Nothing is out of the question for me. I’m always thinking about creating. My future starts when I wake up in the morning and see the light… Then I’m grateful.
– Miles Davis
Karen Blixen menade att tillvarons väsentliga glädjeämnen kunde sammanfattas till tre. Den första är känslan av att ha kraft i överflöd. Den andra är när smärtan upphör. Den tredje är vetskapen om att man fullföljer sitt öde.
Jag vill hävda att det finns ett fjärde: Ett gult flygplan med dubbla vingar och nån som säger ”get in!”. Att vara luftburen. Att vara fri. Att vara förälskad i livet, i världen, i en särskild vacker människa. ”Once I get you up there / Where the air is rarefied / We’ll just glide / Starry-eyed”, som Frank Sinatra sjunger i Come fly with me.
Suck, vad kunde jag inte gjort för att, om så bara för en kortare stund, byta plats med Karen Blixen och Denys Finch Hatton i Kenya back in the day! Men det går ju inte. Man får försöka färglägga den verklighet som faktiskt är i deras anda istället. Inte så dumt. Om det lyckas. Och varför skulle det inte göra det?
Robert Redford och Meryl Streep i kioskvältarklassiska filmen Out of Africa.
När man lyssnar på den här låten, alltså. Det är som upplevelsen att vandra omkring i en tillvaro fångad på gamla läckert stilrena, svartvita fotografier. En värld av Lucky Strikes, trenchcoats, Dry Martini och Citroën DS19, där franska nya vågen fortfarande är ny, Knut Ståhlberg rapporterar från Paris, och man måste åka en vecka över oceanen i sin smoking på Svenska Amerika Liniens fartyg för att komma till ett hägrande New York. Woody Herman. Early Autumn. Magiskt.
Vad utmärks politikens väsen av? Konformistisk lidelse, ideologisk korstågsmentalitet, vi-och-dom, makt, tvång, stängt språk. Vad utmärks kulturens väsen av? Den fria vandringen, det ogarderade mötet, lodandet i det djupt mänskliga, själens odling, öppet språk.
Lite överdrivet uttryckt, givetvis. Men det tydliggör skillnaden mellan de bägge sfärerna, farliga att smälta ihop, då det ständigt är kulturens ömtåliga blomma som tenderar att malas ner i den politiska kvarnen och göras till instrument för något parti- eller statsintresse.
”Vad ska litteraturpolitiken göra? Hålla sig så långt borta från mig som överhuvudtaget är möjligt”, dundrade filosofen och författaren Lars Gustafsson häromåret. En sund inställning.
När politiker spelar kulturella locktoner finns goda skäl till misstro. Förkrympning, servilitet och beroende hotar. Konstnären riskerar att allt mer glida över i politikens spänningsfält och förfara sin substans.
Få insåg detta lika tydligt som den amerikanska författaren Ernest Hemingway. 1936 skrev han ett brev till den i stalinväldet verksamme ryske litteraturkritikern och översättaren Ivan Kashkin. För honom klargör Hemingway med bestämdhet sitt credo, det är väl värt att begrunda:
”Jag kan inte bli kommunist därför att jag tror på endast en sak: frihet. I första hand ser jag till mig själv och mitt arbete. Sedan tar jag hand om min familj. Därefter hjälper jag min granne. Men staten som sådan bryr jag mig inte om. Allt som staten någonsin betytt är oskälig beskattning. Jag har aldrig begärt något av samhället. Jag tror på ett absolut minimum av regeringsmakt.
En författare är en zigenare. Han är inte skyldig någon regeringsmakt sin lojalitet. Om han är en god författare kommer han aldrig att tycka om styret han lever under. Hans hand borde vara emot det och dess händer kommer i sin tur alltid att vara emot honom. Den stund när någon lär känna makten kommer han att hata den. Därför att närhelst den växer blir den orättfärdig…
Varför skulle en författare vänta sig belöning eller uppskattning av en grupp människor eller av någon stat? Den enda belöningen finns i utförandet av ett fullgott arbete och det är belöning nog för vilken man som helst… Om man kan åstadkomma så mycket intensitet och mening som möjligt i en berättelse, då kommer den berättelsen att leva så länge den håller måttet. Ett sant konstverk varar för evigt, oavsett politiken.”
Denna hållning ter sig naturligtvis idag totalt apart för den svårt ideologiförgiftade och i närmast sovjetiska dimensioner politikbesatta svenska kulturscenen. Vad blir kvar till evigheten av vad som produceras på dess tiljor?
Det viktigaste stridsropet borde vara maningen till kamp för att befria konsten ur politikens korrumperande bojor. Man kan bara innerligt önska att fler vågar och vill följa Hemingways frihetliga väg.
Döda, vita anglosaxiska män har vi åtskilligt att lära av. Det är väl just därför som agitprop-knuttarna i vårt bildningssvaga och estetikhandikappade klimat föraktar dem så mycket. Vilket i sig visar nödvändigheten av mer Hemingway och mindre Aftonbladet Kultur.
Skrivit i Corren 28/11:
Kära läsare – både ni som tycker att jag bara skriver dumheter och ni som har en mer förlåtande, sympatisk inställning. Det har varit väldigt roligt att kommit hit från mina sydligare trakter och gästspela på tidningen denna vecka.
Linköping är en sån vacker, varm och vänlig stad; full av fina människor och underbara vänner. Inte minst har det varit inspirerande att åter säga hej till Tage i korsningen Vasavägen och Östgötagatan. Alla städer borde ha en staty av Tage Danielsson. Man blir lycklig och snäll bara vid åsynen. Det kan folk i vår dystra tid behöva.
Tage kunde inte blivit den han blev utan Linköping och den speciella atmosfär som råder här. Ta vara på den! ”Utan tvivel är man inte klok”, skrev han en gång. Men oj, en klokare människa har väl Sverige sällan begåvats med.
Jag tänker ofta på Tage. Jag tillhörde generationen som växte upp med honom och hans ständiga, självklara närvaro på den offentliga scenen i olika sammanhang. Jag saknar honom djupt.
Han skulle behövts som ett brinnande ljus i dessa mörknande dagar med växande främlingsfientlighet och rasism, åtstramad flyktingpolitik, råare politiskt tonläge från såväl höger som vänster och flodvågen av ideologiberusade hätskheter på nätets sociala medier.
Mordet på solidariteten löd rubriken på en längre artikel som Tage skrev i Expressen, november 1984. Mot bakgrund av den kärvare situation som råder, tycker jag att särskilt följande rader är brännande aktuella och talar uppfordrande till oss i detta nu (jag kan riktigt höra Tages östgötska röst i varje ord):
”Inga mänskliga mål helgar någonsin några omänskliga medel. Medlen är målet. Vettiga samlevnadsformer är idealet. Vägen är slutstationen.
Jag vill i fortsättningen inte kalla mig någonting som slutar på ist, utom humanist och cyklist.
Humanismen betraktas som onödig i vår tid, som tänker i andra banor än de humana och humanistiska. I verkligheten är den tvärtom oundgänglig som fundament i det nödvändiga nytänkandet – den fria aktiva humanismen som inte är kopplad till någon politisk ideologi utan förfäktar allmänmänskliga livsvärden och försvarar varje enskild människa mot fysiskt och andligt övervåld och översitteri.”
Bevara detta kloka stycke i era hjärtan. Det ska jag göra. Försvär vi oss inte till humanismen som överordnat kraft finns inget värdigt samhälle.
Linköping fick onekligen ett brottartungt finbesök av det kulturella slaget under helgen som gick. Roy Andersson, den briljante och internationellt hyllade regissören, gästade Filmens dag i samband med visningen av hans senaste verk, En duva satt på en gren och funderade på tillvaron (belönad med Guldlejonet i Venedig förra året, minsann).
I ett samtal med publiken efteråt passade Roy Andersson på att hylla kommunens egen biosatsning, Linköpings filmsalonger som visar smalare kvalitetsrullar. ”Det är fantastiskt att det finns en sådan här verksamhet i Linköping. Den precis lika viktig som att bygga Jas-plan”, förklarade Anderson till åhörarnas jubel (Corren 23/11).
Jämförelsen med stadens flygindustri för Linköpings väl och ve i det aktuella fallet kan förvisso diskuteras… Men allmänt sett har Roy Andersson otvivelaktigt helt rätt i att kulturens roll för både vårt personliga och samhällets välbefinnande inte nog kan understrykas.
Frågan är bara hur mycket politisk intervention, om någon, som är nödvändig för detta. Låt oss ta just Linköpings filmsalonger som exempel.
Sedan den 31 augusti hyr kommunen in sig i Filmstaden. Det välvilliga syftet är att frälsa oss med unikare filmer än vad den lokala kommersiella marknaden förmår göra på vita duken. Rullarna som vanligen går upp på Linköpings biografer är ju tämligen strömlinjeformade, vars konstnärliga halt knappast de lite kräsnare cineasterna har anledning att falla i trans över.
Denna brist åtgärdas nu genom att kommunen gett en särskilt kompetent tjänsteman uppdraget att plocka fram intressantare filmer åt medborgarna. Urvalet sker enligt kriterier (däribland ett mångfaldsperspektiv, givetvis) som i god demokratisk sammanträdesordning beslutats av kultur- och fritidsförvaltningen.
Någon direkt kioskvältarsuccé har visningarna emellertid inte hittills varit, trots ett relativt ringa biljettpris på 70 kronor. De första två månaderna kom endast omkring 10 besökare i snitt till varje föreställning. Å andra sidan kanske man få ge satsningen längre tid innan den sätter sig. Eller inte.
Ty finns egentligen något problem? Jag är själv cineast och upplever inga oöverstigliga hinder att få tag i nästan vilka filmer som helst. I princip kan jag beställa varenda rulle som jag är nyfiken på, antingen via DVD/Blu-ray eller få streamad på nätet. Inte minst Youtube har inneburit underbara möjligheter.
Aldrig har marknadens utbud varit så rikt, varierat och lättillgängligt som i dag, både vad gäller klassiker och färskare verk.
Tack vare den moderna teknikutvecklingen kan man även lyxa till det med biokvalitet på stor skärm, alternativt duk, i det privata hemmet. Filmfreaks som vill samlas och kolla gemensamt kan göra detta i egna klubbar. Det är bara att bilda en. Filmkulturen kan utmärkt leva och frodas i Linköpings civilsamhälle, utan politiskbyråkratiska omsorger subventionerade med skattemedel.
Och varför ska de stackare som fullständigt struntar i konstnärlig film – tydligen finns ganska många sådana människor, obegripligt nog – tvingas bekosta inbitna cineasters stora fritidsintresse? Låt oss behålla mer av våra surt förvärvade pengar istället, så vi kan konsumera ännu mera film. Själva!
Vägen slingrade sig genom ett bedårande sydskånskt novemberlandskap och utanför det lilla samhället Skivarp fann vi det: Näsbyholms slott. Egendomen har medeltida anor och låg i begynnelsen på en ö, befäst med kraftiga stenmurar, torn och vindbrygga.
Den kringliggande sjön dikades så småningom ut, men är numera partiellt återställd. Det har rivits, brunnit och byggts om här flera gånger under århundradenas lopp.
Ett slott i egentlig bemärkelse är det inte längre, snarare en herrgård vars modernaste tillskott (östra flygeln) är från 1994. Uradliga ätten von Blixen-Finecke har dock funnits på plats sedan 1744 och huserar här än, i vad jag antar högönsklig välmåga.
På slottet föddes friherre Bror Blixen 1886 och hit återvände han efter sina legendomsusade afrikanska år. Vi spanade givetvis nyfiket efter den gamle äventyraren, fast han var väl upptagen någonstans med biljard, iskyld punsch och en god havannacigarr – vad vet jag?
Näsbyholms slott anno 1822.