Varför ska ja’ va’ med?

Corren.Skrivit i Corren 15/1:

I vårt svenska 60-tal fanns en underbar vokalgrupp som hette Gals & Pals. Denna blågula motsvarighet till Manhattan Transfer var ofta anlitad i scenuppsättningar av och med Povel Ramel, Beppe Wolgers och Hasseåtage. I de sistnämndas revy Gula hund på Chinateatern i Stockholm 1964 sjöng Gals & Pals en jazzig låt vars text löd:

Varför ska ja’ va’ med / Nej, nej / Låt mig få va’ ifred / Varför ska ja’ va’ med / Låt mig få slippa se / Nej, nej / Man betalar ju skatt för de’ / Att dom ska ordna me’ / Att fixa undan krig och sånt.

Givetvis är raderna ironiskt menade. Hasseåtages avsikt var att gissla mätta och belåtna folkhemssvenskar som saknade engagemangets glöd. Låten är härligt svängig, finns att avnjuta på Youtube, jag har spelat den många gånger och budskapet tål att funderas på.

Det anses ju fint att vara engagerad. Att vara politiskt medveten. Att stå på barrikaden. Att med darrande stämma kräva olika saker och ivrigt försöka övertyga andra om nödvändigheten att nu jäklar måste det bli ändring på A, B och C.

Den som stoltserar med sitt djupt kända engagemang förväntar sig vanligen att bli bemött med respekt, rent av beundran.

Den som däremot inte orkar bry sig så noga, är tämligen ljummen på engagemangsfronten, hellre ser Allsång på Skansen än Agenda i SVT och mest vill sköta sitt i lugn och ro – kanske inte ens (Gud förbjude!) röstar i politiska val – den personen utmålas gärna som en suspekt typ. En asocial, nyhetsundvikande egoist. Slapp och osolidarisk. Saknar medborgaransvar. Gör inte sin plikt. Hotar demokratin. Borde skämmas.

Men är inte det, egentligen, en ganska orättvis karaktäristik av dessa människor? Är det så himla fel med folk som gäspar åt ideologiska plakatviftare, håller sig borta från det politiska bråket om vem som ska ha flest kakor på andras bekostnad och endast vill odla sin egen trivsamma trädgård?

Vi kan nu föreställa oss hur den rättrådige aktivisten, partigängaren och flitige samhällsdebattören drar in luft i lungorna så att skjortan nästan spricker över bröstet och sedan indignerat utbryter i en salivmättad ordkaskad enligt det fyrkantiga argumentationsformuläret 1 A:

”Men tänk om alla skulle vända det politiska engagemanget ryggen, och bara önskade vara i fred och ha det lite trevligt över en simpel kopp kaffe! Hur skulle det se ut! Hur skulle det då gå med allt! Svara på det, kanalje!”

Till den rättrådige aktivisten, partigängaren och flitige samhällsdebattören – som blivit alldeles röd i ansiktet av det förskräckliga scenariot att få sina Väldigt Viktiga Åsikter ignorerade av en apolitisk omgivning – kan vi då stillsamt och vänligt säga:

Ja, tänk om! Tänk om alla människor verkligen gjorde så, gav katten i politiken och unisont trallade ”Varför ska ja’ va’ med” på allvar vid sina blommiga kaffekoppar hemma i trädgården. Logiskt sett skulle väl världen, utan större krusiduller och åthävor, per automatik arta sig till en synnerligen fredlig och trevlig plats, hittills utan motstycke i historien.

Jag vet inte hur ni uppfattar saken. Men låter inte det som en toppengrej att engagera sig varmt för?

Starman on ideology

David Bowie

I’m apolictical. The more I travel and the less sure I am about exactly which political philosophies are commendable. The more government systems I see, the less enticed I am to give my allegiance to any set of people, so it would be disastrous for me to adopt a definitive point of view, or to adopt a party of people and say ”these are my people”.

– David Bowie, 1977.

Bowie, where are we now?

David Bowie har betytt så mycket, så mycket för mig. Han – om någon – bevisade konsten som något livsavgörande, hur den på ett sånt underbart sätt kan förändra vår syn, attityd, förhållningssätt och få den krassa verkligheten att böja sig efter musikens, fantasins och romantikens magi. Shit, och från idag är det alltså en värld utan David Bowie?! Where are we now…

Trettondagsafton

Narren Feste Shakespeare Trettondagsafton

Den karln är vis nog till att spela narr,                  
Och vett behövs, om slikt skall göras väl;                           
Han måste giva akt på mänskors lynne,                   
Personers egenskap och tid och ställe                                
Samt, falken lik, slå ned på varje fjäder,                            
Som kommer för hans syn. Det är en idrott      
Så full av möda som den vises konst;
Ty dårskap, visligt anbragt, klokhet röjer
Den vises dårskap, säg, vem den förnöjer?

– Viola om narren Feste i Shakespeares Trettondagsafton, akt 3, scen 1.

The Fantastic Fitzgeralds

Zelda och F Scot Fitzgerald 1921

I wish we could spend July by the sea, browning ourselves and feeling water-weighted hair flow behind us from a dive. I wish our gravest concerns were the summer gnats. I wish we were hungry for hot dogs and dopes, and it would be nice to smell the starch of summer linens and the faint odor of talc in blistering summer bath houses … We could lie in long citoneuse beams of the five o’clock sun on the plage at Juan-les-Pins and hear the sound of the drum and piano being scooped out to sea by the waves.

– Zelda Fitzgerald, Dear Scott, Dearest Zelda: The Love Letters of F Scott and Zelda Fitzgerald, 2003.

Zelda och F Scott Fitzgerald

I am really only myself when I’m somebody else whom I have endowed with these wonderful qualities from my imagination.

– F Scott Fitzgerald, Dear Scott, Dearest Zelda: The Love Letters of F Scott and Zelda Fitzgerald, 2003.

Ljuset som dödar stjärnorna

Skrivit i Corren 28/12:Corren.

Ni skulle sett, det var fantastiska grejer, naturens magi. Jag fick precis ett foto i mejlboxen från en vän som åkt till Australien över jul- och nyårshelgen. Bilden visade en sprakande, gnistrande, andlöst majestätisk natthimmel.

Vyn över oändligheten var som direktlevererad av Nasas rymdteleskop Hubble. Men fotografiet hade tagits med en vanlig kamera, på marken, långt ute i den australienska öknen.

”Här i södra hemisfären lyser stjärnorna starkare och klarare än någon annanstans, det känns verkligen som man kan se rakt ut i kosmos”, skrev min globetrottande vän hänfört.

”Stjärnorna är så nära och ljuset från dem är så starkt att mörkret inte känns lika kompakt och ogenomträngligt som hemma! Stjärnbilderna är liksom bak-o-fram, och så ser man ’The Southern Cross’, vackert”.

Oj. Fantasin tog språng. Snacka om kontrast till den grådassiga utsikt som omgav mitt fattiga julfirande. Gissa om jag fick både ett och två avundsjuka styng i själen.

En himmel av den knivskarpa kaliber som mejlet vittnade om, är tyvärr en allt sällsyntare upplevelse för oss urbaniserade, ihopträngda samhällsvarelser. Detta pärlband av stjärnor, som i urminnes tider fascinerat och inspirerat mänskligheten, håller numera på att blekna bort som levande inslag i vårt kollektiva medvetande.

Vintergatans stjärnparad, planeternas rörelser och månens olika faser var för tidigare generationer integrerade vardagsfenomen. Så icke längre. De flesta av oss har knappt någon koll. Vilket inte är konstigt, eftersom vi har svårt att överhuvudtaget se vad himlavalvet rymmer.

Orsaken till den nya ogenomträngligheten kan tyckas paradoxal. Men boven i dramat är att världen blivit mer och mer upplyst. Bokstavligen.

I moderna städer förekommer ett enormt slöseri med läckande ljusföroreningar från gatlampor, reklamskyltar, fasader, bilar och så vidare. Kanske drygt hälften av det artificiella ljus som förbrukas, går till spillo genom slarvigt konstruerade armaturer och strålkastare. Ljuset försvinner upp mot atmosfären, konkurrerar ut stjärnorna och blockerar himlen.

Med blotta ögat kan vi en mörk och molnfri natt se omkring 6 000 stjärnor. Fast då måste man ge sig ut till havs, till skogarna i glesbygden, göra en tripp till fjällen i norr – eller kuska runt klotet till de australienska vidderna i söder.

I en stad som Linköping däremot, kan vi bara upptäcka en stjärna av tio. Än värre är det i mångmiljonmetropoler som London, där en stjärna av hundra är synlig. Londonborna är dock lyckligt lottade i jämförelse med befolkningen i det neondränkta Las Vegas. De har ynka tre (!) stjärnor på sin himmel.

För astronomer är ljusföroreningarna ingen nyhet. Detta luttrade släkte har sedan förra sekelskiftet tvingats flytta sina teleskop längre och längre bort från bebodda trakter. I Sverige är det idag omöjligt att göra några vetenskapliga, optiska studier av rymden. Professionella astronomer använder observatorier på Atlantens Kanarieöar eller i de chilenska Anderna. De är förstås inte ensamma om bekymret i den internationella astronomkretsen. Alla lider av det påträngande ljuset.

Ett lyxproblem för vetenskapsmän, kanske någon invänder. Begrunda då vad slaskljuset innebär i termer av bortkastad energi. Ungefär tio procent av den svenska elförbrukningen används till belysning. Hur mycket resurser skulle vi inte spara om ljuset användes effektivare?

Även det ekologiska systemet drabbas. Bestulna på mörkret har flyttfåglar svårt att orientera sig mellan kontinenterna. De flyger fel, når aldrig målet och förloras. I tidskriften Science konstaterade nyligen forskare, som analyserat rader av satellitbilder från perioden 1992-2010, att ljusföroreningarna stadigt ökat i jordens skiftande regioner. Följden är att nattaktiva djurarter påverkas negativt, bland annat kan fortplantningen störas.

Och innebär det inte även att en bit av människans väsen dör när stjärnorna släcks? Njutningen att blicka ut i rymdens evighet, att låta sig hänryckas av dess mysterier och slösande rikedom; det ger perspektiv åt vår egen existens, föder tankar kring tillvarons innersta och mest avgörande frågor. Varifrån vi och världen kommer, livets och universums uppkomst, meningen med alltihop.

Det är inte endast en sak för naturvetenskapen. Det rör lika mycket filosofin och religionen. För att inte tala om alla konstnärer och poeter som hämtat näring från Vintergatans episkt glittrande skådespel.

”Natthimlen råmade. Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde”, skriver Tomas Tranströmer i dikten Eldklotter. Är det inte en underbar strof? Men för att fullt ut kunna uppskatta och tjusas av den, krävs ju att man har kontakt med det kosmos som Tranströmer metaforiskt tagit vid spenarna.

Det stjärnbeströdda himlavalvet är kort sagt en omistlig del av civilisationens kulturarv – som hotar att glida oss ur händerna. Nittionio procent av Västeuropas invånare kan inte se en riktig stjärnhimmel. Brittiska astronomiska sällskapet har larmat om att Nordeuropa är väg mot total stjärnlöshet. Noll stjärnor, alltså. Noll.

Nog är det förbluffande att ljusföroreningarnas växande miljöproblem hittills varit så föga omdebatterat i den breda offentligheten. Den trista utvecklingen kan ändå hejdas med ganska enkla åtgärder.

Vad är poängen med att tända hela länder som gigantiska fyrbåkar för kråkorna? De flaxar inte gladare för det, tvärtom. Smartare vore att skärma av uppåt- och sidoriktade ljuskällor så att de gör bättre nytta för oss på gator och torg. Initialt lär den omställningen kosta en slant givetvis, men det tjänar vi snabbt in. Bara vinsten av att åter få skåda en natthimmel i dess forna glans är väl inte fy skam, eller hur?

Fast mot bakgrund av hur hopplöst trögt miljöpolitikens kvarnar brukar mala, har jag ärligt talat ingen större lust att vänta. När går nästa flyg till Australien? Finns hotellrum ledigt i nyår, tro? Ett sådant stjärnklart fyrverkeri som det ännu bjuds på ”down under”, inkluderat det mytomspunna Södra korsets stjärnbild, får man ju bara inte missa!

När julsjukan slår till

Jul

God jul, kära läsare! 

När vi nu sitter så här vid den tindrande granen, mätta och glöggfryntliga, vad skulle då inte passa bättre än en stunds kontemplation över Julen, dess orsaker och verkningar? Och det är just titeln varur följande lilla stycke är hämtat, skrivet av allas vår Falstaff, fakir anno 1894. Håll till godo!

Redan i slutet av Novembris börjar julbacillen att vakna till sig ur sin årsdvala. Den smyger sig då ut och uppsöker sitt offer, som den genast angriper. Till att börja med märker patienten ingenting, utan fortfar med sina dagliga och nattliga sysslor. Men snart nog göra bacillens verkningar sig förnimbara, och efter ett par dagars inkubation utbryter hos patienten en åkomma, som jag måste kalla julfebern, Februs ]ulicus, F.

 Falstaff, fakirDenna helsot yttrar sig alltid i en omisskännlig oro och brådska; patienten kan inte sitta stilla, han springer ut och in i butiker, köper utan att pruta (ett mycket svårt symptom!), förseglar små och stora paketer med lack (ett osvikligt tecken!), känner en sjuklig lusta att äta lutfisk, dricker gärna mörkt öl, skriker ”god jul!” till höger och vänster och är fullständigt komfys i huvudet.

Febern når alltid sin höjdpunkt den 24 december på aftonen, då patienten känner sig synnerligen sällskapssjuk; flera patienter pläga då sluta sig samman kring ett stort bord, de skratta åt allting, dricka spirituosa och knäcka sönder nötter, äta förfärligt mycket och slumra slutligen in i en dov sömn, ur vilken de ofta rusa upp mitt i natten, d. v. s. vid 6-tiden på morgonen, då de springa till ett stort, upplyst hus, varest de sjunga unisont åtskilliga sånger, och gå därpå något förslappade hem.

 Härpå börjar förbättringen, långsamt men säkert. Men för att återhämta krafterna måste patienten äta och dricka förskräckligt mycket en tre veckors tid. Därpå börjar i regel en del råd och anmaningar att ställas till patienten, i form av s. k. räkningar, och dessa recept pläga lugna den sjuke rätt märkbart. Sedan han erhållit ett tjogtal dylika recept, är sjukdomen hävd, och endast en viss märkbar nervositet sitter kvar i kroppen ännu en tid.

 Detta är i korta drag julsjukans förlopp.

Jul

Färden mot mörkrets hjärta

Corren.Skrivit i Corren 12/12: 

Hamsun lärde mig att skriva, menade Ernest Hemingway och han var sannerligen inte ensam om sin beundran. 1920 tilldelades Knut Hamsun Nobelpriset i litteratur, romanen Markens gröda fällde avgörandet.

Därefter var det ingen diskussion. Under mellankrigsåren höljdes Hamsun i ära, lovord och berömmelse som knappast någon annan i sin litterära samtid. Författare som Thomas Mann, Isaac Bashevis Singer, Stefan Zweig, Maxim Gorkij och Henry Miller stod i kö för att hylla den norske diktarfursten.

Men då hade Hamsun redan börjat vandringen ner i förnedringens avgrund, vilken skulle krönas av det famösa mötet med Nazitysklands härskare i Berchtesgaden sommaren 1943.

HamsunDet är denna berättelse, lika förskräckande som fascinerande, som Tore Rem (litteraturprofessor vid universitet i Oslo) briljant avtäcker i Knut Hamsun och resan till Hitler. På mästerlig, elegant prosa får vi följa hur en av seklets främsta konstnärer med öppna ögon lät sig förledas, korrumperas och göra drängtjänst åt historiens värsta förbrytarband.

Hamsun förenade sig reservationslöst med nazismens onda utopi, förrådde sitt land under den tyska ockupationen, skänkte sin Nobelmedalj till Joseph Goebbels, stödde ivrigt Hitler ända till slutet och ångrade sig aldrig. Hur kunde det ske?

Vägen till den monumentala konkursen gick från Hamsuns syn på moderniteten, kapitalismen, demokratin och industrialismen som civilisationens fördärv. Hans hjärta bultade för naturen, bondekulturen och drömda ideal från en förment gyllene nordisk forntid. Tyvärr stannande han inte vid detta, utan kom att söka räddningen i fascismen och dess ”starka män”: Mussolini, Hitler, Vidkun Quisling.

I Tyskland var Hamsun enormt populär och nazisterna var inte sena att omfamna honom som deras egen portalförfattare. Hamsun tjusades, men han ville vara mer än en uppburen diktare.

Auktoriteten som författare räckte inte. Han betraktade sig som undantagsmänniska, en slags profet i närmast metafysisk kontakt med folket, blodet och jorden.

Kulturen och politiken blev för Hamsun intimt sammanflätade och däri ligger hans stora tragedi. Mannen som förnyade litteraturen och i sina romaner kunde vara så inkännande och nyansrik, förlorade sig i monomant ideologiskt tunnelseende.

”Han hade gjort det enkelt för sig, och han hade gjort sig själv betydligt enklare än han en gång var – och kanske fortfarande skulle kunnat vara”, konstaterar Tore Rem om den åldrade Hamsun. Det är djupt sorgliga ord. Som varnande lärostycke över faran att gifta ihop kultur och politik står också denna bok i särklass.