Det vimlar av journalister i utställningshallen en trappa ner på Moderna Museet i Stockholm. Klockan är några minuter efter tio, pressvisningen av Lars Tunbjörks nya utställning Vinter har precis börjat.

På väggarna hänger en serie fotografier av hyreshusfasader, gator, pizzerior och inomhusmiljöer från olika delar av vinterlandet Sverige. Det är årstiden då vi huvudsakligen måste förlita oss till det artificiella ljuset från gatlyktor, glödlampor och lysrör för att hålla stånd mot mörkret.

Lars Tunbjörks stämningsfulla bilder, samtliga tagna med snapshotsteknik, är ett försök att gestalta det mentala tillstånd vi befinner oss i under dessa kylslagna vintermånader.

– Om det är ljuset, jag vet inte… Ångest är ett starkt ord, men ofta har jag en väldig downperiod i januari-februari, säger Lars Tunbjörk när jag lyckas haffa honom för en kortare pratstund i havet av pressfolk.

Han berättar om upprinnelsen till projektet. En tidning gav honom uppdraget att göra ett bildreportage om just vintern. Men det var lättare sagt än gjort.

– Det första veckorna fick jag fullständigt panik, var nära att ge upp. Men när jag hittade ett förhållningssätt drabbades jag nästan av eufori. Jag började resa runt vind för våg, väldigt improviserat.

– När det fungerar är kameran ett fantastiskt sätt till nya möten. Bakom varje bild finns en berättelse, men jag valde att inte säga någonting om det. Betraktaren får själv skapa sina egna historier kring bilderna, förklarar han.

Ibland har du fått kritik för att vara kylig och cynisk i ditt uttryck?

– Jag kan förstå det. Men jag känner inte igen mig. För mig är det snarare medkänsla. Cynisk… det är korkat tycker jag.

Parallellt med Vinter visar Moderna Museet även en bildserie från 90-talet av Lars Tunbjörk kallad Hem. Med sin kameralins har han där fångat svenska stadsomgivningar och bostadsområden.

Tanken bakom?

– Att bearbeta barndomsminnen och pubertetsåren. Egentligen handlar Hem om Dammsvedjan i Borås där jag växte upp, säger Lars Tunbjörk lågmält och tillägger:

– Vinter är också Borås i grunden. Ju äldre man blir desto mer förstår man hur uppväxten präglat de viktigaste referensramarna. Jag har bott i Stockholm i 30 år och skulle inte vilja flytta tillbaka. Ändå känner jag mig fortfarande som boråsare. 

– När jag fotograferade bilder till Vinter försökte jag verkligen med Stockholms city och Göteborgs city, men nej… det är småstaden som jag bär inom mig.

Lars Tunbjörk började sina bana på Borås Tidning under 70-talet (”det var jättekul att jobba där”), fortsatte till Stockholms-Tidningen och blev sedan frilansande fotograf och konstnär. En tidig förebild i hans skapande var den legendariske fotografen Christer Strömholm.

– En stor inspiration var hans fotobok Poste Restante som jag lånade på Stadsbiblioteket i Borås. Det var liksom ”wow, kan man göra så här?”.

Själv fick Lars Tunbjörk sitt genombrott inom fotokonsten med boken Landet utom sig. Bilder från Sverige (1993). Sammantaget har han ett fyrtiotal separatutställningar bakom sig, både i Sverige och utomlands. Men Vinter/Hem är hans första egna på Moderna Museet.

– Det känns stort, det är ju ett speciellt ställe. Fast Moderna Museet var bättre innan man byggde om här på Skeppsholmen. Jag minns hur man kunde sitta i den gamla restaurangen och lyssna till David Byrne som spelade ute i trädgården… 

(Borås Tidningen 2007-09-01)

Varbergs fästning ligger där stor och mäktig vid det solglittrande Västerhavet. De bastanta murarna uppfördes en gång av den danske kungen Kristian IV, då Norden var scen för ständig blodspillan mellan brödrafolken.

Men idag råder sedan länge fredliga tider längs hallandskusten och i sommar regerar Kjell Engman på fästningen.

Han är glaskonstnär, verksam vid Kosta Boda. Jag träffade honom tidigare i år uppe på Sollentunas konstmässa i ett vintrigt och råkallt Stockholm. Då myste han omkring bland sina fräcka elgitarrer i glas som fångade många besökares intresse.

– Gitarrerna visades även på festivalen Sweden Rock i Blekinge. Det var svenska Gibson som ställde ut mina Flying V och Les Paul på en scen i VIP-rummet, berättar han när vi återser varandra i Varbergs junivärme.

I september skall han ställa ut fler glasgitarrer i Minneapolis, USA.

– Prince hörde talas om det där och har faktiskt redan köpt en gitarr. Han såg den på bild, den är inte ens färdig och heter Ego, skrockar han.

På sin nu aktuella utställning i Varberg har Kjell Engman dock bara en glasgitarr med. Eller om det snarare är en luta. 

Ty här under de dunkla fästningsvalven i bastion Vita munken har han återskapat en känsla av 1500- och 1600-tal genom sitt mångsidiga konstnärsprisma.

Det är svärd och vapensköldar. Spetsiga skor. Färgstarka jungfruklänningar och hattar som forna seklers adelsdamer kunde ha burit (om alltsammans inte vore gjort av glas, förstås).

Bakom ett dörrgaller i en mörk trappa står en figur i munkkåpa, inspirerad av Bockstensmannen.

– Jag ville gärna göra rustningar också. Men det var för tekniskt svårt att genomföra, förklarar han.

Föremålen är suggestivt belysta. Från dolda högtalare hörs musik som även den för tanken hundratals år tillbaka. 

Och i ett av valven visas rörliga bilder där svarta-vita gestalter avtecknar sig mot väggen.

– Musiken har jag spelat in själv på keyboards i min studio, utom flöjterna som andra hjälpt till med. Filmen är skapad av Mats Harrysson som jag brukar jobba med. Det är ett avsnitt från en rulle han gjort om en medeltidsförening i Sölvesborg.

Hela utställningen – eller installationen – är specialgjord för bastion Vita munken. Denna del av fästningen har tidigare aldrig använts i dessa sammanhang. Ursprungligen hade Länsmuseet försökt få Kjell Engman att göra något i dess ordinarie utställningshall.

– Men den var för mycket 2000-tal i min smak. Nu kanske det här låter lite flummigt. Men jag ville få fram röster av folk som gått här i huset för länge sedan, andeväsen, att det skulle vara lite spooky. Och det här rummet betyder väldigt mycket för det.

Säger Kjell Engman och visar runt med handen i bastionen. Solljuset är långt borta. Luften blir klart kyligare så snart vi tagit steget in genom dörrporten.

Det ruvar något dovt och mystiskt i atmosfären.

Även mitt eget armbandsur tycks gå baklänges…

(Borås Tidning 2007-06-19)

Konst är ett ja till tillvaron, slog gamle Friedrich Nietzsche fast. Och anammar vi hans syn på saken, torde väl ingenting vara naturligare än att bejaka livet genom en utflykt till Ringhals.

Jo, just det. Ringhals alltså.

Kärnkraftverket utanför Väröbacka i Halland är nämligen mer än bara reaktorer, uran och el-turbiner. Här finns även ett av vårt lands främsta samlingar av svensk 80-talskonst. Det rör sig om flera hundra verk, merparten inköpta åren 1984-90, som pryder anläggningens kontrollrum, matsalar, korridorer och entréer.

– Ägaren Vattenfall har en tradition av att satsa på konst i samband med kraftverksbyggen, förklarar Anita Förstberg, informatör och konstansvarig på Ringhals.

Exempelvis brukade kraftstationer i Norrland, som Porjus vid Lule älv, förses med konstnärliga utsmyckningar vid uppförandet. Tanken var att skapa en trivsammare arbetsmiljö för koncernens anställda.

När Ringhals byggdes var dessutom Vattenfall ett statligt verk och var då som sådant ålagt att använda en viss summa pengar till konst. Inköpen gjordes i samverkan med Statens konstråd. Vid denna tidpunkt, i efterdyningarna av den inflammerade kärnkraftsomröstningen 1980, var det hela dock ingen okontroversiell satsning, berättar Anita Förstberg:

– Det var många upprörda känslor. Att Ringhals investerade i konst sågs inte med blida ögon av den svenska konstvärlden. Det skrevs arga insändare och bankades på portarna. Våren 1985 sändes till och med ett särskilt debattprogram i TV där en massa proffstyckare satt och ondgjorde sig över oss.

– Men vi hade tur. På andra kanalen var det schlagerfestival samtidigt, så få brydde sig.

Möjligen kan Olle Kåks monumentala målning Den rosenfingrade Eos tas som ett tecken på att opinionsläget inom konstetablissemanget stillats sedan dess. Kåks 18 kvadratmeter stora abstraktion i ljusa färger med svarta metaforiska stråk, hade länge fört en vagabonderande tillvaro på utställningar runt om i världen.

– Vid ett tillfälle träffade Olle Kåks vår dåvarande landshövding Karin Starrin och sa: ”Om du har någon passande vägg i Halland så donerar jag den”. Vi på Ringhals hade förstås den perfekta väggen, säger Anita Förstberg och visar stolt upp målningen som nu hänger i kärnkraftverkets stora lunchmatsal.

Konstnären uppges ha varit mycket belåten vid invigningen våren 2003 och nöjt förkunnat:

– Äntligen kan jag lämna denna tavla till slutförvaring!

Ringhals konstsamling är inte enbart en angelägenhet för personalen. Även den intresserade allmänheten är välkommen innanför grindarna. Guidade gruppvandringar anordnas regelbundet på somrarna, och efter begäran under övriga året.

Bland höjdpunkterna som bjuds att beskåda är textilkonstnären Helena Hernmarcks mäktiga och häpnadsväckande fotorealistiska väv Ristafallet.

– Jag vet ingen annan som kan göra vattnet så levande. Det är fascinerande. Jag blir lika imponerad varje gång jag ser den, kommenterar Anita Förstberg.

Strax bredvid står en större träskulptur av en häst med ridande jungfru, skapad av Börje Lindberg i beständig kanadensisk redwood. Den är gjord i ren protest. Inte mot Ringhals.

Utan mot Konstfack. Under sin tid på denna institution skulle Börje Lindberg fått höra att det av någon anledning var omöjligt att göra hästskulpturer i trä. Naturligtvis blev han besluten att bevisa motsatsen. Och resultatet talar ju för sig självt.

Uppskattningsvis finns omkring 200 svenska nutidskonstnärer representerade på Ringhals. Som Gustav Kraitz med sina stengodsarbeten i kraftiga, rena former (i dag är Kraitz kanske mest känd för sitt gripande monument över Raoul Wallenberg utanför FN-skrapan i New York).

Eller den finurlige Walter Bengtsson med sina burleska, lekfulla metallskulpturer. Eller Susanne Nessim med sin märkliga målning The White Dog. Och andra som Bertil Böös, Gert Aspelin, Aino Flack, Lennart Jirlow, Hans Krondahl, Else-Maj Johansson… 

Ett kärnkraftverk är onekligen en något speciell och ovanlig miljö att avnjuta konst i. Inramningen av high-tech, reaktorblock och surrande kraftledningar tycks också ha en upplyftande effekt på konstbesökarna, om man skall tro Anita Förstberg:

– Mina visningar brukar alltid sluta med att folk är överförtjusta.

(Borås Tidning 2006-08-26)