Kategoriarkiv: Ekonomi

Tågprojekt då och nu

Publicerad den av
Svara

Tåg

Skrivit i Corren 2/6:Corren.

Allt kan vara tusenannorlunda! Orden är den briljante diktarmodernisten Gunnar Björlings. Han hade rätt. Sverige är beviset.

Under 1800-talets första decennier var det mesta fattigt och deppigt. Sedan hände något. Tack vare ett framsynt, offensivt präglat ledarskap inom politik och näringsliv inleddes en radikal kursomläggning, som de dynamiska åren 1870-1914 lade grunden till en remarkabel välståndsutveckling.

En central komponent var storsatsningen på ett stambanenät för järnvägar genom riket. Många var väldigt skeptiska (milt uttryckt). Men den handlingskraftige liberale finansministern Johan August Gripenstedt fixade hem projektet. Det var verkligen, med en formulering som brukar användas om Ostlänken, ”århundradets tillväxtchans”.

Att jätteinvesteringen betalade sig så bra var inte konstigt. Landet behövde modern infrastruktur för att kunna industrialiseras och vi hade ingen. Göta kanal – Sveriges blåa band – räckte inte längre till och höll på att bli föråldrad som transportled.

1800-talets djärva stambanesatsning är ett slående argument i debatten om varför vi nu borde uppgradera den slitna och otillräckliga rälsen till ett höghastighetsnät. Invändningen är dock att det idag – till skillnad mot då – finns andra konkurrenskraftiga kommunikationssystem i bruk.

Hade Gripenstedt förordat stambanor för tåg om det redan existerade utbredd motortrafik på asfaltsvägar och massor av flygmaskiner i luften? Utväxlingen på investerade pengar hade nog inte blivit lika succéartad i alla fall.

Rader av tunga remissinstanser har sågat höghastighetsplanerna med förintande sifferberäkningar. Trots att Trafikverket skrivit ner sin senaste kostnadsprognos till runt 230 miljarder kronor (från tidigare maxbelopp 320 miljarder) vacklar det politiska stödet.

SD säger nej. Alliansen, som lanserade idén i regeringsställning, är spräckt i frågan sedan Liberalerna svängt.

”Tillsammans med ökade kostnader för migration, sjukskrivningar och arbetsmarknadspolitik så kommer det här att bli en gökunge i budgeten och långsiktigt försvaga statens finanser”, förklarar partiets ekonomiskpolitiske talesman Mats Persson och tillägger: ”Höghastighetsbanorna riskerar att tränga ut alla andra infrastruktursatsningar. Vi vill tydligt peka ut att vi prioriterar lokal pendlingstrafik” (DN 28/5).

Kommer även M, där misstron helt klart växer, att landa i den slutsatsen? Inte otroligt. Från regeringens sida säger S varken bu eller bä, men entusiasmen tycks överlag sval.

Således går det inte att förskottera något beslut på ett höghastighetsnät, vilket kan betyda att Ostlänken måste nedgraderades till snabbspår. Sämre för Linköping, dock bättre än nuvarande förhållanden.

Ändå håller Linköpingspolitikerna fast vid höghastighetsalternativet som vore det hugget i Mose stentavlor. Norrköpings kommunalråd Lars Stjernkvist är mer pragmatiskt konstruktiv, han är nöjd vilken version Ostlänken än får. Det är nog en klokare attityd.

Visst kan allt vara tusenannorlunda. Den inställningen kan bära långt, vilket Gripenstedt visade. Men han svävade heller aldrig i det blå. Ska det nås resultat som inte bäddar för besvikelse, bör man ju samtidigt ha nykter blick på de ekonomiska kalkylerna och politikens realiteter.

Ostlänken plan B?

Publicerad den av
Svara

TGV-Duplex Paris

Skrivit i Corren 20/5:Corren.

Landskapet flög förbi, det var sommar och vi åkte i över 300 knyck från Paris ner till Medelhavets solglittriga vågor. Resan tog bara runt tre timmar, punktligt, bekvämt och man kunde naturligtvis dricka champagne i baren.

För en tonårig tågluffande kille som mig från Sverige, detta järnvägarnas u-land i jämförelse, blev kärleken omedelbar. Oh lá lá! Train à Grand Vitesse, TGV! Varför fanns inte någon motsvarighet till detta coola franska höghastighetståg hemma?

Många år senare tycktes min ungdomsdröm bli verklighet.

Efter icke minst hårt motstånd från dåvarande finansminister Anders Borg, som länge kallat planerna på ett svenskt höghastighetsnät á la TGV för ”robust olönsamt”, vände han plötsligt på klacken och Alliansregeringen gav grönt ljus. Det ambitiösa infrastrukturprojektet presenterades som ”Sverigebygget”.

Men baserades omsvängningen på noga överväganden och rationell ekonomisk analys? Eller var det för att Alliansen, reformtrött och idéfattig på andra frågor, behövde något spektakulärt att slänga fram i valrörelsen 2014?

Mycket tyder på det senare. Rader av tunga remissinstanser, som Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet, har nu dömt ut höghastighetsprojektet. Kostnaden – hundratals miljarder kronor – går inte att motivera utifrån nyktert kalkylerande på investeringen (se Johan Sievers artikel ”Ökad motvind för de snabbare tågen” i Corren 19/5).

Alltså, om ett äkta bultande hjärta saknades hos Moderaterna och Alliansen för höghastighetstågen, betyder det att den politiska grunden för projektet – som idag hamnat i den skakiga rödgröna regeringens svaga knän – inte är direkt gjuten i armerad betong.

Kommer partierna då att kunna/orka/vilja stå pall i den växande kritikerblåsten? Jag skulle inte satsa min sista krona på det. Faktiskt synes det mindre troligt att vi får ett blågult TGV-nät. Sverige är tyvärr inte Frankrike och ligger inte på den befolkningstäta kontinenten.

I det perspektivet, om inte resten blir av, vad är realismen med en kort solohöghastighetsbana mellan Linköping och Järna? Vi bör nog förbereda oss på att svälja förtreten och sikta på Ostlänken plan B.

Att järnvägsförbindelsen till Stockholm måste rustas upp, bli bättre och effektivare är ju helt klart. Snabbare hjul på spåren är nödvändigt.

Men att vi får kliva på ett östgötskt TGV? Tvivelaktigt.

Att rusta tyranniet

Publicerad den av
Svara

Wiehe

Skrivit i Corren 15/4:Corren.

”Långt bort i fjärran land / drar Dödens ängel fram / sprider hunger, nöd och brand / med svenska vapen i sin hand”, sjunger Mikael Wiehe i sin låt Bofors från 1987. Sången är förstås en kritik mot den svenska vapenexporten och de skumraskaffärer som krigsmaterieltillverkaren Bofors bedrivit.

Minnesgoda läsare kanske erinrar sig 80-talets mutskandal kring Bofors mångmiljardorder av artilleripjäser till Indien, företagets smuggling av luftvärnsrobotar till de krigförande arabländerna Dubai och Bahrain, samt utrikesminister Sten Andersson (S) som lovade att den svenska vapenbyken skulle ”tvättas ordentligt och offentligt”.

Den tvätten blev inte av. Samtliga inblandade aktörer, inklusive svenska staten, hade inget intresse av att kompromettera sig med denna politiska dynamit. Istället blev det de sedvanliga nödtorftiga ursäkterna.

Med bitande ironi gisslar Wiehe i sin text hur arbetarna, direktörerna och aktieägarna på Bofors, liksom Sveriges statsminister, tvår sina händer: ”Men här har ingen gjort nåt fel / Alla spelar samma spel: / Ingen skuld, ingen skam / Alla bara pekar dom nån annanstans / Från minsta kryp till högsta höns: / varenda en, en pellejöns / Vi rår faktiskt inte för det / Om inte vi gör det, så är det nån annan som gör det”.

Säga vad man vill om den gamle proggkungen. Men i denna hans låt finns hyckleriet och cynismen hos den vapenexporterande, fredsälskande moraliska stormakten fångad i ett nötskal. Dock är det långtifrån hela bilden av svensk vapenindustri och dess affärer.

Vi behöver ett starkt försvar för att värna vårt lands frihet och integritet. Allt annat är illusioner. Vi behöver även, och kan med rätta vara stolta över, det högteknologiska och avancerande militära kunnande som inte minst Saab i Linköping besitter.

Export av militära system är en förutsättning för att denna industri ska överleva och fortsätta utvecklas. Och den fullkomligt överlägset största delen av försäljningen går till närstående demokratiska länder som Norge, USA, Finland, Tyskland och så vidare. Bra, fint, inga problem.

Att däremot bidra till att stärka diktaturers militära slagkraft kan aldrig vara godtagbart, särskilt om dessa tyrannier också krigar. Sånt svär mot själva fundamenten i våra egna samhällscivilisatoriska ideal.

Anna Ek, ordförande i Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, har därför en viktig och allvarlig poäng när hon i torsdagens Corren kritiserar Saab – som nu håller bolagsstämma i Linköping – för att göra vapenaffärer med den hårdhudade förtryckarnationen Saudiarabien och dess vasallstat Förenade Arabemiraten.

Bägge tyrannier bedriver blodigt krig i den humanitära katastrofens Jemen. Urskillningslösa flygbombningar ska ske med hjälp av Saabs radarsystem Erieye. Pengar kanske inte luktar. Men nog finns en icke angenäm moralisk doft över detta som påminner om det företag som idag delvis övertagits av Saabkoncernen: Bofors.

Enligt lag ska vapenexport inte förekomma till krigförande länder som Saudiarabien. Ändå har Sveriges feministiska S/MP-regering välsignat försäljningen av Erieye med undantag. Lagen är nämligen i praktiken mycket töjbar.

Så vem ska vi egentligen peka finger mot i den här historien? Spelar det nån roll, orkar vi bry oss med indignation? Långt bort i fjärran land drar Dödens ängel fram. Fast, äsch, det är ju bara Jemen… Ingen skuld, ingen skam…

Fåfänga gröna drömmar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/4:Corren.

Att ekomat väcker heta känslor står helt klart. I måndagens Corren berättades om nätdebattören David Appelgren som brinner för ekologisk livsmedelsproduktion.

Han lever berömligt nog som han lär, och har flyttat från Norrköping till det natursköna Omberg för att driva en småskalig, självförsörjande gård enligt den progressivt gröna konstens alla regler. Det har fungerat så utmärkt att han fått ett överskott att sälja till hugade kunder.

Men när David Appelgren engagerades av LRF Media som jordbruksbloggare på deras sajt blev det rabalder. Appelgren kickades kvickt. Tydligen tyckte LRF-kretsen att hans ekologiska evangelium var alltför magstarkt.

”Det var många inom LRF, och jag var en av dem, som blev provocerade av det ekologiska och traditionella beskrevs utifrån ett väldigt svartvitt perspektiv”, förklarar Peter Borring som är LRF:s regionordförande i Östergötland.

Vad ska man tro? Är LRF en trögtänkt surdeg till ludditisk organisation som har svårt att acceptera den nya tidens bud om ett naturligare, nyttigare och miljövänligare jordbruk?

”Det är ett jätteproblem att inte fler ställer om till ekologiskt”, säger Motalabonden Bengt-Åke Karlsson som har lämnat LRF och numera är ordförande i östgötadistriktet för Ekologiska Lantbrukare. ”Ekologisk mat kommer att vara standardmat i framtiden”, slår han fast och Peter Borring å sin sida medger att LRF inte hängt med i ekotrenden (Corren 12/4).

Otvetydigt är att ekomat har nått ökad popularitet bland svenska konsumenter. Så om det finns en växande marknad för ekologiska produkter, varför då detta tjafs? Vad är bekymret? Mer än att LRF verkar sitta fast med sina dieseltraktorer i det suspekta mineralgödseldiket. Bot och bättring bara, anpassa er och sluta streta emot! Eller?

Nödvändigtvis är det inget fel om ett visst kundsegment vill ha ekologiskt i butiken och vanlig sund marknadsmässighet råder. Men man ska veta att ekomat är lika delar en ideologisk fråga, som det är en livsstils- och identitetsmarkör i ett redan rikt och välmående välfärdssamhälle. Det är kort sagt en lyxgrej vi anser kunna kosta på oss.

Ekomaten existerar på villkoren av högre priser och en politiskt beslutad subventionsförsörjning av hundratals miljoner skattekronor varje år.

”Tack vare statligt stöd har ekologisk produktion blivit en omfattande verksamhetsgren i samhället där alla led – jordbrukaren, certifieringsföretag (Krav), förädlingsindustri och matvaruhandeln – har ett intresse i denna produktionsgren”, konstateras kritiskt i boken Den ekologiska drömmen som ett antal forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet gav ut 2014. Vetenskapligt finns föga eller inget stöd för att ekologiskt lantbruk skulle vara bättre än det konventionella.

Maten blir inte nyttigare, smakar inte annorlunda och miljövinsterna är en chimär. Ekoproduktion är bevisligen ineffektivare, ger mindre skördar och kräver mycket mer odlingsbar mark. Hade hela världen ställt om till ekologiska metoder vore resultatet katastrof och hungersnöd.

Det som Peter Borring kallar ”traditionellt” jordbruk är i själva verket det moderna, rationella jordbruket som räddat Sverige undan gårdagens elände med missväxt, mänsklig utsatthet och kraftigt miljöslitage.

Det är förståeligt att David Appelgren trivs förträffligt vid Omberg, denna Östergötlands naturpärla. Men när Carl von Linné i augusti 1749 passerade trakten under sin skånska resa var det inte lika idylliskt.

”Ombergs djurgård var denna tiden mycket utbetad”, skriver Linné och ger bilden av att rena skövlingen förekommit. Det var alltså då som samtliga östgötska bönder inte hade något annat val än att praktisera det gamla hederliga småskaliga ekojordbruk som idag blivit mode att hylla.

Omberg

Vy över Omberg. Nu ekopark, förr skövlat av ekologiskt lantbruk.

Vad Silent Cal kan lära oss

Publicerad den av
Svara

Christian Dahlgren Corren

Skrivit i Corren 30/3:

Som bekant pratas det åtskilligt i politikerbranschen. Det hör förvisso demokratin till att livfullt låta olika meningar brytas, vändas på och skärskådas. Men handen på hjärtat, kan inte det ständiga snackandet stundtals bli en smula tröttande? Måttfullhet är ju en dygd, och finns inte risken att alltför utdraget munhuggande går ut över de politiska processernas effektivitet och kvalitet?

Linköpings store son Tage Danielsson berör frågan i berättelsen Sagan om den stora ordransoneringen (1964). Där har Gud fått nog av främst det manliga könets malande. Efter inrådan från sin fru Elvira bestämmer han att alla mäns prat nere i jämmerdalen ska begränsas till en viss mängd ord under livstiden.

Det visar sig fungera förträffligt. ”Till sin glädje märkte de att deras tal därigenom blev mera sammanhängande och intressant att lyssna till, och de hade stor framgång i livet tack vare Vår Herres beslut”.

Det gällde även en politiker som råkade göra slut på sin ordranson under en TV-debatt. Hans sista uttalande blev spontant: ”Jag har pratat så mycket strunt så jag håller käften”. Gensvaret? Politikerns popularitet gick genom taket, han valdes till regeringschef och som Tage skriver:

”Eftersom han inte längre kunde ägna en massa tid åt att prata omkull väljarna så hade han istället hela dagarna på sig till att tänka lite grann och uträtta en massa saker, så han blev allt den bästa statsminister som detta land någonsin haft”.

Se där, alla folkvalda! Tag lärdom och ni har en lysande karriär framför er! Skämt åsido, Tage Danielssons saga må vara mild och rolig satir. Men inte utan viss förankring i verkligheten.

Min egen favoritpolitiker Calvin Coolidge, som regerade USA på 1920-talet, brukade aldrig slösa med orden – vilket faktiskt blev ett framgångsrecept. Under perioden som Warren G Hardings vicepresident 1921-23 började han kallas ”Silent Cal” av högdjuren i Washington.

En känd anekdot från denna tidpunkt är när bordsdamen vid en middag påstås ha yttrat: ”Idag slog jag vad om att jag kunde få mer än två ord ur dig”. Coolidge höll färgen: ”Du förlorar”.

Kontrasten till den glatt frispråkige lebemannen Harding kunde inte varit större. Tyvärr förenades detta med en mindre lyckad egenskap hos Harding. Han hade svårt att säga nej till alla politiska krav och önskemål som en president överöses med, vilket skapade en hel del problem.

Efterträdaren Coolidges legendariska ordknapphet var uttryck för motsatsen. Det var ett medvetet sätt att stämma i bäcken och hålla kravställarna kort, i enlighet med hans filosofi om sparsamhet med de offentliga medlen och att minimera statens engagemang för att inte skada marknaden och civilsamhället.

Det hjälpte sällan hur oljigt behjärtansvärda önskemålen än framställdes, Coolidges tysta stenansikte rubbades inte. Det gick så långt att kongressledamöterna snart skydde presidentens regelbundna frukostmöten i Vita huset. I Amity Shlaes biografi Coolidge (2013) återges en smått obetalbar lista med återbud:

”Senator Heflin: beklagar, sjuk. Senator Norris: går inte att hitta. Senator Pittman: beklagar, sjuk. Senator Reed: beklagar, sjuk vän.”

Vid ett tillfälle avanmälde en viss senator Johnson sig med ursäkten att ladan på hans bondgård hade brunnit upp. Det lät så krystat att Vita huset inte förmådde avstå från att nyfiket kolla uppgiften. Som visade sig vara sann!

I vilket fall kunde 20-talets amerikanska skattebetalare vara nöjda. Taktiken från ”Silent Cal” att tiga ihjäl ”tax and spend”-gänget gick som smort. Men att inte prata vitt, brett och mycket hade för Coolidge även en annan betydelse. Nämligen respekt för ämbetens makt och värdighet. Som han själv förklarade: ”En presidents ord har en enorm vikt och bör inte användas urskillningslöst”.

Dock var Coolidge påfallande tillgänglig för massmedia. Under sin tid som president höll han över 500 presskonferenser. Fast å andra sidan kunde han vara ganska tillknäppt även då. När Coolidge 1927 beslöt att inte söka återval (delvis på grund av hälsoskäl) annonserade han detta genom att dela ut en handskriven lapp till den församlade presskåren. Budskapet var runstensmässigt korthugget: ”Jag kommer inte att kandidera som president 1928”.

Givetvis undrade de förbluffade journalisterna varför (Coolidge var mäkta populär, segern föreföll kassaskåpssäker). Presidenten replikerade stilenligt: ”Det är allt från detta kansli idag”.

För att kallas ”Silent Cal” kan det ändå tyckas paradoxalt att det inte funnits någon president före honom som så många amerikaner upplevt tala. Företrädarna tvingades kuska land och rike runt när de personligen ville påverka väljarna och göra sig hörda bland folket (något som exempelvis tragiskt knäckte Woodrow Wilson).

Detta slitsamma turnerande slapp Coolidge. Förklaringen var det nya genombrottet inom kommunikationstekniken. Presidentvalskampanjen 1924 – då Coolidge efter Hardings död året innan ställde upp i egen rätt – var den första som sändes i radio. ”Silent Cal”, som allmänt sett var förtjust i modern teknikutveckling, greppade villigt mikrofonen och höll flera kampanjtal.

Även presidentinstallationen 1925 blev historisk genom att premiärsändas till vardagsrummen hos miljoner radiolyssnare i USA. Och inte nog med det.

Den 11 augusti 1924 ägde en annan epokgörande händelse rum. ”Silent Cal” blev den första presidenten som fångades på ljudfilm. Klippet finns på Youtube, titta gärna. Direkt från Vita husets gräsmatta förkunnar han bland annat:

”Jag vill att det amerikanska folket ska arbeta mindre för staten och mer åt sig själva. Jag vill att de ska få skörda frukten av sina egna ansträngningar. Detta är frihetens främsta innebörd. Tills vi kan återetablera ett tillstånd där folket får behålla sina inkomster, är vi drabbade av en mycket allvarlig och tydlig inskränkning av vår frihet”.

När hörde vi någon, i övrigt pratglad, svensk politiker av format säga något liknande sist?

Sorry, kraschen är oundviklig

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/11:Corren. 

Svenska folket fortsätter att ha en sangvinisk inställning till sina boendekostnader. Enligt en färsk undersökning, som SCB presenterade förra veckan, är vi minst brydda i hela EU.

Endast 7 procent av hushållen i vårt land känner oro, medan motsvarande EU-snitt är 34 procent. Uppenbarligen har vi blivit invaggade i lugn genom de senaste årens låga räntor och ökade realinkomster. Varningsrop om en hotande bostadsbubbla tycks inte gett något gensvar.

Jag är ledsen, men allt talar för att illusionernas tid snart är förbi. För den som ser kallt på saken, har lite koll på historien, samt är hyfsat bevandrad i den österrikiska ekonomiska skolans teori och empiri (vilket fler borde vara), kan ingen större tvekan råda.

Bubblan är en realitet. Frågan är inte om den ska spricka. Utan när.

Riksbankschefen Stefan Ingves har visserligen länge larmat om bubbelrisken. Därför har han av politikerna krävt förebyggande åtgärder som skuldlånetak, amorteringstvång och fimpade ränteavdrag. Det är inte så lite fräckt (och knappast särskilt effektiva verktyg heller). Ty rimligen måste Ingves själv karaktäriseras som en av ärkebovarna i dramat.

Under hans ledning har Riksbanken pressat ner räntan till artificiella bottennivåer, dränkt Sverige med billiga krediter och pumpat ut fiat-pengar (alltså statsvaluta som trollas fram ur intet, utan koppling till något verkligt värde som exempelvis guld).

Kombinerat med bostadsmarknadens hårda regleringar, vilka saboterat jämnviktsmekanismen mellan utbud och efterfrågan, har konsekvensen blivit enorma prisstegringar och massiv enskild överskuldsättning.

Bankerna har glatt spelat med, väl medvetna om att deras utlåningsrisk till hushåll är mindre än till företag (ett bolag kan göra konkurs och då är pengarna borta, medan privatpersoner får dras med sina skulder livet ut).

Att inte kreditfesten med fiat-pengarna tänt inflationsbrasan, beror sannolikt främst på att stålarna sugits upp i bostadsrallyt och i aktiemarknaden. Samtidigt har produktiva investeringar blivit lidande och BNP-tillväxten per capita har legat strax över noll.

Detta håller inte. Vi befinner oss i en spekulations- och låneekonomi som är dömd att krascha, förr eller senare. Se om ert hus. Eller spring för livet.

America: Paradise Lost

Publicerad den av
Svara

USAThere was a time, long ago, when the average American could go about his daily business hardly aware of the government – especially the federal government.

As a farmer, merchant, or manufacturer, he could decide what, how, when, and where to produce and sell his goods, constrained by little more than market forces. Just think: no farm subsidies, price supports, or acreage controls; no Federal Trade Commission; no antitrust laws; no Interstate Commerce Commission.

As an employer, employee, consumer, investor, lender, borrower, student, or teacher, he could proceed largely according to his own lights. Just think: no National Labor Relations Board; no federal consumer ”protection” laws; no Security and Exchange Commission; no Equal Employment Opportunity Commisson; no Department of Health and Human Services.

Lacking a central bank to issue paper currency, people commonly used gold coins to make purchases. There were no general sales taxes, no Social Security taxes, no income taxes.

Though government officials were as corrupt then as now – maybe even more – they had vastly less to be corrupt with. Private citizens spent about fifteen times more than all government combined. – Those days, alas, are long gone.

– Robert Higgs, Crisis and Leviathan: Criticial Episodes in the Growth of American Government, 1987.

Politikernas partyprojekt

Publicerad den av
Svara

Gästledare i Corren 4/11:Corren.

När politiker ger sig in i cirkusbranschen med fickorna fulla av andras sedelbuntar bör varningslampan blinka. Som här i Linköping, där våra förtroendevalda sett sig manade att ”höja ambitionerna” för att locka hit skojiga jippon av olika slag.

Man har faktiskt formulerat en särskild slags kommunal partystrategi med målet att ”lyfta Linköping till en av Sveriges tre främsta städer inom event och möten med nationell och internationell lyskraft”. Inte dåligt.

Men PR-miljonerna som glatt satsas på att fiska artister, tävlingar och konferenser till Linköping är skattemedel. Politikerna i stadshuset lovar att pengarna kommer att ge tillbaka mycket i form av nya jobb och ökade intäkter till besöksnäringen. Hm, kanske. Vi har hört samma visa otaliga gånger förr från andra kommuner i Sverige med liknande stjärnögda drömmar om bröd och skådespel.

Erfarenhetsmässigt har det inte sällan slutat med baksmälla, sura revisorer och flykt undan ansvar. Så behöver det nödvändigtvis inte bli med Linköpings djärva planer på att armbåga sig in i täten bland landets klarast lysande eventmetropoler.

Man bör dock minnas att denna marknad är osäker, nyckfull och knivskarpt konkurrensutsatt. Känns det tryggt och vettigt att offentliga makthavare äventyrar våra ihoparbetade pengar på detta? Är det verkligen en kommunal uppgift att agera nöjespromotor?

En besläktad fråga är den uppmärksammade idén om att göra en konsertsal av det gamla skyddsrummet i Trädgårdsföreningen. Det är KD-politikerna Andreas Ardefors och Per Larsson som aktualiserat förslaget genom en motion till kommunfullmäktige.

Duon hävdar att behov och underlag tycks finnas, samt att ”en attraktiv lokal, insprängd i berget, kommer att sätta Linköping på kartan över städer med spektakulära samlingslokaler, liknande Berwaldhallen i Stockholm”.

Nu vill alltså KD att kommunen utreder projektet. En häftig grej, absolut. Fast är det något att investera skattepengar i?

En östgötavariant av Berwaldhallen kommer att gå loss på åtskilliga miljoner att bygga. Sedan tillkommer de kontinuerliga kostnaderna för drift, underhåll och personal år efter år… Det är förstås lätt för politiker att leka entreprenörer om medborgarna ska svara för riskkapitalet och bära eventuella förluster.

Så varför en kommunal utredning alls? Finns ett genuint behov och marknadsmässiga förutsättningar är sundare och enklare sätt att rekommendera. Meddela enskilda företagare och byggherrar att de är välkomna att få skyddsrummet i Trädgårdsföreningen till skänks, om de är villiga att bygga och driva en privatägd konserthall där.

Eller varför tar inte KD-paret Ardefors och Larsson chansen själva, bildar eget bolag, lånar pengar på banken och sätter igång? Men vad gäller utflykter i event- och nöjesvärlden är det nog – för alla parter – bäst att säga: Politiker, bliv vid er läst!

Dags att bli rojalister, frihetsvänner?

Publicerad den av
Svara

Kungen Carl XVI Gustaf

I en studie av den libertarianske nationalekonomen Hans-Hermann Hoppe (The Western State as a Paradigm: Learning from History, 1997) läser jag om monarkinernas era i Europa seklerna fram till 1914 (vid krigsutbrottet fanns endast tre republiker på vår kontinent: Schweiz, Frankrike och – sedan 1911 – Portugal).

När styret utgick från tronen motsvarade inte statens beskattning av samhällets arbetande och producerande sektor mer än 5-8 procent av BNP i genomsnitt, förkunnar Hoppe. Efter att den gamla världen slagits i spillror tog partipolitikerna över ruljansen, staten expanderande kraftigare än någonsin och skattetrycket steg till svindlande nivåer jämfört med innan.

Hans-Hermann Hoppe är milt uttryckt inte förtjust, och menar att den folkliga friheten tagit på tok för mycket stryk av monarkiernas detronisering (en kritik han har utvecklat i den kontroversiella boken Democracy: The God  that Failed, 2001).

Själv ångrar jag förstås nu omedelbart allt elakt jag sagt och skrivit om kungen genom åren. Skicka riksdag och regering på porten, front mot Republikanska föreningen, Tjabo till makten! Hm…

Aktuella ord av Bohman (4)

Publicerad den av
Svara

Gösta Bohman

Man skulle kunna hävda att den svenska modellen, det svenska välfärdssamhället, har växt fram som ett resultat av samhällsåtgärder av olika slag. Men så är det inte. I själva verket är det ju helt enkelt det svenska näringslivet och människornas arbetsinsatser som har skapat vårt välfärdssamhälle.

Men politiska partier har ansträngt sig att övertyga sina väljare och människorna om att det är genom den politiska verksamheten som välfärden har grundlagts. Så småningom, när detta hamrats in tillräckligt länge, börjar folk tro att det är riktigt.

– Gösta Bohman, intervjuad i Svensk Tidskrift, nr 8, 1981.