Skönaste bilden på kungen
Svara
Kategoriarkiv: Kungligt
Smålands majestätiska berg
Vad är en sommar utan Sofiero?
Monarken som sprack på fettisdagen
Fettisdagen är här och som traditionen bjuder ska detta givetvis firas med att äta semla. Till skillnad från kung Adolf Fredrik – landets mest ryktbare överkonsument av semlor vid sidan av privatdetektiven Ture Sventon – nöjer jag mig med att begränsa intaget till bara en (okej då, kanske två!).
Adolf Fredrik hade inga sådana hämningar, enligt snacket. På fettisdagen 1771 ska han vid middagen på kungliga slottet i Stockholm frossat på fjorton – 14! – semlor (eller hetvägg som det gärna hette förr). I Anders Fryxells klassiska verk Berättelser ur svenska historien, band 43, skildras priset som majestätet strax därpå betalade:
”Klockan half 9 på qvällen fick han vid spelbordet ett häftigt anfall af slag och gick genast in i drottningens närbelägna kabinett. Det är, sade han, blott ett anfall af min vanliga kolik och går öfver, om jag blott klämmer magen mot något hårdt, hvarpå han tryckte den mot ett bord, och tog in några droppar, som drottningen framräckte. Men i detsamma blef han blodröd i ansigtet, lutade hufvudet mot väggen, kramade Fersens hand och dog, allt detta inom tio till tolf minuter, och innan läkare hann tillstädeskomma.”
En dryg månad efteråt skrev den unge Johan Gabriel Oxenstierna, greve och poet som senare skulle ta plats i Svenska Akademien, följande spefulla rader i sin dagbok om kungens öde:
”Hans Maj:ts dödsfall har skett genom indigestion af hetvägg, surkål, kött med rofvor, hummer, Caviar, böckling och Champagnevin. Det är ej att omkomma på det mäst lysande sätt, utan att dö en Probstdöd. Här efter bör fettisdagen anses som en dies prohibitus och hetvägg drifvas i landsflykt ur Sverge, sedan den begådt ett kungamord. Gud bevars skulle hvars fettisdag vålla en ny kröning och hetväggen årliga spräcka våra Monarker!”.
Orden kom att forma eftervärldens bild av Adolf Fredriks bortgång och ge den ett tragikomiskt intryck. Oxenstierna var dock inget ögonvittne. Han befann sig inte ens inom rikets gränser, utan i Wien, när kungen gick hädan. Uppgifterna om Adolf Fredrik sista måltid är i själva verket synnerligen osäkra.
Vi vet egentligen inte vad, eller hur mycket, som konsumerades under den ödesdigra kvällens kungliga taffel. Att monarken skulle spräckts av 14 hetväggar är hur som helst blott en gammal skröna.
Den 60-årige Adolf Fredrik led sedan tidigare av vissa hälsoproblem och dödsorsaken var sannolikt en prosaisk stroke. Att slaganfallet inträffade som konsekvens av fettisdagens middagsätande är vidare högst diskutabelt.
Men antag att vi ändå bortser från den moderna källkritikens envisa förmåga att spräcka många goda berättelser ur den svenska historien, och antag att vi sätter tilltro till den fatalt överdådiga meny som Oxenstierna räknar upp i dagboken.
Varför skulle det just vara hetväggen som tvingade kungen att ta ner skylten? Påståendet att Adolf Fredrik åt ihjäl sig på semlor har ofrånkomligen skänkt honom ett löjets skimmer. Emellertid skulle man lika gärna kunna hävda det var kaviaren och champagnen som fick kungen att kasta in handduken. Då hade nog Adolf Fredrik framstått mycket coolare, ungefär som en 1700-talets Gatsbyfigur istället för en missbrukarsläkting till Ture Sventon.
Det brottsliga minnet av en landsförvisad monark
Gustav IV Adolf, son och arvtagare till teaterkungen Gustav III, fick ett tragiskt levnadsöde. Han avsattes från tronen 1809 när Sverige förlorade Finland i det ödesdigra kriget mot Ryssland och skickades i exil tillsammans med sin familj. Sverige hämtade en ny kungaätt från Frankrike och Jean Baptiste Bernadotte blev regent under namnet Karl XIV Johan.
Han utfärdade 1812 en lag som inte bara förbjöd allt samröre med den gamla kungafamiljen, utan även krävde att alla minnesmärken av Gustav IV Adolf – såväl offentliga som i privat ägo – måste utplånas.
Porträtt av honom försvann, hans namnchiffer höggs systematiskt bort från kyrkor och andra byggnader, och så vidare. Något liknande försök att under stora ansträngningar framtvinga en dylik kollektiv minnesförlust har aldrig hänt i Sverige, varken förr eller senare.
Men remarkabelt nog blev en milsten, tydligt märkt med Gustav IV Adolfs chiffer, ändå kvar i Karlskrona. Unik och trotsig står den idag till beskådande utanför Wämöparken (den är förstås inte brottslig längre, efter Karl IV Johans död 1844 upphävdes förbudslagen).
Kanske är det passade, ty Karlskrona var faktiskt det sista som Gustav IV Adolf såg av Sverige. Han satt en månad internerad i Kungshuset på Trossö, innan han under självaste julafton 1809 skickades i exil härifrån till kontinenten på fregatten Camilla.
”Han syntes nöjd med att lämna Sverige som han aldrig älskat och som för honom ej erbjöd några tillfredsställande minnen”, skrev greve Anders Fredrik Skjöldebrand som medföljde exkungen ombord.
Efter många års kringirrande i Europa under sitt alias överste Gustavsson dog Gustav IV Adolf, ensam och utblottad, på det schweiziska värdshuset Vita hästen 1837.
För övrigt: När Tyska kyrkan (egentligen Trefaldighetskyrkan) på Stortorget återuppbyggdes efter stadsbranden i Karlskrona 1790 fick den namn efter Gustav IV Adolfs drottning, Fredrika Dorothea Wilhelmina, vid nyinvigningen 1802. Men efter kungafamiljens landsförvisning blev kyrkan raskt omdöpt igen.
Oss schackspelare emellan
Skrivet i Corren 13/2:
Antag att du glad i hågen invaderar Ryssland, åker på däng så blodet stänker om det vid Poltava, och sedan schappar till Turkiet med resterna av din illa tilltygade armé för att slicka såren i några år. Situationen känns förstås ganska deppig.
Vad gör du då för att skoja till det lite medan skymningen smyger på? Karl XII fann råd. Han plockade fram schackbrädet.
”I Bender sitter den hjältekung / Med hågen tung / Av krigets bekymmer många. / Från landsflyktens tankar i fjärran land / Till schack ibland / Han flyr timmar långa”, som Johan Gustaf Schultz på det nationalromantiska 1800-talet skaldade hellre än bra i eposet Carl XII:s schackparti.
Att hjältekungen tillhörde de schackbitnas ädla skara är belagt. Mitt under den ryktbara kalabaliken i Bender lär han till och med varit så hängivet upptagen av ett parti att han knappt märkte att turkarnas kulor ven runt honom.
Men huruvida Karl XII var lika vass (eller kass) på att flytta träpjäser över det svartvita rutnätet som på att manövrera sina soldater genom Europas länder, det har vi tyvärr ingen närmare kunskap om. Kanske ansåg hovfolket det opassande att till historien protokollföra hans matcher. Av källdokument som vittnar om majestätets spelstyrka gapar arkiven tomma.
Dock kom åtskilligt senare diverse kluriga schackproblem att smickrande tillskrivas Karl XII, vilka bland andra Johan Gustaf Schultz gärna spred i tryck med sina grötrimmade verser till konungens ära. Denne Schultz fuskade inte bara i poesi.
Han var även redaktör för den legendariskt retsamma skämttidningen Söndags-Nisse och tog 1866 initiativet till bildandet av Stockholms Schacksällskap, stolt verksam än idag som Nordens äldsta schackklubb.
Karl XII:s schackintresse må fascinerat eftervärlden, men frånsett honom är Gustaf III vår mest internationellt profilerade utövande monark. Det beror inte på att han förknippas med några kända partier eller fiffiga schackgåtor. Tjusarkungens berömmelse i schackkretsar åvilar istället hans egenhändiga försök att reformera själva spelet.
Gustaf III vurmade för att schackbrädet borde få en extra ruta i varje hörn och på dem nya pjäser, vilka han titulerade ”generaladjutanter”. Deras rörelserättigheter skulle vara mycket kraftfulla: en kombination av dam och springare.
Även om idén inte slog an publikt, har varianten rönt viss uppskattning hos konnässörerna. Enligt vad gamle salige nestorn Gideon Ståhlberg hävdar i Stora schackboken (1961) ska faktiskt Gustaf III varit en föregångare till 1920-talets kubanske världsmästare José Raúl Capablanca, som lanserade en liknande innovation!
Det klassiska schackspelet kan väl, åtminstone för oss vanliga dödliga amatörer, tyckas tillräckligt perfekt och nöjsamt intrikat som det är. Ändå har uppslagen till ”förbättrande” moderniseringar varit talrika, fast sällan i Gustaf III:s begåvningsklass. Ett exempel ur den märkligare skolan är det strax efter andra världskriget introducerade ”atomschacket”.
Standardreglerna gäller, med skiftande drastiska tillägg beroende på vilken version av denna kärnvapenbestyckade avart som föredras. I varianten som åskådliggörs i Stora schackboken – en veritabel guldgruva för kulturhistoriskt begivna schackfantaster – blir en bonde vid en viss nådd position förvandlad till atombomb.
Spelaren får bara använda bomben en gång, varvid explosionen ”förintar alla pjäser, både de egna och motståndarens, inom ett visst område. Efter explosionen går spelet vidare. Om kungen omkommit, övertas hans funktioner av den förnämsta av de återstående pjäserna. Mattsättning förekommer inte. Det gäller att slå motståndarens alla pjäser”.
Låter det kul? Hmm… Men sökes omväxling i dessa coronaisolerade pandemidagar finns ju annars det dekadenta ”alkoholschacket”, som Alec Guinness gjorde populärt i 1959 års filmatisering av Graham Greenes satiriska roman Vår man i Havanna.
Guinness dammsugarförsäljare, som råkat bli brittisk bluffagent, får under en avgörande scen snilleblixten att byta ut pjäserna mot whiskyflaskor i miniatyr. Syftet är att supa en kubansk säkerhetspolis plakat. Vid varje vunnen flaska tvingas nämligen motståndaren dricka ur den.
Ett verkligt dråpligt ”alkoholschack” ska 1898 ha spelats i Ungern. Ett inrutat biljardbord fick då tjänstgöra som schackbräde, eftersom kungen representerades av en stor champagnebutelj och drottningen av en flaska rhenvin. Övriga pjäser motsvarades av flaskor med olika enklare vinsorter. Hur det slutade? Gissa.
Såväl vit som svart förlorade. Det krävdes givetvis inte många drag innan båda kontrahenter låg stupfulla på golvet. Sensmoral: varför alls experimentera? Spola kröken, håll huvudet klart. Kunde Karl XII glömma Poltava genom att spela vanligt hederligt schack, behövs nog inte mycket mer för att roa sig kungligt hemma i stugan.
Moderaterna gör en Carl XVI Gustaf
Skrivit i Corren 10/2:
Jonas Sjöstedts aviserade avgång och Vänsterpartiets val av efterträdare i vår borde egentligen varit en tämligen likgiltig affär. Ty vad hade det spelat för roll om Sjöstedt försvinner och om nu den för allmänheten okända, tillika hittills enda villiga kandidaten, Nooshi Dadgostar, tar över rodret?
Knappast ingen, i realiteten. Januariavtalet mellan S/MP-regeringen och de bägge Alliansavfällingarna C och L stipulerar ju att Vänsterpartiet ska utestängas från politiskt inflytande och vara förvisade till att hojta surt i marginalen. Ändå måste vi räkna med partiledarskiftet i V som en mycket betydande tilldragelse, vars konsekvenser för utvecklingen i det tumultartade politiska landskapet lär påverka oss alla.
Skälet till varför det har blivit så, är främst på grund av att Moderaterna gjort en Carl XVI Gustaf och anammat hans bevingade (eller snarare famösa) kungsord från 1979: ”Kommunisterna är mina nya vänner”.
Bakgrunden var att vår monark ogillade den då aktuella grundlagsändringen, som gjorde Victoria till kronprinsessa och avskaffade den dittills gällande strikt manliga tronföljden (vilket innebar att Carl Philip degraderades till ”vanlig” prins).
Kungen fick en oväntad allierad i VPK som röstade nej till reformeringen av successionsordningen, eftersom partiet ansåg att monarkin skulle stärkas av den. Fiendens fiende är dock gärna frestande att bli kompis med oavsett – således går Ulf Kristersson i kungens spår och sluter parlamentets rödgardister till sin famn.
Moderaterna har därmed befriat Vänsterpartiet från januariavtalets isolering till att bli en tung maktfaktor. Tillsammans med KD och SD har en slug tvärideologisk majoritetskonstellation tagit form i riksdagen för att undergräva Stefan Löfvens möjligheter att driva regeringspolitiken längre högerut än vad den förre M-statsministern Reinfeldt pallade.
Men det kan tolkas som uttryck för den klassiska Bohmandoktrinen: även om ärkerivalen S intar exakt samma ståndpunkt som M, måste M ändå finna vägar att distansera sig. Den kuriösa följden är emellertid inte enbart ett närmande till SD, utan också att M gör V till en salongsfähig partner.
Som Torbjörn Nilsson, Expressens eminente politiske krönikör, nyligen formulerade det: ”Moderater tvättar vänsterpartister. En högerpartiledare står med trasan i hand och putsar upp ett gammalt kommunistparti så att det riktigt blänker om det”.
Å andra sidan. Har självaste majestätet en gång förklarat kommunisterna sin vänskap, kan väl inte ett till monarkin underdånigt parti som M klandras för samma manöver?
Hos Mr G i Riddarholmskyrkan
50 kronor kostar inträdet. Vilket det naturligtvis är värt för att lyfta på hatten för Gustaf V, tenniskungen, vid hans sista viloplats. Var är älgen?
Christian Dahlgrens Blogg 