Skrivit i Corren 24/4:

Som bekant uppfördes Eiffeltornet till världsutställningen Exposition Universelle i Paris 1889, vilken påpassligt öppnade portarna ett sekel jämt efter den franska revolutionen. Jag vet inte riktigt när det där med världsutställningar kom ur mode. Eller om de över huvud taget fortfarande finns. Har ni hört talas om någon på sista tiden?

Men då, förr alltså, var världsutställningar rejäla kioskvältare. Ett slags OS i teknologiskt och arkitektoniskt skryt. Naturligtvis blev det Storbritannien, den industriella revolutionens hemland, som 1851 arrangerade den första i ordningen. Besökarna begapade det för ändamålet byggda Kristallpalatset i Londons Hyde Park (palatset flyttades senare till Sydenham Hill och skattade tyvärr åt förgängelsen i en brand 1936).

Men 1887 började fransmännen arbeta på något som var menat att bräcka allt. Gustave Eiffel, en brobyggare från senapsmetropolen Dijon, hade vid ritbordet konstruerat vad han hävdade skulle bli ”ett slående bevis för de framsteg som skapas genom ingenjörskonsten under detta århundrade”.

På Champ de Mars satte man ihop tolv tusen järnbalkar med 2,5 miljoner nitar till en kostnad av 7,8 miljoner franc. Tornet blev som planerat färdigt till den stora utställningen, då hänförda besökare kunde promenera trehundra meter upp i luften via 1665 trappsteg. (Eller om det är 1652 trappsteg. Uppgifterna varierar i mina källor, jag lovar att som undersökande journalist räkna själv vid nästa Parisresa och ber att få återkomma med definitivt besked i saken).

Dock fanns det en icke obetydlig opinion bland parisarna som vägrade låta sig begeistras. De tyckte att järntornet vulgariserade stadsbilden. I samband med byggstarten publicerades ett eldfängt upprop i tidningen Les Temps – undertecknat av en lång rad kända kulturpersonligheter som Guy de Maupassant, Sully Prudhomme och Alexander Dumas den yngre – där det proklamerades:

”Vi författare, skulptörer, arkitekter, målare, passionerade älskare av Paris ännu intakta skönhet, protesterar i den missaktade franska konstens namn, med alla våra krafter, med all vår indignation, mot uppförandet av ett onödigt och monstruöst torn i vår huvudstads hjärta. Ska staden Paris framåt associeras med en maskinkonstruktörs barocka och merkantila fantasier, förlora sin ära och ohjälpligt förfulas?”

Varvid myndigheterna lugnande lät meddela att hela rasket skulle monteras ner om några år. Så skedde förstås inte, bland annat till Guy de Maupassants envisa förargelse. Han tog för vana att äta lunch på en restaurang i Eiffeltornet, den enda plats i Paris från vilken han slapp se det! Fiffigt, ty tornet är verkligen svårt att undfly visuellt på annat sätt om man befinner sig i Paris.

Det är ständigt närvarande, detta moderna Babels torn från den romantiska maskinåldern, ett av de mest berömda landmärkena i världen som skapas av människohand, den nu så intimt förknippade symbolen för Paris att det är hart när omöjligt att tänka sig staden utan dess spektakulära järnmonument.  

Ingen vid sunda kroppsvätskor skulle väl idag påstå att Eiffeltornet ohjälpligt förfular Paris. Men visst kan man ge gnällspikarna från 1880-talet rätt i att det egentligen är onödigt. Roland Barthes, den franske filosofen och litteraturforskaren, skrev 1964 en förtjusande liten essä, kort och gott kallad Eiffeltornet som förlaget Faethon ifjol gav ut på svenska (applåd för den kulturgärningen).

Barthes konstaterar Eiffeltornets faktiska onyttighet, dess avsaknad av något bestämt och konkret syfte. I grunden ”är tornet ingenting, det fullbordar ett slags monumentets nollpunkt, det är inte del i någonting heligt, inte heller i konsten, man kan inte besöka Tornet som ett museum: det finns inte någonting att se i Tornet”.

Vad lockar då alla dessa skaror besökare år efter år? Utsikten? Vad det handlar om, enligt Barthes, är att få delta i Eiffeltornets ”dröm (och däri ligger dess originalitet) som kristalliserar så mycket mer än egentligt objekt”. Eiffeltornets magnifika kvalitet är som projektionsyta för den mänskliga fantasins mångfald. ”Tornet är allt som människan förlägger där och det är oändligt”, menar Roland Barthes.

Hans analys anknyter till vad den portugisiske författaren Fernando Pessoa skrev om varför konst är vacker: ”Därför att den är värdelös”. Den har ingen praktisk användbarhet, den gör ingen instrumentell nytta, har inget reellt mål, den är strängt taget inte nödvändig. Vi måste inte ha konst, kultur eller något Eiffeltorn för att överleva som biologiska varelser. Fast vilket liv hade det varit? Just det får konsten i sig att bli så värdefull.

För övrigt lär en dam vid Eiffeltornets invigning 1889 konfronterat Gustave Eiffel, pekat på hans bygge och frågat ingenjören vad i herrans namn den väldiga konstruktionen skulle föreställa. Eiffel blev först en smula förvånad. Han fann sig dock snabbt och svarade: ”Men det ser ni väl? Det föreställer ett A. Som i Amour!”. Klart att myndigheterna i kärlekens huvudstad inte kunde montera bort tornet efter den auktoritativa tolkningen.

Skrivit i Corren 23/4:

Den yngre generationen ger hopp. Hashtaggen att hålla koll på är #darkacademia, som internationellt trendar hett på nätets medieplattformar – Instagram, Tumblr och i synnerhet TikTok. 

”Dark Academia” är en växande subkultur som hämtar inspiration från Harry Potter-böckernas Hogwarts, Donna Tartts Den hemliga historien, Evelyn Waughs Brideshead Revisited, Oscar Wildes Dorian Grays porträtt och filmen Döda poeters sällskap.

Det vurmas för gamla anglosaxiska universitetsmiljöer, gotisk arkitektur med slingrande murgröna, bildning, klassisk musik och litteratur, tweedkavajer, antikens Grekland och Rom, stilideal från 1800- och tidigt 1900-tal. Plötsligt har humaniora blivit inne, det belästa och kultiverade möter en gryende renässans. Hur ska vi förstå denna, synbarligen otippade, rörelse bland inte så få ungdomar världen över? 

Man kan naturligtvis avfärda ”Dark Academia” som ett flyktigt övergående fenomen av nördigt snobberi och apart konservativt poserande, triggat av coronapandemins påtvingade sociala isolering och tristess. Men det bör kanske hellre ses som ett seriöst känt behov av att återuppväcka romantikens credo: att göra livet helt levande igen. 

Att bejaka av skönheten, mystiken, passionen – att loda djupare i den mänskliga erfarenhetsbanken av dikt, konst och kultur för att nå högre och subtilare höjder, att finna samklangen mellan den yttre och den inre rymden, det ljusa och det mörka, och därmed kunna njuta tillvarons möjliga äventyr fullt ut. 

”De döda poeterna” bar på ett löfte om en vägkarta dit, men som dagens teknokratiska, fyrkantigt nyttofixerade och av kortsiktig ekonomism präglade samhälle inte längre begriper meningen med. Resultatet har blivit vad många, som ändå kommit i kontakt med den klassiska bildnings- och lärdomsskatten, uppfattar som en outhärdlig medioker samtid.

”Dark Academia” är i grunden en revolt mot modernismens själlöshet och ytliga rationalism, den ångestskapande förfulningen av det offentliga rummet, skolans förfall, universitetsväsendets nivellering till nyttomaximerande utbildningsfabriker och nedvärderingen av den västerländska kulturtraditionen. 

Det är ingen rörelse som är snävt politisk eller teoretiskt distanserande ideologisk. ”Dark Academia” ska istället tolkas som en uppdämd mänsklig längtan efter en mer skimrande, poetisk, lustfylld värld. Det är humanioran, romantiken och estetiken som kräver att ta rättmätig plats. Äntligen!

Skrivit i Corren 8/4:

Diocletianus är unik i den romerska kejsarlängden. Han fick nog och hoppade av, alldeles frivilligt. Som den engelske historikern Edward Gibbon konstaterar: ”Diocletianus tillkommer äran av att ha givit världen det första exemplet på en tronavsägelse, ett exempel som inte ofta har följts av senare monarker”. 

Han drog sig tillbaka till sitt storslagna palats Spalato i Dalmatien (Split, i nuvarande Kroatien) och påtade lyckligare i sin trädgård. När Diocletianus fick höra om hur det bråkades i Rom lär han ha yttrat: ”Jag skulle önska att ni tillsammans med mig kunde odla min kål i Spalato. Då skulle ni må mycket bättre”.

Att trädgårdsskötsel gör gott för det mänskliga välbefinnandet är bortom tvivel. Det är ingen slump att begreppet ”paradis” är lånat från persiskans ord för trädgård. I boken Koloniträdgårdar och planterade gårdar skriver Anna Lindhagen 1916: ”En djupt anlagd och känslig natur får ute i trädgården känna den frid han förgäves söker bland stadens buller. En rå eller självisk natur kan förfinas och bliva hjälpsam under inflytande av det som växer och är beroende av hans omvårdnad”.

Anna Lindhagen var S-politiker i Stockholm vid förra sekelskiftet och blev mest känd som ledande kraft inom den svenska koloniträdgårdsrörelsen. Alla är det ju inte förunnat att som Diocletianus äga en egen ståtlig palatstäppa att kultivera till nytta och vederkvickelse. Men skulle inte varje stad kunna anlägga koloniområden med enklare stugor på kommunal mark till för vanligt folk överkomliga arrenden? 

Idén hade Anna Lindhagen fått vid en Köpenhamnsvisit 1903 och hon kom raskt att popularisera den på hemmaplan. Dock tycks dagens moderna stadsplanerare betrakta koloniträdgårdar som något överspelat och gammalmodigt. Det är uppenbarligen fel, ty särskilt nu i coronapandemins spår verkar det folkliga intresset spira. 

”Det har ökat väldigt mycket”, sa Pia Ryberg, ordförande för Karptorps Koloniträdgårdsförening i Norrköping, till P4 Östergötland häromveckan. Och i Kinda har V-politikern Kicki Stridh nyligen i en motion till fullmäktige krävt att kommunen inrättar fler kolonilottsområden för att möta gräsrötternas stigande efterfrågan. ”Det blir som en social yta som sträcker sig över både åldrar och kulturer där man får en meningsfull sysselsättning och nyttig mat ifrån”, menar hon (Corren 30/3). 

Men det V-initiativet skulle inte Lenin gillat. Under sitt famösa Stockholmsbesök 1917 förevisade Anna Lindhagen honom Barnängens koloniområde. Lenin hade endast förakt till övers. Det blir inga samhällsomstörtande radikaler av människor som finner stilla lycka i den förborgerligande trädgårdsskötseln, slog han fast. Se där ett utmärkt argument för att låta koloniträdgårdarna blomstra!