Jag tror inte på politiker av någon partifärg. Vad deras visioner om en bättre morgondag går ut på har jag aldrig gett mig sken av att begripa. De är som kroggäster som lämnar bra med dricks men notan obetald. Politik är som att äta strömming för kvicksilvrets skull.
– Gustaf Adolf Lysholm, diktare, kypare, romantiker (1909-1989).
Skrivit i Corren 12/6:
Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) har fått en utmärkt idé. Han vill att Diskrimineringsombudsmannen ska flytta från centrala Stockholm till någon förort, Tensta eller Rinkeby.
”Det viktiga är att samhällets institutioner finns närvarande där invånarna känner sig längst bort från samhället”, menar Ullenhag. Men varför ska bara myndigheter flytta?
Även regeringen med sina departement borde utlokaliseras. Dessa håller ju på att ockupera allt större delar av Stockholms innerstad för sina tydligen ständigt svällande behov.
Ett särskilt gott öga tycks man ha till att tränga ut enskilda medborgare och företag ur byggnaderna längs Drottninggatans promenadstråk. Sorgligast är väl att regeringskansliet sedan 1981 lagt beslag på det vackra venetianska jugendpalatset Rosenbad, uppfört 1902 av arkitekten Ferdinand Boberg.
Länge fanns under samma tak flera populära restauranger och kaféer, entrén låg på Strömgatan som då vimlade av glatt folkliv. I synnerhet var Rosenbad en omtyckt och uppsluppen träffpunkt för journalister, författare och andra kulturpersonligheter. Här kunde Zarah Leander ses dricka champagne och i festvåningen brukade Publicistklubben husera.
Begrunda skildringen av fotografen Harry Friberg som i Stieg Trenters deckarroman Eld i håg (1949) sitter till bords i det legendariska Grillrummet innan politikerna la sin döda hand över Rosenbad och låste dörrarna:
”Nu låg piggvaren på min tallrik. Hur kunde en så anskrämlig fisk smaka så utsökt… Gång efter annan drogs min blick bort till den bronsbruna fyrkantiga pelaren… jag tänkte på alla de journalistiska uppslag och litterära idéer som under decenniernas lopp stigit upp med tobaksröken och flaxat omkring under stuckrosetterna i det sjögröna taket.”
Ack, giv oss denna härlig tid åter! Reinfeldt & Co jobbar säkert lika bra, om inte bättre, i Flemingsberg.
Journalistlegendaren Ben Bradlee (Newsweek, Washington Post) skriver om Vita huset under JFK-eran i boken Conversations with Kennedy:
”This was the third of the White House dances, like the rest a dazzling mixture of ‘beautiful’ people from New York, jet-setters from Europe, politicans, reporters (always reporters) who are friends, and Kennedy relatives. The crowd is always young. The women are always gorgeous…
The champagne was flowing like the Potomac in flood, and the president himself was opening bottle after bottle in a manner that sent the foam flying over the furniture. ”
Om Fredrik Reinfeldts regeringshov i jämförelse får man väl säga som en gång Per Ahlmark: Vår fattiga politik!
Skrivit i Corren 28/5:
Det började med eldfängda upplopp i Husby, spred sig till andra Stockholmsförorter och därefter vidare över landet. I Linköping har bostadsområden som Skäggetorp, Lambohov, Ryd och Berga utsatts för våldsverkarnas förstörelselust. Varför denna plötsligt uppflammande huliganism?
Från den klasskampsfixerande marxistvänsterns sida vill man gärna se det som en oartikulerad, instinktivt betingad revolt mot marknaden, Reinfeldt och folkhemmets förtvinade jämlikhetsideal.
I andra ringhörnan ropar SD triumferande att allt är invandringens och det mångkulturella samhällets fel. De enkla lösningarnas ideologiska läger mobiliserar i den illa dolda förhoppningen att oroligheterna ska gynna deras politiska syften.
Kriminologen Jerzy Sarnecki har dock en nyktrare syn och säger till Aftonbladet (27/5):
”Det är oerhört attraktivt för vissa grupper av unga människor att slåss med polisen och ställa till bråk. De söker spänning, vill kanske visa sig tuffa inför sina kompisar och möjligen uttrycka sitt missnöje. De inspirerar varandra, och det är inte så märkvärdigt egentligen, med tanke på den uppmärksamhet det fått.”
Vi bör inte glömma att det finns en primitiv berusning och lockelse i våldet som inte ska underskattas.
Författaren William Golding beskrev det i grunden tidlösa fenomenet med skrämmande briljans i sin klassiska civilisationskritiska roman Flugornas herre (1954). Barn och ungdomar som lämnas utan vuxenvärldens fasta, normbildande och tryggskapande hand kan i vissa situationer göra förskräckliga ting. Golding baserade boken bland annat på sina tio år som lärare i den engelska pojkskolan.
Ska vi kunna förebygga att unga män, ofta från socialt utsatta miljöer, löper amok i framtiden rekommenderar jag nog hellre läsning av honom än att någon lånar örat till ytterkantspolitikens charlataner.
Skrivit i Corren 27/5:
Linköping växer. Sveriges femte största stad kan i höst stoltsera med att ha nått det magiska målet om en befolkningsmängd på 150 000 invånare. Men redan siktet är inställt på att 200 000 människor ska kunna kalla sig Linköpingsbor inom överskådlig tid. Expansionen är ett solklart tecken på kommunen står stark i konkurrensen med andra attraktiva orter och har en lovande potential.
En person med perspektiv på stadens utveckling är Michael Cocozza, driftig och visionsrik VD för fastighetsbolaget Botrygg och en central aktör i formandet av framtidens Linköping. Han har varit aktiv i branschen sedan början av 80-talet när hans företag startade under namnet Duvkullen.
Jag träffar honom över en kopp kaffe på hans kontor i gamla riksbankshuset på Junkersgatan och får en illustrativ ögonblicksbild av hur Linköping såg ut då.
– Gick man ut på stan en lördag klockan tre för 30 år sedan var det helt dött. Mycket har förändrats. Linköping har blivit internationellare. Det är fler utländska studenter, större inslag av utländsk arbetskraft.
Det finns en kritik mot Linköping som något av en förvuxen småstad, lite gäspigt småborgerlig och däven.
– Jag har svårt att se det så. Här finns mer dynamik än i Norrköping, där mentaliteten är ”det går inte”. Inställningen i Linköping är annorlunda, ambitionerna är högre.
Men finns inte ett behov av större urbanitet?
– Jo, det är klart. Det kommer när man bygger ut staden. Vi har exempelvis projekt i Djurgården, Ekkällan och Vasastaden. Det är staden som stad vi satsar på, inte bara villaförorter.
Jag berättar för Michael Cocozza om min förtjusning i Malmös stadsdelsprojekt Västra hamnen och särskilt dess arkitektoniska slagnummer Turning Torso. Detta höga och djärvt utformade bostadshus markerade att Malmö tagit språnget in i en modernare, urbanare era. En liknande signaturbyggnad vore väl något för Linköping, gärna med en skybar i toppen? Michael Cocozza är skeptisk.
– Jag har andra ideal. Jag hämtar hellre inspiration från de italienska städerna som vuxit fram under flera hundra år. Där handlar det mer om en harmonisk balans mellan byggnader, mötesplatser och torg. Konsten är också närvarande i det offentliga rummet på helt annat sätt. Mycket mer än i Sverige och det borde vi anamma istället.
Att frågan ligger Michael Cocozza varmt om hjärtat är tydligt. Han menar att konsten ofta glöms bort i svenska offentliga miljöer, att den reduceras till en restpost bland övriga prioriteringar i stadsbyggandet.
– I exempelvis Vasastaden lägger vi in konsten som en tung parameter. Jag använder konst medvetet i mitt företag. Vi har mycket bildkonst i våra fastigheters trapphus, skulpturer, tavlor i gruppboenden… Konsten är ett inslag som är med från början i våra projekt. I Sverige underskattar man kulturens ekonomiska betydelse. Den betraktas bara som en kostnad. Jag ser det som en investering och en värdeskapande faktor för människorna i deras boendemiljö. Konsten bär på ett budskap från samhället och byggherren: vi uppskattar dig.
Kommunpolitikerna strävar mot att Linköping ska bli årets idrottsstad 2015. Michael Cocozza säger att han också vill att Linköping bestämmer sig för att bli Sveriges kulturhuvudstad 2020, något som skulle inkludera hela spannet: teater, film, bildkonst, skulptur och musik. Linköping behöver ett bredare kulturutbud och en aktivare kommunal kulturpolitik än i dag, menar han.
– Arbete, idrott och kultur är kittet i ett samhälle. Norrköping satsar mer på kultur än vad vi gör, vi borde inte vara sämre.
Han lever som han lär och inte enbart genom sitt företag. Michael Cocozza är ledamot i Östgötateaterns styrelse och han har varit med och startat bokförlaget Dibb, som ger ut böcker med lokal anknytning. Förlaget deltar som arrangör av en återkommande bokmässa med östgötalitteratur i slutet av september. Tanken är att bokmässan ska bli större och större.
– Lund och Uppsala har tio bokförlag eller mer. Här fanns bara ett eller två med ganska smal inriktning. Boken har varit på undantag i Linköping. Det finns inte en enda anständig bokhandel. Men med vårt förlag bygger vi upp en litterär kultur.
Okej, men du efterlyser också aktiva politiska insatser, vilket bland annat innebär ökade offentliga anslag till kulturen.
– Ja, fast dessa medel bör hanteras av självstyrande stiftelser och föreningar. Kulturen borde även bli bättre på att söka privat sponsring. Idrotten i Linköping tar in 50-60 miljoner kronor per år i sponsorpengar, kulturen kanske bara några hundratusen. Inom idrotten är man duktiga på partnerskap och samarbeten. Ta hockeyn. Där kan man träffa kollegor, göra affärer, det vävas samman sociala nätverk. Kultursfären borde jobba på liknande sätt. Kanske har de varit för bekväma och vant sig vid att det rasslar in pengar från stat och kommun.
Samtidigt finns en rädsla från många kulturarbetare att beroende av privata pengar riskerar styrning av utbudet.
– Jag har inte någonsin hört talas om att kultursponsorer skulle försöka styra utbud och innehåll. Det skulle bara sänka sponsorns status. Nej, kulturen har ett egenintresse av att sprida sig mer.
Under vårt samtal märks att Michael Cocozza har ett samhällsengagemang utöver det vanliga. Vilket har sin förklaring.
– Jag började egentligen som politiker och var ombudsman i Folkpartiets ungdomsförbund 1978-79. Sedan kom jag in i affärer på grund av familjetradition. Men jag förbereder mig för att ställa upp som kommunalrådskandidat i Linköping valet 2022. Då kommer jag! (skratt).
Skrivit i Correns bilaga Just nu 24/5:
”Can’t repeat the past? Why of course you can!” Repliken är Jay Gatsbys egen och naturligtvis har han rätt. F Scott Fitzgeralds mytomspunne hjälte från romanen The Great Gatsby är åter bioaktuell.
Nu är det Leonardo DiCaprio som i Gatsbys gestalt låter champagnen flöda på Long Island. Boken har filmats flera gånger förr, men ingen når samma överdådiga höjder som regissören Baz Luhrmanns nya version. 1920-talet är hett igen, stekhett.
Epoken som kallas ”The Jazz Age” eller ”The Roaring Twenties” var flärdfull, sorglös och dekadent. I USA rådde febrig högkonjunktur och lusten att spendera var oemotståndlig. Det moderna konsumtionssamhället slog igenom på bred front.
För vissa syntes plånboken outtömlig och de skyggade inte för att visa det. Nyrika spekulationsmiljonärer som Jay Gatsby dök upp från ingenstans och ställde till med spektakulära societetsfester på sina palatsliknande lantställen längs New Yorks östkust.
Man åkte dit i gräddgult lyxiga bilar som Buick eller Duesenberg, försåg sig frikostigt av den obligatoriska champagnefontänen och dansande till levande jazzmusik ända framåt gryningstimmarna. Art déco-stilen satte prägel på formgivning, konst och arkitektur.
Flappers var kvinnoidealet på modefronten: långa handskar, korta kjolar, kort hår och gärna ett fjäderförsett diadem. För männen gällde naturligtvis smoking på kvällarna. Men om dagarna skulle man ge ett ledigare fast ändå elegant intryck.
Satsa på ljusa färger, linnekostym, inklusive en mörkare väst som kontrast under kavajen, samt en lite bredare slips med Winsorknut. Och glöm inte bröstnäsduken. Utan den detaljen som pricken över i:et tas ingen på allvar.
Åter till det glada 20-talet! Klä dig som Gatsby och du kan inte bli mer inne.
Skrivit i Corren 25/4:
”Statens och stadens angelägenheter angår oss inte. Det spelar ingen som helst roll för oss att ministrar och guvernörer missköter politiken. Allt sånt finns därute som en gyttja en regnig dag. Vi har ingenting med det att göra, och det har heller inget med oss att göra.”
Dessa rader av den portugisiske poeten Fernando Pessoa citerar akademiledamoten Horace Engdahl med längtansfylld avund i sin bok Cigaretten efteråt. Jag förstår honom. Själv drabbades jag av en liknande känsla vid läsningen av författaren Stefan Zweigs klassiska memoarer Världen av igår från 1943.
Zweig växte upp i habsburgarnas Österrike-Ungern kring förra sekelskiftet och tillhörde samma generation av yngre europeiska intellektuella som Pessoa. De var lika hemmastadda i dubbelmonarkins Wien som i London, Paris eller Berlin.
Aldrig har gränser spelat mindre roll än då. Frånsett några mindre väpnade konflikter i kartans marginaler härskade lugn, fred och framtidsoptimism. Vetenskapens landvinningar och industrikapitalismens tillväxtmaskin gav löften om ett dittills oanat välstånd, vars frukter allt fler fick del av.
Demokratin hade ännu inte fått sitt genombrott. Men den politiska sfären var å andra sidan begränsad och i stort fanns klara tendenser till allmän liberalisering av samhällslivet.
Zweig skriver: ”Vi kunde ägna oss mer ostört åt vår konst, våra intellektuella böjelser, mer individuellt, mer personligt utforma våra privatliv. Vi kunde leva mer kosmopolitiskt, då hela världen stod öppen för oss. Vi kunde resa utan pass och tillstånd, vart vi ville, ingen förhörde oss för att utröna vår politiska inställning, härkomst, ras och religion”.
Vad gick snett? Svar: första världskriget som Europa snubblade in i 1914. När krutröken skingrades efter fyra exempellöst blodiga år på slagfälten var den gamla ordningen förödd, tiden hade tvingats ur led och formade nu en radikalt annorlunda verklighet.
Totalitära läror som kommunism, fascism och nazism förgiftade människors sinnen och öppnade vägen mot än värre katastrofer. Men även där demokratin slog rot blev den allomfattande staten normerande. Politiseringen kom att genomsyra hela den moderna tillvaron.
Ingen kunde längre som Fernando Pessoa odla sin egen trädgård, oberörd av den nya politiska klassens svällande anspråk på att dirigera, diktera och reglera.
I Pessoas och Zweigs privilegierade förkrigsvärld stod engagemanget för teatern, litteraturen, poesin och konsten i centrum. Kulturen sågs som det viktigaste medlet för att knyta mänskligheten samman. Tänk om utvecklingen hade fortsatt att löpa längs den linjen.
Effekten av syndafallet 1914 blev istället en abrupt mentalitetsförändring, ett paradigmskifte hos de samhällsbärande skikten där humanisten trängdes ut av politikern och estetiken korrumperades av ideologin.
Hade vi inte varit lyckligare om Österrike-Ungern och det forna Europa funnits kvar och tillåtits blomstra i en uppdaterad 2000-talsversion? Jag vågar faktiskt tro det.
Läser en ny biografi om allas vår Mr Tambourine Man. Avverkat 87 sidor hittills, verkar ytterst lovande. Recension på Correns kultursida inom kort.
I turned silences and nights into words. What was unutterable, I wrote down. I made the whirling world stand still.
– Arthur Rimbaud
Jazz är farligt, punk är trevligt. Och tvärtom. I Corren den 26/2 tipsade vi om de bästa fynden på årets bokrea. Jag svarade för det musikaliska urvalet och rekommenderar varmt följde kap:
Vincent Bessieres: Miles Davis – We Want Miles
Porträtt av jazzens främsta revolutionär, ständigt rastlöst sökande efter nya horisonter att nå. Jag säger bara Bitches Brew! Dessutom den tveklöst coolaste mannen som någonsin stått på en musikscen.
Ed Van Der Elsken: Jazz
Jazz gör sig lika bra i bilder som i toner. Om ni inte tror mig, kolla in nyutgåvan av denna klassiska fotobok från 1959. Det svänger, det är superläckert, närvarokänslan är total. Vem behöver skivor?
Hugh Fielder: Punk – The Brutal Truth
70-talet var grått och trist. Tills punken räddade showen. Säkerhetsnålar, skinnjackor, provokationer, massor av hård, kul och snabb musik. Vuxenvärlden förfasades, ungdomen jublade. Upplev allt igen!
Christian Dahlgrens Blogg 