Illustration till Oscar Wildes The Picture of Dorian Gray (1890).
Viktoriansk avkoppling
Svara
Kategoriarkiv: Litteratur
Hemingway – en förebild
Skrivit i Corren 30/11:
Vad utmärks politikens väsen av? Konformistisk lidelse, ideologisk korstågsmentalitet, vi-och-dom, makt, tvång, stängt språk. Vad utmärks kulturens väsen av? Den fria vandringen, det ogarderade mötet, lodandet i det djupt mänskliga, själens odling, öppet språk.
Lite överdrivet uttryckt, givetvis. Men det tydliggör skillnaden mellan de bägge sfärerna, farliga att smälta ihop, då det ständigt är kulturens ömtåliga blomma som tenderar att malas ner i den politiska kvarnen och göras till instrument för något parti- eller statsintresse.
”Vad ska litteraturpolitiken göra? Hålla sig så långt borta från mig som överhuvudtaget är möjligt”, dundrade filosofen och författaren Lars Gustafsson häromåret. En sund inställning.
När politiker spelar kulturella locktoner finns goda skäl till misstro. Förkrympning, servilitet och beroende hotar. Konstnären riskerar att allt mer glida över i politikens spänningsfält och förfara sin substans.
Få insåg detta lika tydligt som den amerikanska författaren Ernest Hemingway. 1936 skrev han ett brev till den i stalinväldet verksamme ryske litteraturkritikern och översättaren Ivan Kashkin. För honom klargör Hemingway med bestämdhet sitt credo, det är väl värt att begrunda:
”Jag kan inte bli kommunist därför att jag tror på endast en sak: frihet. I första hand ser jag till mig själv och mitt arbete. Sedan tar jag hand om min familj. Därefter hjälper jag min granne. Men staten som sådan bryr jag mig inte om. Allt som staten någonsin betytt är oskälig beskattning. Jag har aldrig begärt något av samhället. Jag tror på ett absolut minimum av regeringsmakt.
En författare är en zigenare. Han är inte skyldig någon regeringsmakt sin lojalitet. Om han är en god författare kommer han aldrig att tycka om styret han lever under. Hans hand borde vara emot det och dess händer kommer i sin tur alltid att vara emot honom. Den stund när någon lär känna makten kommer han att hata den. Därför att närhelst den växer blir den orättfärdig…
Varför skulle en författare vänta sig belöning eller uppskattning av en grupp människor eller av någon stat? Den enda belöningen finns i utförandet av ett fullgott arbete och det är belöning nog för vilken man som helst… Om man kan åstadkomma så mycket intensitet och mening som möjligt i en berättelse, då kommer den berättelsen att leva så länge den håller måttet. Ett sant konstverk varar för evigt, oavsett politiken.”
Denna hållning ter sig naturligtvis idag totalt apart för den svårt ideologiförgiftade och i närmast sovjetiska dimensioner politikbesatta svenska kulturscenen. Vad blir kvar till evigheten av vad som produceras på dess tiljor?
Det viktigaste stridsropet borde vara maningen till kamp för att befria konsten ur politikens korrumperande bojor. Man kan bara innerligt önska att fler vågar och vill följa Hemingways frihetliga väg.
Döda, vita anglosaxiska män har vi åtskilligt att lära av. Det är väl just därför som agitprop-knuttarna i vårt bildningssvaga och estetikhandikappade klimat föraktar dem så mycket. Vilket i sig visar nödvändigheten av mer Hemingway och mindre Aftonbladet Kultur.
Kilimanjaros frusna leopard
”Kilimanjaro is a snow-covered mountain 19,710 feet high, and is said to be the highest mountain in Africa. Its western summit is called the Masai ’Ngaje Ngai’, the House of God. Close to the western summit there is the dried and frozen carcass of a leopard. No one has explained what the leopard was seeking at that altitude.”
Det är inledningen till Ernest Hemingways The Snows of Kilimanjaro (1936), ett av hans bästa och mest kända verk. Leoparden ska givetvis ses som symbol för novellens döende karaktär Harrys drömmar och öde (som även i viss mån speglar Hemingways eget själstillstånd).
Legenden om det frusna leoparden är otvivelaktigt fascinerande. Länge trodde jag att den var en skröna, en produkt av Hemingways skönlitterära fantasi. Men nej, faktiskt inte.
Erik von Heland, senare i livet framträdande politiker i Bondeförbundet och landshövding i Blekinge, arbetade ett tag som manager på Karen och Bror Blixens kaffeplantage i Kenya. I boken Mina Afrikaår (1966) berättar han om en episod då han och Bror Blixen besteg Kilimanjaro tillsammans 1921:
”Det var inte långt nedanför den stora kratern, som Bror kunde visa upp den frusna leoparden.
– Här ser du ett av världens underverk, en infrusen leopard, som i årtionden har legat och vaktat Kilimanjaros topp!
– Du är en fantastisk storskojare, Bror! Hur sjutton har du hunnit få upp leoparden hit, replikerade jag.
Vi hade en animerad diskussion, och Bror skrattade överförtjust åt min övertygelse att han ljög och försökte lura mig. Väl vetande, att farmarna drev ohejdat med dem som gjorde nykomligens misstag, aktade jag mig under resten av min Afrikatid noga för att föra in samtalet på leoparden på Kilimanjaro…”
Några år efter sin hemkomst till Sverige bevistar von Heland en träff med gamla Afrikaveteraner på Riches festvåning i Stockholm. Han drar då den dråpliga historien om hur Bror Blixen försökt narras med honom, men möts av invändningen att så icke alls varit fallet. Kadavret var högst genuint.
”Leoparden blev föremål för allmän diskussion den kvällen. Den stora gåtan var hur den hade kunnat komma dit upp och bli stelfrusen. Man enades om, att leoparden säkerligen hade varit sjuk och febrig, gått upp för att få svalka och slutligen dött och frusit till ett Kilimanjaros konstverk.”
Erik von Heland kunde inte släppa historien och grävde vidare. Han skriver i sin bok om hur han till slut lyckas vaska fram uppgiften att den mytomspunna leoparden funnits där åtminstone sedan 1889, då den upptäcktes av Hans Meyer – en tysk professor från Leipzig som ska ha varit den förste (västerlänning i alla fall) som besteg Kilimanjaro.
Det aktuella stället på berget är döpt till Leopard Top, alternativt Leopard Point. Så nu har vi fåkunniga äntligen fått klarhet i detta! Frågan är väl bara då: finns möjligen lämningar kvar av leoparden än idag? Någon som har varit och kollat?
Skickligt suggestivt om Palmemordet
Nästa år är det precis tre decennier sedan statsminister Olof Palme sköts ihjäl på öppen gata i Stockholm. Trots en av de mest omfattande mordutredningarna i världen har den svenska polisen inte lyckats lösa brottet.
Frilansjournalisten och författaren Gunnar Wall har tidigare skrivit två intressanta böcker om mordet (Mörkläggning: statsmakten och Palmemordet, 1997, och Mordgåtan Olof Palme, 2010). Denna höst har han utkommit med en tredje – Konspiration Olof Palme: mordet, politikern och hans tysta fiender.
Det bör påpekas att Wall inte är någon knäppgökig rättshaverist, utan en gediget insatt och källkritiskt granskade yrkesman. Få inom medieskrået behärskar det labyrintiska materialberget kring Palmemordet lika väl.
I denna bok går dock Gunnar Wall mycket längre än i sina bägge föregående verk och är mer spekulativt inriktad. Han fokuserar på vilka krafter som kan tänkas ligga bakom dådet. Att det skulle varit en ensam missbrukare från Rotebro (Christer Pettersson) som hållit i den rykande pistolen avfärdas i princip som ett medvetet tillverkat villospår.
Den historien var, i likhet med Hans Holmérs märkligt obstinata fixering vid PKK, avsedd att förleda allmänheten och rikta bort ljuset från de verkliga gärningsmännen. Det skulle onekligen förklara det chockerade antal missgrepp och amatörmässiga klantskalligheter som kantade utredningen under de första åren.
Istället var det, menar Wall, en hemlig paramilitär styrka, dold i statsmaktens mörkaste vrå, som organiserade och utförde attentatet mot den svenska demokratin. Denna gruppering kallades Stay Behind och ingick sedan kalla krigets gryning i NATO:s europeiska gerillanätverk, som skulle aktiveras i händelse av sovjetisk ockupation.
Stay Behind var en sluten krets av höga samhällstoppar inom försvar, politik och näringsliv som med tiden kom att uppfatta Olof Palmes radikala politiska kurs, i synnerhet hans mjukryggade hållning mot Moskva, som ett hot mot både Sverige och västalliansen.
Alltså måste Palme bort och inte ens Ingvar Carlsson vågade ta i den ytterst känsliga saken. Snarare bidrog Carlsson som ny statsminister aktivt till att spaningarna under den notoriske S-fixaren Holmér körde i diket (vilket därefter fick sin fortsättning i den ökända Ebbe Carlsson-affären).
Gunnar Wall lägger skickligt fram sin konspirationsteori med rader av suggestivt ihopfogade pusselbitar. Det är verkligen rafflande läsning. Men nosar han på sanningen? Helt omöjligt är förstås det inte, fast en rejäl dos försiktig skepsis är definitivt att rekommendera.
Ty hårdfakta målet är ännu i denna dag inte direkt mycket att skryta med. Gunnar Wall sammanfattar själv i bokens början det enda vi rimligt säkert vet i följande rader:
Det väsentliga kan formleras i stort sett så här: Olof Palme blev skjuten till döds i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan omkring klockan 23.21.30. Mördaren sköt ytterligare ett skott och flydde sedan in på Tunnelgatan.
Resten har förblivit ett mysterium.
Läsningens dramatik
Den portugisiske poeten Fernando Pessoa menade att litteraturen är beviset på att livet inte räcker till. Bokstävernas världar låter oss med slösande generositet spränga vilka gränser som helst, nå bortom valfria fjärran horisonter, erbjuder ett överdåd av fördjupande kunskaper och vidgade erfarenheter.
Där finns inga av de vardagliga bojor som håller oss fast i den egna inskränkta kretsen, skymmer synfältet och begränsar handlingsalternativen.
Som Olof Lagercrantz skrev: ”Jag andades böckernas luft. De bjöd på en utvidgning av mitt liv. Det lät mig se sådant jag inte själv kunde se och träffa människor som levde intensivare och mera dramatiskt än jag gjorde”.
Per Wästberg, en annan lika passionerad litteraturälskare, intygar: ”Ur mera läsning uppstår mer verklighet. Rädslan att läsandet ska förtära och sluka livet är ogrundad. Den som läser mycket lever starkare”.
Så nu sitter jag här i fåtöljen vid en trave böcker medan oktobermörkret slukar storstaden utanför. Var god stör ej. Äventyrligt leverne pågår.
Hon är så bäst!
Jag bara älskar Marie-Louise Ekman. Helt reservationslöst. Denna underbara konstnär har verkligen lyst upp vår karga svenska tundra genom åren. Det skojiga citatet ovan återfinns i Klas Gustafsons rykande färska biografi, som jag gärna vill ha i julklapp – om ingen tidning har lust att skicka mig ett rec-ex!
Worstward Ho
All of old. Nothing else ever. Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.
– Samuel Beckett
Till skapandets lov
Skrivit i Corren 18/7:
”Så du tror att pengar är roten till allt ont? sade Franscisco d’Anconia. Har du någonsin frågat dig vad som är roten till pengar? Det är ett bytesmedel som inte kan existera om det inte produceras varor och inte finns människor som är kapabla att producera dem…
De pappersbitarna, som borde varit i guld, är ärbarhetens signum – tecken på din hederlighet – ditt anspråk på deras energi som producerar. Din plånbok är uttrycket för hoppet att det någonstans i världen finns människor som inte sviker den moraliska princip som är upphovet till pengar…
Pengar måste förtjänas – innan de kan stjälas eller tiggas – förtjänas genom insatser från varje hederlig människa, var och en i förhållande till sin förmåga”.
Raderna ovan är från ett längre, centralt avsnitt i den rysk-amerikanska liberala filosofen Ayn Rands idéroman Och världen skälvde från 1957.
Budskapet är fortfarande lika aktuellt. Du arbetar, du gör hederliga insatser, du producerar. Pengarna är belöningen, kvittot på ditt skapande som bidrar till ökat välstånd, till att driva utvecklingen framåt.
Ställ dig nu frågan: vem har i första hand rätten till frukten av din möda? Du själv? Någon annan? Eftersom vi bor i Sverige blir svaret: huvudsakligen någon annan. Nämligen den politiska klassen.
I normalfallet tar denna grupp, som kontrollerar den offentliga apparaten inklusive våldsmonopolet, ungefär 70 kronor av varje hundralapp som du tjänat ihop. Detta sker månad efter månad, år efter år, vilken nominell kulör regeringen än har.
Politikerna producerar inget, till skillnad från dig. Ändå låter dom dig endast disponera 30 procent av din egen lön. Resten tillfaller det politiskbyråkratiska systemet, som medborgarnas flertal gjorts helt beroende av då deras inkomster de facto socialiseras.
”Man kan inte utsträcka statsmaktens välde över ett folks dagliga arbetsliv utan att samtidigt göra staten till herre över människornas själar och tankar”, menade Herbert Hoover, republikansk president i USA 1929-33. Ayn Rands roman utforskar de vidare konsekvenserna av Hoovers tes.
Den allmänna förståelsen för skapandets, arbetets och marknadskapitalismens betydelse har tynat bort. Välståndet tas för givet. Fokus är ensidigt inriktat på kollektivistisk fördelning.
En moralistisk självrättfärdigande plundrarmentalitet råder (ja, Rand brukar det polemiska epitetet ”plundrare” frekvent) som drabbar den närande sektorn hårdare och hårdare. Men! Skapande nyckelpersoner börjar gå i strejk.
De överger abrupt sina verksamheter och försvinner i spårlös exil. Revolten sprider sig som ett gradvis uppvaknande, tills allt ställs på sin oundvikliga spets.
Fast något liknande kan väl aldrig hända här. Eller?
Se upp för partierna!
Skrivit i Corren 17/7:
”Ett politiskt parti är en apparat för framställning av kollektiva lidelser. Ett politiskt parti är en organisation som är så inrättad att den utövar ett kollektivt tryck på alla medlemmarnas sätt att tänka. Alla politiska partiers främsta och strängt taget enda mål är att växa, och det ohämmat. Dessa tre utmärkande egenskaper visar att alla politiska partier har totalitära rötter och målsättningar…
Slutsatsen är att partisystemet tycks vara något nästintill rent och oförfalskat ont. Partierna är i grunden usla och har ett dåligt inflytande i praktiken.”
Denna bredsida levererade Simone Weil (1909-43) i pamfletten Om de politiska partiernas allmänna avskaffande, skriven strax innan tuberkulosen tog hennes liv i förtid.
Weil var fransk filosof och religiös mystiker. Hennes pamflett tillkom i desillusionerat raseri över främst nazisternas framgångar. Men de kollektiva lidelsernas förbannelse hävdar hon genomsyrar varje sorts parti, som till sin makthungriga natur korrumperar människans intellektuella förståndsgåvor.
”Det har på alla områden gått så långt att nästan de enda tankar man tänker har att göra med om man är ’för’ eller ’emot’ en åsikt”, slår Weil svavelosande fast. Konsekvensen är en fördärvlig manikeisk verklighetsbild, där gruppens rättigheter – och dess kamp om herraväldet över andra grupper – trumfar individens rätt.
”Partierna är en vidunderlig inrättning som ser till att inte en enda själ i hela landet ägnar sin uppmärksamhet åt att i samhällslivet försöka skönja det goda, rättvisan och sanningen”.
Hon föreställer sig alltså att det, åtminstone i princip, finns strimmor av objektiv sanning att avtäcka som partiväsendet skymmer. Här märks hennes förankring i den religiösa världen, eller påverkan av Rousseaus idé om allmänviljan – vilken paradoxalt bär totalitarismens frö inom sig, just det som Weil polemiserar mot i sin oförsonliga partikritik!
Oaktat detta, är Weils provokativa stridsskrift väl värd att begrunda. Hur vårdar vi demokratin på bästa sätt? Överpolitiseringen av samhället och partiväsendets starka maktställning är ur liberalt perspektiv inte oproblematiskt.
Tendenser att göra allt till politik är farliga. Därmed legitimeras offentligt ingripande i minsta vrå från den ideologiska grupp som kontrollerar statsapparaten. Civilsamhällets fria zoner beskärs samtidigt som tankekonformismen vinner mark.
Akta dig för att svepas med av kollektivistiska känslostormar, bevara huvudet kallt, tänk själv och kritiskt. Så tolkat är Simone Weils budskap både en varning och en maning, syftande till att hålla demokratin öppen, vital och levande.
På S/S Barama över Atlanten
De satt i sin triangel, med ryggen mot varandra men vänskapligt nära varandra, och tittade ut över vad de ovanför relingen såg av hamnen, det ljusa diset som steg upp från lyktorna kring stränderna. Förmasten stod som en mörk geometerisk figur över deras huvuden, dunkel i konturerna som sedd genom en kamera inställd på stjärnhimlen. Det var tyst ombord.
Borowski reste sig upp och gick fram till relingen. Vattnet låg blankt, och från stranden närmast fartyget speglade det lyktorna i långa klara, hemligt oroande strimmor. Längst in i viken tindrade hamnljusen otydligt, flöt ihop till ett band och blev borta. Han hörde sina reskamraters röster lågt mumlande, men han stod kvar och såg ut över det stilla svartblå vattnet.
– Godnatt, Borowski.
– Godnatt, Tony. Det är sent.
– Godnatt, sa han. Han hörde sig själv i sin röst klangen av frånvaro.
– Vi stannar i salongen en stund, sa Ezra.
– Då vet jag var ni är, sa Borowski.
Han stod med armbågarna stödda mot relingen och vänstra handen hårt sluten om den högra, och bakifrån sveptes ensamhetens silkesmantel om honom, sval och tät. Hjärtat vandrade med långsamma lugna steg, och han märkte när han gick över den stora blanka vidden och över dess strimmor av oro, att vinden som drog över den blåste igenom honom, doftfri, varken kall eller varm, utan att möta motstånd från hans kropps skenverklighet.
Andas genom mig, tänkte han. Upphör inte. Ge mig ro.
– Thorsten Johnsson, Konvoj, 1947.
Christian Dahlgrens Blogg 