Tradition matters because it is not given to societies to proceed through history as if they hade no past and as if every course of action were available to them. They may deviate from previous trajectory only within a finite margin.
The great statesmen act at the outer limit of that margin. If they fall short, the society stagnates. If they exceed it, they lose the capacity to shape posterity.
– Henry Kissinger, World Order, 2014.
Min redaktörskrönika i majnumret av Affärsliv Blekinge:
Det omdebatterade kulturhusförslaget på Stortorget i Karlskrona blir inte av. Gott så. Byggnaden var för tråkigt utformad. Vi skulle istället behöva en ljudande trumpetstöt som laddar stadens varumärke med kreativitet och framåtanda. Lär av Paris.
Inför världsutställningen Exposition Universelle i Paris 1889 ville arrangörerna ha något riktigt extra som kunde visa vad fransmännen förmådde. Uppdraget gick till brobyggaren Gustave Eiffel, som ritat vad han hävdade skulle bli ”ett slående bevis för de framsteg som skapats genom ingenjörskonsten under detta århundrade”. Men bland många parisare väckte det avsky.
Att låta resa ett 300 meter högt monstertorn, bestående av tolvtusen järnbalkar, skulle ohjälpligt förfula och vulgarisera det historiskt vackra Paris, menade kritikerna. Debatten var så hetsig att myndigheterna lovade riva alltsammans efter några år. Dock gjorde det färdiga Eiffeltornet jättesuccé vid världsutställningen och står naturligtvis kvar än idag som ett av de mest ikoniska byggnadsverken någonsin. Kan vi ens tänka oss Paris utan det?
Med en nutida term kan Eiffeltornet sägas vara ett mycket lyckat exempel på ”place branding”, något som starkt bidragit till formandet av den franska huvudstadens varumärke. Vad är egentligen ett varumärke? I grunden handlar det om att ge människor en serie positiva associationer och öka attraktionskraften kring en produkt, en plats eller en stad. Paris spelar givetvis i en division för sig. Men skulle inte även vi i Karlskrona och övriga Blekinge kunna oss lära en del matnyttigheter därifrån gällande ”place branding”?
I Paris har man inte varit rädd för att satsa djärvt och utmanande, vilket sannerligen inte endast det gamla Eiffeltornet illustrerar. Tag bara Centre Pompidou, det franska nationalmuseet för samtidskonst, ett berömt arkitektoniskt utropstecken i radikal modernistisk stil. När det skulle byggas på 1970-talet väckte det också eldfängd debatt bland invånarna i Paris. Ungefär som planerna på ett nytt kulturhus vid Stortorget i Karlskrona gjort hos oss de sista åren.
Men när Centre Pompidou stod klart blev det annat ljud i skällan och staden blev en uppmärksammad besöksmagnet rikare. I Karlskrona blev däremot kulturhusprojektet skrinlagt, vilket kanske var lika bra. Störde det världsarvet i Karlskrona, vilket åtskilliga röster tyckte? I jämförelse med Centre Pompidou var byggnadens utformning påfallande trist och anonym.
En fräckare och livfullare arkitektur hade snarare kontrasterat och framhävt världsarvet bättre, blivit en häftigt storslagen båge mellan nu och då – samtidigt som den kunnat signalera att Karlskrona är en plats av framåtanda, nyskapande, öppenhet och kreativitet.
Det är sådana värden som vi behöver ladda vårt varumärke med. Karlskrona är precis som resten av Blekinge en pärla. Men ett konstaterat hinder för tillväxt hos oss är dels att vi brister i kompetensförsörjning, dels att vår plats på kartan är svagt profilerad och inte tillräckligt känd. Vi måste skryta mer, visa omvärlden prov på ett Blekinge med vital vilja och attrahera fler kvalificerade personer som ser spännande utvecklingsmöjligheter här. Hur högt skulle vi inte kunna nå? The sky is the limit.
En fri och medveten människa ger sig inte i lag med sin olust, hon betraktar den ett tag och ser vad den ställer till och skakar vänligt på huvudet – hon kan till och med roa sig på dess bekostnad. Men hennes ögons lust är glädjens lilla låga… Vänd dig inte bort och skugga dig själv – ljuset är ditt eget och allt får vara som det är när glädjen lyser på det. Hoppa över alla motiveringar, ideologier och trosföremål och gå rakt på sak: på glädjen.
– Lars Göransson, ur Fugatorium.
Det var underbart att leva här, i denna stad som gästvänligt upptog allt främmande och bjöd på sig själv. Det var naturligt att njuta av livet i den lätta, glättiga, liksom i Paris sprudlande luften.
Wien var, som bekant, njutningens stad, men vad betyder kultur annat än att genom konst och kärlek avvinna livets grövre materia dess finaste, dess sprödaste, dess subtilare väsen?
Man var finsmakare i kulinarisk mening, man älskade ett gott vin, ett beskt och friskt öl, fina bakverk och tårtor, men man anspråksfull även i subtilare njutningar. Förmågan att musicera, dansa, spela teater, konversera, att uppträda på ett fint och behagligt sätt vårdades här som en konst i sig.
Inte det militära, inte det politiska, inte det kommersiella dominerade i den enskildes eller i stadens liv. En vanlig wienares första blick i tidningen på morgonen gällde inte debatterna i parlamentet eller världshändelserna, utan teaterns repertoar, som intog en för andra städer knappast fattbar plats i det offentliga livet.
För den kejserliga teatern, Burgtheater, var för wienaren, för österrikaren, mer än enbart en scen där skådespelare spelade teater. Den var ett mikrokosmos som återspeglade makrokosmos, en brokig spegelbild vari samhället betraktade sig självt, den goda smakens enda riktiga cortigiano.
– Stefan Zweig, Världen av igår, 1942.
Have fun, don’t hurt each other and screw politics, OK? And you’ll be alright. Believe in rock ‘n’ roll. That is the only religion that never let’s you down.
– Lemmy Kilmeister (1945-2015)
All the world’s a stage,
And all the men and women merely Players;
They have their exits and their entrances,
And one man in his time plays many parts.
– William Shakespeare (As You Like It, Act II Scene VII)
Detta klassiska porträtt av Abba, signerat demonillustratören Hans Arnold, känner nog de flesta igen. Ursprungligen fick Abba det som pris av Veckorevyn i samband med att tidskriften, efter en läsaromröstning 1975, utsett popkvartetten till Årets grupp. Och uppenbarligen föll Arnolds alster Abba väl i smaken. Teckningen fick ju sedan bli det utvikbara omslaget till deras samlingsplatta Greatest Hits som utkom i november 1975.
Men redan tidigare fanns faktiskt en koppling mellan de bägge folkhemska storheterna Hans Arnold och Abba. Jag upptäckte nyligen ett skivomslag som Arnold gjorde åt Hootenanny Singers 1968, då den vispoppiga Västerviksgruppen – med Björn Ulvaeus i spetsen – fyllde fem år som grammonfonartister på Stikkan Andersons bolag Polar. Kul, va?
Christian Dahlgrens Blogg 