Kategoriarkiv: Historia

Ska historien om historien upprepa sig?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/10:

Än har inte Sverige fallit hjälplöst ner i bildningsföraktets mörkaste avgrund. Skolverkets huvudlösa förslag att stryka antiken ur grundskolans historieundervisning mötte en sådan storm av indignation att myndigheten fann det bäst att slå till reträtt. Det var givetvis det enda rätta.

Hur kunde man ens komma på tanken att mönstra ut den västerländska civilisationens vagga ur undervisningen? Men det är inte första gången Skolverket försökt onödigförklara de gamla grekerna och romarna som lade fundamentet till vår kultursfär.

Redan 2010 ville skolbyråkraterna rationalisera bort antiken. Även medeltiden skulle försvinna från schemat och eleverna hålla till godo med en historia som, ironiskt nog i sammanhanget, började med upplysningsepokens 1700-tal.

Protesterna blev massiva precis som nu, den dåvarande Alliansregeringens utbildningsminister Jan Björklund (FP) rasade och Skolverket tvingades illa tilltygad av kritiken att backa.

Det kan vi tycka borde lärt myndigheten att akta sig för att köra samma stolleprov i repris ett knappt decennium senare. Fast det är kanske inte Skolverket som förtjänar den största skammen.

Det nygamla förslaget att spola antiken är självklart en dumhet, som dock kommer sig av att grundskolans undervisningstid i historia är på tok för snålt tilltagen. ”Stoffträngseln” – som Skolverket uttrycker det – blir för stor, därför måste det rensas. Och vems fel är det?

I den forna realskolan, som skrotades när det svenska utbildningsväsendet drabbades av alla dessa förment progressiva jämlikhetsreformer, vårdades ännu det klassiska bildningsidealet och historieämnet gavs generöst utrymme på över 200 timmar per läsår.

Med den grundskola som riksdagen olyckligtvis beslöt införa 1962 har lektionstiden successivt reducerats. Idag är eleverna endast garanterade 16 timmar historia per läsår.

I SvD den 29/9 sammanfattade Hans Albin Larsson, tidigare professor i historia och utbildningsvetenskap, konsekvensen: ”Historieämnet, och även geografi, har försvunnit som aktiv kunskap och det är helt förödande… Många elever är i praktiken lätta villebråd för den som vill ge dem färdiga slutsatser om varför nuet ser ut som det gör”.

Skolverkets kastade brandfackla 2010 om att radera antiken och medeltiden från läroplanen, fick politiker som Jan Björklund att tända på alla cylindrar och tala målande om vikten av att känna till det förflutna som format vårt samhälle. Vad var den retoriken värd?

Debatten blåste över, regeringen fann annat att intressera sig för, problemet med den i timantal svårt stympade historieundervisningen kvarstod. Frågan är om vi ska våga hoppas på en annan händelseutveckling denna gång.

Skolverket ger Frank Zappa rätt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/9:

Varför ska man studera det förflutna egentligen? På den korkade frågan har Wolfgang von Goethe gett ett utmärkt svar: ”Den som inte känner till de senaste 3000 årens historia vandrar i okunnighetens mörker, oförmögen att förstå verkligheten omkring honom”.

Men knarriga bildningsideal som en gång förfäktades av gamla tyska filosofer och diktare finner numera föga nåd hos det svenska Skolverket. Där är byråkraterna i färd med att rita om kursplanerna för grundskolan.

För att frigöra fler historietimmar åt efterkrigstiden lurar Skolverket på att offra rubbet av antiken. Tja, varför utsätta kidsen för sådant som Homeros, Aten, Sokrates, romarriket och annat hopplöst dammigt som startade upp hela den västerländska kultursfären?

Rötter, perspektiv och sammanhang trasslar bara till det i onödan. Vad är väl Platons idévärld och Caesars korsande av Rubikon mot det riktigt väsentliga som folkhemmet och FN!

Inför den hotande utsikten att kunskapsföraktets skymning ska lägra sig över klassrummen, får man väl konstatera att Skolverket gjort sitt bästa för att bekräfta Frank Zappas teori om att väte omöjligen kan vara det vanligaste grundämnet i universum. Det måste istället vara dumhet.

Skolverket tycks också ofrivilligt gett Zappa rätt när han en gång uppmanade ungarna till avhopp från skolan innan, som han kärnfullt uttryckte det, ”ditt medvetande ruttnar av exponeringen för vårt mediokra utbildningssystem – är det några ruter i dig, gå till biblioteket och utbilda dig själv!”.

Dock ett aber. Den excellente rockmusikern och renässansmannen Frank Zappa är själv historia, han avled 1993 och var dessutom amerikan. Han kan alltså inte veta hur hans råd om att eleverna bör fly skolan för egenhändigt pluggande på biblioteket ter sig i dagens Sverige.

Ty de senaste åren har det ju larmats om hur de offentliga biblioteken börjat förvandlats från kunskapens och bildningens bastion till något annat: en fritidsgård och värmestuga för bråkiga gäng, kriminella, drogmissbrukare, människor med psykiska och sociala problem.

I veckan släpptes en ny rapport från fackförbundet DIK som visade att stöket, våldet och trakasserierna på biblioteken fortsatt att öka. Knappast den bästa platsen för studier. För den hugade eleven som driven av lärdomstörst överger sin inte sällan stimmiga skola, ytterligare kvaddad av Skolverkets undermåliga kursplaner, måste det vara likt att komma ur asken i elden.

Ett samhälle som på detta sätt demolerar sin intellektuella infrastruktur är inte långt från Zappas dystopiska spådom att smarta människor snart är så sällsynta att vi borde inrätta ett zoo för dem.

En svensk vid kung Ludvigs hov

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/6:

Peter Adolf Hall hör man inte så mycket talas om numera. Det tycker jag vi borde försöka ändra på. Han är ändå en av Sveriges första kulturpersonligheter som verkligen slog igenom internationellt och under det fascinerande 1700-talet befann sig uppe i smöret där allt hände.

Innan franska revolutionen var Peter Adolf Hall en mycket eftersökt och beundrad konstnär i Paris – då Europas politiska, vetenskapliga och kulturella centrum. Hans särskilda gebit var miniatyrmåleri, en på den tiden populär konstform som Hall effektfullt förnyade med innovativ teknik och friska, klara färger som gav verken en unikt intagande lyster.

Miniatyrmåleriet växte fram ur den medeltida kyrkokonsten, men fick en profan inriktning under blomstringsperioden på 1600- och 1700-talen. I förnäma samhällsklasser cirkulerade miniatyrporträtt som ett slags motsvarighet till fotografier. Eftersom den franska aristokratin inte hade tillgång till våra dagars mobilkameror, fick de använda sig av andra alternativ och då dög naturligtvis inte vilken fingerfärdig målarkludd som helst.

Det skulle vara den bäste. Vad han hette visste alla i salongernas Paris: Peter Adolf Hall.

Hur lyckades någon från vår nordliga avkrok nå en sådan position? Tur, talang och kontakter bör man förstås ha. Särskilt om man som Hall råkar födas 1739 i Borås, sedermera ryktbar som Sveriges tråkigaste och regnigaste stad. Det finns dock pengar i familjen, fadern är en välbärgad affärsman, så sonen kan bryta sig loss och studera i Uppsala.

På universitetet pluggar han naturalhistoria och medicin med avsikt att bli läkare, undervisningen leds av ingen mindre än Carl von Linné. Han får även förmånen att åka på en bildningsresa till Tyskland. Och upptäcker konsten.

I Berlin och Hamburg fördjupar han sig i teckning och miniatyrmåleriets sällsamma uttryck. Istället för att återvända till Uppsala och naturvetenskapen, flyttar han till Stockholm med djärvare planer. Ibland är det lönt att våga språnget, ta risker och lita på sig själv. Utdelningen i Halls fall blir sannerligen inte dålig.

Carl Fredrik Adelcrantz råkar få ögonen på honom. Adelcrantz tillhör den gustavianska epokens stora män i Sverige, arkitekt bakom märkesbyggnader som Drottningholmsteatern och Kina lustslott, tillika grundare av Konstakademien (läs gärna den fina boken Adelcrantz och kärleken till konsterna av Fredric Bedoire som utkom förra året).

Adelcrantz är imponerad av Peter Adolf Halls begåvning och förmedlar ett karriäravgörande uppdrag åt honom: att måla pastellporträtt av bröderna till den blivande kung Gustaf III, hertigarna Karl och Fredrik Adolf. Det svenska hovet måste varit nöjt med resultatet, ty det är med ett kungligt stipendium i handen som den 27-årige Peter Adolf Hall får möjlighet att åka till Paris 1766. Och succén fortsätter…

1767 får han en beställning från Versailles. Det är den franske kungen Ludvig XV som vill att Hall ska måla miniatyrporträtt av kronprinsen och hans bägge yngre bröder. Dessa killar kommer genom ödets nyck senare att bli kungar i Frankrike allihop: Ludvig XVI – samt vid den bourbonska restaurationen som följde efter Napoleons abdikation – Ludvig XVIII och Karl X.

Även det franska hovet uppskattar resultatet. Faktiskt till den grad att vår svenske konstnär belönas med den officiella titeln ”Peintre du Roi et des Enfats de France” (den franske kungens och kungabarnens målare).

Vad gör att Hall kan marschera så raskt in i finrummet hos Europas mäktigaste kungafamilj? Yrkesskicklighet är knappast hela förklaringen.

Återigen har Hall knutit värdefulla kontakter som öppnar dörrarna åt honom. Den ena är Gustaf Philip Creutz, briljant poet med klassikern Atis och Camilla på sitt lyriska CV. Han är vid tidpunkten Sveriges Parisambassadör och överlägger varje vecka med högdjuren i Versailles.

Den andre är Alexander Roslin, känd svensk porträttmålare som även han bor i Paris. Sådan guldkantad vänskap är aldrig fel. Men Peter Adolf Halls bana får också en kraftig skjuts framåt genom utställningsdebuten i den franska konstakademins ”Salon du Louvre” 1769. Upplysningsfilosofen och encyklopedisten Denis Diderot ger Hall översvallande beröm.

I tidningen Mercure de France kallas han för ”miniatyrmåleriets van Dyck”. Diderots lovord är inte fy skam. Bland sina övriga bedrifter intar Diderot en viktig plats i estetikens historia som den första moderna konstkritiken. Han inte bara beskrev vad han såg. Diderot reflekterar över själva seendet.

För Peter Adolf Hall börjar livet leka med besked. Hans kunder är kungafamiljen, adeln och rika finansmän. Hall målar också påfallande många porträtt av idag anonyma unga damer, förmodligen älskarinnor åt förmögna herrar. Pengarna strömmar in. Hall gifter sig. Får flera barn. Bor i en luxuös våning i centrala Paris, där den konstnärliga parnassen ofta samlas.

Kontrasten till situationen för vanligt folk på gatan är minst sagt skarp. Särskilt bland borgerskapet kokar missnöjet med det kungliga enväldet. Inom den franska aristokratin råder överdåd, men de offentliga finanserna är usla. Landet hämmas sedan länge av ett ineffektivt och efterblivet styre.

Sommaren 1789 blåser plötsligt förändringens omvälvande vindar upp. Peter Adolf Hall är ingen politiskt omedveten människa. Han sympatiserar med liberala upplysningsidéer och välkomnar revolutionen. Han lär till och med ha deltagit i stormningen av Bastiljen den 14 juli.

Inledningsvis ses revolutionen med välvilja av den intellektuella europeiska samhällseliten. Tankar om en förnuftig ekonomisk, politisk och social reformism är utbredda. Nog vore det på tiden att Frankrike ömsar skinn, demokratiseras och blir en konstitutionell monarki. Men sedan kommer chocken när revolutionen tar en radikalare vändning, republik utropas och Robespierre gör entré med sitt skräckvälde.

Det blodiga franska dramat tvingar Europas reformvänner på defensiven och liberalismens genombrott fördröjs med flera decennier.

Även för Peter Adolf Hall får revolutionen fatala konsekvenser. Hans kundkrets försvinner, antingen i giljotinen eller som flyktingar utomlands. Åtskilliga bosätter sig i Belgien. 1791 flyttar Hall själv dit från Paris, men det är inte lättare att få jobb. Inkomsterna sinar, hälsan vacklar.

1793 drabbas han av en stroke och avlider i staden Liège. Precis som en annan stor konstnär – Mozart – hamnar han i en okänd grav. Ett tragiskt slut. Men Peter Adolf Halls målningar finns ju kvar att beskåda. Har ni vägarna förbi Louvren i Paris, Nationalmuseum i Stockholm eller Borås konstmuseum under sommarsemestern bör ni absolut kika in. Där lever han än i högönsklig välmåga genom sina utställda verk, lika tjuskraftiga nu som då.

Peter Adolf Hall, självporträtt.

Den osänkbara miss Jessop

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/6:

Historien om Violet Jessop är så osannolik att den faktiskt är helt sann. Hon föddes 1887, samma år som det brittiska imperiet firade att drottning Victoria suttit ett halvt sekel jämt på tronen med ett grandiost guldjubileum.

Föga anade någon naturligtvis då att Violet Jessops öde heller inte skulle gå av för hackor, men så blev det. 1911 fick hon arbete som stewardess på rederiet White Star Lines nybyggda trumfkort i kampen om passagerartrafiken över Atlanten; den majestätiska oceanångaren Olympic – det väldigaste, lyxigaste fartyg som skådats.

Skeppets längd av 270 meter och bruttovikt på 46 000 ton gav en känsla av förment trygghet mot naturens rasande element. Dessutom hade Olympic en konstruktion av pumpanordningar och vattentäta skott, som ingenjörerna påstod gjorde skeppet praktiskt taget osänkbart.

Redan hösten 1911 blev det upp till bevis. Utanför Isle of Wight råkade Olympic rammas av den engelska örlogskryssaren HMS Hawke. Det var en allvarlig olycka, två stora hål slogs upp i Olympics skrov.

Som genom ett under dödades ingen eller skadades kritiskt. Samtliga ombord, inklusive Violet Jessop, klarade sig med blotta förskräckelsen. Olympic höll sig flytande och kunde repareras.

I april 1912 var det dags för Olympics systerfartyg, den ännu mer imponerande Titanic, att göra sin jungfrutur från Southampton till New York. Vi vet ju alla hur det gick, men det visste förstås inte Violet Jessop som lockats till att börja jobba på White Star Lines senaste skrytprojekt.

Titanic hade drygt 2 200 människor ombord. Efter kollisionen med isberget den där stjärnklara aprilnatten i Nordatlanten överlevde bara 712 personer, delvis på grund av att det inte fanns tillräckligt med livbåtar. Men Violet Jessop hade den sagolika turen att få plats i en av dem och kom mirakulöst hem igen från den svåraste fartygskatastrofen som dittills drabbat världen.

Med både Titanics undergång och olyckan med Olympic i bagaget, skulle man knappast klandrat Violet Jessop om hon hälsade såväl White Star Lines båtar som arbetet till sjöss högaktningsfullt adjö i fortsättningen. Glöm det. Den här damen var av annat virke.

Några år därefter mönstrade hon på det som var menat att bli rederiets värsting i Olympic-klassen: Britannic. Den oceanångaren hann emellertid aldrig sättas i trafik eftersom första världskriget bröt ut.

Istället rekvirerades Britannic som lasarettfartyg åt den brittiska militären. Violet Jessop var sjuksköterska ombord när Olympics och Titanics systerskepp träffades av en tysk mina i Medelhavet 1916. Britannic sjönk, 30 människor dog – men inte Violet Jessop, som ånyo klarade livhanken i vad som måste betecknas som århundradets hat-trick.

Var det någon som var praktiskt taget osänkbar, var det hon. I pressen gavs Violet Jessop också det passande smeknamnet ”Miss Unsinkable”.

Många förefaller hybrisartat tro att de har samma egenskap som henne nu i dessa badsäsongstider, tyvärr. Det är under sommarmånaderna som de flesta drunkningsolyckorna sker. Enligt Svenska livräddningssällskapet är den främsta orsaken att personer, som en gång lärt sig simma, överskattar sin ork och förmåga i vattnet.

Själv var den osänkbara Violet Jessop inte ens simkunnig. Gudarna tycks vakat över henne. Det är ytterst få förunnat. Ett gott råd vid doppet är därför: håll dig hyfsat nära strandkanten, spola kröken och simma lugnt.

Violet Jessop, 1887-1971.

Att blunda för folkmord

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/4:

”Sjukhusets väggar var täckta av blod och döda kroppar låg vid sidan av vägen. Det var ingen som skrek längre. Det var bara tyst. Jag tror aldrig vi känt oss så chockade, aldrig känt oss så maktlösa, aldrig förlorat så många kollegor. Det satte djupa spår i oss som var där”.

Så berättar en medarbetare från Läkare utan gränser på organisationens hemsida med anledning av 25-årsminnet av folkmordet i Rwanda. ”Aldrig mer”, brukar det högtidligt lovas när offren för nazisternas dödsfabriker under andra världskriget hedras.

Vilken garanti är det löftet mot nya utbrott av barbariskt massmördande? Det visade sig i början av april 1994. Inte särskilt länge sedan.

Hittar ni Rwanda på kartan? Det är ett centralafrikanskt land, stort som Wales ungefär och tidigare en belgisk (ursprungligen tysk) koloni. Huvudsakligen bebos det av två folkgrupper, hutuer och tutsier. Bägge har samma språk, kultur och religion. Traditionellt har tutsierna varit den styrande klassen.

Efter självständigheten 1962 grep dock hutuerna makten och införde ett totalitärt apartheidsystem, där tutsierna systematiskt diskriminerades – precis som de svarta i boernationalisternas Sydafrika, men långt mindre uppmärksammat.

Under årens lopp flydde alltfler tutsier förtrycket. De bildade en motståndsrörelse i exil kallad Rwandiska patriotiska fronten (RPF), som 1990 invaderade landet i syfte att störta den sittande huturegimen.

Inbördeskriget var ett faktum, men parallellt med striderna organiserade hutuextremisterna ett fullskaligt blodbad på civila tutsier. Varningar och tydliga indikationer på att ett folkmord var nära förestående ignorerades av världssamfundet.

På kort tid blev lilla Rwanda Afrikas tredje största vapenimportör. Den statskontrollerade radion uppmuntrade helt öppet till utrotning av alla tutsier, som utmålades i termer av parasiter och kackerlackor.

Under tre månader våren 1994 hackades uppåt en miljon människor ihjäl under bestialiska former. Män, kvinnor, barn – ingen skonades. Mördandet leddes av regimens dödspatruller och några försök att dölja massakrerna skedde inte. Tvärtom. Hutubefolkningen gjordes delaktig i slakten i en utsträckning som förmodligen saknar historiskt motstycke.

Länderna i FN:s säkerhetsråd mottog utförliga rapporter och vittnesmål, men tvådde sina händer. Ingen ville använda termen ”folkmord”, eftersom man då enligt 1948 års FN-konvention blev tvungen att ingripa. Istället talades det beklagande om ”stamstrider”. USA hade bränt fingrarna i en misslyckad humanitär intervention i Somalia 1993.

President Clinton skydde ett nytt afrikanskt äventyr där inga ”amerikanska intressen” stod på spel. Frankrike vägrade också agera. Men av motsatt skäl. Rwanda tillhör den franska intressesfären i Afrika och för att motverka anglosaxiskt inflytande utifrån hade fransmännen sedan 70-talet backat upp hutudiktaturen militärt och ekonomiskt.

Resten av världen var lika passiv inför den pågående katastrofen. Blodbadet i Rwanda upphörde först när RPF i juli 1994 gick segrande ur inbördeskriget och hutuextremisterna drevs iväg från makten.

Informationen om massmördandet fanns hela tiden. Läkare utan gränser som var i händelsernas centrum vädjade desperat om militära insatser för att stoppa grymheterna. Omvärlden vände bort blicken.

Aldrig mer? Det är den gnagande frågan.

Vad en person kan göra

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/4:

Raoul Wallenberg är världen över aktad som en av 1900-talets främsta ljusgestalter. Han vägrade kapitulera för ondskan, rasismen, den synbarligen hopplösa övermakten. När han reste till Budapest 1944 var det till en stad helt i nazisternas våld.

Driven av beslutsamt mod och kompromisslös humanistisk medkänsla utmanade Wallenberg historiens värsta mordmaskineri och räddade tiotusentals judar undan gaskamrarna i Auschwitz. Därefter tillfångatogs han av sovjetiska trupper och försvann.

Men det officiella Sverige hade länge ingen större lust att bråka om saken. ”Jag är personligen övertygad att Wallenberg fallit offer för en olycka eller för rövare”, sa vår ambassadör i Moskva – Staffan Söderblom – tjänstvilligt till Josef Stalin 1946.

Utrikesminister Östen Undén (S), neutralitetspolitikens tongivande uttolkare under efterkrigstiden, prioriterade goda relationer med det kommunistiska Sovjetimperiet och avskydde att bli påmind om det irriterande ärendet.

”Tror ni att Vysjinskij ljuger?”, löd Undéns famösa utrop till Raoul Wallenbergs familj när den vice sovjetiske utrikesministern påstått att Wallenbergs öde var fullkomligt okänt för de ryska myndigheterna.

Andrej Vysjinskij var alltså den tidigare beryktade åklagaren som ledde Moskvarättegångarnas skenprocesser under 1930-talet. Naturligtvis trodde familjen att denne cyniske lögnare for med osanning, varvid Undén ilsket replikerade: ”Men det är ju oerhört!”.

Snart skulle ryssarna också ändra sitt standardsvar till att Raoul Wallenberg dött av en ”hjärtattack” i ett sovjetiskt fängelse 1947… Föräldrarna och syskonen upphörde dock aldrig att hoppas att han kunde vara vid liv och kämpade enträget i åratal för att klarhet skulle bringas i vad som faktiskt hänt (troligen bidrog S-regeringens kallsinnighet på 40-talet till att Stalin sannolikt lät avrätta Wallenberg).

”Min stora önskan är att Raouls och familjens kamp inte ska ha varit förgäves, utan han ska leva vidare som en förebild för människor”, sa halvsystern Nina Lagergren 2014. Hon har nu själv gått ur tiden, 98 år gammal.

Det är mycket tack vare hennes outtröttliga insatser som det officiella Sverige, sent om sider, kom att börja vårda minnet av Raoul Wallenbergs gärning med samma uppskattning som redan var fallet internationellt.

En person kan göra skillnad. Det visade Raoul Wallenberg. Det visade Nina Lagergren. Bättre förebilder för oss alla är svåra att finna.

Nina Lagergren (1921-2019) demonstrerar utanför sovjetiska ambassaden i Stockholm 1981.

Det blåögda Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/3:

Omkring 200 svenskar gick i frivillig bödelstjänst åt nazityska SS under andra världskriget. En del stupade, en del stannade utomlands efter Hitlerväldets fall.

Men för alla SS-svenskar som ville komma hem igen var det inga problem. UD räckte ut en hjälpande hand. Bara några enstaka ställdes inför rätta (och då gällde det främst personer som smitit från den svenska värnplikten).

Trots SS-krigarnas delaktighet i nazisternas barbariska Förintelsekorståg i Europa var det svårt att bevisa individuellt begångna brott. I princip kunde därför samtliga gå fria.

Här finns en klar parallell till dagens återvändande IS-terrorister, menar forskaren Tobias Hübinette (SvD 27/2). Han beklagar att Sverige inte tagit lärdom av historien. Annars hade politiker och myndigheter knappast behövt vara så yrvaket valhänta inför den nuvarande situationen.

De svenska SS-soldaterna betraktades aldrig ens som någon säkerhetsrisk. Tyskland hade ju förlorat och därmed ansågs saken utagerad.

I sammanhanget bör påminnas om historikern Johan Östlings avhandling Nazismens sensmoral. Sveriges erfarenheter i andra världskrigets efterdyning (2008). Han ställer där frågan hur vårt land hanterade läxan av Tredje rikets härjningar och svaret är förbluffande.

Få brydde sig om att dra några slutsatser alls av nazismens idégods och dess verkningar i Sverige. Förståelsen för judehatet som bärande bjälke i nazismens världsbild förblev häpnadsväckande ringa. När det gällde antisemitism kom den svenska efterkrigstiden att präglas av naivitet, okunskap och blindhet.

En allvarlig konsekvens av detta var, som historikern Heléne Lööw understrukit, att Sverige blev en tacksam fristad att etablera sig i för inbitna antisemitiska högerextremister. I övriga Europa hade nazisternas strukturer rasat samman, men här kunde de bygga upp en bas igen och fortsätta sprida sin hatpropaganda över världen.

Runt 300 personer har valt att lämna Sverige för att ansluta sig till IS, vars självutnämnda kalifat i Irak och Syrien nu är i stort sett utraderat. Men ideologin, en slags nazivariant av islam, lever kvar som drivit denna bestialiska mördarsekt till att begå de mest monströsa grymheter.

Vad gör vi med de hundratal IS-medlemmar som återvänt?

Precis som med SS-svenskarna som aktivt slöt upp bakom Hitler lär det bli svårt att bevisa brott och fälla någon enskild person. Regeringen aviserar sent om sider en skärpt och utvidgad terrorlagstiftning, den omfattar dock inte hemkomna IS-krigare eftersom ingen får straffas retroaktivt.

Men att dessa människor utgör vandrande, reella säkerhetsrisker i vårt demokratiska samhälle kan det inte råda någon som helst tvekan om.

Det måste vara fullständigt uteslutet att hantera dem med samma blåögda likgiltighet – för att inte säga enfald – som uppvisades efter 1945 gällande SS-gänget, nazismen och judehatet.

Annars är hot om nya terrordåd på svensk mark överhängande, liksom rekrytering av fler fundamentalistiska islamister och att vårt land blir ett europeiskt centrum för spridande av extremistisk IS-propaganda.

Har vi inte lärt historiens dyrköpta läxa hittills, är det sannerligen hög tid.

Fredspriset till Trump?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/2:

I början av det olycksaliga året 1939 mottog den norska Nobelkommittén en häpnadsväckande nominering. ”Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå, att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler, vilken enligt miljoner människors uppfattning framför varje annan man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse”.

Vem var dårfinken som kunde föreslå en sådan vansinnig kandidat? Det var Erik Brandt, socialdemokratisk ledamot av Sveriges riksdag.

Hans motivering var Hitlers accepterande av Münchenöverenskommelsen i september 1938, då Storbritannien och Frankrike offrade Tjeckoslovakien åt Nazityskland.

”Av sin glödande fredskärlek, tidigare bäst dokumenterad i hans berömda bok Mein Kampf – näst Bibeln världslitteraturens kanske yppersta och mest spridda verk – och hans utomordentliga gärning att med enbart fredliga medel, utan blodsutgjutelse, med Tyskland införliva Österrike, förmåddes Adolf Hitler vid ovannämnda kritiska tillfälle att avstå från våld vid befrielsen av sina hemlängtande landsmän i Sudeterna och i sin legitima strävan att göra sitt fädernesland stort och mäktigt”.

I vår egen tid har det ofta förekommit att SD-anhängare hängt ut Brandt som bevis på att även Socialdemokraterna har ett mörkt och nazianstruket förflutet att göra upp med.

Men Erik Brandt var ingen nazisympatisör, utan raka motsatsen. Hans nominering av Hitler dryper av frätande ironi och återhållen vrede, och är – vilket uttryckligen framgår om man läser hela texten – riktad mot ett antal av Brandts riksdagskollegor som komplett omdömeslöst föreslagit Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain till fredspriset.

Det var Chamberlain som stod arkitekt till det skändliga avtalet i München som han naivt trodde skulle rädda freden i Europa, bara Hitler fick glufsa i sig territorium tillhörande den demokratiska tjeckoslovakiska nationen.

Nu, 80 år senare, når mig beskedet att USA:s president Donald Trump på fullt allvar har föreslagits till Nobels fredspris. Bakom nomineringen står Japans premiärminister Shinzo Abe, enligt vad Trump själv nyligen skröt om vid en pressträff i Vita huset. Även två ledamöter av den norska riksdagen, bägge från det högernationalistiska Fremskrittspartiet, har förordat Trump som värdig mottagare av utmärkelsen.

Anledningen? Toppmötet i Singapore förra året, då Trump förmådde kommunisttyranniet Nordkorea att förvandla sitt militaristiska skräckvälde till ”en fredens vagga utan kärnvapen”.

Om den klarsynte ironikern Erik Brandt fortfarande vore bland oss antar jag att han skulle svara med att rekommendera Nobelkommittén att belöna Kim Jong-Un, den nordkoreanske diktatorn. Det hade suttit fint som en sarkastisk markering inför det nya toppmöte som ska hållas mellan Trump och Kim i Vietnam nästa vecka.

Av en färsk FN-rapport kan nämligen konstateras att den narcissistiske mästerförhandlaren Donald Trump är lika grundlurad som den blåögde Chamberlain blev i München. Vad är resultatet av Trumps försäkran att Nordkorea inte längre är ett säkerhetshot?

Denna skurkstats kärnvapenprogram är inte bara intakt, det skyddas också mycket bättre. FN:s utredare har ”funnit bevis för en bestående trend att skingra och sprida platser för montering, lagring och testanläggningar”.

Samtidigt fortsätter Nordkorea att i maskopi med Kina och Ryssland bryta mot säkerhetsrådets sanktioner genom massiv insmuggling av olja, bensin och kol. Situationen har knappast blivit mindre oroande av att USA:s president spelar rollen som Kim Jong-Uns nyttiga idiot.

Hundra år av partidemokrati

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/12:

Denna måndag vajar de blågula fanorna över hela Sverige. En tillfällig allmän flaggdag är utlyst – i sig unikt – för att fira hundraårsminnet av den allmänna och lika rösträttens införande.

Det historiska principbeslutet fattades av riksdagen den 17 december 1918. Kejsardömet Tyskland hade precis fallit och tvingats kapitulera i första världskriget. I Ryssland var redan tsaren borta och Lenins radikala bolsjeviker hotade att inspirera till revolution även i livsmedelsbristens och den politiska orons Sverige.

Då gick luften äntligen ur den svenska högerns rösträttsmotstånd.

Kung Gustaf V och inflytelserika storföretagare manade till en uppgörelse med liberaler och socialdemokrater i syfte att rädda samhällsfreden. Så skedde, ett avgörande formativt ögonblick när alla insåg vikten av att lugna ner sig och göra vad utvecklingen krävde. Det var ingen liten sak.

Vägen till fullvärdig demokratisk parlamentarism hade varit lång och svår. Genombrottet kom senare än i våra nordiska grannländer. Den konservativa högerns ovilja att släppa på sina privilegier var stark.

Så sent som i februari 1914 svarade Gustaf V för vad man kan kalla Sveriges sista statskupp, när han i sitt famösa borggårdstal om den infekterade försvarsfrågan tvingade liberalen Karl Staaff – hatad i högerkretsar som nära nog fosterlandsförrädare – att avgå som statsminister.

Om inte världskriget brutit ut kort därpå, vilket tillfälligt bilade den inhemska konstitutionella krisen, kunde vänsterns upprörda känslor över kungamaktens förnedring av Staaff resulterat i republik (”Ers Majestät hade en sabla tur”, påpekade högerledaren Arvid Lindman syrligt till Gustaf V när kanonerna börjat dundra i Europa).

Samtidigt bör minnas att Sveriges tidigare erfarenheter av parlamentariskt partistyre var allt annat än upplyftande. Under 1700-talets frihetstid hade hattarnas och mössornas maktkamp gjort Stockholm till en korrupt spelhåla, intriger och splittring paralyserade landet. Högerns misstro mot nya experiment var alltså inte helt ogrundad.

Även bland progressiva 1800-talsliberaler som Louis de Geer, den förste innehavaren av statsministerämbetet och en lysande reformpolitiker, fanns en djup skepsis mot ett återupprepat partivälde.

Själv vägrade de Geer, trots påstötningar, att bilda något eget regeringsparti av rädsla för att det skulle försvåra hans möjligheter att tjäna det allmänna bästa. ”I den ringa beröring jag haft med partier, har jag ständigt studsat tillbaka från den därmed förbundna nödvändigheten att i mer eller mindre mån uppgifva min egen öfvertygelse”, skrev han i sina memoarer ”Minnen” (1892).

Liberalen Torgny Segerstedt, legendarisk chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, bekämpade lidelsefullt nazismen i sina spalter under de fasansfulla åren 1933-45. Men denne demokratiske ljusgestalt var inte heller övertygad om partiväsendets lyckobringande roll.

Den vardagliga debatten fann han närmast outhärdlig. Partipolitikernas ledsamma argumentationsteknik, deras hemfallenhet åt billiga poänger och medvetna missförstånd, tycktes honom som ett ovärdigt taskspeleri om makt och positioner.

Vilken bitter ironi att riksdagspartierna firar denna flaggdag för demokratin med ett oansvarigt, segdraget parlamentariskt haveri som ser ut att ge Segerstedt & Co rätt.