Kategoriarkiv: Kulturhistoria

Skymningen faller över Tages park

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/8:Corren.

Som Monica Zetterlund sjöng i Hasse & Tages revy Svea Hund på Göta Lejon 1976: ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” Den frågan är högaktuell att grubbla på för Föreningen Folkets park i Linköping.

Man satsade flott och dyrt på att rusta upp den gamla anläggningen. Men drömmen om att ge parken en ny storhetstid genom evenemang och konferenser sprack. Av 43 egna färska miljoner i kassan från markförsäljning, plus ytterligare många sköna slantar i banklån, blev konkurs och 27 miljoner i skulder. Tragiskt.

Och knappast överraskande. Projektet verkar skötts förbluffande oprofessionellt. Ingen genomtänkt marknadsplan, inga säljare som raggat bokningar och kunder, bara pengar som rullat iväg i tunga investeringar och löpande kostnader som varken styrelse eller vd haft någon koll på.

En rimlig undran borde vara varför inte heller de dominerande andelsägarna inom fackföreningsrörelsen och S-partiets lokalavdelningar visat större ansvar.Nu ska hela rasket säljas.

Det är en bit anrik kulturhistoria som går under klubban. Läs gärna Tage Danielssons självbiografiskt färgade novell Romanen om Mårten och Ingalill Söderman i debutboken Bok från 1963, vilken lätt maskerad handlar om Tages egen uppväxt i parken, som blev hans första universitet och inspirationen till den senare karriären som en av Sveriges främsta underhållare och kulturpersonligheter.

På den unge Tage Danielssons tid var det fest, dans, lotterier och chokladhjul, visor, kupletter, revyer och operetter. Nog är det synd att Föreningen Folkets park förskingrat möjligheten att förändra för att bevara.

Men sanningen är ju att Folkets park-rörelsen, med rötter i 1890-talets Sverige, gradvis förlorat greppet om folket i decennier. Vi ställer liksom andra krav på nöjesliv i dag än snurrande chokladhjul och Bullens pilsnerkorv vid en dansbana.

Utvecklingen har också sprungit förbi systerrörelsen Folkets hus, även den ett barn av det sena 1800-talet. Då sprungen ur nödvändigheten av att skaffa samlingslokaler åt fackets och socialdemokraternas växande medlemsföreningar landet runt. Det pratades inte enbart politik i husen.

Underhållning som dans och teater förekom i riklig omfattning, därefter blev även filmvisningar populära inslag. Sådant var inte minst viktigt för att kunna finansiera den övriga verksamheten.

Vem går numera till Folkets hus för att roa sig eller ens snacka politik? Beroendet av kommunala bidrag har istället ökat, som i Kisa där skattebetalarna tvingats hålla Folkets hus skrala ekonomi flytande. Varför då?

När folket lämnat både parkerna och husen som bär dess namn, vill antagligen folket ha något annat. Kvar sitter en skara ombudsmän och ideella trotjänare på spillrorna av ett svunnet imperium.

”Vi som satts att leva i besvikelsens epok – ja vad gör vi nu?”, sjunger Monica Zetterlund vidare i sången om arbetarrörelsens drömmerier. Svar: vakna, släpp nostalgin och försök hantera verkligheten i 2010-talets samhälle. Minnen må vara vackra. Men går inte att äta.

Flytta Reinfeldt!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/6:Corren.

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) har fått en utmärkt idé. Han vill att Diskrimineringsombudsmannen ska flytta från centrala Stockholm till någon förort, Tensta eller Rinkeby.

”Det viktiga är att samhällets institutioner finns närvarande där invånarna känner sig längst bort från samhället”, menar Ullenhag. Men varför ska bara myndigheter flytta?

Även regeringen med sina departement borde utlokaliseras. Dessa håller ju på att ockupera allt större delar av Stockholms innerstad för sina tydligen ständigt svällande behov.

Ett särskilt gott öga tycks man ha till att tränga ut enskilda medborgare och företag ur byggnaderna längs Drottninggatans promenadstråk. Sorgligast är väl att regeringskansliet sedan 1981 lagt beslag på det vackra venetianska jugendpalatset Rosenbad, uppfört 1902 av arkitekten Ferdinand Boberg.

Länge fanns under samma tak flera populära restauranger och kaféer, entrén låg på Strömgatan som då vimlade av glatt folkliv. I synnerhet var Rosenbad en omtyckt och uppsluppen träffpunkt för journalister, författare och andra kulturpersonligheter. Här kunde Zarah Leander ses dricka champagne och i festvåningen brukade Publicistklubben husera.

Begrunda skildringen av fotografen Harry Friberg som i Stieg Trenters deckarroman Eld i håg (1949) sitter till bords i det legendariska Grillrummet innan politikerna la sin döda hand över Rosenbad och låste dörrarna:

”Nu låg piggvaren på min tallrik. Hur kunde en så anskrämlig fisk smaka så utsökt… Gång efter annan drogs min blick bort till den bronsbruna fyrkantiga pelaren… jag tänkte på alla de journalistiska uppslag och litterära idéer som under decenniernas lopp stigit upp med tobaksröken och flaxat omkring under stuckrosetterna i det sjögröna taket.”

Ack, giv oss denna härlig tid åter! Reinfeldt & Co jobbar säkert lika bra, om inte bättre, i Flemingsberg.

Gatsbys tid är nu – igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Correns bilaga Just nu 24/5:

”Can’t repeat the past? Why of course you can!” Repliken är Jay Gatsbys egen och naturligtvis har han rätt. F Scott Fitzgeralds mytomspunne hjälte från romanen The Great Gatsby är åter bioaktuell.

Nu är det Leonardo DiCaprio som i Gatsbys gestalt låter champagnen flöda på Long Island. Boken har filmats flera gånger förr, men ingen når samma överdådiga höjder som regissören Baz Luhrmanns nya version. 1920-talet är hett igen, stekhett.

Epoken som kallas ”The Jazz Age” eller ”The Roaring Twenties” var flärdfull, sorglös och dekadent. I USA rådde febrig högkonjunktur och lusten att spendera var oemotståndlig. Det moderna konsumtionssamhället slog igenom på bred front.

För vissa syntes plånboken outtömlig och de skyggade inte för att visa det. Nyrika spekulationsmiljonärer som Jay Gatsby dök upp från ingenstans och ställde till med spektakulära societetsfester på sina palatsliknande lantställen längs New Yorks östkust.

Man åkte dit i gräddgult lyxiga bilar som Buick eller Duesenberg, försåg sig frikostigt av den obligatoriska champagnefontänen och dansande till levande jazzmusik ända framåt gryningstimmarna. Art déco-stilen satte prägel på formgivning, konst och arkitektur.

Flappers var kvinnoidealet på modefronten: långa handskar, korta kjolar, kort hår och gärna ett fjäderförsett diadem. För männen gällde naturligtvis smoking på kvällarna. Men om dagarna skulle man ge ett ledigare fast ändå elegant intryck.

Satsa på ljusa färger, linnekostym, inklusive en mörkare väst som kontrast under kavajen, samt en lite bredare slips med Winsorknut. Och glöm inte bröstnäsduken. Utan den detaljen som pricken över i:et tas ingen på allvar.

Åter till det glada 20-talet! Klä dig som Gatsby och du kan inte bli mer inne.

Christian Gatbsby

Befria Rosenbad!

Publicerad den av
Svara

Rosenbad

Hade någon fått den befängda idén att utse mig till statsminister, skulle jag omedelbart förklara regeringen permanent upplöst, staten avskaffad och den politiska klassen omskolad till medlemmar i Village People.

Nu invänder ni säkert att jag verkligen inte tänkt igenom konsekvenserna av sådana radikala åtgärder. Men jo, det har jag faktiskt. Rosenbad skulle bli fritt att återgå till den trevliga restaurang- och caféverksamhet som stället brukade förknippas med.

Begrunda skildringen av fotografen Harry Friberg som i Stieg Trenters Eld i håg (1949) sitter till bords i det legendariska Grillrummet innan politikerna kidnappade Rosenbad för sina egna lägre syften:

”Nu låg piggvaren på min tallrik. Hur kunde en så anskrämlig fisk smaka så utsökt… Gång efter annan drogs min blick bort till den bronsbruna fyrkantiga pelaren… jag tänkte på alla de journalistiska uppslag och litterära idéer som under decenniernas lopp stigit upp med tobaksröken och flaxat omkring under stuckrosetterna i det sjögröna taket.”

I rest my case.

Rosenbad

BP lever – i Björkfors!

Publicerad den av
Svara

Igår var jag ute och körde bil på slingriga vägar genom Östergötlands sommarlandskap. Mitt mål var att recensera en konsert med Mikael Wiehe på den gamla festplatsen Valö, som hade sin storhetstid under folkhemmets gyllene 1950-tal. Och när jag nådde det lilla samhället Björkfors, var det verkligen som att ha färdats rakt in den nostalgiska förflutenhetens epok. För vad fann jag, om inte en komplett BP-mack! Svindlande.

Hela härligheten!

Vad månne dessa spännande skåp innehålla?

Klassiska oljefat.

Självklart förevigar man gärna sitt namn i gästboken.

Pumpen vi saknar att samlas kring.

Palme i Blekinge

Publicerad den av
Svara

På andra sidan den julifagra Danmarksfjärden i Karlskrona, från Långö sett, ligger Nättraby. Där härjade för länge sedan en prost som hette Erik Palme. Om honom fäller den egna släkthistoriken följande omdöme:

Till hans bestämmande karaktärsdrag hörde ej blott en mer än vanlig verksamhetslust och handlingskraft, utan även en ej ringa kantighet, hetsighet och härsklystnad, ett starkt begär att styra allt, för sig och andra, efter sitt eget huvud.

Vill man vara lite elak, kan man ju säga att med det släktdraget var det nog inte konstigt att prostens sonsons sonsons son Olof blev statsminister 1969. Samma år föddes för övrigt jag, som genom mitt fönster på Långö har utsikt mot Nättraby. Hej Palme!

Nättraby kyrka, Karlskrona. Här var Olof Palmes anfader Erik Palme (1737-1815) egensinnig präst när det begav sig. 

Rädda kulturarvet Skärfva!

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran (23/3):

Som en blekingsk ryggåsstuga korsad med ett grekiskt tempel. På annat sätt är det svårt att karaktärisera vad som måste vara ett av vårt lands märkvärdigaste byggnadsverk, herrgården Skärfva. Uppförd i Karlskrona vid 1700-talets slut av fartygssnillet Fredrik Henrik af Chapman. Med sin djärva förening av nordisk allmogestil och antikens klassiska ideal har Skärfva fascinerat och förbryllat besökare i alla tider. Det är kort sagt ett unikt arkitekturhistoriskt arv, som både återspeglar andan och personligheten hos denne märklige Chapman.

För dryga 230 år sedan fick han uppdraget av Gustav III att sjösätta det som blev Sveriges sista stormaktsflotta. Och revolutionerande hela skeppsbyggnadskonsten på kuppen. När Chapman kom till Karlskrona införde han rationaliserad serieproduktion efter vetenskapliga metoder på örlogsvarvet. Högeffektiv planering och hårt driven standardisering var melodin. Då något fullständigt banbrytande. Långt senare använde USA samma system för att snabbtillverka de omtalade Libertyfartygen under andra världskriget.

Skärfva var Chapmans sommarresidens, där han fortsatte att utveckla sina epokgörande idéer om skeppskonstruktionens teori och teknik. Den fantastiska bostaden ligger harmoniskt inbäddad i naturen och kring herrgården anlades även en engelsk park av Chapmans barndomskamrat William Chambers, med tiden berömd hovarkitekt i London. Till parken ritade Chambers också ett mycket speciellt klocktorn, som faktiskt är Sveriges första nygotiska byggnad.

Från 1860-talet har Skärfva funnits i ätten Wachtmeisters ägo, men snart inte länge till. Den ekonomiska bördan för renovering och underhåll har blivit övermäktig. I ungefär ett år har Skärfva annonserats ut till försäljning på den internationella privatmarknaden. Personligen tycker jag det är förbluffande, ja rent skandalöst, att Karlskrona kommun hittills visat så lite intresse för att säkra Skärfva åt kommande generationer. Dess värde i världsarvet är ju oskattbart. I höstas vädjade förvisso landshövding Gunvor Engström till staten för att rädda Skärfva.

Men utan rejäl uppbackning från våra kommunpolitiker och andra lokala representanter lär inte mycket hända. I synnerhet som alliansregeringen knappt har någon kulturpolitik att tala om. Desto angelägnare att de som värnar Karlskrona och dess världsarv nu höjer sina röster till Skärfvas förmån. Varför inte låta kommunen och staten dela på kostnaderna för inköp och drift?

Vem värnar vårt moderna kulturarv?

Publicerad den av
Svara

Folkets kärlek har han alltid åtnjutit, Cornelis Vreeswijk. Hans fysiska lekamen torde ha lämnat scen och salong för många år sedan. Men annars tycks inte den flygande holländaren särskilt frånvarande, tvärtom. Cornelis Vreeswijk fortsätter ta plats och gör det med all rätt.

Hans konstnärskap verkar faktiskt stråla klarare idag, än förr när kvällstidningarnas löpsedlar om rumlaren Cornelis tenderade att skymma sikten för musikern och poeten Vreeswijk. Nu har dessutom en aktuell biofilm ytterligare ökat intresset för honom bland kungarikets medborgare.

I samma veva kommer dock beskedet att Cornelis Vreeswijks svenska barndomshem på Ekerö ska rivas. Det är ett litet torp, ägt och vanvårdat av Stockholms stad, som hotar att bli kaffeved när ett nytt bostadsområde planeras. Att rädda torpet kostar ändå pengar och sådana resurser saknas i vanlig ordning. Särskilt som varken stat eller kommun verkar bry sig över hövan.

Visset. Nog borde ett sådant stycke kulturhistoria, där en musikant och diktare i Bellmans klass haft sin adress, skattas högre. ”Åren på Ekerö kom att forma tonåringen Cornelis Vreeswijk. Han gick i S:t Görans samreals skola vid Fridhemsplan och om somrarna jobbade han som cykelbud på Konsum i Träkvista på Ekerö och höll till på öns dansbanor”, säger trubadurens levnadstecknare Klas Gustafson till DN (23/11).

Det är inte första gången liknade saker händer. För några år sedan försvann ABBA:s lika legendariska som världsberömda Polarstudio på S:t Eriksgatan. En saftig hyreshöjning knäckte lönsamheten, försöken att bevara studion stupade på de offentliga kulturinstitutionernas ointresse. Rubbet revs ut, idag huserar ett gym i lokalerna.

Även Ingmar Bergmans hus och egendomar på Fårö riskerade förra hösten att skingras. Kulturdepartementet ryckte bara på axlarna åt saken. Hade inte en norsk miljardär överraskande trätt in och beslutat säkra detta unika konstnärsresidens åt framtida generationer, vete katten hur det skulle gått.

I Storbritannien finns något som kallas The National Trust for Places of Historic Interest or Natural Beauty. Det är en stiftelse som funnits sedan 1895, vars verksamhet går ut på att bevara och vårda det brittiska kulturarvet. The National Trust äger bland annat John Lennons och Paul McCartneys barndomshem i Liverpool.

Som komplement till det offentliga vore det knappast dumt om även Sverige hade en sådan stiftelse. Inte minst det öde som troligen väntar Cornelis Vreeswijks torp på Ekerö, visar ju att det kulturhistoriska ansvaret hos stat och kommun lämnar en del övrigt att önska.