Kategoriarkiv: Konst

Tre temperament tar tempen på konsten

Publicerad den av
Svara

Hur står det egentligen till med konstklimatet i Borås? Har konsten något uppdrag? Ska konsten förändra samhället? Eller vad ska vi ha den till? Och hur avgör man vad som är bra eller dålig konst?

Jag förde samman konstnärerna Ulla Zimmerman och Eva Hild samt konstvetaren Bengt-Göran Johansson för ett samtal om det aktuella läget på konstfronten.

Om vi börjar med konstmuseet i Borås. Dess roll har skiftat genom åren. Ett tag skulle museet främst lyfta fram våra egna lokala konstnärer. Ett tag har krutet lagts på att ta in mer impulser utifrån. Hur ser ni på detta? 

Ulla Zimmerman: Jag tycker du har lite fel. Jag var med när Tomas Lindh var museichef. Han hade förmågan att se bägge delarna. Han hade både kunskapen och utåtblicken och samtidigt en stor känsla för vad som fanns här i skogarna kring Borås. Det har ingen haft sen dess.

Inte nu heller? 

Ulla Zimmerman: Nej. Apropå konstlivet här tycker jag det är intressant att man från konstmuseets sida inte besöker Flaménska, som är galleriet för konstföreningen i Sjuhäradsbygden. När det gäller Ålgården är jag inte 100 procent säker. Men jag vågar nog säga att man inte går dit heller. Konstmuseet besöker bara Jeanette Ölunds galleri, och inget skugga över detta galleri som har mycket fina utställningar. Men är man tjänsteman borde det vara ens plikt att besöka alla tre gallerier i Borås. Att inte göra detta är tjänstefel. Någon jävla ordning ska det vara!

Bengt-Göran Johansson: Jag håller med dig delvis, Ulla. Det står i stadgarna att konstmuseet har en skyldighet att visa det lokala. Och även det regionala, regionen får man inte glömma bort. Tomas Lindh hade en väldig förmåga att hitta rätt. Han sökte också aktivt upp konstnärer när de var nya. Därför kunde han köpa saker ganska billigt innan konstnärerna hade slagit igenom. Tomas Lindh var den första i landet som gjorde en museal utställning med Dick Bengtsson, som därefter visades på Moderna museet. Detta tycker jag säger en del om Tomas hållning.

Borås konstmuseum spelar inte samma progressiva lokala roll längre, menar ni?

Ulla Zimmerman: Snyggt och prydligt har konstmuseet istället inrättat en mindre balkong som heter Galleri 7. Det är liten plats för oss runtomkring… Det är ju inte klokt! Hur upplever du det, Eva?

Eva Hild: Jag tycker att Galleri 7 är en möjlighet att visa på det lokala, särskilt om man kan använda det som ett experimentellt rum, som tanken är. Önskvärt vore ett mer avgränsat rum, som inte interagerar med resten av utställningarna. Konstmuseet är verkligen en tillgång i kulturhuset! Jag bodde inte här under Tomas Lindhs tid, men jag minns uppmärksamheten och såg några av utställningarna.

Ulla Zimmerman: Då var konstmuseet navet…

Bengt-Göran Johansson: Borås konstmuseum är ett av de förnämsta i landet, mycket tack vare Tomas Lindh. Hans utställningar drog inte alltid en massa folk. Men det han ville visa var absolut konsten! Idag har jag en känsla av att kulturnämnden utgår från att museet främst ska ha en oerhörd mängd besökare. Och då har man gjort utställningar som i grunden inte är rena konstutställningar som Astrid Lindgren till exempel.

Tanken är att slipa ner museets trösklar för att locka allmänheten till mer renodlade konstutställningar framöver. Är inte det en bra idé?

Bengt-Göran Johansson: Det är ganska svårt att säga. Men jag är mycket tveksam. Jag hade hellre föredragit en satsning på den nutida konsten. Det är sånt som ska visas på museet. Men skulpturbiennalen som anordnats under året har varit en innovativ händelse för kommunen, som rätteligen kan göra Borås till en skulpturstad.

Eva Hild: Jag tycker det är spännande med elitism kontra populism. Ska museet visa global konst eller lokal? Det kommer att behövas både-och!

Bengt-Göran Johansson: Frågan handlar inte om lokal eller global. Det är absolut inte så jag menar. Men det är jätteviktigt att museet någon gång visar en lokal konstnär och låter denne få hela utställningshallen. Detta saknar vi idag.

BT:s konstkritiker Rolf Haglund menar att Sjuhärad just nu upplever en guldålder. Här skapas konst som håller minst lika hög klass som, låt säga, i Berlin. Hur upplever ni det?

Ulla Zimmerman: Det är svårt att uttala sig om detta när man sitter mitt i det. Varför skulle det vara annorlunda här än i Berlin? Men jag tror inte vi har perspektiv ännu att avgöra det. Kanske om 50 år eller så.

Eva Hild: Världen är så global att man kan sitta i Berlin eller i västgötaskogarna och det kan bli precis lika bra. Hamnar man i Berlin och i ett visst typ av driv och konstklimat, så kanske man arbetar på helt annat sätt än om man sitter här och jobbar på.

Bengt-Göran Johansson: Det har ingen betydelse var konsten tillverkas överhuvudtaget. Om det är på en mindre plats eller om det är på en större ort. Vi har idag kontakter på ett helt annat sätt än förr.

Eva Hild: Däremot har livserfarenheten stor betydelse. Åker man till New York och det ger en input så är det självklart att man blir påverkad.

Vad är då bra och dåligt konst? Finns det någon slags objektiv estetiskt norm att döma efter? 

Ulla Zimmerman: Dålig konst är inte konst, utan då är det något som är ytligt och kommersiellt, något som inte berör och förlöser som konst ska göra. Jag tror att det är omöjligt med en objektiv estetiskt norm, jag har i alla fall aldrig hört talas om någon. Men Lars Ahlin har sagt att ”konst är artikulation av apostroferingar”. Alltså att man artikulerar tilltalet. Det ligger något i det. Men det är med ett leende jag säger det. Jag tror inte att det finns någon som kan svara på din fråga.

Eva Hild: Det jag upplever som bra konst är det som berör mig på ett eller annat sätt. Där finns ett språk som är svårt att sätta fingret på.

Bengt-Göran Johansson: Där har du en definition. Konsten är ett språk som man kommunicerar med. Och det går aldrig att konkretisera. Jag vill göra tillägget: erfarenhet är också viktigt med vad som är bra konst. Men också att man har en hållning till konsten. Jag vet vad jag får av Ulla, jag vet vad jag får av Eva. Det är också en beröring.

Ulla Zimmerman: Får jag vara lite uppkäftig nu? Är den här frågan intressant egentligen? Det blir sådana subtiliteter. Jag tror ingen av oss kan sitta här och säga, det här är dålig konst eller bra konst. För vi är individer och det är subjektiva upplevelser. Jag håller helt med om erfarenhetens betydelse, men jag vill tillägga kunskap också.

Eva Hild: Jag har brottats mycket med frågan om det är okej att utöva konst, om jag är tillräckligt nyttig för samhället. Men jag tror att man måste komma fram till att konsten har en väldigt stor betydelse för många människor. Jag kan bidra med något genom att verka professionellt. Jag ser mig som en forskare, som en undersökande människa som levererar en slags kunskap. Vem vet om det kan bli användbart för oss på ett helt annat sätt om 50 år?

Bengt-Göran Johansson: Har man som konstnär en hållning och är ärlig mot sig själv har man ett absolut berättigande. Du behöver aldrig fråga samhället om det är rätt i det du gör, ekonomiskt. Det är bara att samhället avlönar konstnärer förbannat dåligt. Det är akilleshälen för en utövare.

Ulla Zimmerman: För att komma in på samhällsekonomin och dagens undergångsstämningar. Det här är möjligen livsfarligt att säga men det kanske inte är alldeles fel att det blir slut på ”shop til you drop”, som jag inte förstår hur man kan ha som livselixir.

Att lågkonjunkturen rider spärr mot konsumismen, menar du? 

Ulla Zimmerman: Jag förstår att det låter för jävligt för alla som varslas. Men om du ser det långsiktigt kan det finnas något bra i krisen också. Det är kanske nu man kan upptäcka andra värden, värden som förlöser. Jag tycker om det ordet och hoppas att mina bilder kan förlösa några. Jag tror att det finns en längtan efter ett djupare innehåll än att slasa runt på dessa jättelika shoppingcentra och fylla sina korgar. En andlighet, eller vad man vill kalla det.

Eva Hild: Naturligtvis är det jättenegativt när människor förlorar sina jobb. Men å andra sidan, när samhället saktar ner får vi kanske möjligheten att fylla på i andra änden i det tomrum som skapas när vi inte längre är så uppfyllda av konsumismen.

Bengt-Göran Johansson: Det är då kulturen har en chans att återhämta sig. Då finns ett lugn, även om det finns en oro hos dem som blir utan arbete. När man inte kan konsumera på samma sätt blir kulturen en naturligare del. Jag menar, du kan alltid gå och låna en bok. Framför allt, du har alltid chansen att uttrycka dig.

Men i lågkonjunkturer brukar kulturen vara bland det första som samhället skär ner på?

Bengt-Göran Johansson: Jag har tjänstgjort inom den offentliga sektorn och jag vet i grund och botten hur det fungerar. Det går inte att komma ifrån att det är kulturen man skär på. Och jag tror det är likadant inom den privata sektorn. Det är nästan lite motsägelsefullt det vi har talat om. Men ändå som konsument…

Eva Hild: Det är intressant att jämföra vilken status kulturen har i förhållande till teknik exempelvis. Där skulle man aldrig få för sig att skära. Teknik ska snarare alltid lyftas för att utvecklingen ska rulla på.

Nu när bilindustrin går dåligt i Västsverige ropas det på ekonomiska stimulanspaket. Vi kanske skulle behöva ett stimulanspaket för kulturen?

Eva Hild: Den behöver alltid stimulanspaket (skratt).

Ulla Zimmerman: Vi konstnärer kan också fylla en väldigt viktig funktion att vara en förmedlande länk till konsten. Det som varit bekymmersamt, under min uppväxt i alla fall, har varit att det finns något som kallas ”finkultur”. Och då är det många som ställs utanför.

Du vill alltså se att konstnärer inte enbart ställer ut verk, utan även för samtal med betraktaren och fungerar som en guide in i konstvärlden?

Ulla Zimmerman: Ja, precis om man kan och vill. Själv har jag varit ute på arbetsplatser i över tio år och haft små utställningar på olika teman. Där handlar det om att få människor som säkert aldrig varit på något konstmuseum att titta, tycka och känna. Jag tror inte att jag gör någon jätteinsats, men jag gör kanske en liten bit i alla fall.

Det låter ju fint. Men vem ska betala för detta? 

Ulla Zimmerman: Det ska vi skattebetalare göra. Och ju fler människor man kan nå, så uppstår i förlängningen en process där dessa människor röstar och ser till att det kommer fram fler kulturintresserade politiker.

Eva Hild: Konstnärer kan verka på många olika sätt. I det här fallet är du Ulla en förmedlare, din verksamhet har ju också den delen. Men det behövs också spjutspetsar. Ska konstnärer även få stänga in sig, göra sitt och aldrig öppna dörrarna? Det här är en balansgång och jag tycker att bägge delar måste finnas.

Har konsten någon uppgift? Ska den förändra samhället? Eller räcker det att konsten bara är?

Ulla Zimmerman: Klart att konsten ska förändra samhället. Det tror jag väldigt mycket på.

Bengt-Göran Johansson: Självklart ska konsten vara progressiv och utmanande. Det talas ofta om att det är tekniken som leder samhällsförändringen. Men ställ istället frågan: varför ska inte kulturen leda samhällsutvecklingen?

Eva Hild: Jag tror att konsten kan vara en del i utvecklingen. I vårt mångkulturella samhälle finns konsten både som en gränsöverskridare, och i det lilla sammanhanget som en identitetskapare. Det är viktigt i en tid då världen upplöses och har blivit så oerhört global.

Ulla Zimmerman: Jag bara väntar på ordet förståelse också. Men jag tycker det är bra. Konsten knyter oss samman.

Bengt-Göran Johansson: Jag vill tillägga att kulturarbetare inte är så öppna för saker som krig. Jag tror att världen skulle se bättre ut om den vore mer humanistiskt-kulturellt orienterad.

Eva Hild: Men snälla! Jag tycker det blir så jobbigt om man påstår att konsten kan lösa allt. För så är det verkligen inte. Konsten är en del och har så olika syften! När du Bengt-Göran säger att konsten gör människor bättre det är inte alls säkert. Konsten ifrågasätter, vrider och vänder på begreppen…

Bengt-Göran Johansson: Men det finns humanism i konsten som ändå är en styrande faktor.

Eva Hild: Konsten är inte bara estetisk och fin, konsten är inte alltid medhårs. Jag förstår att du inte motsätter dig det. Men konsten är inte till för att lösa världens problem. Däremot att bearbeta mänskliga erfarenheter.

(Borås Tidning 2008-12-28)

Två konstnärer, ett sound

Publicerad den av
Svara

Lätta, mjuka skulpturer i keramik. Textilier med täta, abstrakta broderier. Ett sofistikerat möte mellan två material, två konstnärer. Eva Hild och Malena Karlsson har en utställning gemensam på Galleri Jeanette Ölund.

Deras verk är som olika instrument med klanger som harmonierar sällsamt väl med varandra. Objekten tycks skräddarsydda för att uppnå detta kommunikativa sound. Men, nix!

– Vi har inte pratat ihop oss innan. Men vi har ställt ut tidigare tillsammans på Flaménska galleriet för några år sedan. Då hade vi redan en misstanke om att vi kompletterade varandra bra. Sedan dess har vi talat om att det skulle vara roligt med ett nytt samarbete, säger Malena Karlsson.

Varför går era verk så bra ihop?

– Dels har vi båda rötter i hantverket, i ett material som vi utgår från. Sedan arbetar vi bägge med långsamma processer för att gestalta en intuitiv känsla av världen.

Malena Karlssons textilier består av digitala tryck och broderier med närmast tredimensionella effekter.

Hon beskriver motiven som amöba-aktiga, vilka inte omedelbart går att associera till något bestämt.

– Temat utgår från människans förmåga att varsebli världen. Vad är egentligen sant av det vi ser? Som betraktare får man ta in mina verk ett tag. Det finns inga enkla lösningar, säger Malena Karlsson.

Eva Hild, som numera även nått internationell uppmärksamhet med sina särpräglade skulpturer, har en något annorlunda infallsvinkel:

– Jag utgår kanske inte lika mycket från perception. Det handlar mycket om att gestalta kroppar som har ett djup. I mitt fall är det luftens volym. Skulpturerna är ett skal som omsluter luft, som ett negativt avtryck.

Skulle man inte också kunna säga att det är en gestaltning av organisk harmoni? Det är i alla fall mitt eget intryck…

– Javisst, det skulle jag aldrig själv kommit på (skratt). Mina skulpturer utgår kanske inte från en harmonisk känsla, snarare tvärtom. Det är komplexiteten och det kaotiska i livet som jag omvandlar. Men när det är färdigt känner jag också lugn och harmoni.

Det låter som en slags terapi.

– Ja, definitivt. Men det har säkert inte hjälpt, haha!

Du har uppnått stora framgångar med din konst. Hur har det påverkat dig?

– Det är förstås fantastiskt roligt. Men jag kan samtidigt känna att jag behöver skapa utrymme för lugn och ro, så att man inte hamnar i ett ekorrhjul på grund av efterfrågan. Kommande året är det mindre inbokningar. Jag måste få tid att prova andra saker, säger Eva Hild.

Framöver planerar hon att ge sig i kast med skulpturer i material som svart lera och metall.

Hur ser ni båda på konstens mening?

– För mig är det en personlig utmaning i mitt liv. Jag får väl tro att andra är som mig. Om det inte fanns något som provocerar, väcker reflektioner och funderingar skulle jag annars bara stannat i soffan, säger Malena Karlsson.

– Jag kan känna att konsten är ett sökande, att leva efter nya perspektiv. Människan har en sida – och det gäller oavsett om man håller på med det själv – som tycker om att skapa något nytt. Konsten är en del i detta, menar Eva Hild.

(Borås Tidning 2008-11-08)

Konsten att skapa samtal

Publicerad den av
Svara

Carola Melo har skaffat egna vingar och gjort en flygtur över staden vid Vätterns södra strand. Hennes utställning på Föreningen Konstgrafiker, ett stenkast från Tändsticksmuseet, heter Calling Jonkoping, Come In Jonkoping.

– Det är jag som söker kontakt och försöker pejla in mig. Jönköping var för mig väldigt mycket obekant tills sonen flyttade hit. Jag försökte tänka efter; vad har jag för relation till Jönköping, vad finns här som jag reagerar över? Jag tyckte jag kom uppifrån och landade från Frisla, berättar Carola Melo när jag hälsar på i galleriet någon dag innan vernissagen.

Samtliga bilder i olja och grafik har alltså Jönköping som tema. Bland annat finns ett stort collage i screentryck som skildrar stadsmiljön vid stranden.

– Det är både abstrakt och föreställande. Men uttryckt på ett stilistiskt sätt. Man ska känna att man hamnar här och där i Jönköping och i olika sammanhang.

Vi vandrar runt i lokalen en stund. Carola Melo visar en parafras hon gjort av Madonnan och barnet med hänsyftning till Jönköpings starka frireligiösa tradition. Hon har även gjort en referens till den egna ”flygturen”, Luftande heter verket.

Det är färgsprakande intryck som gestaltas, betraktarens fantasi tar oundvikligen språng. Vilket förstås är meningen.

– Att gå på utställning är som att hamna i en film eller läsa en bok. Man hamnar i en känsla, blir betagen. Plötsligt upplever man en massa saker som man inte visste fanns. Bilderna sätter igång din tankeverksamhet. Men du måste ”prata” med bilden och låta bilden ”prata” med dig, förklarar Carola Melo.

Besökarna uppmanas även uttryckligen att prata med konstnären själv. Utöver den ordinarie utställningen finns nämligen en bonus – ett erbjudande att dryfta konstnärliga frågor med Carola Melo, hemma i en lägenhet inte långt från galleriet.

– I grunden är jag intresserad av att tala med publiken och skapa samtal om konst. Det finns många frågeställningar som behöver ventileras. Men folk kanske inte vill stå här mitt i utställningen bland tjugo andra människor och prata. Utan enskilt istället.

Sagt och gjort. Vi lämnar galleriet och tar en kortare biltur till ett bostadsområde i närheten. Lägenheten tillhör egentligen Carola Melos son, fylld av konstverk som han tog med sig när han flyttade hemifrån.

– Sonen fick gå loss i min ateljé. Han plockade med sig tjugo oljor, tre grafiska bland och tre skulpturer. Då blir man väldigt glad som mamma! Han hade en tydlig, klar bild över hur allt skulle placeras i lägenheten, säger Carola Melo inte utan stolthet i rösten.

Varje lördag under utställningsveckorna kan vem som helst boka in samtal här och diskutera ämnen som den offentliga konstens roll, vem som bestämmer vad god konst är, eller vad det nu kan vara.

– Jag sitter inte inne med en massa sanningar. Jag är snarare ett bollplank, och besökarna blir samtidigt ett bollplank för mig.

Det är  ett djärvt grepp. Vågar folk anta utmaningen?

– Det finns en osäkerhetsfaktor i erbjudandet. Det är ju ovanligt att man öppnar dörren så här. Men folk träffar mig på utställningen och då får vi en relation redan. Det löser sig. Är man några stycken kan vi fika, beställa lite mat – om är man flera blir det fler synpunkter också.

(Borås Tidning 2008-08-30)

En doft av lotusblommor

Publicerad den av
Svara

I maj gick den amerikanske konstnären Robert Rauschenberg ur tiden. Nu visas ett av hans sista verk, The Lotus Series, på galleri Thordén Wetterling i Göteborg.

Säg Robert Rauschenberg och de flesta tänker nog på en uppstoppad get med ett bildäck kring magen. I folkdjupet har Rauschenberg blivit närmast synonym med den populära ”geten” (verket heter egentligen Monogram) som finns utställd på Moderna museet i Stockholm.

– Monogram tillhörde vad Rauschenberg kallade ”combines”. Han började på 50-talet använda olika typer av material som han hittade i soptunnor och second hand-affärer. Han kunde kombinera fynden med tygbitar och av detta byggde han upp ett slags collage, berättar galleristen Edvard Thordén.

Just Robert Rauschenbergs förkärlek till att kombinera element återfinns även i det som skulle bli ett av hans sista verk; The Lotus Series. Det är en svit med tolv grafiska blad som utgår från fotografier Rauschenberg tagit i Kina under mitten av 80-talet.

– Det är inte litografier, utan ett komplicerat blandtryck. Rauschenberg ville inte använda en teknik. Han ville använda alla metoder, säger Edvard Thordén om The Lotus Series.

Samtliga motiv består av ”combines” med bilder av gatumiljöer, byggnader, olika transportmedel, människor, kinesiska konstföremål. Det vardagliga blandas friskt med det mera exklusiva. Och som en slags ledstjärna genom hela sviten lyser lotusblomman.

– Den återkommer i alla hans tavlor. Men här ville han att lotusblomman skulle dominera. Den är en viktig symbol i den österländska kulturen. Enligt Rauschenberg betyder lotusblomman återfödelse. Men också ”all that is beautiful” – som fred, rikedom, att man ska vara sann och snäll, förklarar Edvard Thordén.

”Beautiful” var också något av ett personligt credo för Rauschenberg. Även om man knappast kan beteckna alla verk i hans produktion som klassiskt vackra, så var Rauschenberg personligen mån om att ständigt vara snyggt klädd och överhuvudtaget väldigt estetiskt medveten.

Varför gör ni den här utställningen?

– Vi har ställt ut Rauschenberg många gånger i Sverige, den första gången var på 70-talet. Det här är en slags minnesutställning. Egentligen ville vi göra en större retrospektiv. Men en sådan skulle knäcka oss på grund av de hiskliga försäkringskostnaderna, säger Edvard Thordén.

Robert Rauschenberg räknas som ett av 1900-talets främsta namn i konstvärlden. Hur vill du sammanfatta hans betydelse?

– Rauschenberg kallades för popkonstnär, men det tycker jag är ett felaktigt epitet. Han var före popkonstnärerna och banade vägen för dem. Just nu står det mycket om honom i världens alla konsttidskrifter. Det finns inte en enda konstnär som inte vittnar om Rauschenbergs storhet. Bland andra Jim Dine.

Åh, intressant. Vad säger Dine?

– Han mötte Rauschenberg som 23-åring. Det stöd och den uppmuntran som Dine fick blev livsavgörande. Rauschenberg visade att allt var möjligt. Annars, menar jag, skulle väl inte någon konstnär gett sig i kast med att skapa en Pinocchio i Borås.

(Borås Tidning 2008-08-28)

Kamraten i Zimmermans ateljé

Publicerad den av
Svara

Om man själv är konstnär och bildskapare – vad har man på väggen då? Ta Ulla Zimmerman exempelvis. Tja, för att stilla nyfikenheten åkte jag helt enkelt hem till henne och kollade. Häng med!

En slingrade grusväg genom skogen, grönska, idyll. Ulla Zimmerman bor i en lugn, kreativ oas på Björnåsen – en bra bit bortom stadens larm och stök.

Hon möter vid grinden till huset.

– Nu ska jag visa dig. Det här är verkligen uppåt väggarna!

Vi tar trappan till andra våningen, stiger in i hennes ateljé. Den är stor och ljus, fylld med penslar, färgtuber och bilder under arbete.

I bostaden hänger många av hennes konstnärskollegers grejer, berättar hon och nämner namn som Gunnar Berg, Rune Claesson, Lena Santesson.

Men här i ateljén finns något som Ulla Zimmerman känner särskilt varmt för. Det är en utställningsaffisch, motivet är ett kraftfullt porträtt av en gruvarbetare. Texten över lyder: ”Johan Ahlbäck – Arbetets målare”.

Hon är själv Johan Ahlbäck-stipendiat. Den tredje som fick det. Det går inte att söka, man blir utvald.

– Ahlbäck är till skillnad från Albin Amelin en okänd arbetarkonstnär. Men han är väldigt stor i Dalarna, föddes i Smedjebacken och jobbade i gruvorna där. Det är en fantastisk historia, någon hjälpte sedan honom till konstakademin i Stockholm, säger Ulla Zimmerman.

Hon ber mig titta närmare på de fascinerande glödande ögon som lyser från affischen.

– Blicken är ett återsken av det enormt starka ljuset när de håller på och arbetar i masugnen. Albin Amelin målade även kvinnor och blommor för att överleva, men Ahlbäck ägnade sig enbart åt att skildra det hårda arbetslivet; ljuset och mörkret i gruvorna.

Ulla Zimmerman slår sig ner på en stol. Hennes relation till Johan Ahlbäck är i högsta grad levande.

– Under mitt eget bildskapande, när jag tar en paus, sätter jag mig här och har en dialog med Ahlbäck: ”vad skulle du säga?”. Det är bra att ha en gammal kamrat som jag har respekt för. Han sålde sig inte – för säljer oss, det gör vi alla emellanåt…

Kände du Ahlbäck personligen?

– Nej, men när jag fick stipendiet 1996 mötte jag kvinnan som var Johan Ahlbäcks livskamrat. En söt, förtjusande människa.

Han är din inspirationskälla?

– Ja. Speciellt när jag är ute i verkligheten. Det handlar om att vara så ärlig som möjligt. Att inte försköna. Att ha kvar det som inte är salongsfähigt.

Den vackra sommardagen när vi träffas där på Björnåsen ska faktiskt Ulla Zimmerman snart ut och konfrontera verkligheten igen.

Förra året gjorde hon två färgstarka bildcollage av arbetet på Nynäs raffinaderi i Göteborgs oljehamn. Resultatet blev så uppskattat att företaget gav henne uppdraget att även fånga verksamheten vid deras huvudsäte i Nynäshamn.

Hon har redan varit där en vecka i juni, ska strax återvända för ytterligare skisser.

– Där är det ett landskap med berg och hällar, en stor hamn, massor av cisterner. En miljö som är helt annorlunda än i Göteborg.

Dina utgångspunkter, vad vill du förmedla?

– Jag vill berätta om arbetarna på golvet. De gör något de kan, känner en identitet och stolthet i det dom gör. Det är människor som inte går med mössan i hand. Det finns ingen rädsla för överheten, säger Ulla Zimmerman med en röst fylld av både beundran och djupt allvar.

Hon anser sig annars märka hur helt andra stämningar tagit över i vår gamla folkhem.

– Det finns något i vårt samhällsklimat som skrämmer mig. Man blir mer och mer rädd för att säga ifrån och våga ta ställning. Var fan tog civilkuraget vägen?

(Borås Tidning 2008-08-04)

Vid konstens sista frontlinje

Publicerad den av
Svara

Hur utmanar man konstpubliken numera? Särskilt enkelt är det inte.

Att som Robert Rauschenberg sätta ett gammalt bildäck runt en uppstoppad get var måhända upprörande på 50-talet. Idag ses det väl snarare som gulligt.

Bildskaparen Andres Serrano kan fortfarande knepen att väcka känslostormar, exempelvis med det berömda verket Piss Christ där han sänkte ned ett krucifix i sin egen urin. Fast det var främst kristna grupper som tog anstöt och vädrade protester den gången.

Vi inom den insnöade kulturmaffian har däremot blivit ett sådant härdat släkte att snart sagt allt kan passera med en lätt blasé och välvillig nickning. Erigerade penisar, blodiga köttslamsor, guldfiskar i mixer, söndersågade dalahästar – you name it.

Been there, done that, bought the T-shirt.

Det ska vara fan att försöka göra provocerande konst på 2000-talet. Finns det längre några gränser kvar att utmana?

Jodå. I alla fall om man får tro den danske konstnären Erik Styrbjörn Pedersen. Nyligen läste jag om honom i Svenska Dagbladet. Pedersen hävdar en smula otippat att konstens sista tabu är arbetaren. Mer politiskt inkorrekt än att skildra knegare vid fabrikernas löpande band kan man inte bli. Det skulle nämligen vara liktydigt med att motbevisa etablissemangets heliga dogm om att vi lämnat industrialismens traditionella klassamhälle bakom oss och istället vandrat den ljusa vägen in i kunskaps- och informationsepoken.

Stämmer Pedersen tes? Jag ställer mig först tvivlande. Men erinrar mig sedan en omskriven utställning som Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm hade förra året.

Under temat Den hemlösa konsten ville man uppmärksamma hur arbetarrörelsens konstsamlingar som tidigare funnits i Folkets hus och andra möteslokaler tenderat att skingras för vinden. Målningar med arbetarmotiv plockas ned, slumpas bort på auktioner, göms undan i källare eller förpassas till soptunnan.

– Vi skäms för våra bilder och för det som på något sätt uttrycker våra idéer, suckade IF Metalls kulturansvarige Kjersti Bosdotter i LO-tidningen.

Vad ska man dra för slutsats? Att våra mest kontroversiella konstnärer år 2008 heter Albin Amelin och Sven X:et Erixson?

Bli inte förvånad om de snart gör storstilad comeback med retsamma retrospektiver på ett hippt galleri nära dig!

(Borås Tidning 2008-07-23)

Sven Davidson kan bli staty i Borås

Publicerad den av
Svara

Han var en av världens största tennisstjärnor på 50-talet. Och han kom från Borås. Nu föreslås att Sven Davidson hedras med en skulptur i sin hemstad. Kommunen är positiv till idén.

Initiativet kommer från Bengt Sjögren, som är hallchef på Borås tennis- och boulecenter vid Knalleland.

– Jag tycker att Sven Davidson har blivit legendarisk i sin egen tid. Han var mer än en stor idrottsman. Alla inom tennisen har förstått vilken stor kapacitet han var – både som tennisspelare och som människa, säger Bengt Sjögren.

Den nyligen avlidne Sven Davidson skrev in sig bland idrottshistoriens stora mästare när han 1957 spelade hem French Open i Paris. Därmed blev han den förste svensk som vunnit en Grand Slam-turnering i singel.

Ett mått på bedriftens betydelse är att Davidson förra året invaldes i The International Tennis Hall of Fame tillsammans med Pete Sampras.

Är Sven Davidson Borås störste son?

– Det har väl ansetts så. Vi har varit dåliga på att producera stora kändisar inom både kulturen och idrotten. Det är ingen annan som har stuckit ut riktigt ordentligt, menar Bengt Sjögren.

Han tycker att en skulptur vore ett lämpligt sätt att sprida legenden Davidson till eftervärlden, inte minst som en inspirationskälla för kommande generationer av unga tennisspelare i Borås.

Enligt Bengt Sjögren vore den bästa placeringen av konstverket utanför tennishallen bakom Borås Arena, där Sven Davidson började sin framgångsrika bana på 30- och 40-talen. Hans familj bodde också i en lägenhet där, eftersom pappan arbetade som vaktmästare i hallen.

Att hylla idrottsvärldens stora med offentliga konstverk är möjligen en kommande trend i Sverige. Nyligen utlyste Karlskoga en tävling, där hugade konstnärer uppmanades att skicka in förslag på en skulptur över kommunens stolthet Agneta Andersson, flerfaldig OS-medaljör i kanot. Tidigare har också Borås hedrat fotbollsspelaren Sven Jonasson med en staty.

Men en tävling i stil med Karlskogas tycker inte Bengt Sjögren är någon bra idé.

– Det är bättre att att kultursfären och idrottssfären i Borås samverkar för att ta fram en skulptur som både är konstnärligt högtstående och speglar Sven Davidsons personlighet. Vi vill hitta rätt nyckel för att få en riktig beredning inom kommunen i syfte att få konstverket till stånd. Och att det inte blir några motsättningar som skedde med Pinocchio.

Hur vill du själv att skulpturen ska se ut?

– Ingenting abstrakt eller bara ett huvud på en platta. Jag vill ha den i naturlig storlek i en av Sven Davidsons kraftfulla tennispositioner.

Det kan bli dyrt. Hur ska verket finansieras?

– Det finns säkert många tänkbara tennisintresserade donatorer. Men det blir naturligtvis en fråga som måste diskuteras vidare, säger Bengt Sjögren.

Personligen har Sjögren inget emot att Pinocchios skapare får uppdraget att göra Davidson-statyn.

– Eftersom Jim Dine är väldigt tennisintresserad får det gärna bli han (skratt). När Jim Dine ställde ut på Borås konstmuseum för några år sedan var han här i tennishallen och spelade nästan varje dag.

Från Borås stads sida ställer man sig positiv till initiativet att hedra Davidson med en skulptur.

– Spontant tycker jag att det låter jättespännande. Vi ska självklart framhålla våra kända personligheter, säger fritids- och turistchefen Hans Forsman.

Även kulturnämndens ordförande Bengt Wahlgren gillar tanken:

– Det är ingen dum idé. Det är en bra idé. Frågan är hur skulpturen ska utformas. Vi är inte så mycket för porträtt. Det här får vi diskutera vidare. Jag ska ta kontakt med Bengt Sjögren så får vi ta upp ärendet i konstutskottet till hösten.

Christian Dahlgren

Olle Wästberg, en blågul kulturexportör

Publicerad den av
Svara

Gråsurt väder i Stockholm, över Riddarfjärden hänger ett kompakt och hotfullt molntäcke. Jag överväger taxi, men beslutar ändå att trotsa elementen genom en rask promenad från Centralstationen.

Ungefär tio minuter senare befinner jag mig utanför den statliga myndigheten Svenska institutet på Skeppsbron. Här inne basar Olle Wästberg och hans soliga välkomnande kontrasterar effektfullt mot väderleken.

Kontoret är några trappor upp, ljust och stilrent inrett med en minst sagt fashionabel utsikt mot grannen kungliga slottet.

Olle Wästberg har en lång och skiftande karriär bakom sig. Bland annat har han varit riksdagsman för folkpartiet, statssekreterare åt finansminister Anne Wibble under Bildtregeringen, varit chefredaktör för Expressen och representerat Sverige som generalkonsul i New York.

Numera har han hela världen som arbetsfält, bokstavligt talat. Uppdraget att leda Svenska institutet handlar kort och gott om att göra vårt land mera bekant utomlands.

– Man skall ha en realistisk uppfattning om vad detta innebär i och för sig. IKEA gör mer för Sverige än alla statliga insatser tillsammans, säger Olle Wästberg medan vi sätter oss i besökssoffan.

Varför behövs då Svenska institutet?

– Det paradoxala är att i denna globaliserade värld satsar länder allt mer på att visa upp sin egenart inför andra. Och Sverige har behov av det utifrån två skäl. Det ena skälet är politiskt, det som ibland kallas ”public diplomacy”. Diplomati är när en stat talar till en annan stat. Public diplomacy, vilket vi sysslar med, är när en stat talar till en annan stats medborgare.

Olle Wästberg konkretiserar genom att nämna en vandringsutställning om Astrid Lindgren som Svenska institutet haft i Östeuropa. Syftet har inte bara varit att visa upp svensk barnkultur. Utan också att informera föräldrarna om Sveriges agenda gällande barnens rättigheter och FN:s barnkonvention.
Han fortsätter:

– Det andra skälet är ”nation branding”, att göra Sverige känt helt enkelt. Dels har det ett värde i sig genom att det för länder närmare varandra. Men det är också så att om en svensk företagare skall sälja sin grej utomlands underlättas kontakterna om denne slipper ägna tid åt att förklara att Sverige saknar korruption, att vi har fungerande domstolar, är allmänt hyggliga och så vidare.

Vilka medel använder då Svenska institutet för att sprida kännedom om vårt avlånga land? Ett sätt är sedvanlig information genom broschyrer, internet, etc. Ett annat är utbildning. Myndigheten har 3 000 egna stipendiater som fått möjlighet att komma hit och studera. Men det kanske viktigaste rör kulturutbyte.

Du har sagt att en Sverigebild utan kultur blir kall och instrumentell.

– Så är det. Man kan inte bara vifta med svenska flaggan och ropa: lyssna till oss. Folk intresserar sig inte för Sverige som sådant – om de inte är statsvetare förstås (skratt). Människor intresserar sig för Ingmar Bergman, någon svensk musikgrupp eller liknande. När man talar om länder finns ett starkt drag av känsla i det, och för den känslan spelar kulturen en viktig roll.

Möjligen bör vi då ha anledning till oro. Enligt den senaste mätningen från Anholt Nation Brands Index, som rankar människors uppfattning av olika länder, ligger Sverige fortfarande högt som ett land att leva, arbeta och bo i. På kulturområdet har vi dock fallit i internationell status och ligger idag under snittet.

Olle Wästberg kan inte exakt peka på varför det förhåller sig så, men tillåter sig en spekulation:

– Om man talar om kultur i vid bemärkelse har vi ett antal ikoner som ABBA, Ingmar Bergman och Astrid Lindgren. Men de ligger alla ett antal år tillbaka. Vi har ingen som lika tydligt ersätter dem. Sverige har ingen Björk exempelvis. Jag har försökt ställa frågan till kulturlivet vad vi skall exportera idag, men har inte fått något riktigt bra svar.

Ändå snackats det mycket om det svenska musikundret med Cardigans, The Hives…

– Jo, musikundret finns absolut. I förhållande till sin storlek har Sverige haft en märkvärdig framgång. Men den är ganska begränsad om man ser till ABBA:s genomslag.

Svenska institutet försöker dock dra sitt strå till stacken för att sprida fler svenskproducerade toner över gränserna. Olle Wästberg är nyligen hemkommen från Berlin där han varit med anledning av institutets satsning Take Me To Sweden.

– Det är ett relativt enkelt klubbkoncept med svenska technoband och DJ:s som vi kör på olika ställen i Europa. Vi stöttar stundvis också klassiska musikarrangemang, svårigheten med symfoniorkestrar är att dessa är väldigt dyra att sända ut.

Den berömda svenska designen då. Hur vill du definiera den och dess ställning?

– Tydligheten är inte alls lika stor som förr. Klassisk svensk design är ju det vita, björken och enkelheten som funnits från Gustav III och framåt. Nu får vi mer av blommönster och lite kitschighet av olika slag. Precis som är fallet i andra länder tillbringar svenska designers tid i Indien och New York och påverkas naturligtvis.

Olle Wästberg berättar vidare att institutet stått bakom ett antal designutställningar runt jordklotet, den senaste hette Swedish Innovations och handlade om modern svensk industridesign.

– Vi använder också litteraturen för att stärka Sverigebilden. Nästa år skall vi ha ett antal seminarier i Paris och försöka höja fransmännens medvetenhet om svensk litteratur. Den är redan ganska hygglig, men det finns väldigt mycket mer att göra. I vår bidrar vi till en Norénsatsning i Frankrike, teater visserligen, men ändå en sorts avstamp till detta.

Det blir säkert BT:s kulturchef Stefan Eklund glad att höra. Han är en stor diggare av Lars Norén.

– Det är jag också. Som generalkonsul försökte jag lansera Norén i USA. Det funkade inte riktigt. Konstigt. Hans borgerliga dramer borde ju passa de neurotiska New York-borna… Fast det var väl som en teaterchef där sa till mig: skall ni lansera Norén måste ni få honom att komma hit, sitta i TV och sånt där. Sen tillade han: ”But is Lars really a mingeling person?” (skratt).

Hur stark är den svenska litteraturen utomlands?

– Det beror helt på vilken marknad vi talar om. Henning Mankell, Stieg Larsson och Liza Marklund går jättebra överallt.

Men om vi talar om den – ursäkta uttrycket – seriösare litteraturen.

– Där den framför allt är stark och spelar en roll för Sverigebilden är i Frankrike, Tyskland och i någon mån Baltikum. Torgny Lindgren och P O Enquist kommer exempelvis redan ut på franska. I den anglosaxiska världen är det svårare.

Vad beror det på?

– Jag vet inte. I USA är bara en procent av alla utgivna titlar översatta från ett annat språk. Det är en oerhört sluten kultur på det sättet, den är så stor att den inte behöver något annat. Det kan vara en förklaring.

Om vi övergår till samtidskonsten. Hur är läget där?

– Karin Mamma Andersson och Jockum Nordström tillhör de stora utomlands. Det finns även unga på väg upp, som Anders Krisar. Han har haft fyra utställningar i New York och skall nu ha sin första separatutställning i London. Fast konstnärerna klarar sig i huvudsak på egen hand. Det vi kan göra är att haka på och försöka påminna om att de är svenskar.

I det sammanhanget framhåller Olle Wästberg även ett bekant namn från Sjuhärad:

– En intressant konstnär är Eva Hild som gör keramik på ett nytt sätt. Hon är med på en samlingsutställning av svensk keramik, Vocies, som Svenska institutet låtit gå över världen. Den har startade i Berlin för ett och ett halvt år sedan och skall visas i USA efter sommaren.

Som en slags sammanfattning över hur Sverige uppfattas i andra länder tar Olle Wästberg ett 70-årigt kliv bakåt.

– Det stora genomslaget för Sverige i USA var en bok som hette Sweden: The Middle Way av den amerikanske journalisten Marquis Childs på 30-talet. Den boken tror jag fortfarande präglar mycket av Sverigebilden; en sorts kombination av Stockholmsutställningen 1930, funkisen, enkelheten i design, socialförsäkringsystemet och välfärdsstaten. Påtagligt mycket lever faktiskt kvar i olika former.

(Borås Tidning 2007-12-23)

Sune Nordgren, entreprenör i konst

Publicerad den av
Svara

Måste det vara så att smal, kvalificerad konst per automatik bara drar en liten publik till våra museer? 

Eller bör man snarare försöka locka folk genom satsningar på breda och lättillgängliga utställningar?

Tja, fråga Sune Nordgren och svaret kommer direkt:

– Det viktigaste är att välja det som är allra bäst och att inte underskatta publiken. Det handlar också om tillgänglighet; att hyvla ner trösklarna och förklara bakgrunden.

Och Sune Nordgren bör väl veta. Han har ett gediget förflutet som chef för Malmö Konsthall, grundare av Baltic Center for Contemporary Art i engelska Gateshead utanför Newcastle, och varit chef för Natsjonalmuseet i Oslo. 

Han har även varit kritiker i Dagens Nyheter, gjort konstprogram i TV under 80-talet och mycket annat. Senaste projektet är att starta upp en konsthall i skånska Kivik.

Ikväll är han här, på Borås Konstmuseum för att hålla föredrag.

– Jag skall prata om nya platser och nya rum för konsten. Och hur man gör dessa angelägna för människor, säger Sune Nordgren som betonar vikten av att skapa en folkligt förankrad stolthet som gör konsthallen till en verklig mötesplats.

– Finns en regional stolthet kommer publiken. Jag har ju jobbat mycket ute i periferin. Det stora eldprovet var i England då vi byggde upp en konsthall (Baltic) i en fattig kommun utanför Newcastle. 

– Den första frågan som människor ställer sig är alltid: what’s in it for me? Då gäller det att förklara att detta är deras plats också.

Uppenbarligen lyckades han med det. Sune Nordgren drog i gång Baltic 1998 och stannade till 2003. Redan första året kom en miljonpublik. 

– Jag hade bland annat en utställning med Öyvind Fahlström, som folk inte ens kunde stava till (skratt). Men den lockade 120 000 besökare.

Tiden på Malmö konsthall, som han ansvarade för 1990-96, talar också sitt tydliga språk. De första två åren tredubblades besökarantalet.

– Vi jobbade mycket med skolor och invandrarområden som Rosengård för att finna en ny publik, samtidigt som det gällde att behålla den gamla. Och detta utan att popularisera. Tvärtom var det nästan mer komplicerande.

– När jag tillträdde i Malmö var jag ganska kaxig och sade att vi aldrig skulle ta någon utställning från Stockholm. Och det gjorde vi inte heller, berättar han och förklarar åter den regionala stolthetens betydelse för besökarna:

– Ingen vill ju komma i andra hand.

Vad har du för uppfattning om Borås Konstmuseum? 

– Jag kommer att tänka Tomas Lindhs chefsperiod som var en storhetstid. Hasse Persson känner jag inte till så mycket som museichef, utan mer som fotomänniska. Men det viktiga är att cheferna får arbeta subjektivt utifrån sig själva och sätta sin egen prägel. Borås Konstmuseum har ju en fin tradition. Och en fin samling också.

(Borås Tidning 2007-10-02)

Vernissage med italiensk doft

Publicerad den av
Svara

Monica Sangberg-Moen är i full färd med att hänga sina målningar inför vernissagen när jag hälsar på i galleriet vid Österlånggatan. Tavlornas motiv är närmast drömska till sin karaktär – som färgrika, poetiska associationer ur det undermedvetnas tankeströmmar.

– Jag tycker hennes konstnärskap har två sidor. Dels det ljusa och lätta anslaget. Dels det kraftfulla, säger galleristen Jeanette Ölund.

Monica Sangberg-Moen är född i Sundsvall, men är sedan länge bosatt i Italien där hon och hennes make har en lantegendom i Toscana, strax utanför Florens.Hon har haft utställningar på många håll ute i Europa, dock aldrig tidigare i Borås.

– Det är faktiskt första gången jag är i Borås överhuvudtaget. Det är jättefint här. Mycket skulpturer. Jag upplever Borås som en rofylld, levande stad med mycket… vad säger man på svenska… ”nu-energi”. Inte alls som i Florens, som är mer som ett museum.

Säger Monica Sangberg-Moen stillsamt. Vi går runt i lokalen och betraktar några av hennes konstverk. Inspirationen till tavlorna kommer från skilda håll. Poesi, olika händelser i livet, klassisk musik.

– Jag vet aldrig hur det skall bli när jag börjar. Motiven växer fram medan jag målar.

Du väver gärna in textfragment i tavlorna också?

– Jag bara känner att jag vill ha det. På vissa tavlor är det enbart skriven text. Det kan röra personliga saker. Eller exempelvis handla om myten Parisfal, säger hon och visar en målning som hänger strax innanför dörren till galleriet.

– Men åskådaren behöver inte begripa vad det står. Man skall egentligen inte förklara. Var och en måste själv skapa sig ett eget intryck. Annars pratar man sönder verket.

Monica Sangberg-Moen är inte främmande för text även i andra sammanhang. För tio år sedan skrev hon en barnbok, Fellini’s Dreams, baserad på en berättelse hon hörde av den berömde filmskaparen Federico Fellini.

Du kände honom. Hur var han?

– En väldigt nyfiken människa. Också en stor lögnare. Han berättade gärna historier om sig själv som inte var sanna. Men det visste alla, ler Monica Sangberg-Moen.

En annan av dina bekanta är författaren Umberto Eco.

– Han har skrivit förord till flera av mina utställningskataloger. Jag har även illustrerat en av hans böcker, Döda fågeln!. Han har en rolig, burdus humor.

Förhoppningar inför denna utställning?

– Jag tycker bara det skall bli trevligt. Nu när jag har fått se Borås är det en ära att få ställa ut här.

(Borås Tidning 2007-09-07)