Kategoriarkiv: Karlskrona

Blekinge – en driftkuku på kulturkartan

Publicerad den av
Svara

”I Blekinge Läns Tidning hade jag i ungdomen roat mig med att recensera böcker som inte fanns, med citat och allt”, skriver Per Wästberg i sin tredje memoarvolym Hemma i världen.

Jag ströläser boken en marsgrå eftermiddag vid ett Östermalmsfik och funderar en kort stund på varför Wästberg valde just Blekinge Läns Tidning för sina kulturjournalistiska pojkstreck.

Kanske för att Blekinge är en både geografisk och intellektuell avkrok. Det är tyvärr, om man ska vara krass, den råa sanningen. Atmosfären i residensstaden Karlskrona har traditionellt präglats av inkrökt militär konservatism och arbetarklassens mer handfasta intressen. Något borgerligt medvetet, kulturbärande och bildningsfrämjande skikt har egentligen aldrig funnits. Varken då eller nu. En förädlande bjälke fattas i samhället, vilket gör dess invånare till tacksamma offer för diverse gyckelspel.

Ett aktuellt exempel är bröderna Kulenovic, två pizzabagare från Bosnien som lyckats intala inte bara Blekinge Läns Tidning, utan också Karlskronas lika aningslösa lokalpolitiker, att de äger en äkta målning av Leonardo Da Vinci. Med välsignelse av kommunen har pizzabröderna mitt på Stortorget öppnat ett privat konstmuseum, som mest av allt för tankarna till en turkisk loppmarknad.

Da Vinci-målningen, avfärdad av all seriös expertis som brytt sig om den, har verkligen blivit en tavla. Häromåret drog kommunstyrelsens blåögde ordförande entusiastiskt dit den till Karlskrona besökande kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth för att låta henne beundra örlogsstadens stora ”konstskatt”.

Jag antar att kulturministern och akademiledamoten Per Wästberg kunde fnissa ganska gott tillsammans nästa gång de råkades vid någon middagsbjudning i Stockholm. Blekingeborna, vilka efterblivna stollar!

Synd. Blekinge är annars ett bedårande vackert län som förtjänar bättre. Kultur inte minst.

Ge oss spårvagnen tillbaka

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

En kontaktledningsstolpe vid Borgmästarekajen. Det är i stort sett vad som återstår av Karlskronas spårvagnslinje, nedlagd redan 1949. Idag står stolpen som ett nostalgiskt minnesmärke över en svunnen epok. Ett anklagande minnesmärke, rent av.

”Jag beklagar att vi inte behöll spårvagnarna i Karlskrona”, sa tekniska nämndens ordförande Tommy Olsson (KD) när den nyrenoverade kontaktledningsstolpen sattes på plats häromveckan.

Det beklagandet är han nog inte ensam om. Och inte bara av sentimentala skäl. Även strikt rationellt framstår nedläggningen som ett av de minst genomtänkta besluten kommunen fattat.

I nästan fyrtio år rullande våra spårvagnar mellan ändhållplatserna Bergåsa och Amiralitetsgatan 17 på Trossö. Invigningen skedde strax före jul 1910. Men den satt långt inne. Politikerna i stadsfullmäktige höll sig in i det sista kallsinniga till att bygga modern kollektivtrafik.

Anledningen var undfallenhet mot kapitalstarka fastighetsägare i centrum. Dessa var rädda för att spårvagnar skulle locka deras lönsamma hyresgäster att flytta till billigare boende utanför stadskärnan. Det var först genom en folklig namninsamling och krav på att starta en privat spårvagnslinje, som Karlskronas styrande tvingades ge upp motståndet.

Resultatet? Spårvagnarna blev snart ett kärt inslag i stadsbilden och bidrog till att kommunen kunde expandera och moderniseras. 1946 hade Karlskrona flest antal passagerare per vagnkilometer (6,2) bland Sveriges då elva städer med spårvagnstrafik (jämför exempelvis med Stockholm där motsvarande siffra var 5,2 eller med Göteborgs 4,6).

Ändå blev Karlskrona snabbast med att skrota sina spårvagnar bara tre år senare. Vagnparken var sliten, rälsen illa underhållen och bussar tycktes som ett smidigare alternativ.

Numera har dock spårvagnar fått en renässans över hela världen, inklusive Sverige. Man har sent om sider insett att bussar i stadstrafik står sig slätt mot spårvagnar. De senare har högre kapacitet, är effektivare, säkrare, miljövänligare och långsiktigt lönsammare samhällsekonomiskt. Spårvagnar gör städer attraktivare.

Till skillnad mot busslinjer, vilka när som helst kan dras om och försvinna, representerar spårvagnar kontinuitet och trygghet. Hållplatserna blir som fasta bastioner i en föränderlig värld, och fungerar därmed strukturerande genom att dra till sig butiker, bostäder, service, arbetsplatser och annan verksamhet. Värdet på omkringliggande fastigheter stiger också.

Förvisso var det dumt att fimpa Karlskronas spårvagnar. Men det är kanske inte omöjligt med en comeback?

En julaftonsmorgon i Karlskrona

Publicerad den av
Svara

I ett torftigt möblerat rum på det schweiziska värdshuset Vita hästen dog han. Under närmare trettio år hade den allt mer ensamma och förvirrade mannen irrat Europa runt.

Han kallade sig själv överste Gustafsson, men hette egentligen Gustav IV Adolf. Kungen som förlorade Finland i ett ödesdigert krig, avtvingades tronen och fick sitt namnchiffer systematiskt utplånat i offentligheten. Det sista han någonsin såg av Sverige var Karlskrona, min hemstad.

På fregatten Camilla skickades han ut därifrån till den långa och dystra exilen. Skeppet hade fyrtio kanoner, ett deplacement på 1345 ton och ingick ursprungligen i den nya stormaktsflotta som Fredrik Hendrik af Chapman, geniet, byggde åt Gustav III på 1780-talet.

Men nu var det 1809, vinter och det svenska Östersjöimperiet låg oåterkalleligen slaget i ruiner. Den högste ansvarige, syndabocken, Gustav III:s son och arvtagare hade suttit fängslad sedan i maj. När Camilla hissade segel var det julafton, en bistert kylig morgon. Gustav Adolf fördes ombord till sin hytt och försvann med ljudet av masternas knarrande rår, blockens gnissel och bogvattnets brus. Karlskronas örlogshamn bleknade i fjärran. Den onämnbare var för alltid borta.

En dag måste jag skriva nått om detta.

Spanska trappan i Rom blev Nya Slussen i Karlskrona

Publicerad den av
Svara

Det är lätt att bli förälskad i Rom. Audrey Hepburn blev det i Prinsessan på vift (Roman Holiday), den berömda filmen från 1953 som också blev hennes stora genombrott. Där spelar Hepburn en ung kunglighet som smiter iväg för att incognito på sin Vespa upptäcka den eviga staden.

Hon möter en amerikansk journalist i Gregory Pecks gestalt, snart spirar naturligtvis romantiken. I en klassisk scen går de bägge hand i hand på Spanska trappan och, ja – Rom har väl sällan skildrats så intagande och vackert på vita duken.

Nyligen blev också en besökande lokalpolitiker från Karlskrona förälskad i Rom. Särskilt i just Spanska trappan. Så till den grad att han ville bygga ett liknande mästerverk i sin egen hemstad. Platsen skulle vara Ristorgsbacken vid Stortorget på centrala Trossö. Som då såg ut så här:

Lokalpolitikern övertygade sitt eget parti om idén. Han övertygade de andra partierna. Eftersom kommunen hade lite risigt med pengar, övertygade han även örlogsstadens köpmän. Som sköt till slantarna som fattades för att projektet skulle bli verklighet. Vilket det nu blivit.

För några månader sedan invigdes Karlskronas version av arkitekteten Francesco de Sanctis skapelse från 1725, där Hepburn och Peck hade sitt rendezvous vid Piazza di Spagna. Under julens mellandagar begrundade jag själv resultatet. Det ser ut så här:

Sorry. Men inte med den bästa vilja i världen kan jag associera varken till Rom, Francesco de Sancti eller Audrey Hepburn. Om någon prinsessa råkar vara på vift i Karlskrona är nog chansen ganska minimal att hon skulle lockas till ett romantiskt möte på dessa trappsteg. Knappast några andra kärlekssugna människor heller. Däremot har konstruktionen tydligen blivit mäkta populär bland unga killar som skateboardramp.

Den mest träffande kommentaren fällde en av mina vänner från Varberg. Han betraktade Karlskronas nya stolthet och sa: ”Det där ser ju ut som en lightvariant av Nya Slussen i Stockholm”.

Var man sin egen general Patton

Publicerad den av
Svara

Då det lackar mot jul vill jag påminna om att det finns möjlighet att ansöka om bidrag för ”allmännyttiga ändamål” från Adolf Gulins Donationsfond i Karlskrona. Såsom ”anskaffande av vapen och ammunition” i händelse av fientliga angrepp. Befarar ni att julefriden ska störas av jobbiga släktingar finns alltså hjälp att få. Kontakta donationsfondens tillsynsmyndighet (länsstyrelsen i Skåne) för mer information. Själv vill jag ha en Shermantank. En sådan måste väl rimligen räknas som allmännyttig?

Långö i mitt hjärta

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Jag jobbar i Stockholm. Vet ni vad det bästa med det är? Att komma hem till Långö i Karlskrona. Min släkt har funnits här ungefär lika länge som Långö varit bebott. Vilket inte innebär en så lång historia, egentligen.

Först 1899 började man bygga hus på ön. Dessa hus var indelade i små lägenheter, som fylldes med fattiga arbetare. Långö tillhörde inte ens Karlskrona på den tiden. Utan Augerums kommun.

Norra Långö var jungfrulig mark ända till 1954. Då kom folkhemsmodernismen till ön i form av ett skinande nytt höghusområde. Där har jag en lya. Från mitt fönster kan jag skymta Sjuhalla och Nättraby på andra sidan Danmarksfjärden. Härlig utsikt. Nättraby hade för många år sedan en mycket speciell kyrkoherde. Jag brukar tänka på honom ibland. Han hette Erik Palme. I den egna släkthistorien beskrivs han enligt följande:

”Till hans bestämmande karaktärsdrag hörde ej blott en mer än vanlig verksamhetslust och handlingskraft, utan även en ej ringa kantighet, hetsighet och härsklystnad, ett starkt begär att styra allt, för sig och andra, efter eget huvud.”

Med sådant påbrå var det kanske inte konstigt att kyrkoherdens sonsons sonson son blev statsminister. Olof Palme, alltså.

Någon statsminister har inte Långö fostrat. Ännu. Men vi har haft en egen borgmästare. Så kallades nämligen J A Henricsson i folkmun. Han var socialdemokratisk agitator som flyttade från Sundsvall 1906 för att bli chefredaktör på Blekinge Folkblad i Karlskrona. Det är samma tidning som du nu läser. Den bytte ju senare namn till Sydöstran.

J A Henricsson slog sig ner bland sina främsta supportrar: arbetarna på Långö. Han byggde hus vid Rådmansgatan och inte nog med det. 1908 avknoppades det alltmer tätbefolkade Långö från Augerum och blev ett municipalsamhälle. Enkelt uttryckt betydde det ett visst självbestämmande. Ordföranden i municipalstyrelsen var given: Henricsson.

1934 var dock borgmästarkarriären över. Då inkorporerades Långö med Karlskrona. Anslutningen firades med en rejäl fest på Stortorget. Men innan dess var det annat ljud i skällan. Karlskronas snobbiga borgerskap hade inte mycket till övers för de proletära Långöborna, vilka betraktades som ohyfsade bråkmakare. På 1920-talet dundrade en ledamot i Karlskrona stadsfullmäktige: ”Långö är en avstjälpningsplats och mellan staden och Långö borde finnas en kinesisk mur!”.

Tja. Personligen tycker jag det är ett underbart ställe att stjälpa av både kropp och själ på. Numera har vi också lugnat ner oss en smula här ute.

Vad är bäst för eleverna?

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Det stormar kring utbildningsväsendet i Karlskrona. Igen. Barn- och ungdomsförvaltningen har beslutat att stänga en liten trivsam skola i Skrävle. De drabbade på landsbygden är upprörda.

Åter anses centralorten gynnas på bekostnad av kommunens övriga delar. Barnen far illa när de måste flytta till större och otryggare enheter, sägs det. Och är småskolorna hotade, hotas även glesbygden att ytterligare utarmas. Vad hände med den stolta parollen ”hela Sverige ska leva”?

Förvaltningschefen Maria Persson står dock rak i blåsten: ”Jag har ju inte landsbygden för ögonen när jag försöker få ihop verksamheten gällande skola och förskola i kommunen. Jag måste i första hand se till hur vi ska klara kvaliteten där för de pengar som vi får tilldelade”.

En del menar att denna uppfattning är cynisk. Jag anser den klok. Då kommunens resurser sannerligen inte är obegränsade, måste våra beslutsfattare våga sätta ned foten och prioritera. I detta fall bör väl elevernas bästa vara vägledande. Och vad gäller då? Låt mig hänvisa till det legendariska skolrådet Mats Hultin Craelius (1922-2008).

Han arbetade från mitten av 60- till början av 80-talet som ansedd expert på utbildningsfrågor vid Världsbanken i Washington. Som sin stora uppgift hade han att hjälpa u-länder i Latinamerika, Afrika och Sydostasien att bygga upp fungerande skolor.

För att detta skulle gå vägen, var förstås Världsbanken samtidigt tvungen att ha ett omfattande utvärderingssystem för att mäta effektiviteten och kvaliteten i de olika ländernas utbildningsprogram.

Slutsatsen som Mats Hultin Craelius kunde dra var entydig. Varken lokaler, klassernas storlek, skolornas placering, et cetera, spelade någon egentlig roll. Den viktigaste, allt överskuggande faktorn handlade om en sak: kvaliteten på lärarkåren. De länder som satsade på sina lärare gav barnen störst chanser att trivas och lyckas i skolan. Vilket man kanske borde tänka på även för Karlskronas del.

Sedan kan vi naturligtvis inta den ideologiska hållningen att landsbygdens småskolor är värda att behålla av andra skäl. Men då rör vi oss från utbildningspolitik till regionalpolitik.

Sverige har i decennier satsat hundratals skattemiljarder på att hela landet ska leva. Utvärderingar finns i massor (av ESO, Nutek, med flera) och samtliga pekar samstämmigt åt ett håll: vi kunde lika gärna elda upp pengarna. Insatserna har inga bestående effekter, urbaniseringen fortsätter ändå.

Tråkigt? Visst. Men avgör själva hur vi ska hantera den kunskapen.

Israel – en apartheidstat?

Publicerad den av
1

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Få konflikter väcker sådana hätska känslor bland utomstående som den till synes eviga motsättningen mellan israeler och palestinier. Det visade inte minst förra månadens handbollsmatch i Karlskrona, då Israel mötte Sverige. En massiv polisinsats behövdes för att garantera de israeliska idrottsmännens säkerhet. Lyckligtvis blev det heller inga våldsamheter som under Davis Cup-tennisen i Malmö häromåret.

Men verbalt gick det som vanligt hett till. Demonstranter utanför Rosenholms arena krävde, i namn av solidaritet med det utsatta palestinska folket, stopp för idrottsutbyte med Israel. Ja, allt annat utbyte också.”Bojkotta apartheidstaten Israel”, löd deras eldfängda budskap. Apartheid rådde förr i Sydafrika, där en samvetslös vit minoritetsregim bedrev ett ideologiskt, institutionaliserat rasförtryck mot landets svarta majoritetsbefolkning.

Något sådant förekommer inte i Israel, hittills Mellanösterns enda demokrati. Parallellen till apartheidtyranniets Sydafrika är således falsk och ger uttryck för en föga konstruktiv demonisering.

Därmed inte sagt att jag hellre skulle sällat mig till skaran av pro-israeliska demonstranter, som också fanns på plats vid utanför Rosenholm. Många av dessa intar en alltför okritisk hållning till Israels hårdhudade, nationalistiska regeringspolitik och blundar på ett oacceptabelt sätt för palestiniernas svåra situation. Varje sann Israelvän borde särskilt protestera mot bosättningarna på Västbanken, en kolonisering som inte bara förgiftar förhållandet till palestinierna. Utan också brutaliserar det israeliska samhället och urgröper de demokratiska värden som den judiska staten står för.

Situationen är idag mycket nedslående. Den tidigare starka israeliska fredsrörelsen är numera marginaliserad efter Ehud Baraks misslyckande i Camp David hösten 2000 och den därpå följande andra intifadan. Samtidigt är det palestinska ledarskapet svagt och splittrat. Att Gaza hamnat i händerna på den islamistiska terrororganisationen Hamas, vars mål är Israels förintelse, gör sannerligen ingenting bättre.

Slutligen är det dock inga andra än israelerna och palestinierna själva som måste förhandla fram en hållbar kompromiss som leder till fred och frihet. Vilken roll kan vi utomstående spela för att underlätta vägen dit? Är det att fortsätta underblåsa en redan tragisk polarisering? Personligen tror jag att verklig solidaritet kräver något helt annat.

Palme i Blekinge

Publicerad den av
Svara

På andra sidan den julifagra Danmarksfjärden i Karlskrona, från Långö sett, ligger Nättraby. Där härjade för länge sedan en prost som hette Erik Palme. Om honom fäller den egna släkthistoriken följande omdöme:

Till hans bestämmande karaktärsdrag hörde ej blott en mer än vanlig verksamhetslust och handlingskraft, utan även en ej ringa kantighet, hetsighet och härsklystnad, ett starkt begär att styra allt, för sig och andra, efter sitt eget huvud.

Vill man vara lite elak, kan man ju säga att med det släktdraget var det nog inte konstigt att prostens sonsons sonsons son Olof blev statsminister 1969. Samma år föddes för övrigt jag, som genom mitt fönster på Långö har utsikt mot Nättraby. Hej Palme!

Nättraby kyrka, Karlskrona. Här var Olof Palmes anfader Erik Palme (1737-1815) egensinnig präst när det begav sig. 

Rädda kulturarvet Skärfva!

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran (23/3):

Som en blekingsk ryggåsstuga korsad med ett grekiskt tempel. På annat sätt är det svårt att karaktärisera vad som måste vara ett av vårt lands märkvärdigaste byggnadsverk, herrgården Skärfva. Uppförd i Karlskrona vid 1700-talets slut av fartygssnillet Fredrik Henrik af Chapman. Med sin djärva förening av nordisk allmogestil och antikens klassiska ideal har Skärfva fascinerat och förbryllat besökare i alla tider. Det är kort sagt ett unikt arkitekturhistoriskt arv, som både återspeglar andan och personligheten hos denne märklige Chapman.

För dryga 230 år sedan fick han uppdraget av Gustav III att sjösätta det som blev Sveriges sista stormaktsflotta. Och revolutionerande hela skeppsbyggnadskonsten på kuppen. När Chapman kom till Karlskrona införde han rationaliserad serieproduktion efter vetenskapliga metoder på örlogsvarvet. Högeffektiv planering och hårt driven standardisering var melodin. Då något fullständigt banbrytande. Långt senare använde USA samma system för att snabbtillverka de omtalade Libertyfartygen under andra världskriget.

Skärfva var Chapmans sommarresidens, där han fortsatte att utveckla sina epokgörande idéer om skeppskonstruktionens teori och teknik. Den fantastiska bostaden ligger harmoniskt inbäddad i naturen och kring herrgården anlades även en engelsk park av Chapmans barndomskamrat William Chambers, med tiden berömd hovarkitekt i London. Till parken ritade Chambers också ett mycket speciellt klocktorn, som faktiskt är Sveriges första nygotiska byggnad.

Från 1860-talet har Skärfva funnits i ätten Wachtmeisters ägo, men snart inte länge till. Den ekonomiska bördan för renovering och underhåll har blivit övermäktig. I ungefär ett år har Skärfva annonserats ut till försäljning på den internationella privatmarknaden. Personligen tycker jag det är förbluffande, ja rent skandalöst, att Karlskrona kommun hittills visat så lite intresse för att säkra Skärfva åt kommande generationer. Dess värde i världsarvet är ju oskattbart. I höstas vädjade förvisso landshövding Gunvor Engström till staten för att rädda Skärfva.

Men utan rejäl uppbackning från våra kommunpolitiker och andra lokala representanter lär inte mycket hända. I synnerhet som alliansregeringen knappt har någon kulturpolitik att tala om. Desto angelägnare att de som värnar Karlskrona och dess världsarv nu höjer sina röster till Skärfvas förmån. Varför inte låta kommunen och staten dela på kostnaderna för inköp och drift?