Kategoriarkiv: Frankrike

Ostlänken plan B?

Publicerad den av
Svara

TGV-Duplex Paris

Skrivit i Corren 20/5:Corren.

Landskapet flög förbi, det var sommar och vi åkte i över 300 knyck från Paris ner till Medelhavets solglittriga vågor. Resan tog bara runt tre timmar, punktligt, bekvämt och man kunde naturligtvis dricka champagne i baren.

För en tonårig tågluffande kille som mig från Sverige, detta järnvägarnas u-land i jämförelse, blev kärleken omedelbar. Oh lá lá! Train à Grand Vitesse, TGV! Varför fanns inte någon motsvarighet till detta coola franska höghastighetståg hemma?

Många år senare tycktes min ungdomsdröm bli verklighet.

Efter icke minst hårt motstånd från dåvarande finansminister Anders Borg, som länge kallat planerna på ett svenskt höghastighetsnät á la TGV för ”robust olönsamt”, vände han plötsligt på klacken och Alliansregeringen gav grönt ljus. Det ambitiösa infrastrukturprojektet presenterades som ”Sverigebygget”.

Men baserades omsvängningen på noga överväganden och rationell ekonomisk analys? Eller var det för att Alliansen, reformtrött och idéfattig på andra frågor, behövde något spektakulärt att slänga fram i valrörelsen 2014?

Mycket tyder på det senare. Rader av tunga remissinstanser, som Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet, har nu dömt ut höghastighetsprojektet. Kostnaden – hundratals miljarder kronor – går inte att motivera utifrån nyktert kalkylerande på investeringen (se Johan Sievers artikel ”Ökad motvind för de snabbare tågen” i Corren 19/5).

Alltså, om ett äkta bultande hjärta saknades hos Moderaterna och Alliansen för höghastighetstågen, betyder det att den politiska grunden för projektet – som idag hamnat i den skakiga rödgröna regeringens svaga knän – inte är direkt gjuten i armerad betong.

Kommer partierna då att kunna/orka/vilja stå pall i den växande kritikerblåsten? Jag skulle inte satsa min sista krona på det. Faktiskt synes det mindre troligt att vi får ett blågult TGV-nät. Sverige är tyvärr inte Frankrike och ligger inte på den befolkningstäta kontinenten.

I det perspektivet, om inte resten blir av, vad är realismen med en kort solohöghastighetsbana mellan Linköping och Järna? Vi bör nog förbereda oss på att svälja förtreten och sikta på Ostlänken plan B.

Att järnvägsförbindelsen till Stockholm måste rustas upp, bli bättre och effektivare är ju helt klart. Snabbare hjul på spåren är nödvändigt.

Men att vi får kliva på ett östgötskt TGV? Tvivelaktigt.

Verdun som Europas nollpunkt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/2:Corren.

Den amerikanske poeten Carl Sandburgs dikt Grass (1918) är svår att värja sig emot. Raderna är få, neutralt berättande, skenbart enkla. Kanske just därför så drabbande:

Pile the bodies high at Austerlitz and Waterloo. / Shovel them under and let me work / I am the grass; I cover all. / And pile them high at Gettysburg. / And pile them high at Ypres and Verdun. / Shovel them under and let me work. / Two years, ten years and the passengers ask the conductor; / What place is this? / Where are we now? / I am the grass. / Let me work.

En gång vandrade jag över slagfältet i Verdun. 1916 var det platsen för helvetet på jorden; ett ofattbart förhärjat ställe av kratrar, eld, rök, blod och tusentals, åter tusentals människor som obarmhärtigt maldes ner i gyttjan. Nu var allt spöklikt stilla.

Naturen hade gjort sitt jobb. Åtminstone försökt. Frodigt gräs och lövskog täckte landskapet. Men ärren efter infernot syntes än. Nedrasade skyttegravar, rostig taggtråd, blindgångare från artilleriet, tappade patroner, till och med skelettdelar som stack fram ur marken. Fast värst: en tung, dov, gengångarartad stämning som var omöjlig att skaka av sig.

Den 21 februari är det precis hundra år sedan den tyske generalstabschefen Erich von Falkenhayn började hårdbomba området kring den lilla staden Verdun vid floden Meuse i norra Frankrike. Det var preludiet till inte bara första världskrigets grymmaste strid, utan till en form av kraftmätning som mänskligheten aldrig förr skådat: det renodlade material- och förintelseslaget, den totala krigföringen.

Falkenhayn avsåg inte att erövra Verdun, en stad av mindre militär betydelse 1916. Men den hade ett stort historiskt, symboliskt och moraliskt värde för Frankrike, som i den nationella ärans namn skulle försvara Verdun till varje pris. Vilket fransmännen också styvnackat gjorde, helt enligt Falkenhayns cyniska kalkyl.

Hans plan var att dundra och hamra tills motståndaren bokstavligen förblödde. Fem döda franska soldater på varje par tyska militärer som gick förlorade. Så löd ekvationen för seger. Krig har dock sin egen perversa logik, köttkvarnen kom att kräva en ohygglig tribut av bägge sidor.

I genomsnitt stupade en soldat varje minut fram till den 15 december, officiellt Verdunslagets sista dag. Under kampens intensivaste fyra månader besköt tyskar och fransmän varandra med 24 miljoner granater, det är mer än två projektiler per sekund, dygnet runt. Totalt uppgick arméernas förluster i döda, sårade och saknade till drygt 700 000 man, något fler fransmän än tyskar. Vem vann? Egentligen ingen.

Under det som idag är gräs i Verdun staplades inte endast soldaternas kroppar. Där begravdes det gamla Europa – en frihetligare kontinent än vår, utan pass och förhör vid gränserna, där skatterna var låga och staten distanserad, en tillvaro av större elegans, livsglädje och optimism. Politiseringen var relativt ringa, estetik och kultur spelade en centralare roll i samhället.

Denna civilisatoriska föreställningsvärld sprängdes i bitar av kriget 1914-18. Och i Verdun stängdes, oåterkalleligen, vägen tillbaka.

Det förrådda Ukraina

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/2:Corren.

I söndags var det ett år sedan det provästliga upproret i Ukraina tvingade landets korrupta, Kremlvänliga president Viktor Janukovytj att fly. Oppositionens seger i Kiev vägrade godtas av Vladimir Putin.

Att det ukrainska folket skulle få friheten att orientera sig mot EU kunde inte accepteras av den revanschistiska ryska grannen, som ville göra Ukraina till en vasallstat inom sin egen ”intressesfär”. Putin svar blev brutal militär aggression.

Krim annekterades och i östra Ukraina orkestrerades en blodig ”separatistrevolt”, understödd av ryska trupper med tunga vapen. Överenskommelsen i Minsk den 12 februari fick varken krutröken att skingras eller stakade ut något som ens hjälpligt kunde kallas en acceptabel konfliktlösning.

”Putin vann i allt. Avtalet ledde inte till någon vapenvila utan gav ryssarna möjlighet att förstärka sin offensiv mot Debaltseve, eftersom de ukrainska soldaterna fått order att inte skjuta annat än i självförsvar”, konstaterade nationalekonomen och östeuropaexperten Anders Åslund i SvD den 22/2.

Han anklagar Tysklands Merkel och Frankrikes Hollande för att med Minskavtalet ha sålt ut Ukraina på ett sätt som liknar ”München 1938 när Neville Chamberlain och Edouard Daladier gav Hitler Sudetenland”. Att ett europeiskt broderland prisgivits igen åt en stridslysten, respektlös och notorisk lögnaktig militaristisk stormaktsregim är ett skändligt svek av historiska dimensioner.

Minns bakgrunden. Efter Sovjetimperiets fall ärvde Ukraina en kärnvapenarsenal som var den tredje största i världen. Med Budapestmemorandumet 1994 gav Ukraina upp kärnvapnen mot att Ryssland, USA och Storbritannien garanterade den nyligen självständiga nationens säkerhet och territoriella integritet.

Dessa tre permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd lovade hjälp om Ukraina skulle utsättas för hot i framtiden. Samma år blev Ukraina medlem i Natos Partnerskap för fred. Ukraina även deltagit i mängder av fredsbevarande FN-operationer jorden runt.

Vad är allt detta värt idag; de säkerhetsstrukturer som Ukraina försäkrats om, inlemmats i och aktivt bistått? Skulle Ryssland tillåtas rasera rubbet är det mer än Ukrainas öde som står på spel.

Det är en signal om att den internationella säkerhetsordningen efter 1945 mest bara är fluff, skrift i vatten, att anarki och den starkes rätt råder. Fullvärdigt Natomedlemskap synes i Europa vara den enda kollektiva strukturen som garanterar skydd för enskilda nationer vid angrepp (vilket i och för sig återstår att se om Ryssland ger sig på det svårförsvarade Baltikum).

”EU måste tänka om illa kvickt. De EU-länder som kan bör leverera vapen till Ukraina och be USA att ta ledningen”, menar Anders Åslund. Problemet är att vapenleveranser inte räcker i dagsläget. Ska Ukraina ha en rimlig chans att hävda sig mot Rysslands övergrepp, krävs insatser av Natotrupper som sätter hårt mot hårt på marken.

Detta anses dock vara politiskt omöjligt. Risken av en upptrappning förskräcker. Men risken av att ryggradslöst förråda Ukraina till Putin kan bli än värre och omfattande i förlängningen.

Merkel och Hollande, liksom övriga demokratiska höjdare, har skäl att betänka vad Winston Churchill sa till Chamberlain efter München: ”Du hade att välja mellan krig och vanära. Du valde vanära och du kommer att få krig”.

Förfranska Sverige

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 19/3:

Visst är det härlig kulturupplevelse att åka runt på landsbygden i andra länder som Frankrike, Italien och Spanien. Man kan besöka vackra vingårdar, få tillfälle att bekanta sig med den lokala producenten, upptäcka nya smaker och kanske köpa med sig en flaska eller två.

Det är sånt som ger livet en extra krydda. Varför kan vi inte njuta samma nöjen i Sverige? Därför att våra politiker sedan länge har förbjudit det. Därmed gör de inte bara tillvaron gråare för folk i allmänhet.

Förbudet bidrar också till att förstöra den svenska landsbygdens utvecklingsmöjligheter och försörjningsvillkor. En potentiellt intressant marknadsnisch är bannlyst, vilket utgör ett sabotage mot besöksnäringens konkurrenskraft och lantbruksföretagarnas chanser att diversifiera sina verksamheter.

Detta vill jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) ändra på. Nyligen föreslog han att gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker ska tillåtas på försök i tre län. Frågan har varit aktuell tidigare i regeringen, men då stupat på Kristdemokraternas och Folkpartiets vägran.

Tyvärr tyder inget på att motståndet luckrats upp. Envist som synden försvarar dessa regleringsivriga förbudsmoralister Systembolagets försäljningsmonopol, en otidsenlig kvarleva från den lutheranska socialstatens tristaste förmyndarperiod. Vin från gårdar ska endast få säljas genom Systembolagets butiker, punkt!

Det har både det ansvariga statsrådet Maria Larsson (KD) och Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesperson (FP) otaliga gånger slagit fast i debatten. Folkhälsoskäl brukar de ständigt hänvisa till.

Att just Hamilton är så ivrig att försvara monopolet i ur och skur har naturligtvis ingenting att göra med att han personligen sitter i Systembolagets styrelse, ett uppdrag som årligen ger honom ett arvode på 100 000 kronor i plånboken… Intresset ljuger aldrig, som Marx sa.

Men principiellt mest stötande i hela historien är förstås att den politiska eliten fortfarande inte anser att vuxna människor i Sverige är mogna att ta ansvar för sina egna handlingar.

Om missbrukshotet är så överhängande att till och med gårdsförsäljning i glesbygd skulle vara en högriskfaktor, kan man fråga sig varför partierna varken försökt hindra den generösa privatimporten av alkohol från övriga EU eller pläderat för ett skyndsamt återinförande av motboken.

Det är förvånande och en besvikelse att Systembolaget ännu består efter dryga sju år med en borgerlig regering, menade riksdagsledamoten Sedat Dogru (M) i söndagens SvD. Så sant. Det statliga försäljningsmonopolet är föråldrat, kränkande och oförenligt med ett modernt, liberalt Sverige.

Att denna gamla pekpinnesocialistiska rest från förra seklet medverkar till att försvåra företagandet på landsbygden hedrar knappast heller Alliansen. Med ett avskaffat statsmonopol kan gårdsförsäljningen släppas fri, de utsatta lanthandlarna kan stärka sin marknadsposition genom att erbjuda starkvaror direkt från butikshyllorna och förutsättningarna förbättras för att hela landet ska kunna leva.

Sverige blir lite mer likt en attraktiv kulturnation som Frankrike. Det vore väl trevligt?

Inget Eiffeltorn för Putin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/2:Corren.

I morgon är det slut. OS i Sotji. Visst är det skojigt med de svenska framgångarna. Glädjen grumlas ändå av att årets OS handlar mindre om sport och väsentligt mer om politik. Riktigt usel politik.

Sotji är först och främst människorättsbusen Vladimir Putins propagandashow, ett sätt för honom att på den globala scenen manifestera sig själv och sitt hårdfört auktoritära Ryssland.

I grunden är det samma skamlösa shanghaiande av den internationella idrottsrörelsen som tidigare kommit till uttryck i Peking 2008, Moskva 1980 och mest ökänt: Berlin 1936. Fast ärligt talat finns ju liknade mekanismer i funktion även när demokratiska länder stoltserar med värdskapet.

Man påfågelfjädrar sin nation, försöker imponera med påkostade arrangemang och krama så mycket prestige som möjligt ur spelen. OS har blivit ungefär som världsutställningarna var förr. Finns de ens längre?

Men en gång var världsutställningarna rejäla kioskvältare – ett slags OS i teknologiskt och arkitektoniskt skryt. Storbritannien var först på plan 1851. Besökarna fick begapa det för ändamålet byggda Kristallpalatset i Londons Hyde Park (palatset flyttades senare till Sydenham Hill och försvann i en brand 1936).

När det var Frankrikes tur 1889 ville fransoserna bräcka allt och alla.

På Champ de Mars i Paris satte de ihop 12 000 järnbalkar med 2,5 miljoner nitar till en kostnad av 7,8 miljoner franc. Resultatet blev att utställningens besökare inbjöds att promenera 300 meter upp i luften via 1665 trappsteg. Vi snackar förstås om Eiffeltornet.

Ursprungligen skulle det monteras ner efter världsutställningens slut, många parisare klagade på att järntornet förfulade stadsbilden. Dock lär en dam vid invigningen ställt den otippade frågan till konstruktören Gustave Eiffel om vad hans torn egentligen föreställde. Effiel fann sig snabbt och svarade: ”Men det ser ni väl? Det föreställer ett A. Som i Amour!”.

Därför står Eiffeltornet kvar än i dag. Ty inte hade fransmännen hjärta att riva en så magnifik symbol för kärleken. Där har du en manifestation att lära av, Putin!

Medkänslans och humanismens kommissarie

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/12:Corren.

”Det började med en känsla av sommarlov. När Maigret steg av tåget badade halva stationen i Antibes i ett solsken som var så bländande att man bara uppfattade människorna som skuggor som rörde sig. Skuggor i halmhattar, vita byxor, tennisracketar. Det surrade i luften. Palmer och kaktus kantade kajen och en flik av blått hav skymtade bortom lampfabriken. Ögonblickligen kom någon framstörtande.

– Det är väl kommissarie Maigret? Jag känner igen er tack vare ett fotografi som stod i tidningen.”

Så inleds Liberty Bar, en av George Simenons många historier om Parisdetektiven Jules Maigret. Han har denna gång lämnat sitt inrökta tjänsterum vid Quai de Orfévres och fått i uppdrag att utreda ett mord på Rivieran. Offret är en rik australiensare som hittats nedgrävd i sin egen trädgård. Två kvinnor sitter häktade, misstankarna är graverande, men när Maigret granskar saken…

Liberty Bar är en tidig bok i serien, skriven 1932. Jag fann mitt exemplar på Röda korset. Pris: fem kronor. Snacka om fynd. Utomlands är och förblir Maigret en gigant. I vårt annars deckartokiga Sverige är nytryck sällsynta.

Fast varför klaga? En del av nöjet är att leta upp gamla Maigretfall bland dammiga antikvariatshyllor. Av Simenons dryga sjuttio Maigretböcker översattes merparten på utmärkt svenska under efterkrigstiden, det är bara att ge sig ut och snoka.

Mycket av tjusningen i dessa berättelser är det specifikt franska. Atmosfären och miljöerna tecknas med en utsökt blandning av poesi och realism. För att inte tala om maten, vinet, ölen (det äts och dricks åtskilligt när Maigret är i farten).

Med snabba, precisa beskrivningar av en bakgata, ett torg eller en enklare restaurang målar Simenon upp scener som blir näst intill fysiskt påtagliga i dofter och ljud. Men bäst är böckernas djupa humanism. Maigret är definitivt ingen stormig Gunvald Larsson, utan ständigt lika lugn och trygg. Brotten löser han genom psykologisk inlevelse.

Paragrafryttare är han inte heller. Lagens snäva bokstav får ofta ge vika för en högre rättvisa, menad att återställa tillvarons mänskliga jämvikt där något gått förfärligt fel.

Herbert Tingsten har träffande fångat Maigret i följande rader: ”Han säger nästan aldrig något filosofiskt eller moraliskt, men verkar genom små, fina medel på en gång outgrundlig, förstående, medkännande och god. Det är en sorgsen hederlighet och effektivitet över hans verksamhet som hos den religiöse bör kunna föra tanken till en både straffande och förlåtande Gud”.

Hos Hjalmar Gullberg var Apollon en herde, bosatt i ett tessaliskt stall. Hos Simenon röker den förklädde guden istället pipa på ett trivsamt fik innan han för sin flock i vall.

Vi borde utbilda fler såna poliser, tycker jag.

Frankrikes mörkaste år

Publicerad den av
1

The Sorrow and the Pity
France is the only government in all Europe whose government collaborated. Others signed an armistice or surrendered, but France was the only country to have collaborated and voted laws which were even more racist than the Nuremberg laws, as the French racist criteria were even more demanding than the German racist criteria. It’s not something to be proud of.

– Dr Claude Levy, författare och biolog, intervjuat tidsvittne i Marcel Ophuls lika briljanta som skakande dokumentär The Sorrow and the Pity: Chronicle of a French City under the Occupation (1969). Finns på DVD.

Sorry, 6 juni blir aldrig 17 maj

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 5/6:Corren.

I morgon är det nationaldag. Sådana brukar ju alltid vara liktydiga med folkfest, glam och patriotisk yra. I andra länder.

Som Frankrike 14 juli, då trikoloren vajar stolt till åminnelse av revolutionärerna som stormade Bastiljen 1789 och spred parollen om frihet, jämlikhet och broderskap över världen. Eller i USA där fyrverkerierna bränns av 4 juli, dagen då amerikanerna utropade sig självständiga från kolonialmakten Storbritannien 1776.

Vårt grannland Norge har 17 maj som celebrerar Grundloven, antagen 1814 och för sin tid en tämligen radikal demokratisk konstitution. Men främst symboliserar den frigörelsen från Danmark och därefter uppbrottet från den påtvingade unionen med Sverige.

Själva har vi 6 juni för att fira… ja, vad då? Björn Borgs födelsedag?

Länge hade vi ingen officiellt sanktionerad nationaldag alls, den tillkom först 1983 när Svenska flaggans dag uppgraderades i almanackan. Trots detta infann sig aldrig någon partystämning, vilket tydligen bekymrade vissa riksdagsledamöter.

Efter år av diskussion och byråkratiskt malande beslöt man därför att ytterligare höja statusen på 6 juni till helgdag. I utbyte reducerades annandag pingst till vanlig veckodag. Det blev inte roligare för det.

Snarare tråkigare, då pingstens sköna karaktär av långhelg som försmak till den stundande sommarledigheten gick förlorad (annandag pingst inföll som bekant ständigt och tryggt på en måndag, 6 juni är veckodagarnas Mädchen für alle).

Det påbjudna svenska flaggviftandet har från början haft något stelt, krystat och sömnigt över sig. Helgdagsreformen liknade mest ett desperat försök att ge konstgjord andning åt något livlöst som redan är bortom räddning.

I motsats till Frankrikes, USA:s och Norges nationaldagar är vårt 6 juni en rent artificiell konstruktion av det politiska etablissemanget. Förankringen i det folkliga medvetandet är praktiskt taget obefintligt.

De sammanfallande datumen av Gustav Vasas kungakupp 1523 och fastställandet av 1809 års grundlag som skrotades 1975, har klistrats ihop och anbefallit oss som nationaldag i brist på egna grandiosa erfarenheter av stormade bastiljer.

Frågan är förstås varför vi ska framhärda med denna patetiska kopia av utländska förebilder när vi faktiskt redan har en äkta, om än inofficiell, nationaldag lite senare denna månad.

Sedan sekler tillbaka har midsommar fungerat förträffligt som en verkligt genuin manifestation av den svenska nationalkänslan. En totalt opolitisk helg som inbjuder alla till gemenskap, värme och fest i en spontan lovsång till livet, ljuset och den nordiska naturen.

Vilka andra länder kan väl konkurrera med det?

Vår femfaldiga Wimbledonmästare Björn Borg är naturligtvis väl värd att hurra för i morgon. Men i övrigt tycker jag att 6 juni bör få avsomna i frid och att annandag pingst ska återupprättas som den trevliga röda försommardag som den tidigare var.

We’ll always have Paris (9)

Publicerad den av
Svara

Paris!

”Man kommer aldrig ifrån Paris och minnet av varje enskild människa som har bott där skiljer sig alltid från varje annan individ. Vi återvände alltid till det, oavsett vilka vi var eller hur det förändrades eller hur pass svårt eller lätt det var att komma dit.

Paris var alltid värt det och man fick utbyte för vad man än förde med sig dit. Men det var sådant Paris var förr i tiden när vi var mycket fattiga och mycket lyckliga.”

– Ernest Hemingway, En fest för livet, 1960.