Igår hade jag ett kulturreportage om glaskonst i tidningen Östra Småland. Finns att läsa på www.ostran.se eller här: 

Det våras i Glasriket. Efter en bister vinter öppnar Kosta Boda dörrarna för nya utställningar av både yngre och äldre förmågor. Östran har tagit pulsen på säsongens glaskonst. Häng med!

Inne i hyttan på Kosta, i en lokal endast nödtorftigt avskild från blåsarna och deras ugnar, dansar Kjell Engmans sprudlande skapelser till tonerna av regnbågens hela register. Dancing on the Rainbow är också titeln på denna föreställning av veteranen Engmans omisskännliga märke.

Svängiga glasgitarrer och fioler, fantasieggande figurer som tar ut virvlande steg, en lustfylld explosion i färg och form.

– Glas är musik för mig. Föremålen är mina artister. Här försöker jag återskapa en anda som jag har inombords. Jag ville ha utställningen i glasfabrikens miljö. Man ser det färdiga glaset och får närheten till hur det görs. Kontrasten ger en helhet, säger Kjell Engman.

Dina verk har ofta en glädjefylld laddning. Vad driver dig?

– Att jag tycker det är kul! Kan man sedan locka fram ett litet smajl även hos betraktaren är det ju fantastiskt.

I den angränsande utställningshallen pågår en resa, In transit av Bertil Vallien. Också han är en av hyttans sedan länge inarbetade namn inom glaskonst och formgivning. Med sina suggestiva glasbåtar, gjutna i sand, avser han att skicka ut oss på en färd i både ”horisontell och vertikal” riktning.

– Jag vill förmedla en känsla och ett budskap som inte bara är dekorativt, förklarar Bertil Vallien.

Du återkommer ständigt till båtarna. Vad är grejen?

– För mig är båtformen som duken för en målare. Det finns en utsatthet i båten, den är ett slags sätt att vara. Fyller man båten med en historia blir den en förbindelse mellan jorden och andra liv, andra världar, yttre och inre.

Från konstglas till bruksglas, om än av det exklusivare slaget. Åsa Jungnelius representerar den nya generationen på Kosta. Hon är född i mitten av 70-talet och knöts till bruket för tre år sedan. Hennes Sugar Dandy är en uppsättning champagneglas, tallrikar och vaser vars estetik andas smart och lekfull dekandens.

– Detta är det mest funktionella jag gjort för Kosta Boda. Kollektionen handlar mer om mode och stil, än om vett och etikett. Jag vill att det ska vara opretantiös lyx. Som att leva det goda livet utan snobbism, säger hon.

Kollektionens titel är onekligen talande. Vad har inspirerat dig med dandykaraktären?

– Dandyn är ett socialt monster, en lite jobbig figur som håller hov i vilket sällskap han än hamnar. Det är en person som går utanför könsnormen och tar ut svängarna.

Åsa Jungnelius är inte rädd för att utmana, tvärtom. Hon har kallats glasfeminist och arbetar gärna med klassiska stereotyper som utgångspunkt. Dessa ting ur hennes rent konstnärliga produktion ges prov på i utställningen Imagination vid Kostas ”systerhytta” Åfors.

Massor av stora läppstift fyller ett rum som mest liknar en skruvad beautyshop. Men de till synes typiskt kvinnliga makeup-redskapen är bedrägliga. Ty har inte läppstiften också något fallosaktigt över sig? Ungefär som missiler.

Det feminina och maskulina flyter ihop, vilket givetvis är meningen. Åsa Jungnelius konstnärskap är idémässigt ett gränsöverskridande befrielseprojekt, som syftar till att bryta ned könmaktsordningens traditionella föreställningsvärld.

– Jag är kvinna, men också man. Jag vill varken identifiera mig med det ena eller det andra. Det viktiga är att vi ser varandra bara som människor. Det är dit jag vill nå.

Glas med attityd och djärvhet bjuder oss även Ludvig Löfgren. Liksom Åsa Jungnelius räknas han till Kosta Bodas yngre framtidshopp. Bakom samlingsbeckningen We are the world på hans utställning i Åfors, döljer sig urnor av megaformat, olika sorters djur och färgskimrande, dekorerade dödskallar.

– Dödskallen är en intressant och stark symbol. Den har följt människan sedan urminnes tider. Jag blandar gärna referenser till konsthistorien och till populärkultur som rockmusik och skräckfilm, säger Ludvig Löfgren.

Att han gillar skräck förstår man snabbt. Hans vita glaskaniner med stora silverögon inger en subtil, men mycket påtaligt krypande obehagskänsla. Ludvig Löfgren ser nöjd ut:

– Kaninen är ju förknippad med gullighet. Men om man vrider upp volymen ett snäpp, förvränger den lite… Jag tycker djur är spännande att arbeta med. Inte som djurarter i sig. Utan som ett sätt att ge uttryck för en känsla.

Men varför lockades du till just glaset?

– Glas är ett bråkigt material, det aldrig slutar att överraska. Glas kräver envishet och metodiskhet. Man kan inte tveka. Det är inte som lera. Man måste alltid sätta det man gör i stunden.

Ekonomiskt har Kosta Boda genomgått en bekymmersam period med sviktande lönsamhet. Nu börjar emellertid siffrorna arta sig igen. Med Ludvig Löfgren och Åsa Jungnelius tycks även den konstnärliga successionen säkrad. Konstnären och formgivaren Ulrica Hydman Vallien, som arbetat på glasbruket sedan 1972, säger:

– Vi är tuffa och överlever. Det ljusnar! Vi har fått två nya fantastiska förmågor. Vårt hem är i goda händer.

Färgerna glöder, explosivt och energifullt. Här snackar vi utlevande måleri med ett obändligt frihetsbudskap. Konstnären Ulf Trotzig har kommit till Borås.

Ett kliv in från Busstorget till Flaménska galleriet. Där går en äldre man omkring bland tavlor som väntar på hängning inför lördagens vernissage. Han är inte så reslig till växten, men hans ryktbarhet är desto större.

En av Sveriges främsta modernister, är det du?

– Haha, det vet jag ingenting om, skockar mannen blygsamt.

Men nog är det så. Ulf Trotzig; bland våra mest etablerade konstnärer, född 1925 och still going strong. Hans bilder finns representerade världen över, från Moderna museet i Stockholm till The Congress of Library i Washington och Bibliothèque Nationale de France i Paris. Och nu gästar han alltså Borås med ett urval av måleri, teckning och grafik.

– Det känns utmärkt att komma hit. Det är vackra lokaler här, säger han om Flaménska. Och avslöjar att det var ett tag sedan hans förra besök i stan.

– Jag har inte ställt ut i Borås sedan 1949, det var en elevutställning från Valands målarskola. Sedan dess har jag inte varit här. Borås såg helt annorlunda ut, det var en trästad på den tiden.

Ulf Trotzig är ursprungligen från Jämtland, men utbildade sig på Valand i Göteborg. Efter sin examen 1951 begav han sig, som så många med konstnärliga ambitioner, till Paris.

– Då var Paris centrum för konsten, det var väldigt spännande. Det var en brytningstid då konsten gick över till det nya abstrakta. Och så levde många av de stora spännande människorna fortfarande, som Picasso. Om man som jag upplevt ungdomen som isolerad i Sverige under kriget, var det som att komma ut i världen på ett sätt man inte kan förstå idag. Det var en oerhörd frihet.

Fler andra bemärkta svenskar åkte också till Paris på 50-talet. Som Pär Rådström, Lars Forssell, Slas…

– Ja, Slas träffade jag många gånger. Det var en väldigt rolig man.

Ulf Trotzig stannade länge i Frankrike, han återvände till Sverige först när det blivit 70-tal.

Idag bor han i Lund under vinterhalvåret och tillbringar sina somrar på Öland. Hans målningar ger ett kraftfullt, explosivt intryck. Fåglar och landskap är återkommande motiv på utställningen.

– Men jag står inte ute och målar. Mina landskap är inre landskap, minnen av sådant jag sett. Jag sysslar med färg och rörelse, det är vad som intresserar mig med måleriet.

Varför fåglar?

– Fåglar har alltid intresserat mig, de är en sorts frihetssymbol.

Friheten är central hos dig.

– Ja, svarar Ulf Trotzig och förklarar sin oro över utvecklingen i samhället och världen. Främst är det miljöförstöringen som skrämmer honom.

– Det är inte roligt att läsa i tidningarna om ständigt nya larmrapporter. Almarna dör, ekarna är sjuka. Det är väldigt olustigt. Själva måleriet är en protest. Jag vill visa att detta finns och bör bevaras, säger han.

Och tillägger resolut:
– Trots allt: man kan måla

(Borås Tidning 2009-03-14)