Kategoriarkiv: Historia

Håll minnet levande

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/1:Corren.

I ett gulnat nummer av tidskriften Judisk krönika läser jag om snickaren Yankel Wiernik från Warszawa. Efter att Hitlers naziarmé ockuperade Polen arresterades han och sattes på ett tåg till Treblinka.

Detta utrotningsläger, tio mil öster om den polska huvudstaden, blev evig slutstation för 800 000 män, kvinnor och barn. Alla dömda till döden av ett skäl: de hade fötts som judar, precis som Yankel Wiernik.

Själv enrollerades han i Treblinkas Sonderkommando, den grupp som av nazisterna tvingades vara behjälpliga med att gasa och bränna sina judiska olycksbröder och systrar. Wiernik lyckades fly Treblinka innan lägret revs 1942 och tågen dirigerades om till Auschwitz.

Men minnet av de skräckfyllda ögonen på barnen han varje dag ledde till gaskamrarna undkom honom aldrig. Han skriver: ”I dag är jag en hemlös gammal man utan familj. Jag är en vandrare. Det är med känslan av att alla mina erfarenheter stämplats in i mitt ansikte som jag vandrar. Tre generationer såg jag utplånas. Jag måste fortsätta att leva för framtidens skull. Världen måste få veta.”

Wiernik avled 1972, han var då 83 år och hade vigt resten av sitt liv åt att vittna om det ofattbara. Bland annat deltog han i rättegången mot SS-bödeln Adolf Eichmann som Raoul Wallenberg utmanade i Budapest.

Nu finns snart inga överlevande offer från Hitlers dödsfabriker kvar bland oss. Ansvaret för att inte glömskan ska segra är därmed enbart vårt. Antisemitismen försvann ingalunda med Hitler, den frodas ännu världen över och utmanar grundvalarna för det vi kallar civilisation.

Förintelsen har hänt, vilket betyder att den kan hända igen. Omständigheterna och formerna kan skifta, hotet finns ändå där, ständigt närvarande i dunklet. Förintelsens minnesdag infaller på söndag. Klockan 16 sker en ceremoni på Raoul Wallenbergs plats i Linköping. Gå gärna dit. För framtidens skull.

Välståndets pris

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorrenCorren. 23/1:

Vi äter för mycket kött, tycker Jordbruksverket. I synnerhet är det svenskarnas glupska aptit på nötkött som får myndigheten att se rött. Det hotar folkhälsan, det hotar klimatet.

Lösningen är köttskatt i syfte att uppfostra medborgarna att lägga mindre biffar på sina tallrikar. Förslaget presenterades i går, men slaktades direkt av både finansminister Anders Borg och jordbruksminister Eskil Erlandsson. För klimatet räcker koldioxidskatten och någon måtta får det ändå vara på byråkraternas iver att peta i maten.

Men de lär säkert återkomma. Häromåret ville exempelvis Folkhälsoinstitutet ha fettskatt för att styra över konsumtionen åt det hälsosammare hållet. Även då höll regeringen emot.

Jag har ett annat förslag: starta världskrig. Det gör bevisligen underverk för folkhälsan och våra konsumtionsvanor. Förutsatt att vi själva inte deltar i blodbadet, förstås. Svenska folket ska nämligen aldrig varit så friskt som 1942. Det var mitt under andra världskriget.

Beredskapen medförde att varor som mjöl, ägg, kött och socker ransonerades. Vi sattes på en mager, fettsnål diet. Konsumtionen av grönsaker och rotfrukter nådde rekordnivåer. Bensinbristen gjorde att vi tvingades gå, cykla, åka spark. Mycket nyttig motion också, alltså. Därtill minskade den psykiska ohälsan, eftersom det fanns en reell fara att fokusera all oro och ångest på.

Nu menar jag naturligtvis inte allvar. Men nog ger 1942 års situation perspektiv. Vår tids fred och frihet, det fantastiska välståndet, alla valmöjligheter, överflödet av mat i aldrig tidigare skådad omfattning – det återspeglar en historisk dröm för generationerna innan oss.

Bara detta att kunna äta så mycket kött och fett vi vill och orkar. Enastående! Priset är dock det egna ansvaret för hälsans välbefinnande. Svårt? Jo. Men att någon annan ska axla det är väl knappast att föredra.

När Centern var värre än SD

Publicerad den av
Svara

Sydöstran, din lokaltidning i Blekinge. Skrivit i Sydöstran 16/1:

Centerns vice ordförande Anders W Jonsson var på besök i Blekinge förra veckan. Han kommenterade då turbulensen kring partiets kontroversiella idéprogram med att Centern ”alltid varit liberala”. Ett intressant uttalande.

Särskilt som det tycks vara uppfattningen även hos många andra centerpartister dessa dagar. Exempelvis skrev Gösta Gustafsson, distriktsordförande i Östergötland, nyligen att ”ända sedan 1910-talet då Bondeförbundet startade har den socialliberala inriktningen varit tydlig” (Corren 5/1). Tror verkligen Centern på detta själva?

Bondeförbundet startade som ett agrarkonservativt, antimodernistiskt intresseparti för jordbrukare, där liberala idéer snarast skyddes likt pesten. Det märks tydligt om man studerar deras partiprogram, unikt bland riksdagspartierna genom att officiellt förespråka rasism.

Enligt 1933 års version skulle partiet kämpa mot ”inblandning av mindervärdiga utländska raselement” och skydda ”folkmaterialet” mot ”degenererade inflytelser” (paragraferna gällde till 1946). Tidsandan satte förstås prägel på klimatet. Men dåtidens Centerparti var i särklass när det gällde judefientlighet, rasbiologi och främlingshat.

I boken Sverige och Förintelsen (1997) framhåller etnologen Ingvar Svanberg och historikern Mattias Tydén att bortsett från de svenska nazisterna, var det Bondeförbundet ”som sedan 1920-talet starkast tagit till sig de rasbiologiska föreställningarna. Och det är egentligen inte konstigt då den rasbiologiska litteraturen ofta framhöll att en ‘sund’ och ‘rasren’ bondebefolkning utgjorde svenska folkets grundstomme”.

Bland Centerns grundare fanns den antisemitiske propagandisten Elof Eriksson, som hade intima kontakter med nazisterna i Tyskland. Otto Wallén, även han en inflytelserik figur i partiet, talade på nazistiska möten och förklarade 1939 i riksdagen att han var stolt över att vara antisemit.

SLU-bladet, ungdomsförbundets tidning, skrev i en typisk kommentar 1938: ”den svenska bondeklassen älskar heller inte judarna över hövan… en utresningsaktion mot icke önskvärda element kan snart vara på tiden.” Och så vidare. Exemplen kan mångfaldigas.

Det jag finner svårt att förstå är inte att Centern idag vill vara liberala. Utan att partiet aldrig gjort upp det förflutnas synder och istället skamlöst bluffar om sin mörka historia.

Hundra år med Nixon

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 9/1:

Watergate kommer alltid att fläcka Richard Nixons eftermäle. 1974 tvingades han som enda amerikanska president att avgå i förtid. Djupt vanärad, offer för sin egen förföljelsemani mot politiska motståndare.

Nixon bar på en livslång avsky mot ”den liberala eliten”, som han ansåg behandlade honom kränkande och orättvist. När Nixon nådde Vita huset 1969 var han besatt av att ge igen. Watergateskandalen blev priset för detta mörka, hämndlystna drag i hans karaktär.

Nixon avled 1994, men skulle fyllt 100 år idag om han fått leva. För många är han urtypen för den politiska skurken. Men redan på 80-talet uppstod en slags renässans. När republikanernas ideologiska positioner försköts allt längre högerut under Reagan, började Nixon ses i ett nytt ljus.

Inte så få liberaler i USA kom, ironiskt nog, att omvärdera honom – trots Watergate. Främst var det inrikespolitiken som fångade intressent. Faktiskt var Nixon där förbluffande progressiv.

Han sänkte rösträttsåldern till 18 år och avskaffade den i Vietnamkrigets spår hatade värnplikten. Han införde, för sin tid, radikala miljövårdslagar och gjorde banbrytande insatser inom medborgarrättens område. Kvinnor fick jämställda möjligheter på arbetsmarknaden, villkoren för svarta och andra etniska minoriteter förbättrades också markant.

Nixons kanske största inrikespolitiska triumf var att han lyckades integrera skolsystemet i sydstaterna. På programmet fanns även en allmän sjukvårdsförsäkring, samt negativ inkomstskatt i syfte att motverka den fattigaste befolkningens beroende av socialhjälpsbyråkratin.

Bägge dessa förslag avvisades dock av demokraterna i kongressen, som tyckte att Nixon gick för långt. Men några, som Ted Kennedy, ångrade sig bittert senare. Andra vindar svepte då över USA, gör så ännu. I historiens backspegel var måhända Richard Nixon inte fullt så dum ändå.

Thatcher och Palme

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 4/1:

Förra året såg vi Margaret Thatcher på vita duken i Meryl Streeps gestalt. Nu kommer Järnladyn även i bokform. I dagarna släpps nämligen den första svenska biografin om Storbritanniens kontroversiella premiärminister. Författare är Gunnela Björk, docent i historia.

Det blir säkert intressant läsning och ett välkommet alternativ till den grasserande nostalgin kring Olof Palme. Javisst, bägge är fascinerade gestalter. Men politiskt är Palmes demokratiska socialism hopplöst daterad, bankruttförklarad genom den marknadsliberalism som Thatcher representerade.

Faktiskt hade Palme framtiden bakom sig redan på 70-talet. Under honom blev socialdemokraterna mindre pragmatiska och mer radikala i takt med att Sverige hamnade på dekis efter 60-talets rekordår. Men för Storbritannien var läget ännu värre.

Politiken präglades av en impotent höger och en verklighetsfrämmande vänster. Militanta fackföreningar lamslog samhället med strejker, centrala London höll bokstavligen på att drunkna under ett berg av sopor. Skyhöga skatter och okontrollerade utgifter knäckte statsfinanserna. 1976 tvingades Labourregeringen väjda till IMF om akuta nödlån, ungefär som ett U-land i tredje världen.

Se gärna Stanley Kubriks film A Clockwork Orange från 1971. Den tolkar profetiskt exakt decenniets ångestladdade stämningar i ett England där samhällskontraktet är i upplösning, där social oro och nihilism breder ut sig.

Thatcher kom till makten 1979 med löftet att leda landet ur denna mardröm. Vilket hon också gjorde. Hennes liberala recept innebar förändringar som sved, men resultatet gjorde att Storbritannien föddes på nytt som nation under 80-talet.

Palme begrep förstås aldrig Thatcher, han hade bara avsky till övers. Dock är det hennes arv som levt vidare och fortsätter att inspirera.

Thatcher.

Det hänger på hantverket, Obama!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/11:

President John F Kennedy var allt som hans vicepresident Lyndon B Johnson inte var: ung, stilig, briljant talare, inspirerande personlighet, mästerlig i TV.

Johnson däremot betraktades av många som en klumpig bonnläpp från Texas, trots att han tidigare varit en imponerande vass majoritetsledare i senaten. Men under Kennedys glittriga period i Vita huset blev Johnson reducerad till en maktlös nolla, ofta hånad i Washingtons innekretsar.

Inför presidentvalet 1960 hade han utsetts till Kennedys parhäst enbart av taktiska skäl. Johnson behövdes för att locka röster i sydstaterna i kampen mot Kennedys republikanske rival Richard Nixon. Johnson levererade, men när segern var vunnen uteslöts han från inflytande. Tills skotten i Dallas den 22 november 1963…

Om denna period handlar fjärde delen i Robert Caros monumentala biografi över Lyndon B Johnson, The Passage of Power, som utkom i våras. Det är en gediget skriven, djupt fascinerande bok. Inte minst kan man av Caros skildring få en tankeställande relief  till dagens politiska situation i USA.

Barack Obama har ibland liknats vid Kennedy; bägge bländande retoriker med stark karisma, bägge nådde den högsta makten med det inspirerande budskapet om nytt hopp för Amerika. Och bägge fick stora problem att få kongressen med på noterna.

För Obama har det varit rena kriget senaste åren, läget sägs vara helt låst. Polariseringen mellan republikaner och demokrater omöjliggör nödvändiga reformer, främst gällande de katastrofala statsfinanserna.

Man glömmer lätt att Kennedy inte lyckades mycket bättre. Hans största insats var hanteringen av Kubakrisen. Men inrikespolitiskt blev resultatet skralt. Kennedys två viktigaste förslag strandade i kongressen: skattesänkningar i syfte stimulera att en stagnerande ekonomi och medborgarrättslagar för att stoppa diskrimineringen av de svarta.

En järnhård koalition av konservativa sydstatsdemokrater och republikaner från Mellanvästern begravde Kennedys program. Denna majoritet hade också fimpat alla betydande sociala lagförslag sedan 1937 då Franklin D Roosevelt var president. Kennedys filmstjärneliknande charm kunde inte tina upp relationerna, vid mordet hade han i princip givit slaget förlorat.

Entrè: Lyndon Johnson, denne till synes hopplöse figur. Men han grep mästerligt kommandot direkt. Med telefonen som främsta arbetsredskap bearbetade han outtröttligt kongressens ledamöter, lyssnade in deras egna önskemål, lade fram sina, lirkade med genial snillrikhet upp motsättningar och skapade nya allianser.

Bara på dryga halvåret fick han igenom Kennedys avsomnade program, vann därefter i november 1964 en jordskredsseger i presidentvalet och sjösatte ”The Great Society”, den mest ambitiösa sociala reformlagstiftningen som USA någonsin haft.

Dödläge i kongressen? Det tycks snarare vara en fråga om man behärskar det politiska hantverkets konst eller ej. Och Johnson var outstanding. Barack Obama har en del att lära, tycker jag.

Obama lever farligt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/10:

Det vore magstarkt att kalla årets amerikanska presidentval för en gäspning. Men det har knappast varit någon pulshöjare heller. Den våg av smittande entusiasm som bar Barack Obama till Vita huset för fyra år sedan är för länge sedan borta.

Numera framstår hans gamla slagord ”Yes, we can!” mest som en pinsam påminnelse om grandiosa förhoppingars krasch mot en bister verklighet. I dag är Obama en påfallande luggsliten president vars ledarskapsförmåga reser allvarliga frågetecken. Minns 2008! Vilket var hans viktigaste löfte? Inte sjukvården.

Utan att Obama skulle frälsa Washington från huvudstadens förgiftade politiska klimat, bli en brobyggare mellan demokrater och republikaner, och vara den samlande kraften för USA:s färd mot en ljusare framtid. Facit? Klimatet är mer polariserat än någonsin.

Visst, republikanerna i kongressen har inte precis bjudit till. Sedan 2010 har partiet medvetet obstruerat på alla upptänkliga sätt med målet att sänka den sittande presidenten. Men det är också en effekt av att Obama under sina första år misslyckades att kapitalisera på auktoriteten som valsegern gav honom.

Att den stora sjukvårdsreformen tröskades igenom var historiskt, dock med betänkliga gnissel under hjulen. Smidiga relationer med kongressen kräver en president som gillar det intrikata maktspelet, som njuter av att ömsom smickra, ömsom bryta arm med kongressmän och senatorer, som behärskar taktiserandets konst utan att förlora den långsiktiga strategin ur sikte. Sådant som Lyndon Johnson var en mästare på.

Men Obamas högdragna, stingsliga och predikande uppträdande mot kongressen för snarare tankarna till en annan demokratisk president: Jimmy Carter. Liksom Carter tycks Obama sakna ”the joy of politics”, den kanske mest nödvändiga egenskapen i lagstiftningsarbetet.

Även ur en annan aspekt blir parallellen till Carter oundviklig. När denne fruktlöst sökte återval 1980 belastades han av ansvaret för USA:s risiga ekonomi. 2012 är den ekonomiska situationen än värre. Även om Obama ärvde ett svårt utgångsläge av George W Bush, fattas det efter fyra år övertygande tecken på återhämtning. Det borde innebära ett gyllene tillfälle för republikanerna.

Men den enda någorlunda valbara kandidaten de kunde skaka fram var Mitt Romney, som inte gjorde någon upphetsad. Obamas knappa ledning i opinionsmätningarna berodde till icke ringa del på hans utmanares svaghet. Kampanjcirkusen fram till den 6 november föreföll att bli en skäligen gråtrist affär.

Och så kommer överraskningen: i den första TV-debatten slår Romney mer eller mindre knock på Obama. Medan presidenten gjorde ett slitet, defensivt och grinigt intryck, framstod Romney nästan som en hungrig och vital Ronald Reagan i sina pläderingar för en marknadsliberal nystart av Amerika. Plötsligt är det match igen.

Om Romney kan hålla samma stil distansen ut lär hans chanser öka betydligt. Carter underskattade Reagan 1980 och med känt resultat. Obama får nog akta sig för ett liknande misstag.

Skall jag ta vara på min broder?

Publicerad den av
2

Skrivit i Corren 1/10:

Det var 30-tal. Hitler hade gripit makten i Tyskland. Naziregimens förföljelser av den judiska befolkningsgruppen blev år för år allt hårdare. Mängder av judar försökte fly terrorn genom att söka fristad i något annat land. Men samtidigt som läget successivt förvärrades, svarade övriga Europa med att försöka strypa flyktingströmmen.

Hösten 1938, bara någon månad innan Kristallnatten, begärde den svenska regeringen att Tyskland skulle förse judarna med särskilda pass. Nazisterna tyckte det var en utmärkt idé.

Alla tyska judar fick ansöka om nya pass, där ett rött ”J” stämplades på första sidan. Sverige och andra länder blev väldigt nöjda. Genast kunde man enklare avvisa de besvärliga judarna direkt vid gränsen. Sedan bröt andra världskriget ut. Och i dess skugga började Hitler systematiska mörda alla judar som var fångade i hans välde. Hur många hade Sverige kunnat rädda om vår flyktingpolitik varit annorlunda?

I alla fall otaliga fler än den lilla skara om cirka 3000 människor som på nåder släpptes in i folkhemmet innan krematorieugnarna i Auschwitz tändes. Om ett samhälle ska dömas efter hur det behandlar de mest utsatta, tvingas vi obestridligen sänka våra huvuden i skam inför historiens åklagare. Att övriga demokratier inte handlade mycket bättre vi än själva, är knappast någon moraliskt hållbar ursäkt.

Men å andra sidan har Sverige försökt ta lärdom. Visst, dagens flyktingpolitik är långt ifrån perfekt, det finns åtskilliga brister att peka på.

Ändå råder en hyfsad bred uppslutning kring grundprincipen att samma cyniska kallsinnighet som vi mötte 30-talets tyska judar med, den hör förflutenheten till. Medmänniskor som flyr undan förföljelse, terror och krig har rätt till skydd. I början av 90-talet tog Sverige exempelvis emot 100 000 flyktingar från inbördeskrigets Jugoslavien, den blodigaste konflikten i Europa efter 1945. Nu brinner Syrien på likartat sätt.

Det urskiljningslösa våldet slår blint mot män, kvinnor och barn. Flera hundratusen syrier har flytt till grannländer som Libanon och Turkiet, strömmen beräknas uppgå till 700 000 vid årets slut. Inom EU är det Tyskland och Sverige som tagit störst ansvar för att ge desperata människor från Syrien asyl.

Det är just i denna situation som Sverigedemokraterna kräver att asyl- och anhöriginvandringen måste minska med 90 procent! Genom detta påstår sig SD spara massor av skattemiljarder åt statskassan. ”Vad vi har kunnat se blir inte invandringen en tillgång för Sverige”, menar SD:s ekonomisk-politiske talesman Erik Almqvist iskallt.

Förutom att partiets kalkyler är starkt ifrågasatta, har väl sällan deras krassa och råa människosyn åskådliggjorts tydligare. Syrier i nöd, fruktansvärda fasor i deras land, SD tar fram miniräknaren och säger: försvinn.

Så kan nog bara ett parti agera som har sina ideologiska rötter i den antihumanistiska hakkors-rörelse som förpestade Europa på 30- och 40-talet.

I det röda tyranniets hemliga tjänst

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/9:

I närmare femtio år bodde vi granne med ett totalitärt monster, som slukat halva Europa och hotade att sätta tänderna i resten. Om det inte varit för USA:s och NATO:s beslutsamma motstånd under kalla krigets långa isande period, hade knappast det kommunistiska Sovjetimperiet tvekat att utplåna friheten också i den västra delen av vår kontinent.

Sverige skulle sannolikt förvandlats till en lydstat åt Kreml med en röd quislingregim, i likhet med det olyckliga öde som drabbade bland andra Polen, Tjeckoslovakien och Ungern efter 1945. Deras vardag av andligt, socialt och ekonomiskt armod bakom taggtråd och vakttorn hade även blivit vår lott. Låter det alarmistiskt? Som retroaktiv skrämselpropaganda?

Vi lever nu i annan tid. Över två decennier har passerat sedan Berlinmuren föll och kalla kriget upphörde. Det är lätt att glömma den bokstavligt talat livsfarliga utmaning mot demokratin som Sovjetkommunismen representerade. Och vilken enorm kraftansträngning det krävdes för att knäcka den. Men ännu kastar historien mörka skuggor över oss.

I våras avslöjades att en tidigare kyrkoherde i Västerbotten arbetat åt den östtyska säkerhetspolisen Stasi. Han kom till Sverige från DDR under slutet av 60-talet som politisk flykting. Egentligen var han en utsänd spion.

I 24 år matade han Stasi med rapporter om både svenskar och tyskar. Linköpingsprofessorn Anders Törnvall hjälpte intet ont anande denne spionpräst att etablera sig på svensk mark. Törnvall blev naturligtvis bestört när avslöjandet kom. Tillsammans med professor Lennart Stenflo, också från Linköping, kräver han att regeringen tillsätter en sanningskommission för att klarlägga Stasis infiltration av det svenska samhället.

Vi vet att verksamheten var omfattande. Stasi var specialiserade på att värva medarbetare i nyckelgrupper som journalister, jurister, läkare och lärare. Svenskar som alltså gjorde drängtjänst åt ett utländskt stormaktstyranni, som hade målsättningen att kväva vår nations oberoende och krossa vårt fria folkstyre.

Juridiskt är de blågula Stasi-spionernas brott preskriberade. Men den moraliska skulden vilar fortfarande tung. Framför allt borde vi få rätt till kunskap om dessa personers illgärningar. Sanningen ligger dock inlåst i Säpos arkiv. Regeringen har hittills varit ovillig att släppa på hemligstämpeln.

Det är inte acceptabelt att viktiga pusselbitar till förståelsen av vårt gemensamma förflutna hålls dolda på detta sätt. Anders Törnvalls och Lennart Stenflos begäran om öppenhet är i högsta grad rimlig. Riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M) lägger i dagarna en motion, som föreslår att Stasi-materialet i Säpos arkivgömmor offentliggörs genom en vetenskaplig och rättssäker utredning. Denna motion bör riksdagen bifalla.

Vårt behov av Palme

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Sydöstran 26/9:

Ingen undgår Olof Palme. En kritikerrosad dokumentär gör succé på bioduken, flera läsvärda biografier om honom finns utgivna i handeln (jag vill särskilt rekommendera Henrik Berggrens Underbara dagar framför oss). Vår fascination för Palme tycks lika stark oavsett politiska sympatier, social bakgrund eller generationstillhörighet. Vad beror det på?

Det finns säkert ett antal förklaringar, varav det tragiska och ouppklarade morddramat naturligtvis bidragit. Men mest är det nog ändå personen och politikern Palme. Han hade en sällsam karisma som är mycket ovanlig bland offentliga makthavare i Sverige. Och framför allt: Palme stod för något. Han var tydlig i sina värderingar, han stred med passion och hetta för ett ideologiskt förankrat budskap, han gav kontrast och relief åt vardagspolitiken.

Detta tror jag idag väcker en längtan hos många, även bland människor långt utanför socialdemokratins traditionella led. Ty Palme förkroppsligade ett alternativ, man var tvungen att förhålla sig till honom, politiken blev spännande och meningsfull. Jag vill ogärna romantisera gårdagen och önskar definitivt inte 70-talet tillbaka med lågkonjunktur, strukturkris, kärnkraftsgräl och löntagarfondselände.

Men beskåda nutidens politiska landskap. De största partierna på bägge sidor blockgränsen har från var sitt håll triangulerat in sig så hårt i mitten att debatten närmast nått komiska dimensioner. De nya Moderaterna vill framställa sig som uttolkarna av de gamla folkkära Socialdemokraterna från Erlanders och Strängs dagar. Det luggslitna originalet, vilset efter två svidande valförluster, börjar i sin tur kopiera plagiatörerna.

Lyssnar man till Leif Pagrotsky, Magdalena Andersson och Stefan Löfven är huvuddragen i den borgerliga alliansens ekonomiska politik plötsligt arbetarrörelsens. Samtidigt har utvecklingen reducerat alliansens småpartier till bleka satelliter runt Moderaterna.

Även Miljöpartiet är i färd med att överge sin särart genom att anta ett nytt mittenorienterat partiprogram utan vassa kanter. Hur ska väljarna motiveras att gå till valurnorna 2014 om diskussionen bara blir olika nyanser av Anders Borg?

Kvar i den egentliga oppositionen är Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Knappast konstigt att Olof Palme fattas oss.