Kategoriarkiv: Karlskrona

Jag tycker om djur som är bruna

Publicerad den av
Svara

Noisette.

Detta är Noisette. På franska betyder namnet hasselnöt. På svenska betyder Noisette det käraste djuret av dem alla. Ursprungligen är hon från Spanien, är synnerligen förtjust i fisk och tillhör Lotta, en nära vän i Karlskrona.

Ibland när jag är i min våning på Långö kommer Noisette och gör visit. Vi har umgåtts en hel del, hunden och jag. Tyvärr inte lika mycket som jag skulle önska, eftersom arbetet håller mig borta. Nu var det ett tag sedan jag var på Långö och vi gick en promenad tillsammans längs badstranden och bryggorna vid Danmarksfjärden.

Linköping är en härlig stad och tidningen jag jobbar på är excellent. Dock detta aber: varken hav eller Noisette finns här. Vilket börjar kännas så smått. Det är dags att resa down south någon helg snart, helt klart. Kära vänner måste man ju vårda.

”Jag tycker om djur som är bruna,
djur jag sällan får röra,
men hundar mest
och ekorrar, på hösten en häst,
men mest av allt hundar som ingenting har att göra.”

– Beppe Wolgers

Karlskrona måste kunna bättre!

Publicerad den av
Svara

Sydöstran, din lokaltidning i Blekinge. Skrivit i Sydöstran 19/12:

”Karlskrona kommun ska vara bland de 125 högst rankade i Svenskt Näringslivs undersökning om näringslivsklimatet år 2012.”

Så skrev den borgerliga femklövern i sin budget för året som nu snart är till ända. Höga ambitioner är utmärkt. Men det måste också finnas politisk kraft att sätta bakom orden.

Annars blir det bara retoriskt snömos, som urholkar förtroendet och respekten för de kommunala makthavarnas förmåga att leverera. Inom näringslivet kan man inte nöja sig med prat. Där gäller handling och resultat.

Traditionellt har Karlskrona knappast utmärkt som något sprudlande företagsparadis i stil med Gnosjö, snarare dess motsats. Ändå fanns hopp om att en lovande uppryckning var på gång. Bland landets 290 kommuner hade Karlskrona 2007 en skämmig placering på 225:e plats i Svenskt Näringslivs ranking.

Följande år vände trenden och 2011 nådde Karlskrona plats 143. Det gick åt rätt håll och den signalen var viktig. ”Vi är en kommun som lever för förändring med en positiv anda”, sa kommunalstyrelsens ordförande Camilla Brunsberg (M) då.

Sedan gick tyvärr luften ur ballongen. Facit av femklöverns mål om att nå 125-strecket 2012 blev istället ett dramatiskt fall ner mot bottenligan igen. Kommunen hamnade på plats 204.

Svenskt Näringsliv konstaterade: ”Årets ras visar på ett stort missnöje bland de drygt 200 företagare som svarat i Karlskrona. Företagen ger ett uttryck för att kommunpolitikers och kommunala tjänstemäns attityder försämrats och att man inte är nöjd med kommunens service och tillämpning av lagar och regler”.

Den negativa situationen bekräftades i barometern Årets företagarkommuner, som UC och Företagarna står bakom. Där mäts näringslivsutvecklingen genom studiet av fyra faktorer: omsättning, kreditvärdighet, resultat och antalet företag. Karlskrona låg på plats 272, nästan sämst i Sverige.

Detta är genuint allvarligt och utgör ett svidande underbetyg för kommunens styrande. Karlskrona är naturskönt och vackert. Men utgör en avkrok i relation till den ekonomiska aktiviteten i övriga landet. Därför måste Karlskrona vara extra duktigt på att göra sig attraktivt för företag och entreprenörer.

Utan ett blomstrande näringsliv som skapar resurser och möjligheter vissnar framtiden. Jobben, befolkningsutvecklingen och den kommunala ekonomin är beroende av att politiker och tjänstemän inser dessa basala fakta. Och agerar därefter.

Bort med flottan från Trossö!

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Är dessa gråa och fula cisterner det första en besökare till Karlskrona ska möta på vägen in mot Trossö? Borde inte oljehamnen flyttas eller läggas ner? Marken kan väl användas till något betydligt trevligare?

Ungefär så skrev jag i någon artikel under slutet av 90-talet. Ett kommunalråd gick i svaromål. Det var ord och inga visor. Idén avfärdades som helt verklighetsfrämmande. Förstod jag inte hur ohyggligt dyrt och oändligt komplicerat detta skulle bli? Dessutom hade kommunens styrande minsann viktigare saker att fokusera på än att ägna sig åt fria fantasier som mina.

Men det som då förklarades omöjligt gick ju faktiskt. Oljehamnens vanprydande cisterner kunde bevisligen försvinna. Lättnaden att bli kvitt eländet torde vara ganska allmän. Jag tycker att vi borde gå vidare i denna riktning och göra Karlskrona ännu attraktivare.

Det som förvånat mig genom åren är att det saknas en riktig högklassig marina för fritidsseglare. Vår fina stad på vattnet, den vackra skärgården och det förträffliga läget i Östersjön har en väldig potential, som förvaltats häpnadsväckande illa sedan kalla kriget tog slut och nya möjligheter öppnats.

Karlskrona grundades som en flottbas. Men under senare delen av 1900-talet, och även i dessa dagar, har militären snarare utgjort ett hinder i utvecklingen. Särskilt för turism- och besöksnäringen som kunnat generera stora pengar. Jämför med Västkusten. En gång var Marstrand inte mycket mer än en trist stenfästning, omgiven av fattiga fiskare. Se hur det är nu.

Med en målmedveten satsning skulle Karlskrona kunna ta upp konkurrensen och bli en internationell magnet för båtfolket kring hela Östersjön. Vilket uppsving hade inte det blivit! Nog är det bra att vår dassiga gästhamn äntligen får en ansiktslyftning. Fortfarande är dock läget vid infartsledens asfalt och avgaser knappast det bästa vi har att erbjuda.

Tänk istället tanken att vi ber militären lämna Trossö. Hela området som flottan lagt beslag på rymmer fantastiska exploateringsmöjligheter och kan utnyttjas betydligt mera optimalt. Varför inte bygga något i stil med Västra hamnen i Malmö, kombinerat med en marina för seglare som får både Marstrand och Smögen att blekna? Om oljecisternerna kunde flyttas kan väl också flottan röra på sig.

Alltid mer, aldrig nog

Publicerad den av
1

70 öre. Det är beloppet som Socialdemokraterna i Karlskrona nu kräver av oss i skattehöjning. Eller som partiet formulerar saken i sitt budgetförslag för 2013: ”skattejustering”.

Det räcker tydligen inte att kommunens invånare redan avstår närmare tre miljarder kronor årligen till Karlskronapolitikernas förfogande. Hallå, det är ju MASSOR av pengar! Går det verkligen inte ens att rätta politikergapet efter den befintliga matsäcken när så mycket mums finns uppdukat på bordet? (Att sänka skatten existerar knappast i tankevärlden).

Journalisten och socialdemokraten Anders Isaksson fastställde en gång diagnosen på den svenska politikerklassen enligt följande: alltid mer, aldrig nog.

”Justering” var ordet.

Dum lag, vissen präst

Publicerad den av
3

Den blomstertid nu kommer. Doften av syrén minner om skolavslutning, stundande sommarlov och oceaner av löftesrik frihetstid. När jag var elev i grundskolan brukade alltid terminens final ske i kyrkan på torget hemma i Kungsbacka. Vi sjöng några gängse psalmer, prästen stod i predikstolen och sa något sömnigt som ingen egentligen lyssnade på. Och sedan var det bra med det. Portarna slogs upp, school’s out!

Religion har aldrig varit min grej, lockelsen är obefintlig, jag väl född ateist. Ändå tycker jag att skolavslutningarna i kyrkan var fin ritual, en markering av högtidlighet som förstärkte stundens betydelse och gav relief åt vad som väntade. Numera är tydligen denna tradition förbjuden.

Religion och skola ska inte blandas ihop, det är rätt. Vi behöver dock inte bli oflexibla, fyrkantiga paragrafryttare på köpet. Särskilt som det fortfarande är fritt fram att stänga in barn i religiösa friskolor av mer eller mindre doktrinär natur. Men någon timme i kyrkan innan sommarlovet börjar, det är klassat som kriminellt. Logik, någon?

I Linköping når mig nyheten att brott är på gång i mitt grönbete nere i Blekinge. Det är prästen Ann-Louise Trulsson i Fridlevstad församling som tänker trotsa lagen, hålla avslutning i kyrkan och säga de förgripliga orden ”Gud välsigne er” till ungarna. Hennes kommentar i media är lakonisk: ”Skolinspektionen kommer inte åt mig”.

En skitgrej? Tja, i normala fall skulle jag knappast ens som förtappad, liberal hedning bli direkt upprörd. Snarare känna viss sympati. Men till saken hör att Ann-Louise Trulsson även är distriktsordförande för Kristdemokraterna i Blekinge. Dessutom har hon tidigare varit ordförande i Karlskrona kommuns utbildningsnämnd.

Principiellt blir det därför extra intressant att hon öppet deklarerar sig strunta i både Skolinspektionen och gällande lagstiftning. Denna lagstiftning kan man anse tramsig, dum och debattera rimligheten i. Men det är inte okej att självsvåldigt sätta sig över den. I synnerhet som man samtidigt är politisk representant för vårt demokratiska system. KD borde förstå bättre än att tillåta en sådan vissen vitsippa i rabatten.

Blekinge borde banta

Publicerad den av
1

Jag äger en trevlig bostad på Långö. Det är en idyllisk plats i Blekinge, ofta kallad Sveriges trädgård. Blekinge är också Sveriges minsta län, inklämt som en liten blomsterrabatt bredvid Skåne och under Småland. Här bor sammanlagt drygt 150.000 människor på en yta som är fyra mil från norr till söder, och elva mil från väster till öster. Det tar ungefär en timme att köra igenom alltsammans med bil.

Ett kännetecken för Blekinge är att de offentliga beslutsfattarna är väldigt förtjusta i politisk/byråkratiska strukturer. Detta minilandskap i rikets sydöstra periferi har en indelning i fem separata kommuner, samt ett eget landsting, plus en exklusiv regional apparat, och en länsstyrelse därtill.

Som ytterligare belysande exempel på organisatoriskt imperiebyggande kan nämnas att det i Blekinge anses nödvändigt med två lasarett, ett i Karlshamn och ett i Karlskrona. Landstinget, som länge brottats med finansiella problem, tvingades nyligen höja skatten för att kunna fortsätta driften av de dubbla sjukhusen.

Även i residensstaden Karlskrona, tätbefolkad med kommunalråd i ledningen (jag tror de var sex eller sju till antalet sist någon räknade), talas det om behovet av skattehöjning. Det är bland annat effekten av att man inte tycker sig kunna banta ner alla kommunens skollokaler. Särskilt dem i glesbygden, där det förvisso inte finns särskilt många elever. Men elevernas föräldrar stormar desto mer i media när förändringar föreslås.

Idag fick jag en påkostad tidning i min postbox på Långö. Den var utgiven av regionen och bar titeln Goda sidor av Blekinge. Syftet med detta alster var att informera om region Blekinges strategiska utvecklingsarbete för att ”skapa en identitet”. Man har efter intensivt sammanträdande, konferensande och workshopande kommit fram till följande resultat:

1) Blekinge är vackert.
2) Blekinge har ett fint läge vid Östersjön.
3) Det är bra om folk är kreativa.

Blekinges nya landshövding Berit Andnor, vars senaste merit är att hon var ordförande i Socialdemokraternas valberedning som utsåg Håkan Juholt till partiledare, låter i nämnda tidning förstå att hon nu överser ett samverkansprojekt mellan regionen och de fem kommunerna som ska förbättra länets attityder till företagande. Och sånt älskar ju politiker och byråkrater att snacka om.

Lite svårare brukar det dock vara att konkretisera pratbubblorna till något som de facto gör företagandet lättare. Som att förenkla regelverk eller sänka skatterna. Att allmänt orda om ”attityder” är liksom mera överkomligt.

Har man ambitionen att göra Blekinge modernare, bättre och effektivare har jag i all anspråkslöshet ett förslag. Det förslaget handlar om att lära sig vad begreppen strukturrationalisering och kostnadskontroll innebär. Behövs fem kommuner? Nej. Dessa kan slås samman till en eller två. Behövs ett eget landsting med två sjukhus? Nej. Det räcker med ett lasarett, och landstinget kan lämpligtvis uppgå i en gemensam organisation med Skåne eller Kronoberg och Kalmar.

Behövs en egen regional överbyggnad för Blekinge? Nej. Ingen skulle sakna regionbyråkratin om den försvann. Och behövs en landshövding som reträttpost för avsuttna ministrar? Ungefär lika mycket som Karlskrona behöver massor av småskolor i buskarna, eller en skog av heltidsavlönade kommunalråd.

Tänk vad skattepengar vi hade kunnat spara i vackra Blekinge. Okej, en hel del politiker och byråkrater skulle visserligen förlora sina nuvarande tjänster. Men då kunde dessa istället föregå med gott exempel och starta eget på den privata marknaden när de vurmar så varmt för företagandet i länet. Det gäller ju att vara kreativ, inte sant?

Ute på gruset igen

Publicerad den av
Svara

Sol, sommarvärme och grustider. Hej, hej grustider. Jag tar Nättrabybussen till Karlskrona Tennisklubb med nysträngad racket, köper två rör färska Headbollar och tränar ett par timmar. Det är kvällspasset mellan kl 18 och 20. Gamle MUF-kompisen Ulf står för sparringen på andra sidan nät. Inledningen går trögt. Massor av idiotiska missar och uttryck som ”fan”, ”jävlar”, ”helvete” regnar omkring.

Vi har svårt att vänja oss vid bollarna. Hårdare tryck i dem än med Wilson Davis Cup som vi använt tidigare. Som små, ostyriga gula kryssningsmissiler flyger våra Head ATP kors och tvärs runt banan. Dessutom är det underlaget då. Efter månader av snabba inomhusbanor gäller det att acklimatisera sig på det tyngre röda gruset igen.

Men sen börjar det lossna. Kontrollen blir sakta bättre. Några fina, dundrande servar ger hopp om framtiden, forehanden blixtrar till och dödar, backhanden känns som ett allt pålitligare vapen. Faktiskt är jag säkrare på backhand än forehand idag. Hur nu det gått till. Forehanden ska ju vara det mest naturliga slaget.

Fast i grunden och botten är man en klåpare. Det hjälper inte att älska tennis aldrig så mycket. Att hyfsat bemästra det här märkliga spelet kräver en livstid. Minst. Efter träningen tänker jag på vad Sune Sylvén, Svenska Dagbladets tidigare sportchef, skrev en gång:

”Tennis är en oerhört komplicerad sport – utan tvekan den mest fascinerande av individuella sporter. Det räcker inte med bollsinne och bra ben, spelaren måste ha ett särskilt sinne som får själva tennisen att fungera. Han måste kunna plocka ihop delarna till en fungerande enhet. Ytligt sett verkar spelet enkelt, i själva verket är tennisen nästan obegriplig.”

Det där särskilda sinnet har jag nog inte. Vilket spelar mindre roll egentligen. För roligare med något så skenbart simpelt som boll och racket mellan vita linjer är svårt att ha. Det blir en drog, en livsstil, man har obegripligt skoj helt enkelt. Och det räcker väl?

Green, green grass of home…

Publicerad den av
2

Bara några veckor kvar! Den 9 juni invigs Karlskrona TK:s båda gräsbanor. Dagen till ära blir det en uppvisningsmatch mellan Stefan Edberg och Magnus Larsson på det klassiska underlaget. Numera är gräs en sällsynt företeelse som vi vanliga dödliga nästan bara kan se och avundas spelarna i Wimbledon. Karlskrona TK:s gräsbanor är unika, de enda klubbägda i Sverige. 200 kronor i timmen kommer det kosta medlemmarna att få pröva sina racketar på det gröna slagfältet. En billig peng för att leka Wimbledonchampion en stund, inte sant? Vi syns i Karlskrona, tennisvänner!

Saknas: kultur!

Publicerad den av
8

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Snart ska fullmäktige i Karlskrona klubba en vision för hur kommunen ska vara år 2030. Som medborgare bör man hålla sig djupt skeptisk till dylika övningar. De enda som blir riktigt glada av kommunala visionsprojekt är vanligen konsulterna som hyrs in för att göra jobbet åt politikerna och tjänstemännen. Dessa konsulter kan räkna hem ett fett arvode på skattebetalarnas bekostnad. Och skattebetalarna får i utbyte en hög snömos av käcka självklarheter och fromma besvärjelser; allt snabbt bortglömt och saknat av ingen.

Men grundidén med en framtidsvision är förstås inte dum. Givet att det utmynnar i mål som är konkreta, genomförbara och bär drag av djärvhet som kan bli ett inspirerande språng för tanken. Låt mig försöka lämna ett sådant bidrag.

Karlskrona är en bedövande vacker stad. Problemet är att den också känns ganska tom. Det är som man vandrar runt bland fina kulisser på öar långt bortom allfartsvägarna. Östersjöns mötesplats? Knappast. Hit besvärar sig egentligen få utan att ha en uttrycklig, klart definierad anledning.

Vad jag längtar efter som kan skänka kommunen attraktivitet, puls och innehåll är kultur. Det är kulturen som ger en stad blod och näring; gör den omtalad, intressant och lockande. Karlskronas mediokra kulturutbud är vår stora akilleshäl. Vi tappar i spänstighet och utvecklingskraft. Luften blir syrefattigare, klimatet tristare, horisonterna snävare.

Själv skulle jag gärna se att vi satsar på bygget av en riktig konsthall, specialiserad på spännande nya konstnärskap, från när och fjärran, som ligger vid gränsen till genombrott. Ungefär som konstmuseet i Borås länge fungerat.Där har kommunen medvetet fokuserat på en ofta radikal samtidskonst som ett sätt att omvandla en tämligen trist och insulär industristad till ett av Sveriges idag mest vitala ställen för kulturella möten.

Tro inte dem som vill avfärda smal, kvalificerad konst som elitistisk. Det är en totalt felaktig uppfattning. Det värsta man kan göra är att underskatta publiken. Utställningarna ska alltid presentera det bästa och vassaste. Men samtidigt med stora mått av tillgänglighet och regional stolthet i arbetet. Upplever folk att konsthallen är allas angelägenhet kommer också besökarna. Och genom att utmana människors sinnen kan man förändra en kommuns hela mentala landskap.

Borås är ett utmärkt exempel på det. Vilket också Karlskrona kan bli.