Kategoriarkiv: Jazz

När Vita huset firade Duke Ellington

Publicerad den av
Svara

Jazzigt hos Nixon.

Skrivit i Corren 26/5:Corren.

Richard Nixon kommer alltid att förknippas med Watergate, skandalen som tragiskt tvingade honom att lämna presidentämbetet 1974. Betydligt ljuvligare tongångar var det i Vita huset fem år tidigare, kvällen den 29 april 1969.

Republikanen Nixon hade då bara varit president i några få månader och uppgiften han stod inför var inte avundsvärd. Det var turbulenta tider i Amerika.

Demokraterna hade förlorat Vita huset efter att en demoraliserad Lyndon B Johnson avstått från att söka återval 1968. Vietnamkriget splittrade nationen, liksom den svarta medborgarrättskampen. Samma år som Nixon valdes mördades Martin Luther King och Robert Kennedy.

Ute i världen pågick kalla krigets stora kraftmätning mot Sovjettyranniet. Situationen var alltså minst sagt besvärlig. Men en av Nixon närmaste rådgivare, Leonard Garment, fick en idé. Varför inte lätta upp stämningen genom att bjuda in Duke Ellington till Vita huset?

Den legendariske jazzmusikern, orkesterledaren och kompositören skulle fylla 70 år. Garment, som varit professionell jazzmusiker i Woody Hermans band, föreslog att man borde hedra Ellington med en galamiddag. Richard Nixon var inte sen att nappa. Och mer än så. Under tillställningen förärades Ellington – som förste färgade amerikan någonsin – med USA:s finaste civila utmärkelse; The Presidential Medal of Freedom.

Det var både ett erkännande till Ellington personligen och till jazzen som musikform. Några år innan, 1965, hade Ellington nominerats till Pultizerpriset, men den snobbiga kommittén tyckte inte att en simpel jazzlirare var värdigt nog att lyftas upp på den kulturella piedestalen.

Beslutet blev en skandal. Duke Ellington hade ju praktiskt taget varit med och skapat jazzen, flera av hans omkring 2000 (!) kompositioner tillhörde den odödliga amerikanska musikskatten – som Sophisticated Lady, Satin Doll och Solitude.

Jazzen var en genuin produkt av den amerikanska smältdegeln och spelade en icke obetydlig roll i 1900-talets ideologiska kamp mot kommunismen och fascismen. Regimer av bägge dessa kulörer avskydde förstås USA intensivt och peststämplade jazzen.

För många politiskt oliktänkande i de USA-fientliga diktaturländerna var jazz intimt sammankopplat med frihet och demokrati. Att lyssna på Duke Ellington, Benny Goodman, Count Baise och Louis Armstrong blev ett andningshål i den totalitära vardagen.

”In the royalty of American music, no man swings more or stands higher than the Duke”, sa Richard Nixon när han gav Ellington frihetsmedaljen inför hundratalet inbjudna gäster i Vita huset den där aprilaftonen i brytningskiftet mellan 60- och 70-talet.

Presidenten satte sig vid pianot och spelade Happy Birthday för den åldrade jazzveteranen. Sedan bjöds på en riktig smash till hyllningskonsert med gräddan av den amerikanska jazzeliten som botaniserade i Ellingtons musikaliska landskap.

Orkestern inkluderade namn som Dave Brubeck, Jim Hall, Paul Desmond och Gerry Mulligan. The Duke tackade genom att improvisera fram en magisk pianomelodi, kallad Pat efter USA:s första dam Patricia Nixon.

Konserten, 1969 All Star Tribute to Duke Ellington, finns på CD och Spotify. Det är superb, elegant jazz av finaste märke. Lyssna gärna och skänk Nixon en tanke som gjorde alltihop möjligt. För tro’t eller ej. Det fanns mycket annat än Watergate på hans repertoar.

Christian Dahlgren republikan

Jazzen som frihetens och demokratins musik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/1:Corren.

”Man kan inte förstå jazzen om man inte taga hänsyn till trenne betydelsefulla fakta beträffande dess tillkomst. Den har skapats av negrer. Den har skapats av berusade negrer. Den har skapats av berusade negrer i bordellmiljö.”

Raderna levererades av nazisten Erik Walles i dennes famösa hatskrift Jazzen anfaller från 1946 (numera ett eftertraktat samlarobjekt bland svenska jazzdiggare). Boken var ett uttryck för hur många, ej bara politiska extremister, såg på denna musikform – en depraverad kulturfara av värsta sort, som inte minst hotade att fördärva ungdomars lättpåverkade sinnen.

Peststämpeln må förefalla svår att fatta idag. Men jazzen var en genuin produkt av den amerikanska smältdegeln och som sådan en direkt utmaning mot de ultranationalistiska och rasbiologiska idéer, vilka särskilt trollband Europa på 30- och 40-talen.

Även USA brottades dock med rasdiskriminering och djupt rotade fördomar. Att jazzen kunde verka som ett liberalt motgift är klarinettkungen Benny Goodman ett belysande exempel på. Goodman var stilbildande inom swingmusiken under denna epok. Och liksom påfallande många vita amerikanska jazzmusiker – som Gene Krupa, Stan Getz, Artie Shaw med flera – var han jude.

Sannolikt bidrog Goodmans bakgrund i den kosmopolitiska judiska kultursfären till att han våga bryta den tabubelagda rasbarriären 1937. Då plockade han in Teddy Wilson (piano) och Lionel Hampton (vibrafon) i sitt band. 1939 tillkom även gitarristen Charlie Christian.

Tidigare hade något sådant varit otänkbart. Jazzorkestrarna var antingen helsvarta eller helvita. Men Benny Goodman var färgblind. Hans insats gjorde svarta musiker mer accepterade bland den vita befolkningsmajoriteten i USA.

Det blev ett viktigt steg mot att krossa gamla rasistiska attityder och slog en liten, med betydelsefull, bräsch i segregeringen av det amerikanska samhället. Kunde ungdomsidolen Goodman – The King of Swing – umgås med svarta på jämlik basis kunde väl även andra. Eller åtminstone bli något mer fördomsfria.

Föga överraskande förbjöds jazz i Tyskland efter Hitlers maktövertagande 1933. Musiken var ju starkt förknippad med svarta och judar, vilka inte precis stod högt i kurs hos nazisterna. Att ertappas med jazzskivor under armen kunde innebära livsfara.

Medan andra världskriget rasade misstänkliggjordes jazzdiggare rutinmässigt som sympatisörer till de allierade i det naziockuperade Europa. Inte undra på. För politiskt oliktänkande och aktiva motståndskämpar blev jazzen ett inspirerande andningshål som höll hoppet uppe.

Genom att lyssna på Benny Goodman, Duke Ellington eller Louis Armstrong hördes hur friheten och demokratin lät.

En sak är fortfarande säker. Den som älskar jazz är sällan eller aldrig rasist. Nog är det talande att jazzhataren Erik Walles på äldre dagar blev aktiv inom Sverigedemokraterna.

Med genial svensk tonträff

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/1:Corren.

”Jazzmusik ligger mig varmast om hjärtat. Men det är ingen skillnad egentligen mellan de olika idiomen. Jag skriver bara så bra musik som jag kan och som jag själv gillar.”

Mannen bakom orden: Georg Riedel, intervjuad av nyhetsbyrån TT under julhelgen. Nästa vecka, den 8 januari, fyller denne suveräne jazzkatt och flitigt mångsidige kompositör 80 år. Det är nog ingen människa i vårt avlånga land som är obekant med Riedels tongångar.

Med sin känsligt briljanta kontrabas gav han extra lyster åt Jan Johanssons klassiker Jazz på svenska från 1963. Ett banbrytande album, som mästerligt gifte ihop folkmusiken från ett svunnet torpar-Sverige med den hippa amerikanska jazzen, och fångade det nordiska vemodet på kornet. Det är svensk jazzhistorias största skivsuccé. Till dags dato har plattan sålts i omkring en halv miljon exemplar.

Georg Riedel har även jobbat med legendarer som Lars Gullin, Arne Domnerus, Monica Zetterlund, Beppe Wolgers, Cornelis Vreeswijk… tja, det är nog lättare att räkna upp dem på folkhemsscenen som han inte har haft ihop det med. Antalet kompositioner signerade Riedel finns det dock bokförd statistik på – siffran närmar sig 1400 stycken!

Förutom jazz har han gjort musik till operor, baletter, kyrkospel och tonsatt diktare som Tomas Tranströmer, Karin Boye och Gunnar Ekelöf. Vi känner honom också som målare av det musikaliska vardagsrum som flera generationer av svenska barnkullar har växt upp i.

Vem tror ni exempelvis har skrivit signaturmelodin till Alfons Åberg? För att inte tala om de berömda tonsättningarna av Astrid Lindgrens sånger, som Idas sommarvisa. Riedel är förresten still going strong på den fronten och har gjort musiken till filmen Emil och Ida i Lönneberga (tecknad av Per Åhlin) vilken nyligen hade premiär på biograferna.

Fanns en officiell kulturkanon av kompositörer med typiskt svenskt gehör skulle Georg Riedel garanterat höra dit. Men denne man, vars verk blivit en lika älskad som odödlig del av vår blågula folksjäl, har faktiskt helt andra rötter.

Närmare bestämt i orten Karlovy Vary, en gång tillhörande den mångkulturella habsburgska dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Med första världskrigets utgång blev staden del av den nya nationen Tjeckoslovakien.

Där, nära tyska gränsen, föddes Georg Riedel av judiska föräldrar 1934. Fyra år senare fick nazisterna Tjeckoslovakien som rov efter den skändliga stormaktskonferensen i München.

Riedel hade dock turen att slippa hamna i Hitlers klor, som flyktingar kom hans familj till Stockholm strax innan den nazistiska krigsmaskinen rullade igång och Europa sattes i brand.

Onekligen är väl detta något att tänka på för alla rasister, främlingsfientliga sverigedemokrater och andra inkrökta vulgärnationalister som påstår sig värna den äktsvenska kultursfären.

Ty uppenbarligen ska det vara en tjeckisk jude med utpräglad kosmopolitisk bakgrund för att kunna få till den perfekta svenska tonträffen.

Thåströms färg, Miles Davis kulör eller Dylans?

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 18/10:Corren.

”Alltid rött, alltid rätt.” Det sjöng Joakim Thåström när han på 80-talet var frontfigur i rockgruppen Imperiet. Rött är kärlekens och passionens färg, ett varmt hjärta som bultar. Och att följa sitt hjärta brukar ofta anses riktigt.

Politiskt förknippar vi rött med vänstern, som uppfattar sig som den godhjärtade solidaritetens banérförare i strid mot klassamhällets orättvisor. Rött symboliserar således även kamp, som vidsträckt spänner från Socialdemokraternas trygghetstörstande folkhemsideologi till stalinismens falska och blodsbesudlade jämlikhetssträvanden.

En smula förvirrande blir det när vi européer blickar mot USA. Ty vilka har draperat sig i rött där? Republikanerna, partiet som många på vår sida av Atlanten snarast förknippar med hjärtlös marknadsegoism och kristen tokhöger (att det också var hemvisten för president Lincoln, slaveriets baneman, tycks färre vara medvetna om).

Den amerikanska vänstern – nå, allt är relativt – som företräds av Barack Obama och Demokraterna har istället lagt beslag på blått. Det är en färg som upplevs lugnande, vilket nog harmonierar med åtskilliga Obamasympatisörers känslor, särskilt i kontrast till Republikanernas ansvarslösa obstruerande i kongressen som medförde att statsapparaten slogs igen.

Men med tanke på hur illa Republikanerna tycker om Obamas sjukvårdsreform kan dessa med samma rätt associera blått med nedstämdhet och depression, ty färgen rymmer även denna känsla.

Men det svänger samtidigt väldigt skönt om blått. Bluesen och jazzen bärs av de underbart, bitterljuva blå tonerna. Kanske bäst fångade av Miles Davis på hans epokgörande 50-talsalbum som inte för inte heter Kind of Blue.

Blått är faktiskt den populäraste färgen av alla. Enligt vetenskapliga undersökningar har ungefär hälften av jordens befolkning blått som favorit. På andra och tredje plats kommer, långt efter, lila och grönt. Blått har både en tilltalande renhet och komplexitet i sig som människor, oavsett kultursfär, finner oemotståndlig.

Men min egen älsklingsfärg sedan barnsben är svart. Jo, politiskt är den förstås djupt komprometterad. Dels är det fascismens färg, dels dess motsats: anarkismens. Bägge läror möts dock i bejakandet av våld som metod för samhällsförändring, vilket sannerligen inte gör saken bättre.

Fast det kanske finns utrymme att vara en snäll, demokratisk och liberal halvanarkist då, om man nu ska tvingas koordinera sin politiska uppfattning med favoritfärgen. Personligen anser jag bara att svart är elegant, coolt och uppfriskande punkigt.

Svart är väl också som att inta en outsider-position mot makten, att leva lite utanför lagen. Och då måste man vara ärlig, som Bob Dylan konstaterar i låten Absolutley Sweet Marie. Inte sällan är det ju lagens representanter, den statskontrollerande klassen av de andra kulörerna, som visat prov på de mest stötande bedrägerierna. Om vi får tro Dylan, i alla fall.

Jazzen anfaller!

Publicerad den av
Svara

Miles DavisVi har nostalgiafton hemma. Dricker billigt rödtjut, lyssnar på gamla punkskivor. The Clash, Ramones, Sex Pistols, ungdomens hjältar. Plötsligt slinker en katt bland hermelinerna in i spellistan.

Det är A Tribute to Jack Johnson med Miles Davis, en musikalisk hyllning till den första färgade världsmästaren i tungviktsboxning. Fantastiskt album, explosiv jazzfusion.

Miles var personligen ganska explosiv, därtill själv utövare av ”the noble art of self defense”. Under ett Sverigebesök tränade han boxning på Södermalm, lockade upp klarinettisten Putte Wickman i ringen och gav honom storstryk. Den svårt mörbultade Wickman lyckades dock få in ett slag över Miles öra, så att han tvingades spela trumpet halvdöv på Konserthuset senare samma kväll.

Ja, det ska faktiskt ha hänt. Den 31 oktober 1967, på boxningsklubben Sparta, Kocksgatan 24 i Stockholm, för att vara exakt. I denna klubb var för övrigt författaren Stig ”Slas” Claesson medlem. Om Miles Davis även spöat upp honom är oklart, men det skulle inte förvåna.

Vi lyssnar färdigt på albumet och återvänder till The Clash. Enighet råder kring bordet: Jazz är farligt, punk är trevligt.

Gatsbys tid är nu – igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Correns bilaga Just nu 24/5:

”Can’t repeat the past? Why of course you can!” Repliken är Jay Gatsbys egen och naturligtvis har han rätt. F Scott Fitzgeralds mytomspunne hjälte från romanen The Great Gatsby är åter bioaktuell.

Nu är det Leonardo DiCaprio som i Gatsbys gestalt låter champagnen flöda på Long Island. Boken har filmats flera gånger förr, men ingen når samma överdådiga höjder som regissören Baz Luhrmanns nya version. 1920-talet är hett igen, stekhett.

Epoken som kallas ”The Jazz Age” eller ”The Roaring Twenties” var flärdfull, sorglös och dekadent. I USA rådde febrig högkonjunktur och lusten att spendera var oemotståndlig. Det moderna konsumtionssamhället slog igenom på bred front.

För vissa syntes plånboken outtömlig och de skyggade inte för att visa det. Nyrika spekulationsmiljonärer som Jay Gatsby dök upp från ingenstans och ställde till med spektakulära societetsfester på sina palatsliknande lantställen längs New Yorks östkust.

Man åkte dit i gräddgult lyxiga bilar som Buick eller Duesenberg, försåg sig frikostigt av den obligatoriska champagnefontänen och dansande till levande jazzmusik ända framåt gryningstimmarna. Art déco-stilen satte prägel på formgivning, konst och arkitektur.

Flappers var kvinnoidealet på modefronten: långa handskar, korta kjolar, kort hår och gärna ett fjäderförsett diadem. För männen gällde naturligtvis smoking på kvällarna. Men om dagarna skulle man ge ett ledigare fast ändå elegant intryck.

Satsa på ljusa färger, linnekostym, inklusive en mörkare väst som kontrast under kavajen, samt en lite bredare slips med Winsorknut. Och glöm inte bröstnäsduken. Utan den detaljen som pricken över i:et tas ingen på allvar.

Åter till det glada 20-talet! Klä dig som Gatsby och du kan inte bli mer inne.

Christian Gatbsby