, jag har spelat fotboll bättre än Zlatan, jag pratar skånska, jag har slagit publikrekord på Liseberg, jag har flugit med ljusets hastighet, jag är större än Jesus, jag kommer att bita huvuden av fladdermöss. Ingen annan författare har gjort detta. Det är totalt unikt. Därför förföljs jag ständigt. Alla är avundsjuka på mig. Särskilt Peter Englund. Nu även Lill-Babs.”
Christian Dahlgrens Blogg 