Både plikten och klokheten bjuder först och främst att hatets och hämndens smitthärdar hålls under ständig och vaksam kontroll och behandlas i god tid, och för det andra att en tillfredsställande organisation bildas som kan garantera att pesten redan från början läggs under kontroll, så att den inte hinner sprida sig och härja över hela jorden.
– Winston Churchill, Andra världskriget, band 3: Den stora alliansen, 1950.
Skrivit i Corren 2/6:
Allt kan vara tusenannorlunda! Orden är den briljante diktarmodernisten Gunnar Björlings. Han hade rätt. Sverige är beviset.
Under 1800-talets första decennier var det mesta fattigt och deppigt. Sedan hände något. Tack vare ett framsynt, offensivt präglat ledarskap inom politik och näringsliv inleddes en radikal kursomläggning, som de dynamiska åren 1870-1914 lade grunden till en remarkabel välståndsutveckling.
En central komponent var storsatsningen på ett stambanenät för järnvägar genom riket. Många var väldigt skeptiska (milt uttryckt). Men den handlingskraftige liberale finansministern Johan August Gripenstedt fixade hem projektet. Det var verkligen, med en formulering som brukar användas om Ostlänken, ”århundradets tillväxtchans”.
Att jätteinvesteringen betalade sig så bra var inte konstigt. Landet behövde modern infrastruktur för att kunna industrialiseras och vi hade ingen. Göta kanal – Sveriges blåa band – räckte inte längre till och höll på att bli föråldrad som transportled.
1800-talets djärva stambanesatsning är ett slående argument i debatten om varför vi nu borde uppgradera den slitna och otillräckliga rälsen till ett höghastighetsnät. Invändningen är dock att det idag – till skillnad mot då – finns andra konkurrenskraftiga kommunikationssystem i bruk.
Hade Gripenstedt förordat stambanor för tåg om det redan existerade utbredd motortrafik på asfaltsvägar och massor av flygmaskiner i luften? Utväxlingen på investerade pengar hade nog inte blivit lika succéartad i alla fall.
Rader av tunga remissinstanser har sågat höghastighetsplanerna med förintande sifferberäkningar. Trots att Trafikverket skrivit ner sin senaste kostnadsprognos till runt 230 miljarder kronor (från tidigare maxbelopp 320 miljarder) vacklar det politiska stödet.
SD säger nej. Alliansen, som lanserade idén i regeringsställning, är spräckt i frågan sedan Liberalerna svängt.
”Tillsammans med ökade kostnader för migration, sjukskrivningar och arbetsmarknadspolitik så kommer det här att bli en gökunge i budgeten och långsiktigt försvaga statens finanser”, förklarar partiets ekonomiskpolitiske talesman Mats Persson och tillägger: ”Höghastighetsbanorna riskerar att tränga ut alla andra infrastruktursatsningar. Vi vill tydligt peka ut att vi prioriterar lokal pendlingstrafik” (DN 28/5).
Kommer även M, där misstron helt klart växer, att landa i den slutsatsen? Inte otroligt. Från regeringens sida säger S varken bu eller bä, men entusiasmen tycks överlag sval.
Således går det inte att förskottera något beslut på ett höghastighetsnät, vilket kan betyda att Ostlänken måste nedgraderades till snabbspår. Sämre för Linköping, dock bättre än nuvarande förhållanden.
Ändå håller Linköpingspolitikerna fast vid höghastighetsalternativet som vore det hugget i Mose stentavlor. Norrköpings kommunalråd Lars Stjernkvist är mer pragmatiskt konstruktiv, han är nöjd vilken version Ostlänken än får. Det är nog en klokare attityd.
Visst kan allt vara tusenannorlunda. Den inställningen kan bära långt, vilket Gripenstedt visade. Men han svävade heller aldrig i det blå. Ska det nås resultat som inte bäddar för besvikelse, bör man ju samtidigt ha nykter blick på de ekonomiska kalkylerna och politikens realiteter.
Förr fanns det verkligen hopp om den svenska ungdomen. Det är lätt att konstatera när man läser Sven Auréns intressanta, elegant skrivna memoarer Också ett liv. En journalists minnen 1932-1942 (1973):
I trettiotalets gryning var vi inte engagerade som det heter nu för tiden. Kanske bör jag begagna ordet ”vi” med försiktighet: visst fanns det ungdomar, som kände behov av att ta ställning till världsutvecklingen och gav uttryck åt sina politiska uppfattningar. Men de var få. En sedermera mycket framstående socialdemokrat vid namn Gunnar Lage, som vid denna tid verkade i Clarté, sa mig en dag: ”Du och dina vänner – intresserar ni er bara för det, som är smått?”. Det var nog vad vi gjorde. (sid 17)
Inom ungdomen var det politiska intresset rudimentärt. På Stockholms Högskola hade de politiska föreningarna svårt att hålla sig vid liv och deras ledare klagade bittert över studenternas ”slöa indifferens”. Samma indifferens återfanns på Aftonbladets redaktion. (sid 45)
Tråkigt att denna lovande civilisatoriska utveckling kullkastades av de totalitära våldsideologiernas härjningar kring våra gränser och inte fick möjlighet att bli bestående. Då hade politiken varit förpassad till samhällsmarginalens skuggsida idag och vi alla hade levt friare och trevligare.
Call not the royal Swede unfortunate
Who never did to Fortune bend the knee;
Who slighted fear,—rejected steadfastly
Temptation; and whose kingly name and state
Have “perished by his choice, and not his fate!”
Hence lives He, to his inner self endeared;
And hence, wherever virtue is revered,
He sits a more exalted Potentate,
Throned in the hearts of men. Should Heaven ordain
That this great Servant of a righteous cause
Must still have sad or vexing thoughts to endure,
Yet may a sympathizing spirit pause,
Admonished by these truths, and quench all pain
In thankful joy and gratulation pure.
– William Wordsworth om Gustav IV Adolf (ur Shorter Poems 1807–1820).
Skrivit i Corren 13/5:
Skåda Gustav IV Adolf i konstnären Johann Baptist von Lampis porträtt! Har han inte drag av Oscar Wilde? Kunde han inte varit medlem i ett engelskt popband under 80-talets New Romantics-våg?
Det borde göras en Hollywoodfilm om vår bortkuppade monark, han är ju urtypen för en tragisk romantisk antihjälte. Färgstarkt stoff att dramatisera saknas sannerligen inte. Från enväldig konung av Sverige till en förtida slags Jack Keroauc-figur; rastlöst på drift i Europa, luffare, sökare, mystiker. Vilken grej!
Gustav IV Adolf var kung när Napoleon härjade som värst och försökte lägga kontinenten under sin stövelklack. Till skillnad från många i det svenska etablissemanget, som beundrade Napoleons segertåg på slagfälten, avskydde Gustav IV Adolf den franske kejsaren och värnade istället förbindelserna med Storbritannien, Europas liberala bastion och Napoleons främste fiende.
När sedan Ryssland ville få med Sverige i den antibrittiska kontinentalblockaden och Gustav IV Adolf naturligtvis vägrat, gick ryska trupper in i Finland. Den östra rikshalvan förlorades och vem fick skulden? 1809 avsattes Gustav IV Adolf och skickades i landsflykt. De sista av sina närmare trettio kringirrande år kallade han sig överste Gustafsson, han dog 1837 på ett värdshus i Schweiz.
Knappast konstigt att flera diktare fängslats av detta öde. William Wordsworth hyllade honom som en principfast frihetsgestalt, så även Victor Hugo. Lars Forssell skrev en pjäs om Gustav IV Adolf, Galenpannan, som hade premiär på Dramaten 1964 med Georg Rydeberg i huvudrollen.
Exil, alienation och flyktingproblematik var centrala teman i Pär Rådströms författarskap. Vem passar då bättre att ta sig an än Gustav IV Adolf? Vilket också Rådström gjorde i sin kanske bästa roman Översten (1961).
I veckan var jag på besök i Norrköping. Mitt i stan ligger St Olai kyrka. Den bör ingen missa att titta in i. Ty snacka om historiens vingslag. I denna kyrka, den 3 april år 1800 prick, ägde Gustav IV Adolfs kröningsceremoni rum (det var kungens sätt att pika Stockholms politiska kretsar).
Dock tycks Norrköping inte vilja låtsas om nått. Minnestavla, eller liknande, över händelsen såg jag inte röken av. En vänlig kyrkoguide verkade mest bli besvärad när jag förde saken på tal. Han gav mig en infospäckad broschyr kring kyrkans historik, där nämndes kröningen blott hastigt i förbigående.
Lite senare pratade jag med en trevlig, bildad kvinna som till och med döpt båda sina barn i St Olai kyrka. Visste hon om kopplingen till kungen? Icke. Trist.
Tydligen vilar det gamla officiella arvet ännu tungt från statskuppens efterspel, då Gustav IV Adolf brännmärktes som en genant stolle och allt som påminde om honom skulle suddas ut. Det där borde dagens norrköpingsbor ge högaktningsfullt katten i.
Vore det inte fräckare att gå på tvärs mot 1809-traditionen och helt sonika adoptera honom? Den östgötska anknytningen blir inte sämre av att det var denne monark som gav klartecken till bygget av Göta kanal.
Så slå på trumman istället, var stolt över Gustav IV Adolf. Använd honom i marknadsföringen av Norrköping och länet. Ingen kung är mer fascinerande. Hans levnadsbana är en fantastisk berättelse som saknar motstycke i regentlängden. Det ska det självklart göras affär av. Kom igen!
St Olai kyrka i Norrköping där Gustav IV Adolf kröntes.
Skrivit i Corren 22/4:
Telefonen ringde i ett av rummen på Grand Hotel i Borås. Inge Pettersson, landstingsråd i Halland och ordförande i Centerpartiets valberedning, sträckte sig efter luren. Han var på besök i den västgötska metropolen för att delta i Svenska Lokaltrafikföreningens årsmöte.
Men i andra änden av telefonledningen hördes nu Thorbjörn Fälldin, som kort meddelade att han utlyst en presskonferens i Stockholm samma morgon. Inge Pettersson förstod genast att den kommande mediastormen skulle göra att Boråsresan varit förgäves.
Det var torsdagen den 5 december 1985. Sifos senaste väljarbarometer visade att Centern rasat till 6,5 procent. Några dagar tidigare hade Inge Pettersson sagt till Fälldin att valberedningen inte gett den förre statsministern fortsatt förtroende som partiledare.
Centerstämman i Uppsala skulle fatta det formella beslutet. Dit återstod ett halvår. Men Fälldin väntade inte tills dess. Han vägrade låta sig bli, som han uttryckte det, ”politiskt kastrerad”.
Istället samlade Fälldin journalisterna kring sig på Centerns riksdagskansli denna murriga decemberdag och berättade utan omsvep att han fått sparken av sitt parti. Inge Pettersson fick därmed en famös fotnot i historien under öknamnet ”skarprättaren”, mannen som beseglade ödet för en av vårt lands främsta borgerliga politiker under 1900-talet.
På söndag fyller Thorbjörn Fälldin 90 år, odalbonden från Ramvik i Ångermanland som två val i rad lyckades snuva Olof Palme på statsministerposten. Första gången var 1976 och det är ingen överdrift att kalla valresultatet för en politisk jordbävning.
Under 44 år hade Socialdemokraterna regerat Sverige. De flesta hade aldrig upplevt en statsminister som var av annan partifärg än den som Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme företrädde. Borgerligheten tycktes dömd till en evig roll i tröstlös opposition.
Men det var innan Fälldin dök upp på scenen som centerledare i början av 70-talet. Med sina valkiga händer och fasta förankring i den småfolkliga myllan utmanade han frimodigt avigsidorna i den socialdemokratiska överhetsstaten: kollektiviseringen, monopoltänkandet, överbyråkratiseringen, löntagarfonderna och det långlivade regeringspartiets alltmer ogenerade maktfullkomlighet.
Medan Olof Palme lovsjöng ”den demokratiska socialismen” och reste på statsbesök till Fidel Castros Kuba för att hämta inspiration, var Thorbjörn Fälldins besked till medborgarna kompromisslöst: ”Vi sätter oss inte ner och förhandlar med Socialdemokraterna om införandet av socialism i Sverige”.
I viss mån framstår Fälldin som en svensk Thatcher i sitt orubbliga försvar av grundläggande frihetsvärden under denna epok. Han utmanade det självgoda vänsteretablissemanget och slogs för ett starkt civilsamhälle, värnade den privata äganderätten och småföretagen, samt betonade familjernas rätt att själva bestämma vem som skulle ha makten vid köksbordet.
Det var ett budskap som gick hem i stugorna. En fjärdedel av väljarkåren slöt upp bakom Centern, som för en tid blev borgerlighetens största parti. Med bistånd av Per Ahlmarks folkpartister och Gösta Bohmans moderater drev Fälldin bort vår egen folkhemsversion av Ludvig XVI:s l’ancien régime från makten.
För Socialdemokraterna, vilka kommit att betrakta sig som de enda legitima innehavarna av statsrådstaburetterna, kom maktskiftet som en chock. Det kändes som en statskupp, har Marita Ulvskog medgett. Bitterheten inom arbetarrörelsen blev inte mindre av att borgerligheten återupprepade bedriften genom att också vinna valet 1979.
Fälldins största stund inträffade 1981, när den sovjetiska ubåten U-137 gick på grund med kärnvapen ombord mitt inne på militärt skyddsområde i Karlskrona skärgård.
Sedan en tid var kalla krigets konfliktnivå mellan västmakterna och sovjetimperiet oroväckande hög, vilket inte minst märktes av supermaktsblockens intensiva aktivitet i Östersjöområdet. Nu hade det bränt till på allvar för Sveriges del.
Farhågor fanns att ryska marinstyrkor skulle göra ett fritagningsförsök av den strandade u-båten. Dåvarande överbefälhavaren Lennart Ljung kontaktade statsministern med ett bistert besked.
Som Fälldin sagt efteråt: ”Befälhavaren sa: ’Nu vill jag berätta för dig att vi har på radar sett hur två fartyg närmar sig Karlskrona. Har du något att tillägga?’ Jag kände mig fruktansvärt ensam och hade inte tid att vare sig prata med de andra partiledarna eller någon annan i regeringen, utan jag sa bara: ’Håll gränsen!’”.
Lyckligtvis visade det sig vara ett falsklarm och dramat fick till sist en fredlig upplösning. Idag vet vi dock att Sverige var mycket närmare en skarp konflikt än vad allmänheten då förstod. Fälldin räddade spelet genom att dels samla nationen bakom sig inrikespolitiskt, dels sätta sig i respekt hos Sovjet genom att vägra kröka rygg och äventyra den svenska integriteten.
Den kompromisslösa repliken ”Håll gränsen!” sammanfattar både statsministerns kylighet och styrka under det ytterst kritiska skedet. Per Ahlmark har senare sagt att om Sverige någonsin riskerar att bli ockuperat önskar han att vi måtte ha en ledare av Fälldins kaliber. Finare beröm kan väl en politiker knappast få.
Thorbjörn Fälldins närmast fundamentalistiska kärnkraftsmotstånd ställde emellertid till stora problem och slet hårt på Centerns trovärdighet. Fälldin hade i valrörelsen 1976 kategoriskt lovat att stoppa ”marschen in i kärnkraftssamhället”, och framhållit att ingen statsrådspost var så åtråvärd att han skulle förmås att dagtinga med sin övertygelse i denna fråga.
När den nye statsministern ändå pressades till att ladda redan färdigbyggda kärnkraftverk upplevde många det som ett oförlåtligt svek. Läget blev inte bättre av att den ovana borgerliga koalitionen brottades med lågkonjunktur, arbetslöshet, varvs- och tekokris.
Det kärvade bitvis ordentligt i samarbetet. Det blev fyra olika regeringar – tre med Fälldin som chef, en med Folkpartiets Ola Ullsten – innan Olof Palme förmådde återvinna väljarnas förtroende 1982.
Men då var Sverige ett annorlunda land. Maktväxlingen 1976 innebar i sig en mental förändring – det öppnades ett fönster som vädrade ut en kvävande politisk unkenhet och gjorde debattklimatet väsentligt friskare. Kollektiviseringen och de värsta vänsteranspråken hejdades. Utvecklingen mot ett friare, mer pluralistiskt samhälle hade inletts och gick inte att rulla tillbaka.
Detta är Thorbjörn Fälldins historiska insats.
Centern lönade honom illa genom det ovärdiga sätt varpå man framtvingade hans avgång i december 1985. Det var en sorglig sorti för en av de sista verkligt stora personligheterna i svensk politik. I höst är det precis 40 år sedan bonden från Ramvik välte Socialdemokraternas maktmonopol över ända och bröt mark för senare decenniers liberala reformvåg som moderniserade Sverige.
Politik är en ofta otacksam, utsatt och grälsjuk bransch med många hårda ord. Inte minst därför finns en viktig poäng i att ibland lägga stridslystnaden åt sidan och visa större generositet mot dem som ändå sticker in huvudet i lejonkulan och axlar samhällsansvar på olika förtroendeposter. Ett utmärkt tillfälle till detta är på söndag.
Må Thorbjörn Fälldin äntligen hedras med all den uppskattning han förtjänar för allt han gjort för vårt land.
Skrivit i Corren 30/3:
Som bekant pratas det åtskilligt i politikerbranschen. Det hör förvisso demokratin till att livfullt låta olika meningar brytas, vändas på och skärskådas. Men handen på hjärtat, kan inte det ständiga snackandet stundtals bli en smula tröttande? Måttfullhet är ju en dygd, och finns inte risken att alltför utdraget munhuggande går ut över de politiska processernas effektivitet och kvalitet?
Linköpings store son Tage Danielsson berör frågan i berättelsen Sagan om den stora ordransoneringen (1964). Där har Gud fått nog av främst det manliga könets malande. Efter inrådan från sin fru Elvira bestämmer han att alla mäns prat nere i jämmerdalen ska begränsas till en viss mängd ord under livstiden.
Det visar sig fungera förträffligt. ”Till sin glädje märkte de att deras tal därigenom blev mera sammanhängande och intressant att lyssna till, och de hade stor framgång i livet tack vare Vår Herres beslut”.
Det gällde även en politiker som råkade göra slut på sin ordranson under en TV-debatt. Hans sista uttalande blev spontant: ”Jag har pratat så mycket strunt så jag håller käften”. Gensvaret? Politikerns popularitet gick genom taket, han valdes till regeringschef och som Tage skriver:
”Eftersom han inte längre kunde ägna en massa tid åt att prata omkull väljarna så hade han istället hela dagarna på sig till att tänka lite grann och uträtta en massa saker, så han blev allt den bästa statsminister som detta land någonsin haft”.
Se där, alla folkvalda! Tag lärdom och ni har en lysande karriär framför er! Skämt åsido, Tage Danielssons saga må vara mild och rolig satir. Men inte utan viss förankring i verkligheten.
Min egen favoritpolitiker Calvin Coolidge, som regerade USA på 1920-talet, brukade aldrig slösa med orden – vilket faktiskt blev ett framgångsrecept. Under perioden som Warren G Hardings vicepresident 1921-23 började han kallas ”Silent Cal” av högdjuren i Washington.
En känd anekdot från denna tidpunkt är när bordsdamen vid en middag påstås ha yttrat: ”Idag slog jag vad om att jag kunde få mer än två ord ur dig”. Coolidge höll färgen: ”Du förlorar”.
Kontrasten till den glatt frispråkige lebemannen Harding kunde inte varit större. Tyvärr förenades detta med en mindre lyckad egenskap hos Harding. Han hade svårt att säga nej till alla politiska krav och önskemål som en president överöses med, vilket skapade en hel del problem.
Efterträdaren Coolidges legendariska ordknapphet var uttryck för motsatsen. Det var ett medvetet sätt att stämma i bäcken och hålla kravställarna kort, i enlighet med hans filosofi om sparsamhet med de offentliga medlen och att minimera statens engagemang för att inte skada marknaden och civilsamhället.
Det hjälpte sällan hur oljigt behjärtansvärda önskemålen än framställdes, Coolidges tysta stenansikte rubbades inte. Det gick så långt att kongressledamöterna snart skydde presidentens regelbundna frukostmöten i Vita huset. I Amity Shlaes biografi Coolidge (2013) återges en smått obetalbar lista med återbud:
”Senator Heflin: beklagar, sjuk. Senator Norris: går inte att hitta. Senator Pittman: beklagar, sjuk. Senator Reed: beklagar, sjuk vän.”
Vid ett tillfälle avanmälde en viss senator Johnson sig med ursäkten att ladan på hans bondgård hade brunnit upp. Det lät så krystat att Vita huset inte förmådde avstå från att nyfiket kolla uppgiften. Som visade sig vara sann!
I vilket fall kunde 20-talets amerikanska skattebetalare vara nöjda. Taktiken från ”Silent Cal” att tiga ihjäl ”tax and spend”-gänget gick som smort. Men att inte prata vitt, brett och mycket hade för Coolidge även en annan betydelse. Nämligen respekt för ämbetens makt och värdighet. Som han själv förklarade: ”En presidents ord har en enorm vikt och bör inte användas urskillningslöst”.
Dock var Coolidge påfallande tillgänglig för massmedia. Under sin tid som president höll han över 500 presskonferenser. Fast å andra sidan kunde han vara ganska tillknäppt även då. När Coolidge 1927 beslöt att inte söka återval (delvis på grund av hälsoskäl) annonserade han detta genom att dela ut en handskriven lapp till den församlade presskåren. Budskapet var runstensmässigt korthugget: ”Jag kommer inte att kandidera som president 1928”.
Givetvis undrade de förbluffade journalisterna varför (Coolidge var mäkta populär, segern föreföll kassaskåpssäker). Presidenten replikerade stilenligt: ”Det är allt från detta kansli idag”.
För att kallas ”Silent Cal” kan det ändå tyckas paradoxalt att det inte funnits någon president före honom som så många amerikaner upplevt tala. Företrädarna tvingades kuska land och rike runt när de personligen ville påverka väljarna och göra sig hörda bland folket (något som exempelvis tragiskt knäckte Woodrow Wilson).
Detta slitsamma turnerande slapp Coolidge. Förklaringen var det nya genombrottet inom kommunikationstekniken. Presidentvalskampanjen 1924 – då Coolidge efter Hardings död året innan ställde upp i egen rätt – var den första som sändes i radio. ”Silent Cal”, som allmänt sett var förtjust i modern teknikutveckling, greppade villigt mikrofonen och höll flera kampanjtal.
Även presidentinstallationen 1925 blev historisk genom att premiärsändas till vardagsrummen hos miljoner radiolyssnare i USA. Och inte nog med det.
Den 11 augusti 1924 ägde en annan epokgörande händelse rum. ”Silent Cal” blev den första presidenten som fångades på ljudfilm. Klippet finns på Youtube, titta gärna. Direkt från Vita husets gräsmatta förkunnar han bland annat:
”Jag vill att det amerikanska folket ska arbeta mindre för staten och mer åt sig själva. Jag vill att de ska få skörda frukten av sina egna ansträngningar. Detta är frihetens främsta innebörd. Tills vi kan återetablera ett tillstånd där folket får behålla sina inkomster, är vi drabbade av en mycket allvarlig och tydlig inskränkning av vår frihet”.
När hörde vi någon, i övrigt pratglad, svensk politiker av format säga något liknande sist?
Small is beautiful! Stycket ovan är från Verdandiskriften Träldomen i Norden (andra upplagan 1917, första gången publicerad 1902). Tanken att återuppliva denna modell för Sverige som ett folkfrihetens land i motsats till centralmaktens kontrollbesatta och överbyråkratiserade nationsbygge låter inte så tokig, tycker jag.
Den libertarianske filosofen Hans-Hermann Hoppe argumenterar för en liknande småskalig samhällsorganisering, fast enligt schweiziskt mönster, i sin intressanta essäsamling Democracy – The God That Failed (2001).
Författaren till raderna på fotot är dock Emil Sommarin. Han var professor i nationalekonomi och finansrätt vid universitet i Lund, gav ut Adam Smith på svenska, var anhängare av den österrikiska ekonomiska skolan och organiserad socialdemokrat. Åren 1911-1914 satt Sommarin som S-ledamot av Malmöhus läns landsting.
Man kan ju fråga sig vart den frihetligt liberala grenen av arbetarrörelsen tog vägen. När den marxistiskt påverkade statssocialismen numera så uppenbart visat sig tillhöra historiens skräphög, vore det väl rimligt att möta framtiden genom att plocka fram Emil Sommarin ur det förflutnas skattkammare? Bara som litet ett anspråkslöst tips till det idéfattigdomens vilsna regeringsparti som Löfven försöker leda.
Emil Sommarin, 1874-1955.
Recenserat i Corren 16/3:
Bok: Clementine Churchill. En biografi
Författare: Sonia Purnell
Översättning: Claes Göran Green
Förlag: Historiska media
När Nancy Reagan, USA:s första dam 1981-89, nyligen avled var det många som lyfte fram hennes stora betydelse. Ronald Reagan hade inte blivit president utan stödet från sin briljanta hustru. Hon tjänstgjorde i det tysta som viktig rådgivare och var utåt en vinnande profil som bidrog till den optimistiska bilden av Reaganåren då det åter blev ”morgon i Amerika”.
Något liknande erkännande har kvinnan bakom en annan av 1900-talets främsta statsmän aldrig fått, trots att hennes roll snarare var av än större vikt i formandet av förra seklets öden. Ändå är hon knappt synlig i historieböckerna, pikant nog även i de prominenta verk om första och andra världskriget som skrevs av hennes man: Winston Churchill.
Detta vill den brittiska journalisten och författaren Sonia Purnell behjärtansvärt ändra på i sin färska biografi om Clementine Churchill (1885-1977).
Det har sagts att Winston var en hopplös loser innan Hitler gav honom en karriär som frihetens och civilisationens räddare. Frågan är om denne märkligt unika personlighet – av Labourledaren Clement Attlee karaktäriserad som ”femtio procents geni och femtio procents dåre” – haft chansen till någon karriär alls, om inte Clementine funnits vid hans sida.
Till mycket var ju den aristokratiske äventyraren Winston Churchill ett vuxet barn; egofixerad, impulsiv, manisk och inte sällan omdömeslös. Belysande är regeringsansvaret för det katastrofala fälttåget vid Dardanellerna 1916, som länge sänkte Winstons rykte och vidare ambitioner.
Lyckligtvis för både honom och oss fungerade Clementine som en balanserande kraft. Hon försökte hålla den turbulente Winston på rätt köl och gjorde ansenliga lobbyinsatser inom det politiska livet till hans förmån, senare även till Storbritanniens och Europas när det gällde att få med USA i kampen mot nazityranniet.
Hon var lika charmigt intagande som klarsynt, bestämd och bitsk. Utan tvekan fanns kapaciteten att nå höga positioner i egen rätt om inte epokens nedlåtande kvinnosyn varit.
Istället fick Winston bli hennes biljett till makt och inflytande. Kärleken dem emellan var äkta och tillgiven. Men det var också ett utpräglat politiskt partnerskap med ärelystet sikte på det gyllene målet: premiärministerposten.
Fast det privat mänskliga priset blev omfattande. Parets barn försummades tragiskt, själv led Clementine av återkommande djupa utmattningsdepressioner som inte tycks upphört förrän Winston gick ur tiden 1965.
Purnells bok är rappt och underhållande skriven. Tyvärr känns den ungefär som att äta en påse chips. För stunden smaklig, men som näringsrik kost finns åtskilligt övrigt att önska. Som läsare saknar man fördjupande analyser och perspektiv vilka kunnat ge skildringen mer märg och relief. Synd. Clementine Churchill hade förtjänat ett fullödigare porträtt.
Skrivit i Corren 11/3:
I ett torftigt rum på det schweiziska värdshuset Vita hästen dog han. Under närmare tre decennier hade den alltmer förtvivlade, ensamme mannen rastlöst irrat Europa runt.
”Jag har intet mål, ingen sysselsättning; mitt huvud förvirras stundom, mina tankar bliva oklara, då jag tänker på mig själv”, sa han som kallade sig överste Gustafsson. Men alla visste vem han var. Barn kastade snöboll på honom, hånfullt ropandes ”Schwedenkönig”.
Fram till avsättningen den 13 mars 1809 hade han varit Gustav IV Adolf, konung av Guds nåde. Efter detta datum blev han onämnbar i sitt forna rike. Namnchiffret utplånades systematiskt i offentligheten, dokument han undertecknat gömdes, inga tidningar tilläts rapportera om hans vidare öden.
Nationalistiska historieskrivare skulle villigt tjäna segrarnas intressen och utmåla honom som en galenpanna, ett sätt att rättfärdiga statskuppen och legitimera den nya kungaätten Bernadotte.
Gustav IV Adolf hade avskytt Stockholm. Ett förgiftat näste av politiskt besatta ränksmidare, makthungriga medelmåttor utan heder, svindlare med lömska avsikter. Kungens misstro var så stark att han inte ens lät kröna sig där. Den äran fick istället Norrköping, ceremonin skedde i St Olai kyrka. Under sin regenttid vistades han gärna och länge på behörigt avstånd från Stockholm i det mer idylliska Skåne.
Att Gustav IV Adolf arresterades av en upprorisk militärfalang just på Stockholms slott den där marsdagen, visade med svart ironi att hans mindre smickrande uppfattning om huvudstadens statstjänare inte var ogrundad.
Hans far, Gustav III, hade trots allt mördats på operan i Stockholm 1792, en livslång traumatisk händelse för den vid tillfället blott 13-årige kronprinsen. Mordet var resultatet av en konspiration inom dåtidens politiska klass, adeln.
De såg sin privilegierade ställning vid maktens köttgrytor som hotad av Gustav III, och det var samma sak med Gustav IV Adolf. Bland annat hade bägge monarker fått den kätterska idén att meriter före börd borde gälla inom aristokratins traditionellt skyddade karriärdomän: ämbetsmannakåren och militären.
Det institutionella motståndet briserade i samband med Rysslands erövring av Finland 1808-09. Kriget blev en katastrof, en tredjedel av svenskt territorium förlorades, Gustav IV Adolf kunde lastas som syndabock och skickas i exil.
Även om den politiska klassen önskat att denne kung skulle glömmas likt en tokig faster på vinden, har han ändå lämnat efter sig ett storslaget och fortfarande levande minnesmärke: Göta kanal.
Den monumentala infrastruktursatsningen var en slags Ostlänken innan järnvägarna, som djärvt tänkts ut av Baltzar von Platen. Men det var Gustav IV Adolf som visionärt beslöt att ”i hela dess vidd företaga och fullborda det riksgagneliga ärendet”.
Kanalen gav inte minst Östergötland en viktig ekonomisk injektion. Exempelvis betydde det starten för Motala verkstad, ursprungligen tillverkare av slussportarna vid bygget, senare var det lokomotiv som gällde, verksamheten fick en avläggare i Linköping som kompletterades med flygplan och blev dagens Saab.
På sätt och vis är det alltså Gustav IV Adolf vi kan tacka för denna industriella utveckling. Knappast fy skam, va?
Christian Dahlgrens Blogg 