Front mot hösten!

Skrivit i Corren 21/9:Corren.

Åh, hösten är så mysig. Träden får vackra gula löv, luften är hög och klar. Härligt att trivas tillsammans i mörkret med tända stearinljus.

Så ta mig sjutton heller! Jag bryr inte om vad andra säger. Och jag vägrar ansluta mig till någon klämkäck ”gilla läget”-filosofi. Jag hatar hösten! Avskyr kylan! Gråter över varje dag som bara blir fattigare och fattigare på värmande solsken.

Snälla sommaren, stanna kvar, jag gör vad som helst. Förgäves. Det är hopplöst. På med mera kläder, huttra, deppa, ta till flaskan.

Champagne givetvis. Bubbel piggar alltid upp. En fröjd för kropp och själ när årstiden sviker. Men det måste drickas med stil och då gäller bara coupeglas. Ni vet, såna där med bred och låg kupa.

De användes alltid förr när man njöt av champagne i snyggare sammanhang. Enligt envisa rykten ska glasen ursprungligen formats efter behagen på någon högt uppsatt fransk madame av finare börd. Måhända självaste Marie Antoinette. Vad vet jag?

I vilket fall är vanliga höga champagneglas en styggelse, rent av pöbelaktigt, en dryckens kulturskymning att använda. Det är väl mörkt nog ändå i vår bistra värld!

coupe

Arbetarrörelsens förskingrade arv

Skrivit i Corren 17/9:Corren.

Henrik Menander tillhör den svenska vänsterns pionjärer, en tvättäkta arbetarkämpe. Han deltog i LO:s grundade 1898, var även verksam som journalist i legendaren August Palms tidning Folkviljan samt i Axel Danielssons Arbetet.

Mest känd är Menander dock som textförfattare till den svenska versionen av Internationalen. Den skrev han 1902 och fångade där på kornet orättvisorna och utsugningen som arbetarklassen upplevde att den konservativa överhetsstaten utsatte dem för.

Särskilt den berömda strofen ”båd´stat och lagar oss förtrycka / vi under skatter dignar ner” är talande. Ilskan över att bli berövade frukten av sitt mödosamma slit i produktionen är förståelig. Men gissa hur omfattande skattetrycket var i Sverige när Menander fattade pennan? Knappt 8 procent.

Sätt det i relation till 2013 års nivå på drygt 44 procent och den tidiga socialdemokratin framstår som en libertariansk falang inom Timbrosfären. Senare blev förstås S ett statsbärande parti och attityderna förändrades.

Istället blev vaktslåendet om högskattesamhället en integrerad del i rörelsens självbild. Alla ska med, fattig som rik. Ju mer av medborgarnas pengar politikerna kan kontrollera, ju mer solidariskt och rättvisare är det. Ungefär.

När Alliansen övertog regeringsmakten 2006 hade Sverige fortfarande världens högsta skatter. Sju år senare har vi världens näst högsta. Sänkningarna kan knappast kallas drastiska, men redan från början protesterade S mot varje lättnad av bördorna som Alliansen gjorde.

Inställningen klarlades på ett symptomatiskt vis av Thomas Östros, under förra mandatperioden ekonomisk talesman för S: ”Generella skattesänkningar är ett slöseri med gemensamma medel” (DN 1/11 2009).

Orden röjer en total identifikation med staten och överheten på bekostnad av människorna som genom arbete och företagande skapar de resurser som håller Sverige igång. Vari ligger det stötande ”slöseriet” att låta dem behålla lite mer av den egna kakan?

Regeringen presenterade i går sin avsikt att genomföra ett femte jobbskatteavdrag och skallet från S var det väntade. Man gillar det inte, vill stoppa det, men om riksdagen beslutar annat kommer man motvilligt att acceptera det.

Precis som tidigare av krasst opinionstaktiska hänsyn. I övrigt riktats skarp kritik mot Alliansens instrumentella huvudargument att jobbskatteavdraget gynnar sysselsättningen. Det gör det visserligen, även om det femte stegets effekter kan diskuteras.

Men det tyngst vägande skälet till jobbskatteavdraget borde vara moraliskt. Det är helt enkelt rätt att folk som jobbar i sitt anletes svett får bättre lön för mödan, ökad frihet och tryggare hushållsmarginaler. Det är trist att S förträngt sitt frihetliga förflutna.

Idag är det snarare vanliga strävsamma svenskar som har störst anledning att sjunga Internationalen, vars dramatiska fortsättning lyder: ”Många rovdjur på vårt blod sig mätta / men när vi nu till vårt försvar / en dag en gräns för dessa sätta / skall solen stråla lika klar”.

Författare tar ståndpunkt (2)

Hemingway kicks!

All you can be sure about in a political-minded writer is that if his work should last you will have to skip the politics when you read it. Many of the so-called politically enlisted writers change their politics frequently. This is very exciting to them and to their political-literary reviews. Sometimes they even have to rewrite their viewpoints… and in a hurry. Perhaps it can be respected as a form of the pursuit of happiness.

– Ernest Hemingway, nobelpristagare i litteratur 1954.

Säkra Östgötaslättens pärla

Skrivit i Corren 30/8:Corren.

”Skönheten i för och sig är ett gott, emedan den stegrar vår livskänsla och mångfaldigar våra glädjeämnen”, menade Ellen Key.

Hon var en av förra sekelskiftets tongivande gestalter på den svenska intellektuella scenen. Stridbar författare, humanist, pedagog och feminist. I dag kanske mest ihågkommen som hatad av August Strindberg (nidporträttet under namnet Hanna Paj i Svarta fanor är klassiskt) och för sina då mycket radikala, antiauktoritära tankar om barnuppfostran.

Men en annan av hennes bärande idéer kretsade kring skönhetens betydelse för människans utveckling och mentala välbefinnande. Det sköna fick inte bli någon lyx för enbart besuttna.

Tvärtom borde skönhetens estetiska värden vara ett samhälleligt ansvar att befrämja, göras tillgängliga för alla, en rättighet som kunde bidra till att förädla vår syn på tillvaron och göra oss mer harmoniska.

Ellen Key levde efter samma principer som hon lärde. 1910 lät hon uppföra ett bedårande vackert hem på Omberg, vid Vätterns strand. Key valde platsen med stor omsorg, hon ansåg den vara naturskönast i Sverige.

Även hennes nära vän, målarprinsen Eugen, hänfördes av Omberg som han lät vara motiv i flera konstverk. ”Här ser man himmelen så stor som den är och allt ljus strömmar ner över jorden”, förklarade han lyriskt om Östgötaslättens pärla.

Omberg är också flitigt förekommande i konstnären John Bauers målningar, den förtrollande urskogsstämning som gjorde honom så berömd hämtades härifrån.

Ombergs slösaktiga natur- och artrikedom gör den tveklöst till en sällsamt fascinerade oas, unik för landet. Att låta sig omslutas av dess famn, vandra längs gåtfulla stigar till legendomsusade forntidsborgar och njuta av växtlighetens praktfulla mosaik är en sinnlig, ja närmast majestätisk upplevelse.

Kungligt på Omberg blir det också rent bokstavligen den 3 september. Carl XVI Gustav firar 40 år på tronen med en eriksgata genom riket och kommer då på besök. Vore inte det ett utmärkt tillfälle till att ånyo resa kravet på att Omberg borde upphöjas till nationalpark?

Förre landshövdingen Björn Eriksson drev länge och ihärdigt frågan, östgötska riksdagsledamöter har skrivit återkommande motioner i ämnet, senast förra året. Förgäves.

På underliga grunder har Naturvårdsverket visat kallsinne, man hävdar att Omberg är för litet och att naturen inte är av tillräckligt ursprunglig karaktär. Nog är det märkligt byråkratiskt stelbent.

Egentligen tycks det vara en ganska lätt match. Staten äger ju redan Omberg genom sitt bolag Sveaskog, som gjort det till en ekopark för naturturism. Det finns dock en risk för ovarsam exploatering, eftersom skyddet inte är tillräckligt starkt.

Om Omberg däremot fick status som nationalpark skärps restriktionerna betydligt, vilket garanterar att området bevaras intakt även för framtida generationer. Ellen Key visste vad hon talade om. Vi behöver skönhet för att må bra, lyckligtvis finns Omberg för alla att ta del av. Säkra denna naturskatt!