Kategoriarkiv: Historia

Skäggen som skakade Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/6:

”Titta på fan! Dra åt helvete! Jävla skägg, jävla skägg! Skitjävel!”

Stadsbudet på Stockholms Central hade precis upptäckt SVT:s underhållningschef Åke Söderqvist på perrongen och skrek vredgat åt honom med händerna viftande i luften.

Det var en novembermåndag 1963. Föregående kväll hade Åke Söderqvist medverkat i det första av fem TV-program som kommer att skaka nationen: Fasad, Segment, Modul, Relief och Fundament.

Avsnittens titlar var en parodiskt gliring åt namnen på SVT:s pretentiösa kulturproduktioner, men serien gick omedelbart i folkmun till historien som ”Skäggen”. De sex herrarna som figurerade i programmen hade nämligen samtliga profilerad ansiktsbehåring. Förutom Åke Söderqvist bestod skäggetgänget av Edvard Matz, Jan-Öjvind Swahn, Beppe Wolgers, Yngve Gamlin och Lasse O´Månsson.

Upplägget i serien var att de satt vällustigt rökandes, drickandes och ätandes kring ett sammanträdesbord och dryftade varandras idéer till kommande TV-inslag (som gärna spolades). Det drevs friskt, satiriskt och respektlöst med det mesta i vårt knarrigt lutherska fosterland.

Sånt hade aldrig setts i statstelevisionens städade och myndigt folkuppfostrande monopolkanal tidigare. Humorn påminde starkt om vad brittiska Monty Python några år senare i BBC skulle revolutionera TV-underhållningen med. Men här i det tidiga 60-talets Sverige fanns ingen beredskap.

Det blev moralpanik och tittarstorm av orkanstyrka. TV-växeln ringades ner av förgrymmade licensbetalare. Det skrevs såväl insändare som ledarartiklar i tidningarna. Aftonbladet hade en löpsedel som krävde: ”Stoppa skäggens diktatur”.

Bland annat upprördes många över att hjältekungen Gustav II Adolf framställdes som en livrädd fegis, vilken under slaget vid Lützen gick vilse i dimman och drunknade i en kokvagn. Kolla själva den förgripliga sketchen på sajten SVT Arkiv, där man kan fly samtidens deprimerande kriselände för ett slag och njuta av alla Skäggenprogrammen i sin helhet.

En personlig favorit är inslaget med Yngve Gamlins falska dokumentärfilm om att det ska dras en motorväg genom idylliska Trosa. Påstådda projekterare dyker upp i staden, pekar på ena efter det andra som måste bort för asfalten. Givetvis till invånarnas bestörtning.

”Folk blev som galna. Senare redigerade vi om filmen och visade filmer, där alla intervjuade svarade: ’Det är bra. Ta bort skiten!’ Och det blev folk kanske inte gladare av”, skrockade Gamlin långt efteråt i en minnestext.

Numera är det svårt att fatta hur människor kunde bli så kollektivt indignerade över dessa godmodiga herrars egentligen ganska harmlösa spexande. Men tydligen var Sverige då ett land där det inte behövdes särskilt mycket för att provocera. Så lättkränkta som 1963 skulle vi aldrig vara idag. Eller hur…?

Än har 1900-talet inte gjort sorti

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/5:

Nej, VE-dagen den 8 maj blev inte riktigt som tänkt. Coronapandemin lade sordin på förra veckans 75-årsjubileum av Victory in Europe, märkesdagen av Nazitysklands villkorslösa kapitulation och andra världskrigets slut på vår kontinent.

Å andra sidan hade många européer svårt att fira segern med ogrumlad glädje redan när det begav sig 1945. Låt oss aldrig glömma att krossandet av det barbariska Hitlerväldet, med dess historiskt exempellösa förintelseapparat, skedde till priset av fortsatt slaveri under flera decennier för miljontals människor.

För Östeuropas invånare betydde VE-dagen att befrielsen från det nazistiska tyranniet byttes mot ett kommunistiskt. Hitler startade andra världskriget i en djävulspakt med Stalin. De bägge styckade Polen och övriga Europa mellan sig, innan Hitler svek sin trogne partner i Moskva och vände vapnen även mot Sovjetunionen.

Utgången av denna titaniska kamp beseglade Nazitysklands öde. Den innebar också att Stalin kunde behålla sitt byte han tagit i maskopi med Hitler – och utvidga det. Ur det perspektivet kan man säga att det inte blev någon riktig, fullständig VE-dag förrän Östeuropa fick sin frihet 1989 med Berlinmurens fall och Sovjetunionens sammanbrott.

Två östblocksländer spelade viktiga roller som bidrog till det sovjetryska kommunistimperiets kollaps. Solidaritetsrörelsens uppror i Polen 1980/81 undergrävde på ett förödande sätt diktaturens anspråk på makt och legitimitet.

Muren började ohjälpligt spricka sönder. Och det var Ungern som först gav vika för det folkliga trycket och monterade ner järnridån, sommaren 1989. Några månader senare tvingades den överrumplade DDR-regimen att följa exemplet i Berlin.

Mot den bakgrunden är det en svart ironi att Polen och Ungern numera utmärker sig med allt annat än frihetliga förtecken. Dessa länder har blivit EU:s värstingar i förtrampandet av de grundläggande värden som unionen ska garantera: demokratiskt styre, oberoende domstolsväsende, fri press, medborgerliga rättigheter, et cetera.

Med coronapandemin som ursäkt har tendenserna snarast förstärkts, mest notabelt genom de undantagslagar i Ungern som på obestämd tid satt parlamentet ur spel. Det verkar som historiens långa linjer ånyo gör sig påminda.

Starkare än EU-medlemskapet är uppenbarligen det politiska arvet från Polens och Ungerns mellankrigstid, innan de föll offer för Hitler och Stalin. Då styrde auktoritära nationalistregimer, antisemitism och främlingsfientlighet florerade. Nu är Polen och Ungern där igen. 1900-talet är inte över. Hur det hårt prövade EU ska lyckas hantera det är en besvärande öppen fråga.

Hög tid att gräva upp geddesyxan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/4:

När hörde ni ”geddesyxan” svingas senast i debatten? Nej, precis. Konfrontera dagens generation av partiaktivister och byråkrater med ordet. De lär stå som levande frågetecken inför dess innebörd, liksom de flesta moderna svenskar.

Ingen använder uttrycket numera, det har helt försvunnit ur den allmänna vokabulären. Möjligen ett symptomatiskt tecken på hur de politiska värdeskalorna förskjutits sedan sir Eric Campbell Geddes var i farten.

Han hörde hemma i det brittiska konservativa partiet och ledde i början av 1920-talet en kommission som utan hänsyn till ovidkommande särintressen raskt skar ner på Storbritanniens svällande statsutgifter, vilka blåsts upp enormt av landets deltagande i första världskriget och hållits kvar på omotiverat höga nivåer även efter att kanonerna tystnat.

I samma veva hade Sverige en socialdemokratisk regering under Hjalmar Branting. Finansministern hette Fredrik Thorsson som blev mäkta folkligt populär genom att följa exemplet från Geddes. I en osentimental översyn av statens vildvuxna budgetkostnader lät Thorsson 1922 avskaffa 132 byråkratiska kommittéer och utredningar på ett bräde.

”Geddesyxan” blev ett begrepp för arbetarrörelsens sparsamhet och strävan efter en effektivare skött förvaltning än som tidigare varit fallet i den gamla överklassdominerade ämbetsmannastaten.

Men det var då det. När socialdemokratin etablerade sig som det stora maktägande partiet i spetsen för det ambitiösa folkhemsprojektet var det inte så noga längre. Fredrik Thorsson skulle blivit slagen med stum häpnad om han från sin 1920-talshorisont kunnat bevittna vår tids gränslösa statsapparat med ett veritabelt myller av myndigheter och ett löpande utgiftstryck till varjehanda ändamål som kräver astronomiska belopp i skatter.

Dock borde coronapandemin göra det aktuellt att gräva upp geddesyxan igen. Ekonomin och näringslivet vacklar vid stupet, det pumpas ut pengar som aldrig förr i kolossala räddningspaket. Skuldsättningen skenar. Vi torde ha en lång kärv period framför oss innan krisen och dess konsekvenser kan läggas till handlingarna.

Det betyder rimligen återhållsamhet, helst upphörande, med det hittills vidlyftiga spenderandet på sådant som ligger bortom kärnuppgifterna hos stat, kommun och regioner. Myndigheter och andra offentliga verksamheter som tickar pengar utan att ha något verkligt samhällsnödvändigt att tillföra bör i Geddes och Thorssons anda läggas ner.

Resurserna ska fokuseras på områden där det offentliga maskineriet måste vara starkare, bättre och effektivare än idag (som försvar, civil beredskap, sjukvård, polis, et cetera). Fram med yxan, prioritera!

Fredrik Thorsson (1865-1925), byst i hans hemstad Ystad av konstnären Sven Anderson. 

Sverige behöver ingen romersk diktator

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/4:

Begreppet ”diktator” låter i våra dagars öron inget vidare. Vi tänker på envåldshärskare, tyranni, förtryck, övergrepp, totalitär likriktning av samhället, Hitler, Stalin och andra tungt belastade kriminalfall.

Ursprungligen var ordet inte förknippat med sådana ruskiga associationer. Diktator var den gamla romerska republikens högst legitima titel på en ämbetsmän som utsågs vid extraordinära situationer – vanligen krig – då det var av tvunget med snabba ryck, raka rör och inget sinkande käbbel i senaten.

Diktatorns uppdrag var temporärt; att leda Rom med fullt laglig, oinskränkt makt så länge den farliga krissituationen varade, dock gällde befogenheterna i maximalt sex månader. Med tiden föll ämbetet ur bruk, sista gången det aktiverades lär enligt Nordisk Familjebok (denna folkbildningens forna klippa i svenska hem) varit år 202 före Kristus.

Men nu tänker sig tydligen Stefan Löfven att Sverige ska ta en variant till heders igen. Anledningen är förstås coronapandemin. Regeringen vill i ett hastigt framkastat lagförslag tillskansa sig vad som faktiskt påminner om antik romersk diktatorsmyndighet.

Löfven & Co ska utan vidare kunna drämma till med mycket långtgående frihetsinskränkande kommandobeslut. Som att hindra människors möjligheter att samlas, stänga näringsverksamheter, spärra flygplatser och hamnar. Förvisso kan sådana åtgärder bli nödvändiga för att bromsa smittspridningen, om den nuvarande liberala folkvettsstrategin går åt pipan.

I utomordentligt allvarliga lägen måste staten ha förmågan att spänna musklerna rejält och mobilisera vad som krävs för att skydda sina medborgare.

Men det uppseendeväckande med ”coronalagen” är att regeringen avser att tillfälligt kortsluta demokratin från 18 april till sista juni och ställa riksdagen åt sidan. Någon förankring hos folkets valda representanter för att driva igenom beslut behövs inte, bara i efterhand kan riksdagsledamöterna lägga in ett eventuellt veto och försöka backa bandet.

Det är en suspekt och rättsvidrig ordning som svär mot fundamentala demokratiska principer. Det vore mycket illa om denna undantagslag godkänns och riskerar att bli prejudicerande för framtiden. Att hämta inspiration från den ärevördiga romerska republiken är vanligen berömvärt, men detta är att dra helt fel lärdomar av våra västerländska civilisationsgrundare.

Det svenska folkstyret ska kunna fungera korrekt även i stunder av svåra samhällsprövningar, ja det är extra viktigt just då. Och hittills under coronapandemin har partierna agerat imponerande smidigt, samförstånd råder och väldiga krispaket klubbas igenom i flygande fläng. Vilka trängande motiv har regeringen egentligen för att kastrera riksdagen? ”Coronalagen” är orimlig.

När faktor X förändrar allting

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/3:

Den 3 september 1939 bröt andra världskriget ut. Två dagar tidigare hade Hitlers trupper anfallit Polen, nu svarade Storbritannien och Frankrike med att förklara Nazityskland krig. Katastrofen var ett faktum, konsekvenserna oöverskådliga, hela tillvaron ställdes på ända.

Någon vecka senare sa Sveriges statsminister, folkhemsvisionären Per Albin Hansson, bedrövat till diplomaten Gunnar Hägglöf: ”Det är ju fan att allt vad jag och mina kamrater velat åstadkomma nu skall gå till spillo. Vi ha velat social utjämning, säkerhet för sjuka och gamla och så mycket annat. Nu kommer vi att få satsa allt på militära företag, artilleri, kryssare och flygplan. Är inte det fan?”

Kriget blev den dramatiska ”faktor X” som abrupt förändrade politikens villkor. Den 30 november svedde världsbranden våra egna gränser. Hitlers allianspartner Stalin skickade Röda armén mot Finland. Skulle vi själva överleva som nation?

Den akut förvärrade situationen resulterade i att Per Albin Hansson den 13 december 1939 bildade en samlingsregering, där alla demokratiska riksdagspartier ingick: Socialdemokraterna, Bondeförbundet, Högern och Folkpartiet.

Regeringen hade ett överordnat mål: att Sverige, kringränt och dödligt hotat av de totalitära monstren Tyskland och Sovjet, skulle slippa dras ner i krigets avgrund. Samlingsministärens politik har på flera punkter kritiserats hårt i efterhand. Och det med rätta. Sådant som att yttrandefriheten beskars av statlig censur och att tysk militär tilläts järnvägstransport genom landet var redan i samtiden starkt kontroversiellt och moraliskt upprörande.

Men regeringen, som navigerade under väldig press på stormiga vatten, lyckades med det väsentliga att klara Sverige från att slukas av den förödande malströmmen.

Glömt idag är att Per Albin Hansson tidigare i karriären varit en mycket omstridd politiker, även inom sitt eget parti. Det var statsmannaskapet han visade under krigsåren som gjorde honom till trygghetsikon och landsfader.

Inte sedan andra världskriget har Sverige ställts inför sådana prövningar och påfrestningar som nu med coronapandemin. Åter har ”faktor X” lika överrumplande som grundligt rubbat politikens, ekonomins och samhällslivets villkor, troligen för lång tid framöver. Åter är vi tvingade till vanskliga avvägningar, hårdkokta beslut, radikalt omkastade prioriteringar, borgfred mellan partierna.

Stefan Löfven är kanske ingen Per Albin. Men han är den statsminister vi har och i sitt tal till nationen häromkvällen gav han ett värdigt, kontrollerat och stabilt intryck. Om den fortsätta krisen så kräver, skulle det inte förvåna om Löfven snart står i spetsen för en ny samlingsregering. Ingen dålig vändning för en man som nyss varit i det närmaste politiskt uträknad.

Samhällsutopisten vid Vätterns strand

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/3:

Under en vandring på Omberg gör jag en avstickare förbi Ellen Keys Strand. Hennes vackra hus är alltid värd ett besök. Men stående utanför det fina huset på sluttningen intill Vättern, kan jag inte låta bli att undra hur många som idag egentligen vet vem som en gång bodde här.

I det allmänna medvetandet har nog Ellen Keys namn bleknat, tyvärr. Ändå tillhör hon våra stora samhällsreformister, en av de inflytelserika vägröjarna för det moderna Sverige som växte fram under den spännande epoken kring förra sekelskiftet.

Ellen Key, själv sprungen ur burgen miljö, brann högt, rent och intensivt för en rättvisare och mildare värld. Hon kämpade för liberalisering, jämställdhet, rösträtt, progressiv barnuppfostran, funktionell och vacker heminredning. Hon skrev rader av böcker, uppmärksammade även utanför Sveriges gränser.

Hon var ivrig fredsvän, vilket fick konservativa nationalister att stämpla henne som ”antipatriotisk”. Det stämde knappast. Ellen Key närde snarare en överdådig vision om det nya Sverige som, modellerad efter hennes kulturradikala ideal, skulle bli internationell ledare i ”samhällsförnuft, samhällsrättfärdighet och samhällsskönhet”.

Låter idén bekant? På höjden av sin makt kom senare socialdemokratin att utveckla en syn på Sverige inte helt främmande Ellen Keys: en slags världsfrälsande moralisk stormakt med ett ytterligt ambitiöst välfärdssystem, byggt enligt den sociala ingenjörskonstens vetenskapliga rön, som övriga länder borde beundra och kopiera.

Ellen Key hade också under några år en febrig förälskelse i den tidiga arbetarrörelsens socialistiskt engagerade ungdom. Hos dem tyckte hon sig finna det knådbara materialet till den upplysta intelligensaristokrati som krävdes för att förverkliga hennes drömmar. Ellen Keys förhoppningar grusades dock när hon upptäckte att socialistungdomen inte kunde fylla rollen som övermänniskor, utan var precis som vanligt folk är mest med krasst materialistiska intressen och dragning åt simpla nöjen.

Djupt besviken skrev hon 1924, två år före sin död: ”Allra mest tanklöst vore att tro socialistledarnas stora löften om världens nydaning. En 88-årig dam i Amerika skildrade nyligen de dvärglika måtten hos nutidens politici och tillade: ’Nutidens män leva icke i höjd med sina möjligheter. De vilja endast göra lycka. Framgången är deras gud men icke det verkliga framsteget.’ Och denna sorgsna dom gäller alla partier.”

Det ekar evigt av samma klagan. Som utopister brukar, tvingades hon bittert erfara att politiken aldrig kan trolla fram något himmelrike på jorden. Vi får hantera tillvaron som de ofullkomliga varelser vi är. Men tack vare inspirerande själar som Ellen Key i debatten kan resultatet trots allt bli ganska hyggligt med tiden.

Än lever general Charles de Gaulle

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/2:

Tro ingen som påstår att Charles de Gaulle är död. Den store generalen och skaparen av den femte franska republiken kanske avled rent fysiskt 1970. Men gått ur tiden har han aldrig gjort. Vill ni ha ett slående aktuellt bevis?

Nato är hjärndött och USA går inte att lita på, menade den nuvarande franske presidenten Emmanuel Macron i slutet av förra året. I fredags höll Macron ett anförande på militärhögskolan i Paris, där han insisterade på att Europa måste definiera sina egna säkerhetsintressen, utgöra en motvikt till såväl USA som Kina i världen, och bygga upp ett självständigt försvar. Detta givetvis under Frankrikes ledning – EU:s enda kvarvarande kärnvapenmakt sedan Storbritannien lämnat unionen.

Javisst, Charles de Gaulle lever. Macon kunde varit hans buktalardocka. I sommar är det 80 år sedan de Gaulle, en då för allmänheten okänd general, flydde till London för att fortsätta kampen mot Nazityskland som invaderat hans hemland. Han vägrade acceptera Frankrikes skamliga kapitulation och den Hitlervänliga marskalk Pétains lydregim i Vichy.

Med Winston Churchills stöd bildar de Gaulle organisationen ”Det Fria Frankrike”, blir en hoppets eldande röst i radion och den framväxande franska motståndsrörelsen korar honom snart till sin ledare. Han förmår även flera franska kolonier att avsvära troheten till Pétain och gå över på de Gaulles, det äkta Frankrikes, sida.

Men när USA äntrar andra världskrigets scen i december 1941 uppstår svåra spänningar mellan de allierade som kommer att få en avgörande betydelse för framtiden.

Roosevelt avskyr de Gaulle, även vänskapen med Churchill sätts på hårda prov. USA och Storbritannien föredrar nämligen att satsa på en uppgörelse med det fascistiska Vichy, i den groteska illusionen att landsförrädaren Pétain ska lockas att bryta med Hitler. För de Gaulle är det naturligtvis ett fullständigt hån mot allt han representerar.

Som lök på laxen planerar USA inför landstigningen i Normandie 1944 att själva ockupera och styra Frankrike efter befrielsen, istället för att överlämna makten till de Gaulles exilregering. Bara i sista stund lyckas en rasande de Gaulle tvinga amerikanerna att avstå från denna huvudlösa idé och kan sedan tåga in i Paris som den moraliske segerherren.

Det är här vi finner en viktig förklaring till följande decenniers komplicerade franska relation till USA, Storbritannien och Nato som bestått ända in i denna dag. Oviljan underkasta sig anglosaxiska ledband blev föga förvånande ett utmärkande drag hos Charles de Gaulle, generalen och presidenten som personifierar det moderna, orubbligt stolta Frankrike. Så när Macron talar om säkerhetspolitik och försvar, är det egentligen de Gaulle ni hör.

Franz Ferdinand spökar igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/1:

Ingen rivaliserande europeisk stormakt önskade den världsbrand som utbröt 1914. Spänningarna hade förvisso under tidigare år stundtals varit starka. Men vid varje allvarligare kris brukade man ändå till sist besinna sig och avvärja krigsfaran.

När Österrike-Ungerns tronföljare Franz Ferdinand mördades i Sarajevo, ett terrordåd sponsrat av den serbiska staten, blev resultatet emellertid som bekant katastrofalt annorlunda. Insatserna höjdes nonchalant och dåraktigt i ett olycksaligt diplomatiskt chicken-race där alla riskkalkyler sprack och snart var Europas arméer på marsch mot avgrunden.

Sedan USA:s eliminerande av Irans toppgeneral Qassem Soleimani i fredags har många oroligt dragit parallellen till skotten som fällde Franz Ferdinand. Även om det knappast finns anledning att sörja Soleimanis frånfälle – han var en ondskans hantlangare med mycket blod på sina otäcka händer – är det uppenbart att USA spelar ett väldigt farligt spel i en region som därtill är värre krutdurk än Europa var 1914.

Donald Trumps av allt att döma impulsiva beslut att beordra den dödliga attacken mot Qassem Soleimani representerar en strategiskt ogenomtänkt och vårdslöst kastad handske som kan få synnerligen ödesdigra konsekvenser. Varken USA eller Iran har intresse av ett storkrig, men risken är påtaglig att konfliktnivån i det notoriskt instabila och konfliktfyllda Mellanöstern nu eskalerar bortom det kontrollerbaras gräns.

Iran kan lika lite som Österrike-Ungern för drygt 100 år sedan låta bli att svara kraftfullt på mordet av en nationell höjdarfigur. Redan har den islamistiska regimen i Teheran öppet förklarat sig vägra några begränsningar i anrikningen av uran, vilket betyder att Iran går på offensiven i utvecklingen av egna kärnvapen. Något sådant torde omöjligen ärkefienderna USA, Israel och Saudiarabien kunna acceptera.

Trump har också ett återval att tänka på till hösten. Han lär rimligen inte bli mindre svår att bromsa med trycket att visa de amerikanska väljarna presidentmusklerna – särskilt inte när även ett riksrättsåtal hänger över honom. Trump har inte råd att visa tecken på svaghet. Det har förstås heller inte mullorna i Iran.

En händelsekedja av upptrappande drag och motdrag som påminner det europeiska förloppet efter skotten i Sarajevo kan därför rysligt nog inte uteslutas. En bitter historisk ironi i sammanhanget är att det var Franz Ferdinands död som i förlängningen gav upphov till dagens infekterade situation i Mellanöstern.

Som Bernhard Zand, journalist på tyska Der Spiegel, konstaterat: ”Ingen grupp stater, så små till ytan, har sedan dess drabbats av så många krig, inbördeskrig, revolutioner och terrordåd som första världskrigets segermakter lämnade i arv.”

Om 2020 kommer att imitera 1914 är platsen onekligen kusligt välvald.

Vem är Trump att tala om Normandie!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/10:

Kurderna hjälpte inte USA vid landstigningen i Normandie 1944. Även i den långa katalogaria av bisarra uttalanden som vi tvingats höra från Donald Trump är motiveringen till sveket anmärkningsvärd.

Den kurdiska YPG-milisen spelade en central roll i kampen för driva tillbaka det barbariska IS-väldet i Mellanöstern. Det tackar Trump med beslutet att återkalla de amerikanska styrkorna från inbördeskrigets Syrien, överge sina kurdiska allierade och prisge dem åt Turkiets invaderande trupper.

Trumps hänvisning till frånvaron av kurdisk uppbackning på D-Dagen för 75 år sedan är komplett absurd, direkt vettlös – men onekligen talande för hans tjurskalligt egocentriska nationalism.

Trump har sannerligen gjort skäl för sitt återbruk av den gamla kampanjparollen ”America First”, samma historiskt komprometterade slogan som de amerikanska isolationisterna på 40-talet skanderade i sitt motstånd mot att USA skulle intervenera i andra världskriget.

Hade Donald Trump då varit president istället för Franklin D Roosevelt skulle det nog aldrig blivit någon landstigning i Normandie överhuvudtaget, om så kurderna till sista man förklarat sig villiga att bistå i stormningen av Hitlers ”Festung Europa”.

Ungefär en tredjedel av Syrien behärskas av idag den kurdiska milisen. Den amerikanska reträtten innebär att Trump de facto gett klartecken åt den turkiska despoten Erdogan att gå över gränsen och upprätta en så kallad ”säkerhetszon” i norr, ämnad att knäcka kurdernas grepp och deras självständighetssträvanden som Turkiet aldrig kunnat tåla (vad vi ser hända nu är ytterligare en rond i det lika komplicerade som konfliktfyllda efterspelet av det osmanska imperiets fall för hundra år sedan – i den meningen har Mellanösterndelen av första världskriget egentligen inte upphört).

När Trump lämnar det kurdkontrollerade norra Syrien i sticket och låter de turkiska bomberna regna, riskerar dammluckorna att brista. Det ingalunda slutgiltigt besegrade IS ges chansen att vädra morgonluft igen när kurdiska YPG blir upptagna av att skydda sig själva.

Slaktaren i Damaskus, Bashar al-Assad, lär nog inte heller vara sen att försöka dra fördel av scenförändringen. Likaså den regionala stormakten Iran, vars islamistiska regim hungrar efter syriskt område som en brygga till sin terrorklient Hizbollah i Libanon – något som Israel med all rätt räds som ett dödligt hot. Lägg därtill utsikten av en förnyad episk flyktingkatastrof i dramats svallvågor.

Trumps signal är tydlig. USA:s stöd går inte att lita på, världspolisen har kapitulerat. Räkna med omvälvande konsekvenser.

Utan ordning lever republiken farligt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/10:

En lärdom från antiken som Skolverket famöst ville spola i historieundervisningen. Den romerska republiken blev med åren ganska stökig att leva i, vilket banade vägen för Caesars maktövertagande och kejsardömets inrättande under Augustus.

Den stora majoriteten av de romerska medborgarna tycks inte nämnvärt beklagat detta. Deras förlorade medbestämmande vägde lätt mot att Rom garanterades bättre ordning och ökad trygghet.

Ett liknande exempel kan vi hämta från vårt eget svenska 1700-tal, när frihetstidens lovande parlamentariska experiment med hatt- och mösspartierna vid rodret urartade i vanstyre, korruption och förlamande split.

Gustaf III:s statskupp 1772, som återinförde en modifierad variant av det kungliga enväldet, torde hälsats med allmän lättnad i landet. Hattarna och mössorna försvann som över en natt, saknade av ingen, och demokratins genombrott i Sverige fördröjdes längre än det egentligen borde.

Historieämnets styvmoderliga behandling i den moderna svenska skolan är beklaglig ur många aspekter, kanske främst därför att det förflutnas kollektiva erfarenheter är en sådan rik och omistlig källa till insikt om den mänskliga naturen.

Slutet för den romerska republiken, frihetstiden i Sverige, eller den mer närliggande tyska Weimarrepubliken, kan sägas illustrera samma nedslående fenomen som också idag är högst märkbar.

Se bara på de uppflammande auktoritära tendenserna i demokratier som USA, Italien, Polen, Ungern. Särskilt i orostider verkar människans dragning till ”starka män” och villigheten att acceptera hårdhäntare lösningar i ordningens namn vara konstant – också om det sker till priset av inskränkta medborgerliga friheter. Det är en historisk läxa som bärarna av det öppna, liberala samhället har all anledning att noga betänka.

En färsk varningssignal är Brottsförebyggande rådets senaste Nationella trygghetsundersökning, vilken visar att en ökande andel av svenska folket säger sig varit utsatt för brott (26,4 procent 2018 jämfört med 24,7 procent 2017). En annan är mätningen från DN/Ipsos (7/10) som pekar på att 6 av 10 väljare saknar tilltro till politikernas förmåga att stävja den förskräckande våldsvågen av skjutningar och sprängningar.

Konsekvensen av att den styrande eliten försummat statens kärnuppgift att skydda medborgarna mot inre och yttre hot riskerar att bli politiskt vådliga. SD exploaterar alarmistiskt känslorna av samhällskollaps och håller på att gå om S som största parti i opinionsbarometrarna.

Det är alltså en vulgärnationalistisk populiströrelse som helhjärtat avskyr liberalismen, grundad 1988 av nazister, fascister och andra råbarkat främlingsfientliga figurer. Vem kunde då tro att de någonsin i Sverige skulle skörda sådana framgångar och rita om det etablerade politiska landskapet?