Gamla Norsbron
Svara
Kategoriarkiv: Kultur
Återbesök i Norsbron (2)
Norrköping som trygghetens hamn
Skrivit i Corren 27/8:
Intill Kristinaskolan i Norrköping finns en skulpturgrupp med tre nallar i blankpolerat rostfritt stål, balanserande på stolpar av svart diabas. Konstverket heter Reflection on the Presence of Time och är skapat av Maria Miesenberger, som vid invigningen hösten 2016 förklarade att ”de här nallarna kan vara hela Norrköpings trygghetsnallar att gå till”.
Det är ju inte dumt, så där i allmänhet. Men symboliken blir djupare om man vet att skulpturgruppen är en donation från makarna Catharina och Thomas Berman, till minne av den senares morfar Mauritz Stern.
För honom blev verkligen Norrköping en trygghetens hamn och mer därtill. Han och övriga familjen Stern kom till Sverige i 1900-talets början som fattiga judiska invandrare från dåvarande ryska Polen, en del av Europa med hätska antisemitiska traditioner.
Men Norrköping hade en tolerantare historia. Staden var den första i Sverige, vid sidan av Göteborg och Stockholm, där bekännande judar – tack vare Gustaf III:s ”judereglemente” 1782 – tilläts att bosätta sig och bygga synagogor.
1913 öppnade Mauritz och brodern Karl en liten butik för herrkonfektion i Norrköping. Det var den blygsamma starten på epoken Sterns Modehus, under sin tid ett av Sveriges största med 200 anställda och känt i hela landet för sina snitsiga kläder märkta ”Made in Norrköping – Sweden”.
Mauritz Sterns dotter Siri gifte sig med Nils Berman som tog över ledningen i familjeföretaget på 60-talet. Han var en mångsysslande herre, profilerad i kulturkretsar som hängiven bibliofil. Han skrev även egna böcker. En bär titeln Leva och läsa (1970), vari Berman bland annat berättar om krigsslutet 1945, då överlevande från Förintelsen i stora skaror räddades till Sverige:
”Många kom till Norrköping med lasarettfartyg, bussar och sjuktåg… Över tusen kvinnor sammanfördes till ett läger i Doverstorp utanför Norrköping. De hade kommit från Ravensbrück och Auschwitz och genomgått helvetiska lidanden… Jag såg en kvinna stå och gråta framför en brinnande hög sänghalm. Jag frågade varför hon grät och hon svarade stilla: ’Det är precis som i Auschwitz, bara med den skillnaden att där var det våra barn som brann’”.
Men, skriver Berman, trots alla ofattbara fasor i färsk erfarenhet, var de flesta överlevande inte andligt brutna. De hade förlorat sina familjer och ändå planerade de för framtiden. Bödlarna hade inte vunnit. I Norrköpings trygghet kunde livet börja igen.
Det lägger ännu en tänkvärd dimension till konstverket vid Kristinaskolan. Inte minst nu på Raoul Wallenberg-dagen den 27 augusti tycker jag att den är väl värd ett reflekterande besök.
Moderaterna har rätt om public service
Skrivit i Corren 24/8:
I USA har Donald Trump återkommande attackerat journalister som varande ”folkets fiender”. I de högerauktoritärt styrda EU-länderna Polen och Ungern har de statliga public service-kanalerna kidnappats och gjorts till regimlojala propagandabasuner.
I början av året krävde Sverigedemokraterna att SVT- och SR-cheferna kallades till uppsträckning inför riksdagens kulturutskott, eftersom partiet bland annat retat sig på hur ungdomsbrottsligheten hade diskuterats i enskilda programinslag.
Sådan är högerpopulismen. Ett utmärkande drag är avskyn mot journalister som yrkesmässigt granskar, speglar och problematiserar. Medier som inte ständigt bekräftar den egna, ideologiskt cementerade verklighetsuppfattningen är per definition instrument i den nationsföraktande vänsterliberala elitens händer. En het dröm är att ta kontrollen över public service-bolagen och tvinga dem till anpassning efter partipiskan.
Kan en liknande förfärande utveckling som i de gamla östblocksländerna Polen och Ungern även drabba oss? Det finns skäl till vaksamhet. Trots att Sverige är en mogen demokrati är inte heller vi vaccinerade mot högerpopulismens locktoner.
Mot denna bakgrund kan det tyckas som en bra idé att ge public service-bolagen ett särskilt grundlagsskydd i Sverige. En parlamentarisk kommitté har diskuterat frågan, men det har slutat i bråk och tandagnisslan.
Att SD vägrat befatta sig med ett grundlagsskydd är utifrån deras speciella motiv förstås stilenligt. Dock är det motståndet från Moderaterna som fått justitieminister Morgan Johansson (S) att explodera i anklagelser om demokratisk opålitlighet. Vad är förgripligt i den linje som M förespråkat?
Partiet är rörande ense om värdet av saklighet och opartiskhet i de statliga mediebolagens sändningstillstånd. Partiet vill generellt värna yttrandefriheten och oberoendet hos alla mediebolag, inklusive public service. Men avvisar ett särskilt grundlagsskydd för SVT, SR och UR då det riskerar att binda public service än närmare staten, konservera nuvarande bolagsstruktur och dess privilegierade modell för mångmiljardförsörjning via skattemedel.
Det är en fullt legitim ståndpunkt. Att bygga extra förstärkta murar kring svensk statsmedia blir samtidigt murar att gömma sig bakom för att avvisa en seriös diskussion om andra sätt att organisera och finansiera public service. Det blir också murar som verkar försvårande på debatten om ett smalare, men vassare public service med mindre lättköpt tingel-tangel och mer av drama, kultur och kvalificerad samhällsdebatt. Det är inte demokratiskt rimligt.
Ska public service garanteras från otillbörlig politisk påverkan är och förblir det bästa skyddet att helt enkelt inte släppa fram politiska vettvillingar till makt och inflytande i staten.
Svenska Mad förklarar arkitekturens urspårning
Skrivit i Corren 18/8:
”Apor är också djur”, konstaterade Konrad Lorentz i sin bok Apor är inte djur och visar med svårfattliga och nästan oläsliga diagram att människor som växt upp bland apor oftast blivit världsberömda politiker. Det ligger sålunda ingen sanning i påståendet att de enbart skulle bli arkitekter.
Ja, så kan man också skriva i en ledare, vilket den sjuka humorns mästare Lasse O’Månsson bevisligen gjorde som redaktör för den ärevördiga tidskriften Svenska Mad (stycket ovan är från nummer 8/74). Därmed torde vi slutligen fått en vederhäftig förklaring till fenomen som Alexander Lukashenko, Vladimir Putin och Donald Trump, liksom till varför modern arkitektur inte sällan är så ful.
Men skämt och famösa gubbar i världspolitiken åsido. Att Lasse O’Månsson lät just arkitektkåren schavottera som punchline i sin crazyledare 1974 är förstås ingen slump.
I skrattspegeln ger han uttryck för en redan då tämligen utbredd folklig misstro mot den förhärskande modernistiska byggnadskonsten.
Numera finns detta gräsrotsmissnöje kanaliserat i den ideella organisationen Arkitekturupproret med tiotusentals medlemmar på Facebook. Man vill bort från fyrkantighetens, lådornas och de räta vinklarnas dominans á la Gert Wingårdh, och förespråkar istället en renässans för klassiska skönhetsvärden (som exempelvis Ferdinand Boberg representerade kring förra sekelskiftet, han ritade bland annat Rosenbad och Centralposthuset i Stockholm).
Klyftan mellan den mer traditionella lekmannasmaken och arkitekturskråets modernistiska stilideal bör inte tas lätt på, om den blir för vid och polariserande.
På svensk botten har beklagligtvis tendenser till ett elitistiskt smakmonopol varit tydliga ända sedan Stockholmsutställningen 1930, vilken blev funktionalismens nationella genombrott.
Som Per Gedin skärskådat i boken När Sverige blev modernt (2018) kom då arkitekturen att bli del av en funktionalistisk överideologi, syftande till att kallt rationellt och ingenjörsmässigt fostra ”en ny människa”.
Inflytandet på den svenska samhällsbyggnadsutvecklingen blev enormt. Det är fortfarande märkbart i arkitektkretsarnas och stadsplanerarnas starka motvilja mot nybyggnation enligt gammalt mönster (läs: allt innan 1930). Sådant avfärdas rutinmässigt som vulgära pastischer, medan det snävt applåderas fram ännu en av dessa eviga varianter på modernistiska och gärna mot övriga omgivningen skrikiga utropstecken till lådor.
Men utformningen av det offentliga rum vi gemensamt delar är en demokratisk angelägenhet för alla. Det är inte konstigt att så många ”vanliga” människor hellre föredrar arkitektur och stadsmiljöer av äldre snitt, skapad enligt den klassiska traditionens krav på att möta vårt naturliga behov av det estetiskt vackra, det trivsamma, det harmoniska.
Mer av den varan i byggandet skulle, icke minst, knappast skada för Linköpings del.
Unga Moderna
* Att vara ung och arg innebär inte automatiskt att man har något vettigt att säga
* Förpackningen är livsviktig
* Skönhet är bättre än fulhet
* Bildning och elegans är bättre än dumhet och ilska
Det var – enligt vad som förkunnas i häftet till den retrospektiva samlings-CD:n Unga Moderna – skivbolaget Strandeds policy för utgivningen de kritiska åren 1980-86 (Lustans Lakejer, Ratata, Reeperbahn, m fl).
Vad vet jag som gammalt popsnöre, men det kanske finns något att lära där idag?
Verklighetsflykt stoppar ingen pandemi
Skrivit i Corren 12/8:
Johan Kinde, frontfigur i Lustans Lakejer, blev hösten 1981 mycket omtalad för det underbart provokativa uttalandet att ”kläderna är viktigare än musiken”. Inte långt från sanningen heller!
Helt klart var utseendet i alla fall minst lika viktigt som musiken i New Romantics-vågen. Den svepte fram från Storbritannien åren kring 1980 med grupper som Spandau Ballet, Duran Duran och Visage.
På svensk botten blev den oöverträffade företrädaren Lustans Lakejer, ett tidigare punkband från Åkersberga som sadlat om i eskapistisk riktning, influerade av Roxy Music, David Bowie och Japan.
Jag älskar fortfarande den ogenerade verklighetsflykt och det skamlösa poserande som denna nyromantisk rörelse inbjöd till. Äntligen fick den på glitter svältfödda ungdomen i det gamla gråa socialstats-Sverige känna en befriande fläkt av Gatsbydekadens, glamour och drömmar om det ljuva livet. Om jag själv gavs en krona för alla gånger jag kollat på ikonen Bryan Ferry i Roxy Musics Avalon-video, skulle jag säkert haft råd att mer än drömma också.
Mitt intresse för stil, estetik och klassiskt herrmode har jag hursomhelst i hög grad Ferry och Lustans att tacka för. Faktiskt i sådan hög grad att jag dessa dagar frestas att travestera Johan Kinde och deklarera att ”kläderna är viktigare än politiken”. I ett avseende stämmer det nämligen, eller har tills nyligen stämt.
Det tar emot att erkänna det, men det gäller min instinktiva inställning till en specifik del av den svenska smittskyddspolitiken mot coronapandemin. Det handlar om bärandet av munskydd, som statsepidemiologen Anders Tegnell envist vägrat rekommendera i Sverige. Belägg saknas för att ansiktsmasker minskar spridningen av covid-19, hävdar han.
Jag har villigt köpt hans argumentering, jag har gladeligen litat på hans vetenskapliga expertis – men utifrån den i sammanhanget givetvis fullständigt ovidkommande och triviala åsikten att munskydd inte funkar estetiskt! Jag menar, det går bara inte att ha munskydd i kombination med en snygg kostym – eller vit smoking som Bryan i Avalon – utan att ruinera det coola utseendet.
Puckat? Absolut, det är dock snarare mera vanligt än ovanligt att människan rationaliserar sina tankelinjer och beslut på dylikt vis. Man söker argument som passar känslan och övertygar sig själv om hur himla rätt man har. Det kan sannerligen straffa sig.
Större delen av övriga världen har föreskrivit munskydd i trängre miljöer. WHO har rekommenderat det. Enligt nyhetsrapporteringen kommer alltfler studier som visar att munskydd har effekt och minskar smittspridningen. Vad har då Tegnell för egentlig grund att dissa ansiktsmasker?
Jag tvivlar på att han har samma värdelösa ursäkt som mig med bakgrund i nyromantikens besatthet vid klädstilen.
Nya scener ur ett äktenskap
Skrivit i Corren 11/8:
”Och så står vi där med all vår fattiga jäkla bekvämlighet och feghet och overklighet och skäms. Och ingen ömhet har vi. Och ingen kärlek. Och ingen glädje”, säger Marianne förtvivlad och Johan påstår att han inte förstår vad hon talar om. Stubintråden är tänd.
Repliken är från den första delen av Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap, TV-serien i sex avsnitt som med full kraft drabbade Sverige vid premiären våren 1973.
Som flest bänkade sig 3,5 miljoner svenskar – nära hälften av landets befolkning (!) – framför rutan, trollbundna av ödesdramat som statstelevisionen kablade ut i folkhemmets vardagsrum.
Makarna Johan och Marianne (i Erland Josephsons och Liv Ullmanns gestaltning) lever ett synbarligen tryggt borgerligt familjeliv med barn och framgångsrika yrkeskarriärer. Materiellt saknas dem inget. Men bakom fasaden av deras mångåriga äktenskap lurar en växande tyst desperation.
Relationen har alltför länge gått på tomgång, tagits alltför självklar, sakta och obevekligt dränerats på liv och mening. En krutdurk av ömsesidig förnekelse har sopats under mattan. Tills den känslomässiga explosionen i förvirring, rädsla och frustration givetvis blir oundviklig och uppbrottet en nödvändighet.
Scener ur ett äktenskap lär ha orsakat en mångdubbling av köerna till familjerådgivarna och fått den svenska skilsmässofrekvensen att skjuta i höjden. Åtskilliga par såg uppenbarligen Johans och Mariannes äktenskapskris som en chockverkande spegling av den egna relationen.
TV-serien blev den katalysator som fick dem att äntligen prata ut med varandra; våga konfrontera den vissnade kärleken, slentrianen, sprickorna som ständigt och outtalat spacklats över i ett förhållande vilket börjat likna ett klaustrofobiskt fängelse.
Nu tycks en ny våg av scener ur ett äktenskap rullat igång i det svenska folkdjupet. Antalet skilsmässoansökningar rapporteras ha ökat markant under sommaren, jämfört med tidigare år. Samma fenomen märks även utomlands. Coronapandemin är skäligen misstänkt.
Utrymmet i vardagen har krympt, plötsligt tvingas vi till mer tid av familjeumgänge innanför hemmets fyra väggar. Stress, oro och social distans till andra människor sliter på relationerna. I värre fall blir det rena våldsamheter som följd av tilltagande alkoholkonsumtion.
Men det kan också vara så, att den intensivare samvaron fått många par att komma till insikt om att kärleken helt enkelt är över, att de växt ifrån varandra och att ett fortsatt äktenskap vore liktydigt med alstrandet av negativ energi i en destruktiv livslögn.
En skilsmässa är aldrig någon smärtfri affär. Ibland är det dock ett måste att kapa banden och gå vidare, annars gör man varandra bara olyckligare. Ur den aspekten kan pandemins ”Bergmaneffekt” faktiskt vara en bra sak i långa loppet.
Storebror fick en snyting från Östergötland
Skrivit i Corren 5/8:
George Orwells berömda dystopi 1984 (1949) drar ut linjerna från stalinismens Sovjetunionen och tecknar bilden av ett kommande totalitärt massövervakningssamhälle – Oceanien, en aggressiv imperialistisk diktaturstat som söker världsherravälde och där det allsmäktiga Partiet är besatt av kontroll och manipulation av individen in i minsta detalj.
Anthony Burgess, själv känd för sin mörka framtidsskildring A Clockwork Orange (1962), kallade Orwells roman för ”en apokalyptisk kodex med våra värsta farhågor”.
Detta århundrade är mardrömmen en pågående realitet. Stalins kommunistiska terrorvälde framstår som primitivt och klumpigt i jämförelse. Inte heller Orwells egen extrapolerande fantasi räckte riktigt till. Den förtryckarapparat som utvecklats i våra dagars Kina, verklighetens Oceanien, för att hålla sin befolkning i schack slår fiktionens med råge.
Partiet styr med en kombination av gammalt beprövat rått våldsregemente och ett tidigare aldrig skådat sofistikerat maskineri för extrem finmaskig massövervakning. Med hjälp av de senaste rönen inom AI-området (artificiell intelligens) strävar regimen inte bara efter att minutiöst kartlägga den enskildes förehavanden i dåtid och nutid.
Man samlar även dessa ofantliga mängder persondata i syfte att förutsäga vad individerna i detta jätteland med 1,4 miljarder invånare kan tänkas göra i framtiden. Handlingar och åsiktsyttringar som Partiet ogillar ska kunna spåras, förebyggas och bestraffas innan de ens blivit materialiserade i sinnevärlden. Tala om paranoia, tala om totalitär despoti i kubik!
Det statskapitalistiskt rika, mäktiga och teknologiskt avancerade kommunisttyranniet har därtill tydliga globala maktambitioner, vilket inte gör saken mindre skrämmande. Finansmannen George Soros betecknade häromåret Kina som ”den farligaste motståndaren för alla som tror på det öppna samhället”.
Vi måste i det sammanhanget vara medvetna om att ett appfenomen som Tiktok, eller mobilsystem från bolagsgiganten Huawei, står under kontroll av Peking och kan användas som trojanska hästar. När den populära svenska artisten Zara Larsson låter sig köpas som reklamfigur åt Huawei blir hon i praktiken Kinas nyttiga förtroendeskapande idiot och medlöpare.
Det är precis som Matilda Ekeblad, MUF-ordförande i Östergötland, förtjänstfullt skrev i Expressen (4/8): ”Diktaturen Kina måste stoppas och det kommer den aldrig göra om vi har inflytelserika kändisar som inte bara stöttar dem utan även banar väg för deras framgång”.
Hennes kritik tog snabbt skruv. Zara Larsson deklarerade i TV4 under tisdagen att hon brutit med Huawei. Kina är en bricka mindre i sin utmaning av friheten i världen. Människorättsgangstrarna i Peking fick en snyting från Östergötland. Visst är det vackert? Kamp mot Storebror lönar sig, Oceanien är inte oövervinnerligt. Hoppet om att mardrömmen tar slut får aldrig släckas.
Ingen vet
Stirrar man på ett träd i trädgården tillräckligt
länge ser man att allt bara föds växer och dör i
kosmisk tystnad och ingen vet varför
Av oss alltså
Men säj att INGEN vet överhuvudtaget
– Ulf Lundell, Vardagar 3, 2020.
Christian Dahlgrens Blogg 