”Åsikter har blivit en ‘Matrixmur’ som folk använder för att slippa möta verkligheten. De kan sitta hemma och njuta av sina åsikter istället. Tänk om Carl von Linné hade skrivit sina åsikter om växtriket istället för att ta reda på hur det fungerar.”
Ernst Billgren, konstnär, om åsiktsinflationen i Sverige (DN 30/7). Onekligen något för en gammal ledarskribent att tänka på (jag…).
”Det var det enda datum som var ledigt för ett sådant här evenemang, men i sann söderbergsk anda är det ingenting som stör oss.”
Nils Sjöstrand, ordförande för Hjalmar Söderbergssällskapet, om att invigningen av Peter Lindes Söderbergsstaty i Humlegården sker på en dag med något obehagliga associationer – den 11 september (SvD 28/7).
En av Sveriges främsta, bästa och fortfarande mest lästa författare lär väl dock knappast riskera att terroriseras. Förutom av duvor då.
Över tidens sus i tallar, över årens flykt
på fjädermolnets vinge bred och stark,
trår från natt till dag, från nöd till
frihet ifrån fruktan den strävan
som är lika för oss alla.
En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt.
– Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.
Ur Sundbybergs-prologen (1951) av den briljante poeten Ragnar Thoursie, som lämnade oss i veckan, 90 år gammal.
Min senaste krönika i Sydöstran (14/7) handlar om ”progressiv cykling”. Finns att läsa på www.sydostran.se eller här nedan:
Jag är i Malmö och cyklar från Slottsstaden ut till ett par bekanta i Limhamn. Det är en bit, tio kilometer ungefär. Bil? Aldrig. Att stänga in sig i en plåtlåda en strålande sommardag som denna?
Då är det trevligare att uppleva tillvaron från cykelsadeln. Lagom fort går det också. Man känner marken dofta, hör fåglarna sjunga, samtidigt som vindarna från Öresund fläktar rogivande. Världen blir liksom öppnare, vackrare, friare.
Jag rullar fram på mina två hjul och tänker på Hjalmar Gullberg. Han hade en cykel vid namn Apollo. Uppkallad efter poesins, ljusets och klokhetens gud. Är inte det ganska talande för vad cykling kan vara?
Måhända är det ingen slump att många progressiva människor ofta cyklat sin väg genom livet.
Gunnar Sträng var, innan han blev legendarisk finansminister, en minst lika legendarisk agitator för lantarbetarförbundet. Det var få ställen som han inte besökte för att organisera arbetarklassen och mana till uppslutning bakom den demokratiska socialismen. Givetvis cyklade han.
Även radikala författare som Artur Lundkvist och Ivar Lo var flitiga cyklister. Vilhelm Moberg cyklade alltid när han återvände till sin hembygds Algutsboda. Han brukade anlända med tåg till Emmaboda och hyra cykel hos den lokale cykelhandlaren, Teodor Elmgren.
En gång blev det dock lite trubbel. Moberg var som bekant stridbar republikan av mycket principfast kaliber. Att han skulle färdas på en cykel av märket Monark var därför uteslutet. Även Rex (härskare) fick bestämt nobben. Det enda Elmgren hade kvar att erbjuda var ett mindre exemplar av en cykel där det stod Stanley på ramen.
Egentligen passade cykeln inte alls den reslige Moberg. Men han sken upp och trampade glatt iväg på sin visserligen obekväma, men garanterat icke-kungliga velociped – trodde Moberg i alla fall. Man får väl förlåta Elmgren att han undanhöll informationen att Stanley tillverkades av Monark…
Nästan framme i Limhamn ser jag Öresundsbron i det solglittrande vattnet. Tio år har bron funnits klar nu. Lusten att fortsätta över till Danmark är snudd på oemotståndlig. Problemet är bara: ingen cykelbana finns. 110 miljoner hade en sådan kostat. Vilket i relation till brons prislapp på 19 miljarder vore en nullitet. Ändå ansågs det som dyrt och obehövligt.
Gunnar Sträng skulle nog sagt att det var typiskt en borgerlig regering att fatta ett sådant korkat beslut.
”…som med liknelser burna av fantasi, medkänsla och ironi ständigt på nytt gör en undflyende verklighet gripbar.”
Så löd motiveringen när Svenska Akademien tilldelade 1998 års Nobelpris i litteratur till José Saramago. Orden tycker jag fångar essensen i Saramagos författarskap ovanligt bra.
I fredags lade han dock ner pennan för gott, 87 år gammal. Eller snarare ung. Det fanns en anda av rebellisk friskhet och infernalisk spjuveraktighet hos denne Portugals vanvördige son som aldrig åldern rådde på.
I dessa valtider rekommenderar jag gärna en av hans sista romaner, Klarsynen.
Vad händer om folket spontant tröttnar på den politiska klassens floskler och stillsamt röstar blankt i överväldigande skaror? Hur reagerar makten på en sådan förödande misstroendeförklaring? Det kan väl aldrig vara en genuin protest, måste det inte ligga en konspiration av lömska samhällsomstörtare bakom…?
Läs, roas och skräms!
Grass av Carl Sandburg har aldrig lämnat mig någon ro.
Raderna är få och skenbart enkla, men kanske just därför går budskapet fram desto starkare.
Jag vet inget antikrigspoem i litteraturen som berör lika djupt och drabbande.
En gång vandrade jag över slagfälten i Verdun.
1916 var det platsen för helvetet live in action; ett ofattbart förhärjat landskap av kratrar, eld, blod och tusentals och åter tusentals människor som obarmhärtigt maldes ner i gyttjan. Numera spöklikt stilla, återerövrat av lövträd och frodigt gräs.
Men såren fanns där fortfarande, väl synliga. Blindgångare, rester av taggtråd, nedrasade skyttegravar, bitar av skelett som stack fram ur jorden.
Om och om igen hörde jag för mitt inre öra denna uppläsning av Sandburg eka över nejden, skakande, anklagande. Och orden har dessvärre inte förlorat sin aktualitet.
Idag spatserade jag förbi ett ställe som sålde antikvariska böcker på Pantarholmen i min lilla stad. Kunde förstås inte låta bli att ögna igenom titlarna på hyllorna och fann till min glädje Jan Myrdals och Gun Kessles Sidenvägen (1977) – den smått klassiska uppföljaren till Marco Polos och Sven Hedins reseskildringar i österled.
Boken var i så gott som nyskick. Pris: fem spänn. Också en värdemätare på kulturens ställning i Karlskrona (om man vill vara illvillig).
Det här är ett verk som alla borde ha. Särskilt slutorden finner jag tämligen obetalbara.
Läs och njut:
Latrinet i Kina är inte föraktat ”smuts” utan rikedom att utnyttja. Mao Tsetung framhöll också att föreställningen att skit var smutsigt var en eländig överklassinställning.
Den som inte förstår att skiten är värdefull och tjänar jordbruket och därmed människan i hennes arbete kan aldrig vara kommunist utan förblir en revolterande överklassintellektuell.
Vi ser på männen med latrinkärrorna som drar Kejsarvägen fram och Gun säger:
– Strunt i smogen. Där går Kinas framtid!
Sol, värme och skrikande elgitarrer. Tiden då hårdrock var något elakt, förbjudet och farligt känns oändligt länge sedan. Numera har metallmusiken blivit ett kärt och traditionellt sommarnöje för stora delar av svenska folket.
Denna dag är lilla Blekingekommunen Sölvesborg belägrat av hårdrockfans i alla åldrar och generationer när omåttligt populära Sweden Rock Festival drar igång igen (läs här, här och här).
Och det är bara början. Hårdrocksfestivalerna duggar tätt hela sommaren. Metaltown i Göteborg, Getaway i Gävle, Rock weekend i Söderhamn, Sonisphere och Rock out i Stockholm…
Innan hösten är över oss har vi kunnat njuta av konserter med KISS, AC/DC, Motörhead, Deep Purple, Twister Sister, Iron Maiden, Alice Cooper, Saxon, Joan Jett, Aerosmith, Slayer, Guns N’ Roses and you name it.
Kanske vore det ofint att påminna om vad KD:s dåvarande partiledare Alf Svensson tyckte om denna musik i mitten av 80-talet:
”Jag vill inte döma ut musikformen som sådan, eller de människor som lyssnar på den, men jag har väldigt svårt att tro att hårdrocken kan förmedla ett budskap, eller ge en kulturupplevelse.” (Expressen 17/3 1985)
Det är nog en uppfattning som gamle Alf tvingats revidera vid det här laget. Hårdrocken är väl så integrerad i svensk mainstreamkultur som det överhuvudtaget är möjligt. Tag bara Iron Maiden. Detta band är ungefär lika folkliga som Snoddas eller Vikingarna.
Och vad passar då inte bättre än att ställa sig köket med nitar i kockmössan och laga passade mat därtill?
Förhöj musikupplevelsen med läckra recept ur Hellbent for Cooking. The Heavy Metal Cookbook av Annick Giroux. Här får hela hårdrocksfamiljen heta tips hur man fixar ihop oemotståndligt käk till middagsbordet som Mummified Jalapeño Bacon Bombs, Speed Metal Vegan Tofu eller New Orleans Blood Red Beans and Rice.
För den jaktintresserade hårdrockaren rekommenderas även gitarrhjälten Ted Nugents bok Kill It & Grill It.
Samtliga rätter serveras lämpligen till tonerna av Pete Townshends I Eat Heavy Metal (från rockmusikalen Iron Man):
Efter regnet fick jag en tvingande impuls, rodde över sundet och läste Werner Aspenström på en klippa i fjärden.
Inför poesin bleknar allt, livet får relief, bråddjup, dimensioner. Bokstäver som gnistrar, förhöjer.
Berusar.
Jag tror – helt uppriktigt – att utan lyriken, konsten, stjärnstoftens trolltecken, förfar våra själar sin substans och dunstar likt daggen om morgonen bort.
Lär era barn detta (och med viss bestämdhet):
Att vistas i sagornas kungarike är en absolut nödvändighet.
Lämna det aldrig.
I måndags angrep israelisk militär en grupp fartyg, som avsåg att bryta mot blockaden av Gaza – styrt av den islamistiska terrororganisationen Hamas. En sak är glasklar. Israels aktion var ett klumpigt, tragiskt och kontraproduktivt övergrepp, som i helt onödan krävde flera människoliv och skadade ännu fler.
Händelsen blev i praktiken en propagandaseger för Hamas och dess sympatisörer. Israel spelade sina fiender rakt i händerna. (En utförligare kommentar kring detta publiceras här på lördag.)
Jag kan förstå dem som tycker att blockaden mot Gaza är orättfärdig. Jag kan förstå dem som vill göra humanitära insatser i solidaritet med det palestinska folket, som ju både lider av Hamasstyret och Israels blockad.
Men jag kan inte för ett ögonblick förstå de aktivister som deltog i Ship to Gaza utifrån motiv som förefaller allt annat än renhjärtade. En av dessa personer var författaren Henning Mankell. Den 15/8 förra året höll han ett tal på Ship to Gazas upptaktsmöte i Stockholm.
Mankell avslöjade där en uppfattning som går långt utöver legitim kritik mot Israel. Han gjorde sig snarare till villig megafon för de vanligaste ramsorna som ingår i den moderna antisemitismens arsenal. Han jämställer Israel med apartheidtyranniets Sydafrika. Han drar paralleller mellan Israel och Nazityskland. Han frånkänner Israel rätten att existera och kräver den judiska statens upplösning.
Bara det vämjeliga språkbruket när Mankell säger att Israel blev möjligt för att Förintelsen gett det judiska folket ”alla blodiga ess på hand”, borde diskvalificera honom från all seriös debatt. Ship to Gaza bör, om organisationen vill framstå som uppriktig och hederlig i sina syften, rimligen ta avstånd från denne charlatan.
Här följer några valda delar ur Mankells anförande:
Den israeliska staten tillkom efter andra världskriget när det splittrade judiska folket hade alla blodiga ess på hand. Efter det nazismen hade gjort mot alla de grupper av ”untermenschen” där judarna var en, stor, grupp.
Man kan ju leka med tanken om det idag 2009 hade varit möjligt att så snabbt och enkelt upprätta en stat som Israel. På ockuperat land, där andra människor skulle förjagas. Naturligtvis inte.
Norge skulle inte idag, om jag tar till ett absurt exempel, kunna komma och hävda att dom behöver Värmland för att skapa ett nytt land där en viss typ av människor ska leva…
Israel är idag en stat som gör som alla andra ockupationsmakter gör: använder terror för att försöka skrämma människor till tystnad och underkastelse.
Det är inte konstigare än att se vad som hände exempelvis i Norge eller Danmark under andra världskriget. Nazisterna använde sig av terror i statens namn för att tvinga människorna till underkastelse…
En tvåstatslösning, alltså; det är vad många talar om. För mig ger det en känsla av att det vore som att gå till en tandläkare och han lagar en trasig tand utan att borra rent under.
Det kan möjligen se snyggt ut på ytan, till och med under en period vara möjligt att tugga med tanden.
Men förr eller senare stiger rötan upp till ytan igen: En tvåstatslösning angriper inte det grundläggande problemet att Israel trots allt bygger på en ockupation av redan bebodda områden…
Mitt alternativ har jag redan redovisat: det man kan kalla regnbågsstaten efter Sydafrika. Ett land där öppna val kommer att leda till att folkmajoriteten, araberna eller palestinierna kommer i en maktposition.
Hela talet finns att läsa här.
Pressmeddelande på engelska från Svensk Israel-Information finns här.
För den som vill veta mer om den moderna antisemitismens teori och praktik, rekommenderas standardverket Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945 av idéhistorikern Henrik Bachner (1999).
Uppdatering:
Solidaritet med det utsatta palestinska folket är bra och riktigt. Men det är lika skamligt som anmärkningsvärd när de som påstår sig värna palestinierna går i armkrok med ökända antisemiter. Jag förstår inte hur man kan blåsa sin trovärdighet på det sättet.
I DN den 9/6 skriver doktoranden Patrik Öhberg om att Ship to Gaza delvis låtit sig finansieras av Malaysias ex-president Mahathir Mohamed, vars uppfattning om judar är milt uttryckt betänklig. Läs Öhbergs artikel Judehatare finansiär bakom Gazakonvojen här.
Christian Dahlgrens Blogg 