Idag är det precis 30 år sedan denna platta släpptes. Ofattbart. Jag minns det som förra veckan. Räknar man lika lång tid tillbaks från när det begav sig 1983 hamnar man i femtiotalet. Plötsligt känner jag mig oändligt gammal. Eller att man åtminstone inte är tonåring längre! 🙂
Skrivit i Corren 17/9:
Henrik Menander tillhör den svenska vänsterns pionjärer, en tvättäkta arbetarkämpe. Han deltog i LO:s grundade 1898, var även verksam som journalist i legendaren August Palms tidning Folkviljan samt i Axel Danielssons Arbetet.
Mest känd är Menander dock som textförfattare till den svenska versionen av Internationalen. Den skrev han 1902 och fångade där på kornet orättvisorna och utsugningen som arbetarklassen upplevde att den konservativa överhetsstaten utsatte dem för.
Särskilt den berömda strofen ”båd´stat och lagar oss förtrycka / vi under skatter dignar ner” är talande. Ilskan över att bli berövade frukten av sitt mödosamma slit i produktionen är förståelig. Men gissa hur omfattande skattetrycket var i Sverige när Menander fattade pennan? Knappt 8 procent.
Sätt det i relation till 2013 års nivå på drygt 44 procent och den tidiga socialdemokratin framstår som en libertariansk falang inom Timbrosfären. Senare blev förstås S ett statsbärande parti och attityderna förändrades.
Istället blev vaktslåendet om högskattesamhället en integrerad del i rörelsens självbild. Alla ska med, fattig som rik. Ju mer av medborgarnas pengar politikerna kan kontrollera, ju mer solidariskt och rättvisare är det. Ungefär.
När Alliansen övertog regeringsmakten 2006 hade Sverige fortfarande världens högsta skatter. Sju år senare har vi världens näst högsta. Sänkningarna kan knappast kallas drastiska, men redan från början protesterade S mot varje lättnad av bördorna som Alliansen gjorde.
Inställningen klarlades på ett symptomatiskt vis av Thomas Östros, under förra mandatperioden ekonomisk talesman för S: ”Generella skattesänkningar är ett slöseri med gemensamma medel” (DN 1/11 2009).
Orden röjer en total identifikation med staten och överheten på bekostnad av människorna som genom arbete och företagande skapar de resurser som håller Sverige igång. Vari ligger det stötande ”slöseriet” att låta dem behålla lite mer av den egna kakan?
Regeringen presenterade i går sin avsikt att genomföra ett femte jobbskatteavdrag och skallet från S var det väntade. Man gillar det inte, vill stoppa det, men om riksdagen beslutar annat kommer man motvilligt att acceptera det.
Precis som tidigare av krasst opinionstaktiska hänsyn. I övrigt riktats skarp kritik mot Alliansens instrumentella huvudargument att jobbskatteavdraget gynnar sysselsättningen. Det gör det visserligen, även om det femte stegets effekter kan diskuteras.
Men det tyngst vägande skälet till jobbskatteavdraget borde vara moraliskt. Det är helt enkelt rätt att folk som jobbar i sitt anletes svett får bättre lön för mödan, ökad frihet och tryggare hushållsmarginaler. Det är trist att S förträngt sitt frihetliga förflutna.
Idag är det snarare vanliga strävsamma svenskar som har störst anledning att sjunga Internationalen, vars dramatiska fortsättning lyder: ”Många rovdjur på vårt blod sig mätta / men när vi nu till vårt försvar / en dag en gräns för dessa sätta / skall solen stråla lika klar”.
Skrivit i Corren 12/9:
Salvador Allendes namn har fått ny lyster i Chile. Inför valet i november anklagar vänsteroppositionen den sittande presidenten Sebastián Piñeras högerregering för ökande ekonomiska klyftor. I synnerhet är protesterna omfattande mot det avgiftsbelagda högskolesystemet.
Den eldfängda studentrörelsens demonstrationer i Santiago har regelmässigt urartat i kravaller. Med stenkastning som argument ekar deras krav på gatorna om kostnadsfri utbildning och rättvisare sociala villkor – som det var på Allendes tid.
40 år efter Pinochets militärkupp den 11 september 1973 anas en renässans för den störtade marxistpresidenten. Särskilt bland de yngre chilenare, som önskar ett radikalare alternativ vid makten, har ett slags skimmer kommit att vila över hans dagar.
Myten Allende är även stark i Sverige och har så varit sedan den mörka hösten i 70-talets början då Pinochet lät skräcken triumfera. Regeringen Palme öppnade generöst gränserna för flyktingar undan juntans terror, vilket naturligtvis var helt riktigt. I vårt land lever nu omkring 45 000 personer med chilensk bakgrund, åtskilliga har egna plågsamma minnen av militärdiktaturens brutala styre.
Men förtjänar Allende comeback som förebild för den chilenska vänstern? Knappast, det är att leka med elden och hotar i värsta fall att destabilisera demokratin som Chile återvann på 90-talet. Att Pinochet var en skurk, en mördare och en landsförrädare bör inte grumla blicken för vad som föregick kuppen.
Allende gjorde Chile praktiskt taget statsbankrutt, med skriande varubrist och svindlade inflation som följd. Han bröt sönder landets demokratiska institutioner, allierade sig med Fidel Castros tyranni på Kuba och drev medelklassen till att förlora lojaliteten mot konstitutionen.
Allende var en farlig vildhjärna och revolutionsromantiker, besatt av drömmen att exportera marxismen över hela Latinamerika, vilket skulle föra kontinenten in i Sovjetimperiets inflytelsesfär. När Allende blev president 1970 hade han bara en tredjedel av väljarna bakom sig. Tre år senare mottog befolkningsmajoriteten generalernas kupp med en suck av lättnad.
Den känslan av befrielse försvann snabbt och bittert när Pinochet visade sitt rätta ansikte. Juntan fick visserligen Chiles ekonomi att blomstra igen efter ett batteri av marknadsliberala reformer. Grunddragen i denna politik har Chile behållit, dock är det framgångar som ursprungligen köptes till priset av blod, tortyr och förtryck.
Vänsteroppositionens sociala krav är, givetvis, i sig fullt demokratiskt legitima. Men försöken att samtidigt skaka liv i Allendes ande riskerar att väcka motsvarande spöklika tendenser inom delar av den chilenska högern, som anser att Pinochet räddade landet från marxismen.
Varken socialism eller marknadsliberalism är värt offret av friheten. Det är Chiles dyrbart inhämtade lärdom till världen. Tragiskt vore om landets nya generation började glömma den.
Skrivit i Corren 5/9:
Synagogan vid Berzelii park i Stockholm fick en synnerligen prominent besökare i går. USA:s president.
Han kom i sällskap med statsminister Fredrik Reinfeldt för att uppmärksamma minnet av diplomaten som räddade tiotusentals judar undan Förintelsen. Att Barack Obama visade Raoul Wallenberg sin vördnad är naturligt, allt annat vore otänkbart för en amerikansk president på premiärvisit i vår huvudstad.
Wallenberg är ju inte enbart svensk. Sedan 1981 är han även Obamas landsman, efter att Ronald Reagan utnämnt Wallenberg till amerikansk hedersmedborgare. Det var också på USA:s initiativ som svenska UD gav Raoul Wallenberg uppdraget att åka till Budapest, hösten 1944.
Räddningsaktionen finansierades därtill av amerikanska War Refugee Board. Detta i kombination med Sveriges neutrala status och Raoul Wallenbergs kompromisslöst personliga mod, listighet och organisatoriska skarpsinne möjliggjorde den historiska insatsen i mänsklighetens tjänst.
Få symboler lyser därför klarare än Wallenberg när det gäller relationerna mellan USA och Sverige, han binder våra länder samman på ett unikt sätt.
Wallenberg är dock mer än en heroisk legend ur det förflutna. Hans arv talar med särskild uppfordran till oss i detta nu. Budapest 1944 var en jordens farligaste platser, hemsökt av massdöd, skräck och terror. Ungerns judar var utelämnade åt nazisterna och hade ingenstans att fly.
Redan innan kriget hade Europas länder mer eller mindre stängt sina gränser för judar som hamnat i Hitlers våld. Ett fåtal flyktingar fick motvilligt fristad. När Tysklands militärmaskin därefter rullade över kontinenten var det för sent att öppna famnen och resultatet vet vi: Auschwitz.
I dag finns helvetet i Syrien. Medan Barack Obama tvått sina händer under två och halvt års inbördeskrig, har avgrunden vidgats till obeskrivbar humanitär tragedi.
Om det blir något amerikanskt ingripande mot Assadregimens hämningslösa mördande står ännu skrivet i stjärnorna. Obama har skjutit över ansvaret till kongressen, men rimligen måste han snart handla.
Samtidigt har EU fällt ner gränsbommarna för Syriens flyktingar. Drygt fyra miljoner människor har tvingats lämna sina hem inom landet. Över två miljoner har tagit sig till Libanon, Jordanien, Turiket och Irak. Förhållandena i flyktinglägren är miserabla.
Knappt 8 000 syrier har lyckats ta sig till Sverige, samtliga ges nu permanent uppehållstillstånd eftersom inget slut på konflikten bedöms vara i sikte. Ett utmärkt beslut av Migrationsverket.
Skamligt nog gör dock EU:s fortsatt hårda linje det närmast hopplöst svårt att söka asyl på europeisk mark. I praktiken måste desperata syrier vända sig till människosmugglare om de vill ta sig bort från Mellanösterns eskalerande kaos. Oacceptabelt.
Har vi som i vår del av världen lever i trygghet, fred och välstånd dragit några lärdomar av andra världskrigets grymheter och Raoul Wallenbergs gärning? Då är det hög tid att visa det.
Skrivit i Corren 27/8:
”Jag har en dröm, att denna nation en dag ska resa sig och leva ut den innersta meningen i denna övertygelse: Vi anser dessa sanningar vara självklara, att alla människor är skapade med samma värde.”
I morgon är det precis 50 år sedan Martin Luther King höll sitt legendariska ”I have a dream”-tal vid Lincolnmonumentet i Washington. En passionerad plädering för visionen om ett samhälle befriat från rasism, intolerans och diskriminering.
Medborgarrättskämpen Martin Luther King tillhör 1900-talets stora hjältar som fortsätter att inspirera världen över. Det gör även Raoul Wallenberg. Han höll aldrig några berömda anföranden. Hans gärning är desto mer talande.
Med förbluffande mod och djärvhet ställde han sig i vägen för Hitlers dödsmaskineri och lyckades rädda tiotusentals judar undan SS-bödlarnas klor. Denna tisdag är det första gången vi i Sverige hyllar honom med en särskild Raoul Wallenberg-dag.
Det blir en årligt återkommande påminnelse om vikten av att visa civilkurage när människovärdet på olika sätt riskerar att devalveras; att vi alla bär ett personligt, moraliskt ansvar att stå intoleransens krafter emot.
Enligt senaste Sifo sympatiserar nu var tionde väljare med SD, ett öppet främlingsfientligt riksdagsparti sprunget ur nazismen. Vill vi att deras värderingar och visioner ska prägla samhället? Eller Martin Luther Kings och Raoul Wallenbergs?
Få frågor är lika dagsaktuellt brännande.
För dem i världen, vilka ser kampen för demokratiska rättigheter som vår civilisations största uppdrag, är namnet Wallenberg helgat. Han övergav freden, tryggheten, karriären och pengarna i Sverige och begav sig 1944 till en av jordens farligaste platser: Ungern i nazisternas och pilkorsarnas våld.
Där riskerade han i varje ögonblick sitt liv. Med en fantasi och handlingskraft, som annars är okänd i den svenska diplomatins historia, lyckades Raoul Wallenberg rädda tiotusentals judar från att sändas till Auschwitz, eller till andra platser för utrotning.
Wallenberg för tanken till några av människans viktigaste och kanske mest ovanliga egenskaper: den kompromisslösa medkänslan med andra, förmågan att urskilja ondska, det moraliska och fysiska modet.
– Per Ahlmark om Raoul Wallenberg (ur Vänstern och tyranniet, 1994)
Skrivit i Corren 23/8:
På söndag är det Stefan Löfvens tur att hålla sommartal. Plats: Vasaparken i Stockholm. Det är förnämlig, traditionstyngd politisk mark. Här brukade Tage Erlander, ständig statsminister (S), drabba samman i klassiska valdebatter med Bertil Ohlin, ständig oppositionsledare (FP).
Det var under den svenska modellens gyllene epok, efterkrigsdecenniernas ”rekordår” då tillväxten var urstark, arbetslösheten försumbar och välfärden stabilt stigande.
Stackars Ohlin. Inte konstigt att han aldrig lyckades koppla greppet på Erlander. S levererade ju snygga resultat hela tiden, så varför skulle väljarna byta regering?
Tage Erlander avgick som obesegrad champion 1969 efter 23 år i följd vid makten. Hans sista val 1968 blev en lysande triumf: S krossade all konkurrens och kammade hem över 50 procent av rösterna. Det var minsann annat än de två senaste riksdagsvalen, där väljarstödet för S inte varit så katastrofalt uselt sedan 1914.
Löfven borde därför ha all anledning att återvända till den klassiska S-politiken när han äntrar Erlanders gamla ringhörna i Vasaparken.
Alliansen brottas exempelvis med besvärande arbetslöshetssiffror, ungdomar och invandrare är särskilt utsatta. Mycket av roten till det onda är LAS, införd av Palme 1974 efter envisa påtryckningar från Folkpartiet.
Både Erlander, och länge LO, avvisade skarpt sådan lagstiftning. Den utgjorde ett flagrant brott mot den svenska modellen, där staten framgångsrikt avstod från att blanda sig i relationerna mellan arbetsmarknadens parter. 70-talets förvillelser bröt tyvärr sönder det utmärkt fungerande systemet. Reinfeldt vågar inte röra LAS, trots priset av sämre sysselsättning.
Men Löfven prioriterar förstås jobben främst och öppnar sitt tal genom att kräva LAS-eländets avskaffande. Sedan tar han upp det höga skattetrycket på 44,2 procent, vilket drabbar människor med lägst inkomster hårdast eftersom de har minst marginaler. Oacceptabelt. Alliansens skattesänkningar är skandalöst fjuttiga.
På Erlanders tid lät S aldrig skattetrycket överstiga OECD-ländernas genomsnitt, i våra dagar knappt 34 procent. Dit ska Sverige och det kommer att radikalt förbättra vår internationella konkurrenskraft, förklarar Löfven.
Därefter slår han fast att kunskapsskolan måste återupprättas. Alliansen fumlar med svaga reformer. Betyg från sexan? På tok för sent! Åter till Erlander, då var det självklart att eleverna fick betyg från första klass.
Löfven avrundar talet med att beklaga bostadsbristens gissel. Även på denna punkt har Alliansen misslyckats. Förvisso ett bekymmer också för Tage Erlanders regering. Man insåg dock att hyresregleringen utgjorde boven i dramat och ville därför införa marknadshyror, rakt av.
Dessvärre stoppades förslaget av en fulspelande Bertil Ohlin. Men det lovar Löfven att fixa efter valet 2014. Som han givetvis torde ha förträffliga chanser att gå segrande ur. Ty ska Löfven slå knock på Reinfeldt och återta Socialdemokraternas mästartitel i politisk tungvikt, finns väl rimligen ingen bättre förebild än Tage den oövervinnerlige?
Skrivit i Corren 10/8:
Ännu ett tidens tecken: den berömda amerikanska tidningsfamiljen Graham säljer Washington Post. Ekonomiskt trångmål uppges som orsak och köparen är IT-miljardären Jeff Bezos, Amazons grundare.
Han tog 250 miljoner dollar ur sin privata plånbok och betalade på ett bräde. Nya pengar slår gamla, sådan är kapitalismen. Frågan är förstås om nya publicister även slår äldre anrika och lyckas hitta en fungerande affärsmodell för lönsam kvalitetsjournalistik på dagens ovisst föränderliga mediemarknad.
Låt oss hoppas. Washington Post har länge tillhört USA:s bästa dagstidningar med ett blytungt renommé. Juvelen i kronan är naturligtvis Watergate, som satte normen för all världens murvlar när det gäller grävande journalistik. Större skalp än att tvinga USA:s president att avgå finns inte.
Men var det verkligen Washington Posts förtjänst? Nja… Vad säger ni om att kolla deras legendariska story lite? Häng med!
Det hela började den 17 juni, 1972. Nyheten briserade om att fem mystiska män med avlyssningsrustning tagits på bar gärning under ett nattligt inbrott i Demokraternas nationella partihögkvarter (DNC). Det var beläget på sjätte våningen i Watergate, ett bostads- och kontorskomplex i huvudstaden Washington.
Politiskt spionage? Det var ju valår. Republikanen Richard Nixon sökte folkets mandat för en andra period som president. Fast varför skulle han ta risken att göra inbrott hos motståndaren? Nixons utmanare hette George McGovern, en vänsterliberal senator vars radikala agenda mötte föga genklang i väljarkåren.
Nixons chanser föreföll kassaskåpssäkra, på valdagen i november vann han också en förkrossande jordskredsseger. Watergate hade ingen inverkan, historien blev inledningsvis aldrig någon stor grej och den breda massan brydde sig inte. Då.
Men Washington Post hade två hungriga reportrar, Bob Woodward och Carl Bernstein, som enträget nystade vidare i härvan. De häktade Watergatemännen visade sig ha kopplingar till Vita huset, dock förnekade Nixon kategoriskt all inblandning. Trodde han sig sitta säker efter sin stora valvinst, trodde han väldigt fel. Faktauppgifterna som kom i dagen började bli allt mer besvärande.
Nixonadministrationen satte Washington Post under hårt tryck. Dementierna haglade. Tidningsägaren Katharine Graham (1917-2012) och chefredaktören Ben Bradlee stod föredömligt pall, precis som goda publicister ska göra. Inte ens ledaren för världens mäktigaste nation kunde få dem att ta handen från sina reportrar.
Woodward och Bernstein uppmuntrades tvärtom att grävare ännu djupare. Till hjälp hade de en hemlig källa, ”Deep Throat”, som berättade intrikata detaljer om Nixons skumraskaffärer (2005 visade sig källan vara en biträdande FBI-chef vid namn Mark Feldt).
Medarbetarna kring Nixon föll som käglor medan skandalen rullades upp. Insnärjd i lögner fick till slut även presidenten kasta in handduken. Triumfen för Washington Post var total när Nixon lämnade Vita huset den 9 augusti 1974.
Woodward och Bernstein solade sig i glansen. Men det var inte Washington Post som fick fram de avgörande bevisen mot Nixon. Utan domstolsväsendet och senatsförhören i kongressen, där Demokraterna efter valet behållit sin majoritet.
Från deras sida var Watergate främst en politisk vendetta för att vingklippa Nixon. Presidentens underhuggare kallades till edsvurna vittnesmål på löpande band och pressades till komprometterade erkännanden (som att Nixon spelat in sina konspiratoriska samtal i Ovala rummet, vilket blev dödsstöten när Högsta Domstolen krävde att banden lämnades ut till åklagarna).
Ändå kvarstår Watergate som en gåta. Washington Post kunde aldrig besvara de två väsentligaste frågorna. Märkligt nog nonchalerade både domstolarna och kongressen dem också. Nämligen: vem beordrade inbrottet och vad var motivet? Vi vet fortfarande inte.
DNC var i praktiken endast ett titulärt högkvarter, poänglöst att bugga för Republikanerna då det saknade egentlig betydelse i valkampanjen. Denna sköttes av staben kring McGovern som arbetade på annat håll. Nixon avfärdade först saken som att knäppskallar eller provokatörer varit i farten.
Upptäckten av inbrottsmännens kontakter med folk i Vita huset gjorde dock Nixon rädd att brottsutredningen kunde skada hans återval. Operation mörkläggning inleddes. Det var denna som fällde honom och som Watergateskandalen kom att handla om. Inte inbrottet i sig.
Mycket tyder på att presidenten även vilseleddes av sin advokat i Vita huset, John Dean. Det gör inte Nixons ansvar mindre, men kan förklara en del.
John Dean var ung och ärelysten, besatt av att bygga upp en egen politisk underrättelsetjänst inom den maktberusade Nixonadministrationens hägn. Dean har häftigt förnekat det, graverande indicier finns likväl som tyder på att han fått nys om en prostitutionsring i Washington, vilken försåg höga politiker från bägge partier med kvinnliga ”eskorter”.
Verksamheten sköttes delvis från DNC i Watergate. John Dean var nygift med en kvinna som tidigare varit inblandad i förmedlingen och blev orolig att detta hotade hans karriär. Vad göra?
Själv skaffa sig smaskig information om prostitutionsringen som kunde skydda honom mot eventuell utpressning, givetvis. Alltså skulle John Dean organiserat inbrottet och det utan att de inhyrda gärningsmännen fick reda på det egentliga syftet.
Därpå tog Dean det praktiska befälet över mörkläggningen som ironiskt också drog Nixon bakom ljuset. På bandinspelningarna förefaller faktiskt Nixon sakna riktigt koll när han sitter med Dean och konspirerar för att tystna ner skandalen.
Våren 1973, när dubbelspelet blivit för komplicerat och marken brände under fötterna, hoppade Dean av till Watergateåklagarna, som synnerligen förtjusta fick en historia serverad där skurkaktigheterna uteslutande skylldes på presidenten.
Som tack fick Dean ett milt straff och åtnjöt omedelbar stjärnstatus som ångerfull sanningssägare. Hans vittnesmål synades inte närmare i sömmarna. Faktum är dock att det är fullt av hål och motsägelser. Men när det begav sig var allt intresse fokuserat på att sätta dit Nixon.
Synd att inte Washington Post höll huvudet kallare den gången och även granskade John Dean tuffare. Kanske hade dimmorna kring Watergate klarnat.
Skrivit i Corren 9/8:
Sveriges band till USA är gamla och varma. Den transatlantiska länken etablerades tidigt. Efter den amerikanska revolutionen 1776, var vi det första landet utan inblandning i det påföljande frihetskriget som erkände den nya nationen.
Poäng till Gustav III för det framsynta diplomatiska steget! Sedan drog 1,2 miljoner svenskar iväg till Nordamerika åren 1850-1930 för att söka sig en ljusare tillvaro. 200 000 återvände med influenser och erfarenheter som gav värdefulla bidrag till Sveriges demokratisering och modernisering.
Kulturellt kom USA att påverka oss mer än någon annat land efter att Tyskland detroniserades 1945. Värsta vänstervågens uppflammande antiamerikanism under Vietnamkriget och Olof Palmes demonstrativt hårda USA-kritik skadade förvisso relationerna i 70-talets början.
Men säkerhetspolitiskt vårdades Sverige hela tiden av Vita huset som inofficiell Nato-allierad med delansvar för skyddet av Europas norra flank mot Sovjet. När det kom till kritan var också Palme mån om att hålla Sverige kvar som en pålitlig aktör i USA:s militärstrategiska sfär.
Ändå har ingen amerikansk president funnit det värt att besöka oss förrän George W Bush kom till Göteborg 2001. Men det var på grund av EU-toppmötet när Sverige var unionens ordförande. Barack Obamas visit i september får därför historiens vingslag över sig.
En president som håller bilaterala överläggningar på en svensk statsministers hemmaplan har aldrig tidigare hänt. Fast det säger väl något om Sveriges betydelse på den internationella arenan: egentligen är den ringa.
Hade Obama brytt sig om inte frihandelsavtalet mellan USA och EU legat i potten? Detta samtidigt som mötet med Reinfeldt är ett sätt att chikanera den nobbade Putin i Ryssland. Hellre en vänlig lilleputt än en stor buse, uppför er i fortsättningen!
Återstår att se vilket intryck Kreml tar.
Skrivit i Corren 26/6:
Det är i dag precis femtio år sedan John F Kennedy höll sitt berömda tal i Västberlin, en frihetens oas djupt inne i DDR.
Två år tidigare hade Sovjets östtyska knektregim byggt Berlinmuren för att stoppa massflykten från det kommunistiska förtrycket. Det delade Berlin var länge en av kalla krigets brännpunkter i den globala kraftmätningen mellan demokratins allierade länder och det röda slaveriet.
Sovjet hade på olika sätt försökt pressa USA att ge upp Västberlin och dess avskärmade invånare fruktade att bli övergivna. Den 26 juli 1963 försäkrade Kennedy på plats att så aldrig skulle bli fallet. Inför en jublande folkmassa klargjorde presidenten att han orubbligt stod på deras sida med de förlösande orden: ”Ich bin ein Berliner”.
Femtioårsminnet av Kennedys historiska anförande har uppmärksammats över hela världen. Men gissningsvis lär det talas tystare om saken inom Vänsterpartiet i Sverige.
Från början till det bittra slutet stod ju Vänsterpartiet kommunisterna (som var det fullständiga namnet fram till 1990) fast parkerade på motsatt sida Berlinmuren. Man odlade intima vänskapsförbindelser med Sovjetsblockets totalitära diktaturer som även hotade att kväva Sveriges frihet, slöt icke att förglömma också pavlovskt instinktivt upp bakom Stalin när denne allierade sig med Hitler och anföll Finland 1939.
Vänsterpartiets förflutna av diktaturhångel är så omfattande och komprometterande att ingen genuint övertygad demokrat kan betrakta dess gamla synder med annat än avsky och förakt.
På goda grunder ansågs de svenska kommunisterna stå i främmande makts sold som potentiella landsförrädare och ideologiska samhällsomstörtare. Det vore direkt tjänstefel av säkerhetspolisen om de inte höll ett parti som detta under uppsikt. I riksdagen var kommunisterna tryggt isolerade från alla känsliga frågor som försvaret, och de var givetvis bannlysta från utrikesnämnden.
Om dagens Vänsterparti kan man säga mycket kritiskt. Men att partiet numera skulle vara ett hot mot rikets säkerhet måste anses absurt. Gårdagens avslöjande i Aftonbladet att Säpo övervakat ledande vänsterpartister så sent som på 2000-talet är därför lika häpnadsväckande som anmärkningsvärt.
Om uppgifterna stämmer ska bland andra dåvarande partisekreteraren Lars Ohly utsatts för spioneri från vad som förefaller vara en frilansande informatör med udda framtoning åt Säpos räkning.
Säkerhetspolisens roll är att skydda vårt demokratiska system mot faror. Ska dylika faror kunna avvärjas måste verksamheten vara hemlig, vilket i sin tur bygger på att vi kan känna förtroende för att Säpo sköter sin viktiga uppgift med omdöme och professionalitet.
Det vore olyckligt om Säpo äventyrar sin legitimitet genom snedsteg ut i åsiktsregistreringens skymningsmarker. Lars Ohly må ha sina avvikande sidor. Han har dock knappast en sådan diabolisk agenda att han aktivt konspirerar i syfte att krossa författningen.
Däremot kan det på femtioårsdagen av Kennedys frihetstal gärna få påminnas om vad Ohly gjorde när Berlinmuren föll. Han sörjde. Den skammen räcker.
Uppdatering: Lars Ohly har i ett mejl till mig reagerat på texten ovan och hävdat att uppgiften att han skulle varit ledsen över Berlinmurens fall är en myt. Snarare sörjde han vid tillfället att ”socialismen i Östeuropa
hade utvecklats från att bygga på människors drömmar om frihet till raka motsatsen, ett förtryck av folks frihetslängtan”. Men genom vinklad klippning av Janne Josefsson i Uppdrag granskning, där Lars Ohly intervjudes i ämnet för ett antal år sedan, skulle hans svar komma att framställas felaktigt. Tro´t om ni vill.
Christian Dahlgrens Blogg 