Kategoriarkiv: Historia

Än lever Lenin – i Varberg

Publicerad den av
Svara

– Jag vet inte om luften börjar ta slut. Håller ni på att dö? Ge mig bara fem minuter till, säger Mattias Gardell och fortsätter ytterligare en halvtimme. 

De dryga 50 åhörarna som samlats på Hotell Gästis i Varberg verkar inte ta illa upp. Gardell, professor i religionsvetenskap, har bara för någon timme sedan anlänt från en konferens i Istanbul. Han ser knappast ut som någon professor. I sina svarta skinnbrallor liknar han snarare en lite äldre MC-knutte. 

En trave böcker med titeln Tortyrens återkomst ligger på ett bord bredvid. Det är Mattias Gardells senaste verk och är även temat på hans föredrag denna varma, soliga söndagskväll. Skoningslöst skärskådar han den amerikanska Bushadministrationens terroristjakt efter 11/9, övergreppen i Abu Ghraibfängelset och rättsvidrigheterna på Guantánamobasen. 

Det är en ”olydig” debattör som talar. En debattör som verkar i Jan Myrdals ”samhällskritiska och upproriska tradition”. Därför har Gardell precis tilldelats Myrdalssällskapets omdebatterade Leninpris på 100.000 kronor, det första i ordningen. Prissumman är donerad av Lasse Diding, Hotell Gästis ägare. 

– Jag är hemskt ledsen att jag pratade så himla länge. Men nu pratar jag inte mer. Frågor? 

Gardell plockar ihop sina papper och tar sig outtröttligt an den diskussionssugna publiken. På eftersitsen bjuds det på mat, vin och konjak för Myrdalssällskapets medlemmar medan mörkret sänker sig över hustaken i Varbergs centrum. 

Jag passar på att byta några ord med den olydigt prisbelönte. 

Vad har du för uppfattning om Jan Myrdal? 

– Jag har stor respekt för Myrdals encyklopediska kunnande. Vi är inte överens politiskt i alla frågor. Men jag umgås med många som jag inte är överens med, säger Gardell som benämner sig själv frihetlig socialist. 

Leninpriset som du fått ikväll väckte en del kritisk debatt i medierna. 

– Priset anspelar på det gamla Leninpriset som fanns i Sovjetunionen. Bland andra Picasso och Nelson Mandela fick det. Nu är det Mattias Gardell och det är helt okej att vara i det sällskapet. För övrigt är det Lasse Diding som står bakom Leninpriset numera. Mig veterligen hyser han inga politiska fångar. Bara betalande gäster på sitt hotell! 

Vad tycker du förresten om hotellet? 

– Det är ett underbart hotell. Jag visste inte att en sån här miljö existerade! 

Och nog är det en annorlunda miljö. Det är så långt från vanliga sterila hotell man kan komma med sina labyrintiska trappor och korridorer. På väggarna hänger mexikanska och ryska revolutionsaffischer, porträtt av Mao och Che Guevara. 

Inredningen är en skattkammare av udda och intressanta prylar. Kakburkar från 30-talet, en jukebox av märket Rock-Ola, uppstoppade djur, etc. För att inte tala om alla dessa bokhyllor som finns i varenda vrå, till och med på toaletterna. Antalet böcker uppgår till runt 10.000-15.000. Varje gäst kan fritt plocka med en bok hem. 

Mest imponerande är dock Leninbadet i källaren. En helkaklad kuranläggning med hetbassäng, fotbad, ångbastu, relaxrum och massageutrymmen. Den ryske revolutionsledaren är ständigt närvarande i form av byster, målningar och profilbilder. Hela rasket är inspirerat av ett ställe i St Petersburg, där Lenin brukade koppla av de hektiska åren 1917-18. 

– Allt jag gjort på hotellet är lite tvärtom. Alla spa brukar se ut på samma sätt. Men vad man än tycker om mitt spa så kan jag garantera att man aldrig sett något liknande, säger Lasse Diding. 

Han är 68-aktivisten som tog över Gästis i slutet av 80-talet efter att tidigare arbetat som lärare. Successivt utvecklade Diding hotellet till sin egen högst personliga skapelse. Men egentligen var Didings motiv att kunna ägna mera tid åt sina böcker. 

– Det viktiga för mig var läsandet. Hotellet gick bra därför att jag inte tog det så allvarligt. Utan att jag själv tänkte på det blev hotellet mitt livsprojekt. 

Hur går det ihop att vara både kommunist och företagare? 

– Även när jag var lärare var jag tvungen att anpassa mig till det här samhället. Visst driver jag kommersiell verksamhet, men det finns gränser… Jag är fanatiker, manisk samlare och lever intensivt med det jag gör, men är samtidigt väldigt omhändertagande om min personal. 

Men att instifta ett pris i Lenins namn? Det är knappast den mest politiskt korrekta personen att hylla år 2009. 

– De historiska fakta som kommit fram om Lenin är inte annorlunda än de som fanns på 70-talet. Då var det en ära att få ett Leninpris, medan det var pinsamt att få ett pris av kungen. Lenin drog Ryssland ur första världskriget och räddade miljoner liv. Om man säger att Lenin var en mördare, vad säger man då om Nobel och dynamiten, eller om Gustav III och slaveriet? Mördarpris? Det är helt absurt och säger mer om tiden vi lever i än om Lenin. 

Varför har du engagerat dig i Myrdalsällskapet? 

– Jag är uppvuxen med Jan Myrdal och hans böcker. Han har betytt mycket för mig. Under FNL-rörelsens tid var han oerhört uppburen. När Vietnamnaktivisterna sedan gjorde upp med sin ungdom distanserade de sig från honom. Begick fadermord kan man säga. Men många yngre idag läser honom på nytt, som Erik Wijk och Åsa Linderborg. 

Naturligtvis är även Jan Myrdal himself närvarande på Gästis denna afton. Jag hittar honom i hotellets bekväma röksalong med ett glas vin. Själv bolmar han dock inte. 

– Jag slutade röka 1970. Annars hade jag inte klarat mig. Förr rökte jag jävligt mycket. 

Vi börjar prata om hans bok En illojal europés bekännelser, som jag nyligen läst med stor behållning. 

– Jag är glad över att du tycker om den. Främst var den ett psykologiskt projekt. Jag står för allt jag har skrivit, i sin tid. 

Du har sagt att ”i princip har jag alltid haft rätt”. Vidhåller du det? 

– Ja. Men i sin tid. Sen kan man alltid ändra uppfattning. 

 Lenin? 

– Oerhört fascinerande. Han dog alldeles för tidigt. 

Om du betraktar din egen position som ikon för den svenska vänstern? 

– Jag vet inte om jag är någon ikon. Jag tycker mest att jag har försökt vara förnuftig och resonerat. 

Många liberaler som förre FP-ledaren Per Ahlmark har kritiserat dig och dina åsikter mycket hårt genom åren. Hur har du tagit det? 

– Jag har ingen känsla av att Ahlmark egentligen läst mig. Hade han bara varit mindre skrikig… Det är inte så att jag hatar eller fördömer politiska meningsmotståndare. Man behöver inte vara direkta dödsfiender. Men tror inte att Ahlmark ens skulle vilja vara i samma rum som mig. 

När du blev pensionär 1993 gav du ut boken ”Inför nedräkningen”. Men idag är du över 80 år och förefaller ännu still going strong med nya böcker, artiklar och föredrag. 

– Ja, men man har ju råkat ut för ett och annat. Jag ramlade för ett tag sedan och låg på sjukhus i en vecka. Man blir äldre och trögare. Men man jobbar på! 

(Borås Tidning 2009-06-15)

Liberia behöver hjälp

Publicerad den av
Svara

Låt stackarna återvända!

Tanken var lika godhjärtad som naiv, sprungen ur den unga amerikanska republikens ständigt värkande skamkänslor för det ogudaktiga slaveriet.

Otaliga svarta hade under årens lopp rövats bort från Afrika, skeppats över Atlanten under vidriga förhållanden, och sedan hållits fångna som tvångsarbetskraft på plantagerna i den amerikanska södern. Vid 1800-talets början fanns omkring två miljoner färgade i USA. 200 000 var fria.

För dessa människor ömmade det filantropiska sällskapet The American Colonization Society (ACS), bildat 1816 i syfte att handgripligen vrida historien rätt igen. En av de mest hängivna medlemmarna var James Madison, amerikansk grundlagsfader och USA:s fjärde president.

ACS:s utopiska vision liknade idén bakom det moderna Israel – att på ursprunglig mark återskapa ett tryggt nationalhem för ett fördrivet och plågat folk.

Den amerikanska kongressen gav snart sitt bifall. Med detta mäktiga stöd i ryggen kunde ACS 1822 roffa åt sig en bit av Kryddkusten i Västafrika, där frigivna slavar erbjöds att slå sig ned. Detta tänkta förlovade land åt den svarta diasporan kallades symboliskt nog Liberia.

Men endast några få tusen lockades dit. Trots slaveri och rasdiskriminering betraktade sig USA:s svarta som naturaliserade amerikaner och ville så förbli. Och den lilla skara som ändå bröt upp, tog Amerika med sig. 

När Liberias huvudstad grundlades hette USA:s president James Monroe, även han en varm supporter av ACS. Till Monroes ära döptes nybyggarmetropolen till Monrovia. Arkitektoniskt kunde den lika gärna varit en stad i South Carolina eller Virginia. 

Valutan kallades dollar. Flaggan var snarlik stjärnbaneret. Landskap döptes efter USA:s delstater. 

Liberia förklarades självständigt 1847 med en författning kopierad från den amerikanska konstitutionen – fast de vackert snidade paragraferna var döda bokstäver blott. I praktiken blev landet ytterligare ett av de många ruttna, korrumperade kolonialprojekt som drabbat Afrika.

Det enda som egentligen skilde Liberia från senare ökända rasistregimer som boernationalisternas Sydafrika eller Ian Smiths Rhodesia, var att också hudfärgen på den förtryckande minoriteten var svart.

De frigivna slavarna, americo-liberianerna, tog nämligen även med sig den despotiska plantageägarmentaliteten från den amerikanska södern. Nu fick de själva chansen att spela rollen som herremän och kräva underkastelse av andra. Vilket Liberias ursprungsbefolkning, mande- och krufolken, bittert fick erfara.

Americo-liberianerna och deras ättlingar bildade en parasitär politisk och ekonomisk elit, som levde högt på exploateringen av de fantastiska rikedomar som Liberia välsignats med: koppar, guld, diamanter, gummi, tenn, zink, bly och mycket annat. Endast smulor kom majoritetsbefolkningen till godo.

På 60-talet började ett svenskt-amerikanskt bolag, Lamco, med koncession från den liberiska staten att bryta järnmalm i landet. Den storskaliga gruvdriften krävde omfattande infrastruktur som hamnar, järnvägar och kraftverk. Även sjukhus, skolor och helt nya samhällen växte upp i spåren av Lamcos verksamhet, där många svenskar var engagerade.

Utvecklingen föreföll lovande. Liberias långvarige president William Tubman solade sig i glansen. Extra lyster fick hans anseende vid ett statsbesök i Sverige 1962, då Gustav VI Adolf förärade honom Serafimerorden. Att Tubman bakom den upplysta fasaden stod för tyranni och personkult var det få som orkade, eller ville, bry sig om. 

Desto livligare kritik fick däremot Lamco utstå, som av den svenska 68-vänstern anklagades för imperalistisk utsugning. Det är förvisso ingen tvekan om att Liberias naturtillgångar kunde lagt grunden till ett brett nationellt välstånd. Men så ofta i Afrika förskingrades dessa utsikter av det egna landets kleptokratiska härskarklass.

Den inhemska avskyn mot americo-liberianernas maktmonopol och vanstyre kunde förstås inte hållas tillbaka hur länge som helst. Liberia var en tryckkokare som slutligen exploderade i revolt. 

Tubmans efterträdare William Tolbert fick en aprilmorgon 1980 buken uppsprättad. Sergeant Samuel Doe från krufolket höll i den blodiga kniven och statskuppen hälsades med jubel. Doe lovade befrielse.

Istället blev det förnyat tyranni, förvärrat elände, fler uppror.

Inbördeskrigets grymma mörker sänkte sig över Monrovia, där snart ännu en till president maskerad banditledare – Charles Taylor – gjorde sitt bästa för att plundra sönder landet med sin armé av fattiga desperados och barnsoldater.

Under 90-talet blev Liberia sinnebilden av en förlorad stat, misshandlad bortom all hjälp av samvetslösa krigsherrar. Runt 200 000 liberianer miste sina liv, samtidigt som ett lämmeltåg av flyktingar sökte fristad i grannländerna.

Men miraklernas tid är inte förbi. Omvärlden lyckades 2003 pressa fram ett fredsavtal och skickade Charles Taylor i exil till Nigeria. Sedermera utlämnades han till internationella domstolen i Haag, där Taylor åtalades för brott mot mänskligheten i en rättsprocess som fortfarande pågår.

För att trygga situationen efter att striderna upphört sände FN in en fredsbevarande trupp på 15 000 man (UNMIL) och betydelsen av denna insats kan knappast överskattas. De blå baskrarna garanterade ordning och stabilitet för Liberias utsatta befolkning, vilket gjorde att fria val kunde hållas i slutet av 2005.

Resultatet blev en seger för den Harvadutbildade ekonomen Ellen Johnson-Sirleaf och hon blev därmed Afrikas första demokratiskt utsedda kvinnliga president någonsin.

Förväntningarna på henne är enorma och mycket positivt har också skett. I Monrovia finns åter tillgång på el och vatten. Sjukhus och skolor byggs upp på nytt. Det förstörda vägnätet börjar långsamt restaureras. Den epidemiska korruptionen visar tecken på att avmattas. Och människor som tidigare varit på flykt har kunnat återvända hem.

Den omedelbara krisen må vara över. Dock saknas sannerligen inte problem. 80 procent av Liberias dryga tre miljoner invånare tvingas leva under fattigdomsgränsen på en dollar om dagen. Åtskilliga kvinnor är traumatiserade av de sexuella övergrepp som sattes i system under inbördeskriget.

Två generationer liberianer har växt upp utan någon som helst utbildning. En fjärdedel av alla barn som föds, dör innan de hunnit fylla fem år. I övrigt är befolkningens medellivslängd bara strax över 40 år.

Men då Liberia inte längre anses befinna sig i en nödsituation har många hjälporganisationer packat ihop och dragit vidare. FN har signalerat att man vill minska sina åtaganden, även om UNMIL nyligen fick sitt mandat förlängt till den 30 september 2009. 

Frågan är vad som händer sedan.

Framstegen som hittills gjorts innebär ju inte att framtiden är given. Ellen Johnson-Sirleaf har med all rätt uttryckt missnöje över att Liberia paradoxalt nog straffas när landet börjat utvecklas igen. Utan aktivt bistånd och långsiktigt engagemang utifrån sätts hela processen på spel. Sociala spänningar ruvar samhällsytan, gamla oroshärdar kan ånyo blossa upp.

Idag skymtar ett Liberia som äntligen är på väg att göra skäl för sitt namn – frihetens land. En liten stat visserligen, men med potential att bli ett betydande exempel för ett Afrika och övriga världen på hur till synes hopplösa konflikter kan biläggas.

Har vi råd att låta en sådan möjlighet gå oss ur händerna?

(Frisinnad Tidskrift nr 6/2008)

En rekonstruerad känslovärld

Publicerad den av
Svara

Bok: Stridens skönhet och sorg
Författare: Peter Englund
Förlag: Atlantis

Augustikvällen är varm och behaglig. Genom den lilla staden Schneidemühl i östra Tyskland marscherar soldater mot tåget som ska föra dem vidare västerut, mot Frankrike och fronten. Året är 1914, ett krig har just börjat.

Den tolvåriga skolflickan Elfriede Kuhr följer det sammanbitna regementets väg till stationen, där en klunga av Schneidemühls invånare samlats. De unga uniformsklädda männen klättrar ombord på godsfinkor vilka långsamt sätts i rörelse.

Elfriede skriver i sin dagbok:

Hurraropen steg till ett vrål, soldaternas ansikten trängdes i de öppna dörrarna, blommor flög genom luften, och på en gång började många av människorna på platsen att gråta.

På återseende! Vi skall ses här hemma igen!

Var inte rädda! Vi är snart tillbaka!

Vi kommer att fira julen tillsammans med mamma!

Något snart julfirande i hemmets lugna vrå för dessa militära resenärer blir det förstås inte. Tågen, dessa oräkneliga olycksaliga tåg, ska fortsätta att rulla länge än på Europas ständigt lika överhopade järnvägslinjer. Elfriede Kuhl kan själv handfast konstatera konsekvensen av tågens destinationer. Fram till hösten 1918 växer sig kyrkogårdarna utanför Schneidemühl bara större och större.

Idag klockan 11 är det precis 90 år sedan vapnen äntligen tystnade på första världskrigets slagfält. Dess namn – Verdun, Gallipoli, Somme, Ypres – klingar numera avlägset som vore de Borodino eller Gettysburg, ödesdigra platser vilka tycks tillhöra ett för länge sedan gånget tidevarv.

I vårt kollektiva medvetande har första världskriget reducerats till en bleknad episod som föregick det andra och ännu väldigare krig som följde tjugo år senare. ”En glömd hävstång”, enligt den amerikanske historikern William Manchester. Ty konflikten 1914-18 blev inte bara mänsklighetens dittills blodigaste. Ur krutröken föddes också, på gott och ont, den moderna epok som är vår egen.

Detta har förmodligen bidragit till att första världskriget idag verkar mer fjärran än vad det relativt korta avståndet i torra decenniesiffror ger sken av. Människorna i 1900-talets gryning bebodde ju på sätt och vis ett annat universum.

Men historikern och akademiledamoten Peter Englund har nu utkommit med ett verk som har ambitionen att rekonstruera första världskrigets känslovärld. Skildringen, författad på utsökt prosa, baseras på brev, dagböcker och memoarer.

Vi får följa krigsårens vardagsdramatik ur ögonen på nitton obemärkta personer av båda kön och skilda nationaliteter.

En av dem är ovan nämnda Elfriede Kuhr vid den allt gråare tyska hemmafronten med dess hopplösa surrogatvaror och enformiga kålrotsdiet. En annan är Pál Kelemen, ungersk kavallerist på fälttåg mot tsarens ryska invasionsstyrkor i Galizien, där trupperna jagar varandra fram och tillbaka innan den första krigsvinterns isande snöoväder gör det blodiga helvetet än värre.

Vanligtvis brukar den leriga skyttegravsdöden i norra Frankrike stå i fokus när första världskriget avhandlas. Peter Englund låter dock även mindre omskrivna frontavsnitt som Östeuropa, Afrika, Mesopotamien och Balkan ta ordentligt utrymme.

Vecka för vecka görs nedslag i deltagarnas olika öden och erfarenheter, som formar sig till en högst fascinerande och mycket levande mosaik av det som britterna kallat ”The Great War”. Det är nästan som man själv rent fysiskt får kliva rakt in i skeendet.

Till bokens förtjänster hör att den åskådliggör hur historien ingalunda är given, eller ens särskilt begriplig för aktörerna som står mitt i det dagsaktuella förloppet. Vad som tvärtom är slående är förvirringen, bristen på information och överblick, ovissheten om vart utvecklingen egentligen är på väg.

Den ångestfyllda situationen att vara utelämnad åt makternas spel skildras i några citerade rader från maj 1916 av den italienske bergsjägaren Paolo Monelli:

Detta är kriget. Inte risken att dö, inte granatens röda fyrverkeri som förblindar när den slår ned med ett vinande ljud (—), utan känslan av att vara en marionett i händerna på en okänd dockmästare, och den känslan kyler ibland hjärtat som om döden själv gripit tag.

Vi får även möta dem som finner en märklig sorts tillfredsställelse i att gå krigsgudarnas ärenden. Från samma månad 1916 återges den tyske örlogsmatrosen Richard Stumpfs upplevelse av Skagerackslaget:

Om jag sade att jag var rädd skulle jag ljuga. Nej, det var en obeskrivlig blandning av fröjd, skräck, nyfikenhet och… stridsglädje.

Det finns ett antal klassiska litterära verk som bär vittnesbörd om hur första världskriget tedde sig på individuell nivå. Robert Graves Farväl till alltihop, Ernst Jüngers I stålstormen och Siegfried Sassoons Vi föll in i ledet är bland de mest berömda. Peter Englund lyckas förbluffande väl att förmedla en upplevelse som inte står detta kanoniserade sällskap långt efter.

Det är helt enkelt storslagen och intensivt berörande läsning.

(Borås Tidning 2008-11-11)

Tacka Patton för det, alltså

Publicerad den av
Svara

I vilken grad filmvåldet påverkar samhället är en omdiskuterad fråga. Men den som tror att dess brutaliserande effekt är ringa, bör begrunda följande historia.

USA:s gamle president Richard Nixon var en tvättäkta filmfreak. Under sin tid i Vita huset – där det finns en privat biosalong – såg han över 500 rullar. Den odiskutabla favoriten var krigsfilmen Patton med George C Scott i huvudrollen som den stentuffa amerikanska generalen.

Vid den här tiden (1970) pågick Vietnamkriget fortfarande. Pentagon upptäckte att fienden Nordvietnam hade militärbaser i det formellt neutrala grannlandet Kambodja. Dock. Att slå ut dessa baser var kontroversiellt. Det skulle ju ses som att Nixon utvidgade kriget i Indokina istället för att avsluta det, vilket han lovat när han blev vald två år tidigare.

Vad göra? Nixon våndades. Sen kollade han på Patton, som nyss haft premiär. George C Scott var i filmen närmast en karikatyr på den uniformsklädda, våldsromantiska machomannen. Men Nixon älskade det. Han såg filmen gång på gång och kände sig inspirerad.

Sen fattade presidenten beslutet – Pentagon fick till och med klartecken för en större bomboffensiv mot Kambodja än vad som ursprungligen var tänkt.

Reaktionen från den amerikanska folkopinionen blev massivt kritisk. Nixon stålsatte sig i biomörkret med ännu fler visningar av Patton.

För Kambodjas del slutade allt i total tragedi. Vissa historiker menar att Nixons bombningar bäddade för Pol Pots maktövertagande 1975 och med det ett av 1900-talets grymmaste folkmord. Tacka Patton för det, alltså.

Undra vilken film Bush såg innan han invaderade Irak?

(Borås Tidning 2008-10-28)

Mästerligt Henschen – men inte utan problem

Publicerad den av
Svara

Bok: Hon älskade
Författare: Helena Henschen
Förlag: Brombergs

Hon föds mitt i 1880-talets Sverige. Radikala vindar virvlar upp det konservativa dammet som ligger tungt över det oscarianska kungariket. Den eldfängde August Strindberg åtalas för Giftas, Konstnärsförbundet bildas i protest mot akademiernas reaktionära tröghet, socialismen gör inhemsk entré med August Palm, Fredrika Bremerförbundet kräver kvinnlig rösträtt.

Det är som Signe Thiel insupit denna rebelliska anda redan från start. Hon är överklass, befinner sig i etablissemangets och de europeiska kulturkretsarnas centrum, men röjer i tonårsidolen Ellen Keys spår frimodigt sin egen väg genom tillvaron.

Hennes far är den fabulöst rike bankiren och konstmecenaten Ernest Thiel, av många sedd över axeln på grund av sin judiska börd. Även detta arv kommer att påverka Signes levnadsbana. När Hitlers hotfulla skugga ruvar över Sverige under andra världskriget, ger hon judiska flyktingar fristad och tar aktiv del i kampen mot nazismen.

Men innan dess har Signe Thiel gift sig två gånger, fött sex barn, inlett ett utomäktenskapligt passionsförhållande som skall vara livet ut. Det ivrigt bultande hjärtat är hennes kompass. ”Hon älskade” är också vad Signe Thiel själv önskade skulle bli hennes eftermäle.

Därav titeln på Helena Henschens uppföljare till debuten Skuggan av ett brott. Även i sin nya roman fortsätter Henschen att utforska den egna släkthistorien och bara språket är en njutning. Prosan flyter varm och levande över boksidorna. Man sugs ohjälpligen fast i det engagerande, märkvärdiga kvinnoöde som romanen tecknar.

Med utgångspunkt från dagböcker, brev och andra kvarlämnade dokument har Henschen fogat samman fragmenten av en sedan länge svunnen människa och återskapat sin farmor Signe Thiel ur det förflutnas förgänglighet.

Konstnärligt är gestaltningen en triumf – gripande, kanske rent av mästerlig. Ändå finns något djupt problematiskt i Helena Henschens angreppssätt.

Inom dagens litteratur råder en trend av upplösning mellan fakta och fiktion, vilket oundvikligen lämnar läsaren i trångmål. Jag minns en översvallande recension av Jocye Carol Oates Blond (2000), där det hävdades att denna roman om Marilyn Monroe egentligen gav en lika sann, till och med sannare, bild av personen än en vetenskapligt menad biografi.

Det är ett förföriskt argument när en skicklig och inlevelsefull författare varit i farten. Men knappast giltigt.

Både Oates ”Marilyn Monroe” och Henschens ”Signe Thiel” är i själva verket halvfigurer, produkter av en dunkel blandning mellan dikt och verklighet. Trots böckernas stora förtjänster i övrigt, tvingas en kritiskt sinnad läsare ständigt fråga sig vad som är vad i den berättelse som serveras.

Det finns ytterligare en etisk dimension i det hela. Sannolikt kommer Helena Henschens halvdokumentära, fiktionaliserade tolkning av Signe Thiel att bli bestående för lång tid framöver. Är det att göra verklighetens människa rättvisa?

Skulle jag själv vilja att någon författare använde mitt eget liv, mina tankar och drömmar, på samma sätt som Helena Henschen gjort?

Jag är inte säker på svaret.

Christian Dahlgren

(Borås Tidning 2008-08-20)

HBT:aren Hadrianus

Publicerad den av
Svara

Just nu sprakar det extra färgstarkt om Stockholm. Vår huvudstad är ju värd för den årliga HBT-festivalen Europride.

Och till gruppen stolta europeiska HBT:are får man väl även räkna Hadrianus – den tredje i raden av Roms ”fem goda kejsare” (som epoken 96-180 e Kr brukar sammanfattas).

En slump måhända, men ungefär samtidigt som Europride invigdes, öppnade British Museum i London utställningen Hadrian, Empire and Conflict om denne homosexuelle statsman.

Hadrianus styrde det väldiga romerska imperiet klokt och defensivt, undvek värre militära äventyrligheter.

Mest känd är Hadrianus för att han byggde en mur tvärs över England för att hålla de okynniga skottarna stången. Hans allra första order som kejsare har dock en slående dagsaktualitet.

Hadrianus lät nämligen utrymma det av romerska legioner ockuperade Mesopotanien. Helt hopplöst stökigt område att invadera, tyckte han. Numera heter samma ställe Irak.

Det enda vi lär oss av historien är tydligen att vi aldrig lär oss något av historien.

(Borås Tidning 2008-07-31)

Slottet som siktade mot himlen

Publicerad den av
Svara

Tjolöholms slott

Från havet blåser det hårt över den flacka halvön vid hallandskusten. Iskalla vindbyar sveper kring den stolta byggnadens vackra granitfasader.

Vi söker skydd innanför entréporten, hamnar via ett förrum i en stor sal där blicken genast möter en väldig sandstensspis. Dess massiva murstock pryds av en latinsk inskription: ”Coelum versus”. Det är släktens Dicksons valspråk och betyder ”Mot himlen”.

James Fredrik och Blanche Dickson hette makarna som i 1800-talets slutskede beslöt att uppföra detta märkliga byggnadsverk, unikt för Sverige. Tjolöholms slott är beläget en bit utanför Kungsbacka och går i engelsk Tudorstil. Sex år tog det att färdigställa.

När slottet var inflyttningsklart 1904 hade det kostat en miljon kronor. Vilket i dagens penningvärde motsvarar ungefär 48 miljoner kronor. James Fredrik Dickson fick aldrig se det, han dog redan 1898. Blanche blev ensam byggherre som förverkligade de storslagna visionerna med arkitekten Lars Israel Wahlman som sitt instrument.

Vi fortsätter in i slottet, vandrar upp för trapporna, mörka paneler täcker väggarna. Sällsamma figurer i snidat trä vakar över våra steg. Det andas en smula mystik om de tre våningsplanen, samtidigt som de många rummen har en påtagligt ombonad och välkomnande atmosfär.

– Det är ett ovanligt hus, ovanlig stil. Det fantastiska med huset är att så mycket är väl bevarat. Vi har jättemånga utländska besökare som är nyfikna därför att det är så speciellt.
Säger Magdalena Kasper, som öppnat dörren till denna fascinerande miljö. Hon är intendent på slottet, som numera ägs av Kungsbacka kommun och drivs i stiftelseform.

Makarna Dickson, vilka var de? Magdalena Kasper berättar om en förmögen köpmannafamilj, bosatt i Göteborg, men med rötterna i Skottland. James Fredrik köpte marken härute för sina hästars skull och lät tillsammans med hustrun – som också var hans kusin – utlysa en arkitekttävling för skapandet av ett passande lantgods.

– För dem var det inte konstigt att välja Tudorstilen, arvet finns ju hos de bägge. Tudor representerade en storhetstid i England, medan en svensk kanske hade byggt en Vasaborg eller liknande.

Efter James Fredriks förtida död i blodförgiftning blev slottet Blanches livsverk och måhända även ett minne över hennes man.

Vad har du för uppfattning om Blanche Dickson?
– En spännande kvinna. Stark. Drivande. Å ena sidan traditionell med sitt brittiska arv. Å andra sidan framsynt och modern. Huset är en häftig mix av det svunna kombinerat med hypermodern teknik.

Häftig mix, ja. Exteriören är engelsk 1500-talsrenässans (Tudor, alltså), medan interiören är kraftigt influerad av förra sekelskiftets Arts & Crafts-rörelse, som vände sig mot den industriella revolutionens massproducerade varor. Allt skulle vara tillverkat i äkta material genom gediget hantverk.

Samtidigt installerade Blanche Dickson glatt nymodigheter som elektricitet, luftburet värmesystem i väggarna, snillrika rundspolande duschar och heltäckningsmattor. Hon skaffade till och med en pionjärmodell av ett schabrak till dammsugare, som vägde ett ton och transporterades på en hästvagn. Långa slangar drogs in via fönstren från gården utanför.

– Även om det skulle vara ett ståtligt slott så ville familjen Dickson leva bekvämt. Huset är lite galet. Fast på ett lustfyllt vis, säger Magdalena Kasper.

Blanche fick dock inte möjligheten att njuta resultatet av sina ansträngningar i högre grad. Bara två år efter inflyttningen omkom hon under en resa till Ceylon. Dottern, ingift i den förnäma släkten Bonde, ärvde egendomen, men länge stod byggnaden tom och gick ett gradvis förfall till mötes.

På 60-talet såldes Tjolöholm till Göteborgs stad som ett fritidsreservat, innan Kungsbacka kommun tog över 1987. Efter omfattande restaureringar är slottet återställt i gott skick och skyddat som byggnadsminne sedan 1991.

Vi avslutar rundvandringen med en fråga som givetvis inte går att undvika. Alla slott skall ju ha ett spöke. Finns det även ett på Tjolöholm?

Magdalena Kasper dröjer lite med orden.
– Det kan jag inte svara på, säger hon sedan. Och tillägger tankfullt:
– Folk som kommer hit brukar märka att huset inte alls är dött, det lever… utstrålar något. Man är inte ensam här. Det är inget spöke. Men något andligt är det kanske.

(Borås Tidning 2008-01-20)

Titanic, 95 år efter katastrofen

Publicerad den av
Svara

På sin tid var hon ett av världens mest kända fartyg, tillverkad på ett varv i Belfast för brittiska White Star Lines räkning. Det var under de stora oceanångarnas epok, när rederierna i mördande konkurrens slogs om passagernas gunst på den transatlantiska rutten mellan Europa och Amerika.

Det omskrivna Blå bandet spelade en viktig roll i försöken att kapa åt sig marknadsandelar. Utmärkelsen tillföll det fartyg som snabbast lyckades ta sig över Atlanten, vilket gav mängder av värdefull reklam och prestige åt det ansvariga rederiet. Cunards Mauretania hade länge rekordet i 1900-talets början, White Star Line valde dock en annan metod för att locka folk ombord.

Istället för hastighet skulle man satsa på storlek, komfort – och säkerhet. Katastrofer med passagerarfartyg var tyvärr ingen ovanlighet, kring förra sekelskiftet hade åtskilliga skepp mött sitt öde ute till havs. Nu skulle White Star Line bygga det väldigaste, lyxigaste fartyg som skådats.

Blott hennes längd av 270 meter och bruttovikt på 46.000 ton gav en känsla av förment trygghet mot naturens rasande element. Dessutom hade skeppet en konstruktion av pumpanordningar och vattentäta skott, som enligt ingenjörerna gjorde henne ”praktiskt taget osänkbar”.

Rederiet sparade inte på krutet i sin marknadsföring. Uppmärksamheten var maximal när deras nya flaggskepp togs i trafik sommaren 1911. På många sätt kom hon också att motsvara förväntningarna. Med åren fick hon det talande smeknamnet ”Old Reliable” och ångade troget fram och tillbaka över Atlanten ända tills pensioneringen i mitten av 30-talet.

Men som så ofta konstaterats: ingen skriver historien om lyckosamma skepp. Om Olympic är ihågkommen i dag är det endast som en liten, men inte oväsentlig fotnot. Hon var nämligen systerfartyg till Titanic.

Olympic började byggas tre månader innan arbetet på Titanic startade. De låg stapelbädd vid stapelbädd i Belfast. Titanic blev något större, utseendemässigt skiljde endast smärre detaljer. Om Olympic badade i medialt strålkastarljus redan vid sjösättningen 1910, var det inga större ceremonier när Titanic gled ner i vattnet i maj 1911.

Även när Titanic var klar för jungfrufärd blev ståhejet blygsamt. Det berodde inte bara på att Titanic rangordnades som tvåa i förhållande till White Star Lines stolthet Olympic. Titanic lämnade även hemmahamnen i Southampton under lågsäsong, den 10 april 1912.

Hon stävade först över Engelska kanalen och hämtade upp fler passagerare i franska Cherbourg. Sedan vände hon upp mot Queenstown på Irland, som var den sista utresehamnen innan Atlantfärden mot det hägrande målet i New York.
Passagerantalet motsvarade då endast två tredjedelar av Titanics kapacitet. Och det mesta av lastutrymmet gapade tomt – inte ens 20 procent var taget i anspråk.
Några händelselösa dagar passerade. Men snart förändrades allt.

Trots att Titanic omöjligen kunde slå Cunards snabba ångare, fanns en stämning av fartblindhet på kommandobryggan. Chanslös mot Mauretania? Visst. Å andra sidan fanns en möjlighet att väcka uppståndelse i tidningarna om Titanic spöade sin egen tidtabell genom att anlöpa New York tidigare än annonserat. Därför höll Titanic över 20 knop när mörkret föll den 14 april, trots att flera fartyg i området telegraferat isvarningar under dagen.

Stjärnhimlen var gnistrande klar och havet låg förrädiskt stilla när isberget plötsligt dök upp rakt föröver. Försöket att gira undan misslyckades, isen rev upp skrovet på styrbords sida och vattnet vällde in. Klockan var då 23.40. Denna lördag är det precis 95 år sedan. Efter två timmar och fyrtio minuter var oceanångaren försvunnen under ytan.

Om Titanic inte var särskilt intressant förr, blev hon det sannerligen nu. ”Världens största ångare förolyckad”, löd rubriken i Borås Tidning den 16 april då boråsarna nåddes av beskedet. Men uppgifterna om vad som verkligen hänt efter sammanstötningen med isberget är förvirrade och motstridiga. Den ansvarige redaktören tycks ha valt att publicera alla telegram han fått och sedan överlåtit till läsarna att dra sina egna slutsatser.

En nyhetsbyrå förkunnar att Titanic går ”långsamt med egen maskin i riktning mot Halifax”, eskorterad av ”två andra ångare (—) och att alla passagerare befinna sig ombord på dessa”. Andra telegram meddelar att ”Titanic håller på att sjunka” eller att ”Titanic sjönk kl 02.20 i morse. Ingen människa skall därvid ha omkommit”. På samma sida finns det dock svarta rader om att antalet döda pendlar från ”hundratals” till att ”öfver 1600 människor omkommit”.

Vad skall man tro? Bilden klarnar dock med förfärande tydlighet dagen därpå då BT:s rubrik kort och gått lyder: ”Titanics undergång”. Därefter följer en lång och ingående redogörelse för händelsen, inklusive ett fotografi på det förlorade passagerarfartyget (illustrationer förekom annars mycket sparsamt i den tidens tidning).

Skildringar om förlisningen och dess efterspel löper som en följetong kommande veckor. Sorg och förstämning blandas med ilska mot den som anses bära främsta ansvaret för olyckan: Bruce Ismay, direktör för White Star Line som funnits med ombord och haft fräckheten att överleva.

Med på Titanic fanns också över hundra svenska passagerare (de flesta emigranter). Namnlistor publiceras över räddade och döda. BT meddelar den 18 april att en ”ung elfsborgare” befunnit sig på Titanic. Det är den 16-årige lantbrukarsonen Algot Nilsson från Grönahög utanför Ulricehamn. Hans öde förblir ovisst till den 27 april då BT kan ge definitivt besked efter att ett telegram anlänt från Förenta Staterna. Algot Nilsson hade lyckligtvis valt ett annat fartyg för sin resa.

Men på Titanic klarade sig blott 712 av de drygt 2.200 ombordvarande människorna. Hårdast drabbades passagerarna i tredje klass. Av dessa överlevde endast 25 procent. Motsvarande siffror för första och andra klass var 62 respektive 59 procent. Samtidigt var det bara ungefär en fjärdedel av besättningen som räddades. En värre olycka till sjöss hade dittills aldrig inträffat. Europa och USA chockades.

Varför blev förlusten i människoliv så omfattande? En av flera anledningar är naturligtvis att Titanics system av sexton vattentäta skott inte fungerade. I det finstilta kontraktet garanterade varvet faktiskt bara ”osänkbarhet” om två av dessa skott vattenfylldes.

I realiteten skulle hon dock klarat att hålla sig flytande med tre, kanske fyra, drabbade avdelningar. Men inte sex, som kollisionen med isberget resulterade i. Revan under vattenlinjen blev närmare hundra meter lång.

Pumparna rådde inte på de inströmmande vattenmängderna. De särskiljande skotten var heller inte dragna högre än till femte däck, vilket gjorde att vattnet rann över kanterna, avdelning för avdelning.

Vidare är det ett välkänt faktum att Titanic saknade tillräckligt med livbåtar. Fartyget fick maximalt ta 3 547 personer ombord. Antalet livbåtsplatser var endast 1.178. Men då hade ändå White Star Line varit generösa i sin tillämpning av gällande regler, vilka krävde att ett skepp av Titanics storlek måste rymma 962 människor i livbåtarna…

Förklaringen är att det föråldrade brittiska regelverket beräknade antalet livsbåtsplatser utifrån fartygets tonnage, inte efter dess passagerare.
Livbälten fanns dock till samtliga. Fast vad hjälpte det i den iskalla Nordatlanten? De flesta som omkom i samband med Titanics förlisning drunknade inte. Utan frös ihjäl.

Eftersom det tog ett bra tag innan fartyget slukades av havet fanns ovanligt gott om tid att bygga provisoriska flottar för dem som inte fick rum i livbåtarna. Titanics kapten Edward J Smith visste att fartyget var dödsdömt redan efter tjugo minuter och kunde gett en sådan order. Varför han underlät att göra det, är något av en gåta (tyvärr fanns ingen möjlighet att förhöra honom efteråt, Smith följde med skeppet i djupet).

Dessutom hade många ombord invaggats i falsk säkerhet av snacket om att Titanic inte kunde sjunka, och begrep inte farans verkliga dimensioner förrän det var för sent. Exempelvis var det bara 69 personer som följde med de första två livbåtarna som sattes i sjön, trots att det fanns plats för 130. Den mentala krisberedskapen lämnade alltså mycket övrigt att önska.

Många omskakande fartygsolyckor har inträffat sedan 1912. Lusitania, Andrea Doria, Herald of Free Enterprise, Estonia… Den största sjökatastrofen någonsin inträffade i januari 1945 när det tyska flyktingfartyget Wilhelm Gustloff föll offer för en rysk torped i Östersjön. 9000 människor omkom.

Ändå kan inget av dessa skepp mäta sig med det intresse som tillkommit Titanic. Närmare hundra år efter förlisningen finns inga tecken på avmattning. Tvärtom. Antalet spaltmeter som skrivits i pressen är numera uppe i astronomiska siffror. Litteraturen är fullständigt oöverskådlig. Någon har beräknat att det publiceras minst en ny bok om Titanic varje månad i världen (själv rekommenderar jag gärna Titanic av den ypperlige svenske fartygshistorikern Claes-Göran Wetterholm).

Filmer har naturligtvis gjorts i massor. Vi har väl alla sett James Camerons supersuccé från 1997 med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet i huvudrollerna. Men den första filmen om Titanics förlisning månglades faktiskt ut på biograferna redan samma år som hon sjönk!

Fascinationen kring Titanic beror väl till en del på att berättelsen om henne innehåller en tragisk storslagenhet som för tanken till det klassiska grekiska ödesdramat. Spänningen förhöjs ytterligare genom vetskapen om att människor av kött och blod tvingats spela med i storyn. Vi grips och identifierar oss med dramats olycksaliga deltagare på ett sätt som ingen fiktiv historia förmår.

Samtidigt har Titanic seglat in i vårt kollektiva medvetande som en slags modern motsvarighet till Bibelns sedelärande myter. Den osänkbara oceanångaren med det himlastormande namnet representerar människans hybris och fåfänga likt en uppdaterad version av Babels torn i Gamla testamentet.

Titanic kan även sägas stå som symbol för 1800-talets förlorade värld av borgerlig råkapitalism, nyrikt överdåd, hårda klassbarriärer, glödande framtidsoptimism och okritisk tro på de tekniska landvinningarnas välsignelser. Det var ett samhälle som radikalt kom att förändras med första världskrigets överraskande utbrott 1914. I efterhand kan Titanics minst lika oväntade undergång två år tidigare ses som en föraning till den jättekatastrof som komma skulle.

En sak är i vilket fall säker. Titanic besitter en förtrollande kraft som garanterat kommer att vara obruten länge än. Fysiskt må hon idag ligga och rosta sönder på 3,8 kilometers djup i Atlanten. Men historien om henne förefaller – ja, just det: osänkbar.

Fotnot: Titanic hade ytterligare ett systerfartyg, Britannic som sjösattes 1914 och blev lasarettfartyg under första världskriget. En tysk mina sänkte henne i Medelhavet 1916. Britannic hette egentligen Gigantic. Men när Titanic gick under blev White Star Line mindre skrytsamt när det gällde att namnge sina skepp.

(Borås Tidning 2007-04-14)

Karl Staaff i repris

Publicerad den av
Svara

I minnesreportagen kring vår fallne statsminister Olof Palme har helt riktigt påpekats att det fanns kretsar som inte bara avskydde hans politik, utan även hans person. Och att det spreds illvilligt förtal om Palme på vissa högborgerliga middagsbjudningar är ingen hemlighet.

Detta motbjudande, infama skvaller är dock noll och intet mot vad som drabbade statsminister Karl Staaff i 1900-talets början.

Staaff var liberal. Han slogs för införandet av allmän rösträtt, ville omvandla Sverige till en konstitutionell monarki av brittiskt snitt, var skeptisk till den dåvarande rustningsfebern i Europa och murade grunden till folkhemmet genom sociala reformer som den första folkpensionen.

Detta program medförde att Karl Staaff utsattes för våldsamma smädeskampanjer. Staaff beskylldes för att vara en mutkolv, mörka sin egentliga politik att låta ryssarna ta över Sverige, och som kronan på verket sades Staaff även vara homosexuell (oerhört graverande på 1910-talet).

Det såldes till och med askkoppar, formade efter Staaffs ansiktsdrag, där hans fiender kunde släcka sina brinnande cigarrer i den hatade liberalens ögon. Bakom hetspropagandan stod den gamla reaktionära herremannaklassen, som såg sin nedärvda kontroll över statsapparaten hotad.

De fruktade förnyelsens vindar, blotta tanken att tvingas ge upp greppet om maktens förgyllda privilegier gjorde dem både vilsna och rädda.

Ungefär som situationen är för dagens tröttkörda och idémässigt tomma socialdemokrati, som för första gången på evigheter utmanas på allvar om platsen vid köttgrytorna. Reaktionen är talande.

Moderatledaren Fredrik Reinfeldt anklagas inte bara för att ha en dold, kallhamrad agenda bakom den mjukare politik han officiellt står för. Hans person smutskastas i en illasinnad mejlkampanj, som spåras till det socialdemokratiska partihögkvarteret.

Partistyrelsen skickar runt bildmaterial där Reinfeldt framställs som ett varulvsmonster. En SSU-ombudsman lägger ut fejkade valaffischer på nätet med Reinfeldt som pedofil.

Fler exempel lär vi nog få se framöver. Ty så agerar desperata herremän när marken gungar under deras fötter. Karl Staaff skulle känt igen sig.

(Borås Tidning 2006-03-01)

Torpeden som ändrade historien

Publicerad den av
Svara

Bok: Lustianias undergång
Författare: Carl-Göran Wetterholm
Förlag: Prisma

Lusitania? Alla skolbarn i England och Amerika känner till namnet. I Sverige är det frågan om ens lärarna gör det.

Men förhoppningsvis kan en ny bok, Lusitanias undergång av Titanic-experten Claes-Göran Wetterholm, bringa ljus i det förflutnas mörker.

Mitt under brinnande världskrig, den 7 maj 1915, sänkte en tysk ubåt den brittiska atlantångaren Lusitania utanför Irlands kust.

Trots att skeppet var civilt, användes dess lastrum med största sannolikhet för militära ändamål. Hur det verkligen förhöll sig har inte blivit klarlagt, ännu i dag ruvar Storbritannien på hemligstämplade dokument. Ämnet är känsligt. Närmare 1 200 människor omkom i katastrofen, varav ett hundratal amerikaner.

Den brittiska krigspropagandan spann genast loss på alla cylindrar. Tyskarna demoniserades effektivt som samvetslösa mördare.

Invändningen att britterna fraktat kontraband på Lusitania och utnyttjat dess passagerare som mänskliga sköldar klingade ohörd. Den amerikanska opinionen reagerade med avsky över torpederingen, tyskfientliga känslor svallade.

Sänkningen av Lusitania har ofta sagts vara den enskilt viktigaste orsaken till att USA övergav sin isolationism och slöt upp på de allierades sida 1917. Konsekvensen blev att Tyskland förlorade kriget – och Europa sin dominerande maktställning i världen.

Claes-Göran Wetterholms skildring av Lusitanias öde är en fascinerande berättelse som gör det närmast omöjligt att slita sig från läsfåtöljen. Rekommenderas.

(Borås Tidning 2005-11-24)