Kategoriarkiv: Historia

Vänlig lilleputt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/8:

Sveriges band till USA är gamla och varma. Den transatlantiska länken etablerades tidigt. Efter den amerikanska revolutionen 1776, var vi det första landet utan inblandning i det påföljande frihetskriget som erkände den nya nationen.

Poäng till Gustav III för det framsynta diplomatiska steget! Sedan drog 1,2 miljoner svenskar iväg till Nordamerika åren 1850-1930 för att söka sig en ljusare tillvaro. 200 000 återvände med influenser och erfarenheter som gav värdefulla bidrag till Sveriges demokratisering och modernisering.

Kulturellt kom USA att påverka oss mer än någon annat land efter att Tyskland detroniserades 1945. Värsta vänstervågens uppflammande antiamerikanism under Vietnamkriget och Olof Palmes demonstrativt hårda USA-kritik skadade förvisso relationerna i 70-talets början.

Men säkerhetspolitiskt vårdades Sverige hela tiden av Vita huset som inofficiell Nato-allierad med delansvar för skyddet av Europas norra flank mot Sovjet. När det kom till kritan var också Palme mån om att hålla Sverige kvar som en pålitlig aktör i USA:s militärstrategiska sfär.

Ändå har ingen amerikansk president funnit det värt att besöka oss förrän George W Bush kom till Göteborg 2001. Men det var på grund av EU-toppmötet när Sverige var unionens ordförande. Barack Obamas visit i september får därför historiens vingslag över sig.

En president som håller bilaterala överläggningar på en svensk statsministers hemmaplan har aldrig tidigare hänt. Fast det säger väl något om Sveriges betydelse på den internationella arenan: egentligen är den ringa.

Hade Obama brytt sig om inte frihandelsavtalet mellan USA och EU legat i potten? Detta samtidigt som mötet med Reinfeldt är ett sätt att chikanera den nobbade Putin i Ryssland. Hellre en vänlig lilleputt än en stor buse, uppför er i fortsättningen!

Återstår att se vilket intryck Kreml tar.

 

Kennedys tal inte Ohlys val

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/6:Corren.

Det är i dag precis femtio år sedan John F Kennedy höll sitt berömda tal i Västberlin, en frihetens oas djupt inne i DDR.

Två år tidigare hade Sovjets östtyska knektregim byggt Berlinmuren för att stoppa massflykten från det kommunistiska förtrycket. Det delade Berlin var länge en av kalla krigets brännpunkter i den globala kraftmätningen mellan demokratins allierade länder och det röda slaveriet.

Sovjet hade på olika sätt försökt pressa USA att ge upp Västberlin och dess avskärmade invånare fruktade att bli övergivna. Den 26 juli 1963 försäkrade Kennedy på plats att så aldrig skulle bli fallet. Inför en jublande folkmassa klargjorde presidenten att han orubbligt stod på deras sida med de förlösande orden: ”Ich bin ein Berliner”.

Femtioårsminnet av Kennedys historiska anförande har uppmärksammats över hela världen. Men gissningsvis lär det talas tystare om saken inom Vänsterpartiet i Sverige.

Från början till det bittra slutet stod ju Vänsterpartiet kommunisterna (som var det fullständiga namnet fram till 1990) fast parkerade på motsatt sida Berlinmuren. Man odlade intima vänskapsförbindelser med Sovjetsblockets totalitära diktaturer som även hotade att kväva Sveriges frihet, slöt icke att förglömma också pavlovskt instinktivt upp bakom Stalin när denne allierade sig med Hitler och anföll Finland 1939.

Vänsterpartiets förflutna av diktaturhångel är så omfattande och komprometterande att ingen genuint övertygad demokrat kan betrakta dess gamla synder med annat än avsky och förakt.

På goda grunder ansågs de svenska kommunisterna stå i främmande makts sold som potentiella landsförrädare och ideologiska samhällsomstörtare. Det vore direkt tjänstefel av säkerhetspolisen om de inte höll ett parti som detta under uppsikt. I riksdagen var kommunisterna tryggt isolerade från alla känsliga frågor som försvaret, och de var givetvis bannlysta från utrikesnämnden.

Om dagens Vänsterparti kan man säga mycket kritiskt. Men att partiet numera skulle vara ett hot mot rikets säkerhet måste anses absurt. Gårdagens avslöjande i Aftonbladet att Säpo övervakat ledande vänsterpartister så sent som på 2000-talet är därför lika häpnadsväckande som anmärkningsvärt.

Om uppgifterna stämmer ska bland andra dåvarande partisekreteraren Lars Ohly utsatts för spioneri från vad som förefaller vara en frilansande informatör med udda framtoning åt Säpos räkning.

Säkerhetspolisens roll är att skydda vårt demokratiska system mot faror. Ska dylika faror kunna avvärjas måste verksamheten vara hemlig, vilket i sin tur bygger på att vi kan känna förtroende för att Säpo sköter sin viktiga uppgift med omdöme och professionalitet.

Det vore olyckligt om Säpo äventyrar sin legitimitet genom snedsteg ut i åsiktsregistreringens skymningsmarker. Lars Ohly må ha sina avvikande sidor. Han har dock knappast en sådan diabolisk agenda att han aktivt konspirerar i syfte att krossa författningen.

Däremot kan det på femtioårsdagen av Kennedys frihetstal gärna få påminnas om vad Ohly gjorde när Berlinmuren föll. Han sörjde. Den skammen räcker.

Uppdatering: Lars Ohly har i ett mejl till mig reagerat på texten ovan och hävdat att uppgiften att han skulle varit ledsen över Berlinmurens fall är en myt. Snarare sörjde han vid tillfället att ”socialismen i Östeuropa
hade utvecklats från att bygga på människors drömmar om frihet till raka motsatsen, ett förtryck av folks frihetslängtan”. Men genom vinklad klippning av Janne Josefsson i Uppdrag granskning, där Lars Ohly intervjudes i ämnet för ett antal år sedan, skulle hans svar komma att framställas felaktigt. Tro´t om ni vill.

Sorry, 6 juni blir aldrig 17 maj

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 5/6:Corren.

I morgon är det nationaldag. Sådana brukar ju alltid vara liktydiga med folkfest, glam och patriotisk yra. I andra länder.

Som Frankrike 14 juli, då trikoloren vajar stolt till åminnelse av revolutionärerna som stormade Bastiljen 1789 och spred parollen om frihet, jämlikhet och broderskap över världen. Eller i USA där fyrverkerierna bränns av 4 juli, dagen då amerikanerna utropade sig självständiga från kolonialmakten Storbritannien 1776.

Vårt grannland Norge har 17 maj som celebrerar Grundloven, antagen 1814 och för sin tid en tämligen radikal demokratisk konstitution. Men främst symboliserar den frigörelsen från Danmark och därefter uppbrottet från den påtvingade unionen med Sverige.

Själva har vi 6 juni för att fira… ja, vad då? Björn Borgs födelsedag?

Länge hade vi ingen officiellt sanktionerad nationaldag alls, den tillkom först 1983 när Svenska flaggans dag uppgraderades i almanackan. Trots detta infann sig aldrig någon partystämning, vilket tydligen bekymrade vissa riksdagsledamöter.

Efter år av diskussion och byråkratiskt malande beslöt man därför att ytterligare höja statusen på 6 juni till helgdag. I utbyte reducerades annandag pingst till vanlig veckodag. Det blev inte roligare för det.

Snarare tråkigare, då pingstens sköna karaktär av långhelg som försmak till den stundande sommarledigheten gick förlorad (annandag pingst inföll som bekant ständigt och tryggt på en måndag, 6 juni är veckodagarnas Mädchen für alle).

Det påbjudna svenska flaggviftandet har från början haft något stelt, krystat och sömnigt över sig. Helgdagsreformen liknade mest ett desperat försök att ge konstgjord andning åt något livlöst som redan är bortom räddning.

I motsats till Frankrikes, USA:s och Norges nationaldagar är vårt 6 juni en rent artificiell konstruktion av det politiska etablissemanget. Förankringen i det folkliga medvetandet är praktiskt taget obefintligt.

De sammanfallande datumen av Gustav Vasas kungakupp 1523 och fastställandet av 1809 års grundlag som skrotades 1975, har klistrats ihop och anbefallit oss som nationaldag i brist på egna grandiosa erfarenheter av stormade bastiljer.

Frågan är förstås varför vi ska framhärda med denna patetiska kopia av utländska förebilder när vi faktiskt redan har en äkta, om än inofficiell, nationaldag lite senare denna månad.

Sedan sekler tillbaka har midsommar fungerat förträffligt som en verkligt genuin manifestation av den svenska nationalkänslan. En totalt opolitisk helg som inbjuder alla till gemenskap, värme och fest i en spontan lovsång till livet, ljuset och den nordiska naturen.

Vilka andra länder kan väl konkurrera med det?

Vår femfaldiga Wimbledonmästare Björn Borg är naturligtvis väl värd att hurra för i morgon. Men i övrigt tycker jag att 6 juni bör få avsomna i frid och att annandag pingst ska återupprättas som den trevliga röda försommardag som den tidigare var.

Gatsbys tid är nu – igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Correns bilaga Just nu 24/5:

”Can’t repeat the past? Why of course you can!” Repliken är Jay Gatsbys egen och naturligtvis har han rätt. F Scott Fitzgeralds mytomspunne hjälte från romanen The Great Gatsby är åter bioaktuell.

Nu är det Leonardo DiCaprio som i Gatsbys gestalt låter champagnen flöda på Long Island. Boken har filmats flera gånger förr, men ingen når samma överdådiga höjder som regissören Baz Luhrmanns nya version. 1920-talet är hett igen, stekhett.

Epoken som kallas ”The Jazz Age” eller ”The Roaring Twenties” var flärdfull, sorglös och dekadent. I USA rådde febrig högkonjunktur och lusten att spendera var oemotståndlig. Det moderna konsumtionssamhället slog igenom på bred front.

För vissa syntes plånboken outtömlig och de skyggade inte för att visa det. Nyrika spekulationsmiljonärer som Jay Gatsby dök upp från ingenstans och ställde till med spektakulära societetsfester på sina palatsliknande lantställen längs New Yorks östkust.

Man åkte dit i gräddgult lyxiga bilar som Buick eller Duesenberg, försåg sig frikostigt av den obligatoriska champagnefontänen och dansande till levande jazzmusik ända framåt gryningstimmarna. Art déco-stilen satte prägel på formgivning, konst och arkitektur.

Flappers var kvinnoidealet på modefronten: långa handskar, korta kjolar, kort hår och gärna ett fjäderförsett diadem. För männen gällde naturligtvis smoking på kvällarna. Men om dagarna skulle man ge ett ledigare fast ändå elegant intryck.

Satsa på ljusa färger, linnekostym, inklusive en mörkare väst som kontrast under kavajen, samt en lite bredare slips med Winsorknut. Och glöm inte bröstnäsduken. Utan den detaljen som pricken över i:et tas ingen på allvar.

Åter till det glada 20-talet! Klä dig som Gatsby och du kan inte bli mer inne.

Christian Gatbsby

Coolidge fick USA att blomstra

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/5:Corren.

Korka upp champagnen, 1920-talet är tillbaka! En ny filmversion av F Scott Fitzgeralds kioskvältarroman The Great Gatsby har snart premiär. Nu axlar Leonardo DiCaprio rollen som den mystiske miljonären Jay Gatsby med sina överdådiga fester på Long Island.

Frågan för dagen är: kan han matcha Robert Redfords ikoniska tolkning från 1974? Inte helt lätt, milt sagt. Men efter att ha sett några smakprov känner jag mig hoppfull. DiCaprio verkar fylla den stiliga Gatsbykostymen med den äran.

20-talets gyllene era av lyx, flärd, snitsiga kläder och intagande art déco-miljöer har väl egentligen aldrig upphört att fascinera. Dock är det kanske inte konstigt att en renässans tycks på gång just i dessa tider när ekonomisk oro och politisk desillusion satt sitt märke på världen.

Våra blickar tenderar ju då, i vanlig ordning, att riktas bakåt mot svunna decennier när människans tillvaro syntes enklare, sorglösare, lyckligare. Ett visst mått av eskapism finns naturligtvis i detta, men också ett slags sökande.

Har vi måhända förlorat något i det förflutna som kan hjälpa oss att återfå fotfästet och optimismen? I Sverige är Olof Palme het igen, paradoxalt nog förefaller lågkonjunkturens 70-tal blivit svenskarnas Arkadien.

I USA talar man allt mer om Calvin Coolidge.

Han var president under Gatsbyåren 1923-29, republikan från Vermont och son till en lokal skatteindrivare. Den unge Calvin brukade göra sin far sällskap när denne samlade in skattepengarna från traktens invånare och glömde aldrig den grundläggande läxan: ”Jag lärde mig att någon alltid måste arbeta ihop till skatten för att kunna betala den”.

För Coolidge blev respekten för arbete och företagande närmast helig. Politiker skapar inga resurser. Det är de enskilda människornas möda och strävsamhet som bygger landet. Följaktligen ogillade han när den politiska klassen tog sig större maktanspråk under 1900-talets början.

Så kallade progressiva presidenter som Theodore Roosevelt och Woodrow Wilson började intervenera allt mer i det amerikanska samhällslivet, något Coolidge såg som en oroväckande trend mot att kväva medborgarnas initiativförmåga och marknadsekonomins välståndsbildande krafter.

Som Coolidge uttryckte det: ”Jag vill att Amerikas folk ska arbeta mindre åt staten och mer åt sig själva. Jag vill att de ska få skörda frukterna av sina egna ansträngningar. Det är frihetens främsta innebörd.”

Möjligheten att omsätta orden i praktiken kom 1920. Warren G Harding vann valet till Vita huset, Coolidge följde med som vicepresident och tog över rodret när Harding dog i en hjärtattack tre år senare.

Thatcher och Reagan? Coolidge är originalet. Den viktigaste ledaregenskapen för honom var att veta när en politiker bör avstå från handling. Kan problemen lösas ändå, är det ens problem som politiker ska blanda sig i, riskerar situationen att förvärras genom offentligt ingripande?

Staten ska sköta sitt, vara skarpt avgränsad och inte bli en integrerad del i människornas vardagsliv, menade han. Denna konst att hålla sig cool behärskar inte många makthavare, få lika mästerligt som Coolidge.

Kritiken om passivitet kunde han elegant avfärda genom att peka på resultaten av vad han faktiskt gjorde. Som att principfast avreglera, ta bort hinder och lyfta de bördor vilka hotade USA:s förutsättningar att utvecklas och blomstra.

Följande siffror fann jag i den nyligen publicerade boken Calvin Coolidge: A Documentary Biography av historikern David Pietrusza. Knappast underligt att dagens amerikaner ser 20-talet i ett romantiskt skimmer.

Mellan 1921-29 krympte den federala budgeten från 5,1 miljarder till 3,3 miljarder dollar. Statskulden minskade från 22,3 miljarder till 16,9 miljarder dollar åren 1923-29.

Coolidge sänkte skatten fyra gånger under sina sex presidentår. Den högsta marginalskatten reducerades från 50 till 25 procent. Bara stimulansen av denna sänkning ökade intäkterna från 77 miljoner till 230 miljoner dollar. 1928 betalade 98 procent av amerikanerna ingen inkomstskatt alls.

Effekten? Nationens BNP växte med 7 procent årligen mellan 1924-29. Industriproduktionen ökade med 70 procent, inkomsten per capita ökade med 30 procent mellan 1922-1928, reallönerna för vanliga arbetare ökade med 22 procent, samtidigt som arbetslösheten under hela perioden var 3,3 procent i snitt.

Vem har sagt att sänkta skatter och minskad statsmakt inte fungerar?

Coolidge hade tyvärr lämnat scenen vid börsraset i oktober 1929. Hans efterträdare Herbert Hoover och Franklin D Roosevelt svarade med att återreglera ekonomin, kraftigare än någonsin.

Detta batteri av illa genomtänkta offentliga åtgärder förvärrade krisen och drog ner USA i en långvarig depression. Det skulle sannolikt gått bättre om man hållit fast vid 20-talets politiska paroll: Keep cool.

coolidge

Håll EU borta från vardagen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/5:Corren.

Datumet i almanackan var 9 maj, 1950. Den franske utrikesministern Robert Schuman hade kallat till presskonferens med löftet om en ”kommuniké av största vikt”.

De församlade journalisterna behövde inte bli besvikna. Andra världskriget låg bara fem år bort i tiden. Minnet var färskt av slagfältens fasor och Hitlers terrorvälde i Europa.

Robert Schuman hade varit med förra gången också, under första världskriget 1914-18. Men då som tysk, eftersom han växte upp i provinsen Lothringen som Tyskland tagit från Frankrike efter sitt segerrika fälttåg på 1870-talet.

Vid Versaillesfreden 1919 var rollerna omvända och Lothringen återfick sitt franska namn Lorraine – vilket medförde att Schuman bytte fosterland på kuppen. Freden i Versailles hade dock blivit grogrunden för Hitlers väg till makten och ännu ett europeiskt blodbad.

Nu fick det vara nog, menade Schuman. För journalisterna presenterade han en sensationellt radikal försoningsplan. Frankrikes och Tysklands kol- och stålindustri utgjorde ”krigets livsnerv”, basen för de bägge arvfiendernas militära styrka.

Om man istället satte produktionen under gemensam kontroll kunde nya väpnade konflikter omöjliggöras.

Två år senare var kol- och stålunionen verklighet. Förutom Västtyskland och Frankrike anslöt sig Italien, Holland, Belgien och Luxemburg. Numera har unionens medlemsskara utökats till 27 länder, inklusive vårt eget, och kallas för EU.

Säga vad man vill, men gamle Robert Schuman har lyckats väldigt bra med sitt syfte. Att EU-staterna skulle skicka soldater mot varandra förefaller ju komplett otänkbart.

Ändå lär det knappast bli folkfest på den officiella Europadagen i morgon, till åminnelse av Schumans historiska kommuniké. I Sverige vill inte ens en majoritet av invånarna vara med längre, enligt SOM-institutets senaste undersökning.

Medlemskapet stöds bara av 42 procent, euron gillar endast 9 procent. EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) kommenterade siffrorna i måndags med att hon vill återskapa förtroendet genom intensivare politisk debatt i EU-frågor och ”visa hur de påverkar oss i vår vardag”. Men det är väl just detta som är felet.

EU har säkrat freden och givit oss en inre marknad för fri rörlighet och handel. Kombinerat med värnet av mänskliga rättigheter är det en fantastisk prestation som gjort vår tillvaro tryggare och rikare.

Problemet är att EU utöver detta utvecklats till en byråkratisk koloss, ivrig att med sin ansiktslösa och ständigt svällande makt lägga sig i allt mer av människornas vardag.

Eurokrisen, där varenda regel för valutasamarbetet brutits, har inte hejdat ambitionerna. Utan tvärtom blivit en förevändning för att öka centraliseringen till Bryssels aristokrati av tjänstemän och ytterligare tunna ut demokratin. Är det konstigt att den folkliga skepsisen tilltar?

EU ska inte vara ett överstatligt imperium som styr och ställer i enskilda människors liv. Framtiden ligger i att återvända till Europatankens ursprung: att vara ett ramverk för fredens och frihetens bevarande.

Läxan från 1940

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/5:Corren.

I SVT har öppnat sitt arkiv med gamla program och i helgen tittade jag på Dilemma från 1997. Det var ett rollspel under ledning av Carl Hamilton där deltagarna tvingades manövrera sig genom olika knepiga scenarion. Ett rörde Sverige 1940.

Norge och Danmark invaderades av Hitlertyskland, som också började ställa hotfulla krav på Sverige om att transitera trupper genom vårt land. Vi vet hur det gick i verkligheten. Per Albin Hanssons samlingsregering fick kröka rygg och ge avkall på neutraliteten.

Bland de medverkande i Dilemmas panel satt nu journalisten Maria-Pia Boëthius i rollen som statsminister, Olof Johansson (C) som utrikesminister och Per Unckel (M) som försvarsminister. Vad kunde göras annorlunda? Föga.

Den ständigt återkommande huvudvärken var ju att Sverige försummat sitt försvar och saknade allierade. Givet dessa förutsättningar hade inte heller Boëthius & Co mycket att sätta emot när Tyskland levererade sina diktat. Man försökte förvisso.

Men programmet slutade med att de modfällda deltagarna pressades till att låta svenska soldater öppna eld mot fransk-brittiska styrkor som jagat tyskar över gränsen från Narvik.

Vem vet? Kanske såg även Fredrik Reinfeldt samma program i SVT:s arkiv som jag innan han åkte till Agendas partiledardebatt i söndagskväll. Möjligen förstod han den bittra läxan: utan ett trovärdigt, avskräckande militärt försvar blir vårt handlingsutrymme ytterst begränsat om en stormakt drar åt tumskruvarna.

Det enda vi kan säga om framtiden är att den är oviss, liknande situationer kan hända igen och då är det inte kul att vara i Per Albin Hanssons sits. Eventuellt tänkte Reinfeldt så när han gav det överraskande beskedet i Agenda. Moderaterna är äntligen, sent om sider, berett att öka försvarets resurser.

Tack. Upp till bevis i höstens budget.

Jag vill bo i Österrike-Ungern

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/4:Corren.

”Statens och stadens angelägenheter angår oss inte. Det spelar ingen som helst roll för oss att ministrar och guvernörer missköter politiken. Allt sånt finns därute som en gyttja en regnig dag. Vi har ingenting med det att göra, och det har heller inget med oss att göra.”

Dessa rader av den portugisiske poeten Fernando Pessoa citerar akademiledamoten Horace Engdahl med längtansfylld avund i sin bok Cigaretten efteråt. Jag förstår honom. Själv drabbades jag av en liknande känsla vid läsningen av författaren Stefan Zweigs klassiska memoarer Världen av igår från 1943.

Zweig växte upp i habsburgarnas Österrike-Ungern kring förra sekelskiftet och tillhörde samma generation av yngre europeiska intellektuella som Pessoa. De var lika hemmastadda i dubbelmonarkins Wien som i London, Paris eller Berlin.

Aldrig har gränser spelat mindre roll än då. Frånsett några mindre väpnade konflikter i kartans marginaler härskade lugn, fred och framtidsoptimism. Vetenskapens landvinningar och industrikapitalismens tillväxtmaskin gav löften om ett dittills oanat välstånd, vars frukter allt fler fick del av.

Demokratin hade ännu inte fått sitt genombrott. Men den politiska sfären var å andra sidan begränsad och i stort fanns klara tendenser till allmän liberalisering av samhällslivet.

Zweig skriver: ”Vi kunde ägna oss mer ostört åt vår konst, våra intellektuella böjelser, mer individuellt, mer personligt utforma våra privatliv. Vi kunde leva mer kosmopolitiskt, då hela världen stod öppen för oss. Vi kunde resa utan pass och tillstånd, vart vi ville, ingen förhörde oss för att utröna vår politiska inställning, härkomst, ras och religion”.

Vad gick snett? Svar: första världskriget som Europa snubblade in i 1914. När krutröken skingrades efter fyra exempellöst blodiga år på slagfälten var den gamla ordningen förödd, tiden hade tvingats ur led och formade nu en radikalt annorlunda verklighet.

Totalitära läror som kommunism, fascism och nazism förgiftade människors sinnen och öppnade vägen mot än värre katastrofer. Men även där demokratin slog rot blev den allomfattande staten normerande. Politiseringen kom att genomsyra hela den moderna tillvaron.

Ingen kunde längre som Fernando Pessoa odla sin egen trädgård, oberörd av den nya politiska klassens svällande anspråk på att dirigera, diktera och reglera.

I Pessoas och Zweigs privilegierade förkrigsvärld stod engagemanget för teatern, litteraturen, poesin och konsten i centrum. Kulturen sågs som det viktigaste medlet för att knyta mänskligheten samman. Tänk om utvecklingen hade fortsatt att löpa längs den linjen.

Effekten av syndafallet 1914 blev istället en abrupt mentalitetsförändring, ett paradigmskifte hos de samhällsbärande skikten där humanisten trängdes ut av politikern och estetiken korrumperades av ideologin.

Hade vi inte varit lyckligare om Österrike-Ungern och det forna Europa funnits kvar och tillåtits blomstra i en uppdaterad 2000-talsversion? Jag vågar faktiskt tro det.

Den svarta måndagen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorCorren.ren 17/8:

Boston, Massachusetts, är den amerikanska revolutionens vagga. Här inleddes emancipationen från kolonialmakten Storbritannien med det berömda ”tepartyt” i hamnen 1773. Här, precis i närheten av staden, utspelades de första striderna mot det brittiska imperiet under frigörelsekriget 1775-83.

Revolutionärerna var starkt inspirerade av upplysningsfilosofernas ideal om frihet, jämlikhet, förnuft och tolerans – de universella värden som republiken USA bygger på och som utgör fundamenten i alla moderna demokratiska samhällssystem.

Måndagen den 15 april firades Patrioternas dag i Boston, till åminnelse delstatens modiga män och kvinnor som på 1700-talet lade grunden till nationen. Patrioternas dag sammanfaller med Boston Maraton, som arrangerats varje år sedan 1897.

Hit kommer löpare från hela världen, inklusive Sverige, för att tävla och umgås. Här kan man verkligen tala om folkfest. En hyllning av friheten och demokratin, jämsides med internationell förbrödring genom idrotten. Det ger en vacker bild av oss människor som bäst.

Detta år blev allt annorlunda. Ett skändligt terrordåd förbytte glädje till tårar och sorg, liv till död och skräck. Två bomber exploderade vid maratonloppets målsträcka. Hundratals människor skadades, flera var barn. Bland de tre som hittills rapporterats omkomna fanns en åttaårig pojke.

Tragedin fördjupas ytterligare av att Boston Maraton 2013 även skulle varit en manifestation mot våldet. Arrangörerna ville med årets lopp hedra offren för skolmassakern i Newton, Connecticut nyligen.

I skrivande stund är vet ingen vem eller vilka som ligger bakom blodbadet i Boston. Spekulationerna om motivet är många. En sak kan dock sägas med absolut säkerhet. Detta var ett attentat mot det öppna samhället, en skymf mot all humanism och medmänsklighet.

USA och övriga världen har tvingats genomlida åtskilliga liknande och än värre dåd under det senaste decenniet. Terrorns upphovsmän vill injaga hat och oförsonlighet. De önskar rulla tillbaka den frihetens civilisationsprocess som Boston idéhistoriskt står symbol för. Vi kan aldrig helt skydda oss från deras illgärningar och bomber.

Men vi kan skydda oss från att låta deras ondska smitta våra hjärtan. Minns vad Norges statsminister Jens Stoltenberg sa efter Utøya: ”Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet. Men aldrig naivitet.”

När kungen kom till stan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i SydöSydöstran, din lokaltidning i Blekinge. stran 10/4:

Det sopades extra noga på gatorna inför besöket. Staden måste ju vara putsad och fin när Carl XVI Gustaf väntas. Kring Stortorget hade tusentals människor samlats och strax före klockan 12 kom han inrullande med drottning Silvia i en svart bil.

Det var en himmelsblå vacker aprillördag i Karlskrona och kungaparet välkomnades av kommunfullmäktiges ordförande. Monarken klev upp på en scen vid torget och höll ett litet tal till folkmassan som hurrade.

Själv kunde jag inte låta bli att erinra mig en annan kung, vars visit dryga 200 år tidigare fick ett totalt motsatt mottagande. Kylslaget i dubbel bemärkelse, kan man nog säga. Ty vintern var lika isande kall som känslorna han mötte från de få karlskronabor han tilläts komma i kontakt med.

Ändå var detta på självaste julafton 1809. Men ingen gata sopades mer för Gustav IV Adolfs skull. Han var kungen som förlorat Finland i ett ödesdigert krig, avtvingats tronen och fått sitt namnchiffer systematiskt utplånat i offentligheten. Det sista han någonsin såg av Sverige var faktiskt Karlskrona.

På fregatten Camilla skickades han ut i exilen. Skeppet hade fyrtio kanoner, ett deplacement på 1345 ton och ingick ursprungligen i den nya stormaktsflotta som Fredrik Hendrik af Chapman, geniet, byggde åt Gustav III på 1780-talet.

Men nu var det alltså 1809 och det svenska Östersjöimperiet låg slaget i ruiner. Den högste ansvarige, syndabocken, Gustav III:s son och arvtagare hade suttit fängslad på Gripsholms slott i månader. När Camilla hissade segel var det fortfarande morgon.

Ex-monarken fördes ombord till sin hytt och försvann med ljudet av masternas knarrande rår, blockens gnissel och bogvattnets brus. Karlskronas örlogshamn bleknade i fjärran. Den onämnbare var för alltid borta och hans Vasasläkt hade oåterkalleligen mist sitt flera sekel långa privilegium att regera landet.

En fransk marskalk inbjöds istället ta över riket: Jean Baptiste Bernadotte. Det var för hans ättling i rakt nedstigande led som vi jublade åt i lördags. För Gustav IV Adolf gick det sämre.

Han dog i ett torftigt schweiziskt värdshusrum under sitt alias överste Gustafsson. Då hade han i närmare trettio år sedan sista resan från Sverige, allt mer ensam och förvirrad, irrat Europa runt. Jag undrar hur ofta han tänkte på det där korta och bistra julaftonsbesöket i Karlskrona.