Dump the Trump!

Jag har sålt av alla mina direkta investeringar på USA-marknaden för att istället placera tillgångarna i Europa, varav en god del i svensk försvarsindustri. Detta må vara en försvinnande blygsam droppe i havet.

Men minns detta: väldigt många blygsamma droppar kan bli nått att räkna med, en mäktig våg, rent av en tsunami, som slår hårdast mot Trumps veka liv – den amerikanska ekonomin och börskursen. Nita MAGA-knäppisarna där de är som mest sårbara, sen kanske de nyktrar till och kan få del av vårt kapital igen.

Entreprenören som kreativ förstörare

Min redaktörskrönika i senaste Affärsliv Blekinge:

Samhällsekonomins nyckelspelare är entreprenören som utmanar traditionen, raserar föråldrade strukturer och skapar effektivare lösningar. Det hävdade nationalekonomen Joseph Schumpeter. Nu finns ett spännande urval av hans texter publicerade på svenska i en ny bok.

Det är ingen slump att tre av 1900-talets mest banbrytande ekonomer – Ludwig von Mises, Friedrich von Hayek och Joseph Schumpeter – kom från dubbelmonarkin Österrike-Ungern.

Huvudstaden Wien i det habsburgska imperiet var decennierna före första världskriget Europas kulturella och intellektuella metropol (lysande skildrat i Stefan Zweigs memoarklassiker Världen av i går). I detta idéernas drivhusklimat lanserade Joseph Schumpeter (1883-1950) teorin om entreprenören som samhällsekonomins centrala aktör.

Det är entreprenörerna som vågar ta risker, ser möjligheter och tillämpar innovationer som raserar gamla strukturer och tvingar fram effektivare lösningar i den ständigt pågående, dynamiska omvandlingsprocess som kännetecknar det kapitalistiska systemet.

”Den grundläggande impuls som sätter i gång den kapitalistiska motorn och fortsätter att driva den kommer från de nya konsumtionsvarorna, de nya metoderna för produktion eller transport, de nya marknaderna, de nya formerna för industriell organisation som den kapitalistiska företagsamheten skapat”, skriver Schumpeter.

Men sådana förändringar, trots att de är fundamentala för det välståndsbildande kraftmaskineriet, är inte utan problem och ibland direkt smärtsamma för omgivningen. Entreprenören som aktiv impulsgivare underminerar ju traditionens vanor och spelar – med Schumpeters kärnfulla formulering – rollen som den ”kreativa förstöraren”. 

Inte sällan möts därför den nydanande entreprenören av skepsis eller fientlighet från den rådande ordningens väktare.

”Motståndet syns tydligast hos de som hotas av innovationen. Men det handlar också om att finna finansiering och att skapa efterfrågan på de nya produkterna. Att klara alla dessa hinder kräver en människa med en speciell stark attityd”, menar Schumpeter och pekar på att utvecklingen fungerar likartat inom konst, vetenskap och politik.

Vad är då entreprenörens motiv? Naturligtvis är ekonomisk vinning viktigt, men inte det viktigaste. Schumpeter identifierar istället entreprenörens huvudsakliga motivation som en vilja att segra för framgångens egen skull och skaparglädjens värde i sig: ”Först och främst har vi drömmen och önskan att grunda ett privat kungarike och vanligen, dock inte nödvändigtvis, också en dynasti”.

Joseph Schumpeters stora insats var hans strävan att förstå nyföretagarens och marknadsekonomins inneboende logik. Nu finns ett urval av hans särskilt betydelsefulla texter samlade i en nyutgiven bok, Kreativ förstörelse, med utmärkt introduktion av ekonomihistorikern Jan Jörnmark (Timbro förlag).

Läsa gärna! Det är inte bara stimulerande och lärorikt att vistas i Schumpeters sällskap. Det är väsentligt om vi själva vill få en klarsyntare uppfattning om vilka faktorer som ligger bakom ett gott företagsklimat.

Klockan klämtar för centrumhandeln?

BLT den 31 augusti 1967.

Min redaktörskrönika i aprilnumret av Affärsliv Blekinge:

”Att det börjar bli kärvare tider kan vem som helst konstatera. Bara utmed Ronnebygatan, stadens huvudstråk, står flera affärslokaler tomma”. Så rapporteras det dystert i BLT om situationen för Karlskronas centrumhandel.

”Kundunderlaget i Karlskrona och dess närmaste omgivning räcker knappast till för att försörja både de nya varuhusen och alla andra affärer i centrala Karlskrona”, förklaras det vidare i BLT och den bekymrade juveleraren C G Nygren, tillika ordförande i Carlskrona centrums intresseförening, uttalar sig:

”Man klagar på butikerna, deras sortiment och deras personal. Allt är inte så dåligt som det sägs”. Han slår dock fast att ”nu måste vi börja satsa på framtiden och bättre följa med i utvecklingen”.

Uppenbarligen lyckades C G Nygren och hans vänner tämligen väl med den satsningen. Den citerade BLT-artikeln är nämligen från sommaren 1967 och vi vet ju hur det gick sedan. Karlskrona centrum förtvinade inte. Kundunderlaget bestod och cityhandeln överlevde.

BLT den 18 juli 1985.

Men andra tider skulle komma. ”Trossös affärsmän oroade: Centrum på väg att dö ut?”. Så lyder den alarmerande rubriken i BLT sommaren 1985. Det är farhågor om att den framväxande externhandeln i Lyckeby och Vedeby utanför Karlskrona centrum ska dränera Trossö på liv och rörelse. Kunderna har redan börjat svika.

”Karlskrona centrum är extremt känsligt. Det finns bara en väg in till Trossö, ett stort köpcentrum vid den vägen kan skära av innerstaden och vi får en utveckling mot en öde och förslummad stadskärna”, säger Ingvar Carlsson, varuhuschef på Tempo och ordförande i Centrums intresseförening, till tidningen.

För att kontra utmaningen efterlyses bland annat bättre tillgänglighet i form av fler parkeringsplatser och nya affärer som kan locka besökare. Trossös köpmän kan även tänka sig förändrade öppettider om kunderna så önskar, låter BLT meddela.

Och vad hände efter 1985? Nej, det blev naturligtvis ingen öde och förslummad stadskärna. Kommersen i centrum anpassade sig och överlevde. Igen.

Om det numera åter ser ut som kärvare tider drabbat cityhandeln lär det sannolikt vara ett övergående fenomen, ytterligare en fas i denna ständigt pågående förnyelseprocess. Vi bör nog därför räkna med att centrumkärnas utbud i Karlskrona, precis som i våra andra städer, kommer att transformeras åren framöver.

Till vad? Förmodligen till det bättre. Visst, måhända färre fysiska butiker – fast å andra sidan med nya upplevelsekoncept för att attrahera kunder och som gör det roligare att handla. Själv tippar jag på att fler kaféer och restauranger blommar upp, att det blir ökat utrymme för kulturella uttryck, nöjesevenemang och andra aktiviteter som ger staden en kontinentalare känsla.

Människan är en social varelse, suget efter att mötas och umgås kommer näppeligen att försvinna. Det talar för att stadslivet inte bara står rycken, utan också går mot en ny spännande vår. Törs du sätta emot?

Riksbanken skapar elände

Min redaktörskrönika i marsnumret av Affärsliv Blekinge:

Sedan årsskiftet har Riksbanken en ny chef, Erik Thedéen. I februari höjde han styrräntan till 3 procent. Samtidigt aviserade han ytterligare räntehöjningar i april med upp till 0,5 procentenheter. Allt för att knäcka den höga inflationen.

Det är en politik som svider bland hushållen. Många sitter på väldiga bolån vars räntekostnader gräver allt djupare hål i kassan. Detta, i kombination med bördan av rusande elpriser, lämnar för de flesta inget annat val än att vända på slantarna och dra ner rejält på konsumtionen.

Vilket är precis vad Riksbanken vill, i förhoppningen om att effekten blir en strypt inflationstakt. Men vad betyder de snabba räntehöjningarnas åtstramning för företagen? En nyligen presenterad enkätundersökning från Svenskt Näringsliv ger en oroande fingervisning.

Åtskilliga företag förväntar sig såväl minskade försäljningsvolymer som minskade investeringar, samt minskning av antalet anställda. Bara i Blekinge överväger vart tredje företag att varsla inom ett halvår. Vi riskerar hamna i fördjupad lågkonjunktur som varar vem vet hur länge.

Riksbankens försök att knäcka inflationen hotar i värsta fall att bryta ryggen på samhällsekonomin. Erik Thedéen kan då liknas vid den amerikanska underofficer som under Vietnamkriget fällde den famösa repliken: ”Vi har tvungna att förstöra byn för att rädda den”.

Det är egentligen vettlöst att 3-4 procents styrränta överhuvudtaget skulle kunna få sådana konsekvenser. Den räntenivån är historiskt sett fullständigt normal. Tacka Riksbanken för att det inte känns så. I oktober 2014 inträffade nämligen något dittills unikt i Sverige.

Erik Thedéens företrädare som riksbankschef, den olycksalige Stefan Yngves, sänkte styrräntan till 0 procent. Sedan, i februari 2015, sänkte han den under minusstrecket! Vad var motivet till denna färd bortom rimlighetens gränsmarker på den ekonomiska kartan?

Jo, den gången uppgav Riksbanken att inflationen var alltför låg och att efterfrågetrycket måste stimuleras. Invändningar bemöttes med det slappaste av argument: andra centralbanker världen runt gjorde samma sak! Som om dårskap plötsligt blev visdom ju fler som kastade sig ut i absurd terräng.

Följden blev en dopad, artificiellt driven champagne-ekonomi där svenskarna under åratal badade i extremt billiga pengar och vande sig vid detta som något givet. Inte undra på att marken började skaka när Stefan Yngves bytte fot i maj 2022, höjde styrräntan till blygsamma 0,25 procent och fortsatte med upplevda räntechocker tills det var Thedéens tur.

Det är Riksbanken som har tagit oss hit. Riksbanken bör därför ställas till svars för sina synder. För övrigt lär det mesta av inflationen bero på import via den notoriskt svaga kronan, samt höga energipriser. Mot sådana faktorer har Riksbankens räntehöjningar ändå knappast någon avgörande verkan.

Hur många krogbord finns kvar efter pandemin?

Skrivit i Corren 6/5:

Pandemin har blivit ett lyft. För bostadspriserna. På villamarknaden har det genomsnittliga huspriset ökat med 25 procent riket runt under senaste året. Det säger något om efterfrågetrycket. Nog för att svenskens fixering vid hemmet som uttryck för självförverkligande och statusmarkerande tidigare varit påfallande. I coronans tid av nödtvångets sociala distansering tycks intresset blivit starkare än någonsin. Ett folk av stugsittare som knarkar Hemnet. Tja, vad ska man göra? 

Trenden kanske mildras när pandemin viker. I personlig lockdown medan smittan grasserar illa i vårt hörn av Sverige och väntan på vaccindosen äro lång, längtar åtminstone jag allt intensivare efter att slippa mina egna fyra väggar. Men nya kvadratmetrar att renovera och inreda vill jag inte ha. Det räcker nu! 

Jag är hellre benägen att instämma med gamle doktor Samuel Johnson: ”Människan har inte hittat något som ger mera lycka än ett bra värdshus eller en krog”. Drömmeriet framför datorskärmens Hemnet-annonser kan fara och flyga. Det är till det myllrande utelivet vid krogborden och bardiskarna jag längtar som en gång Heidenstam längtade hem till stenarna där barn han lekt. 

Man kan dock undra vad som månne bliva kvar av restaurangnäringen. Smittskyddsrestriktionerna har slagit hårt mot branschen som knäar akut ekonomiskt. Det larmas om massor av förlorade jobb, tömda reserver, uteställen i omedelbar riskzon att ta ned skylten och med det ett befarat kunskapstapp inom krogprofessionen som blir svårt att ta igen. Samtidigt stiger ropen på den offentliga hjälp som tyvärr har trögt att nå fram till företagen. 

”Det har skapats en ohållbar situation där i grunden sunda verksamheter svälts ut och går i konkurs. Läget förvärras ytterligare av att de redan utlovade stöden dröjer och att reglerna och tolkningarna är oklara. Detta måste snarast förändras”, dundrade Visitas vd Jonas Siljhammar och Svensk Handels vd Karin Johansson i debattartikel häromveckan (Besöksliv 26/4).

Konsekvenserna av en ödelagd krog- och restaurangbransch vore på många sätt hemska, en förlust av civilisatoriska proportioner. Låt mig erinra om vad författaren Per Hagman skrev för ett halvår sedan:  

”Rationellt sett har det alltid varit betydligt mer prisvärt att hemma konsumera en kopp kaffe, ta ett glas eller äta en måltid. Ändå har människan sedan urminnes tider och i de flesta kulturer haft ett behov av att ägna sig åt sådant på lokal, mer eller mindre ofta. Därför att vi vill träffa nya och gamla bekantskaper, se och bli sedda och så vidare. För att inte tala om alla affärsuppgörelser, odödliga dikter och porträtt som därför klottrats ner på servetter och notor” (Expressen 28/11). 

Det är ingen värdig tillvaro att stranda i hemmabostaden. Utan en kvarterskrog att fly till, att mötas och umgås på, slocknar staden och livet går i moll. 

Underhållsskulden växer för vägnätet

Skrivit i Corren 27/4:

Många vägar i Östergötland, som staten ansvarar för, mår knappast så bra som man skulle önska. Gå in på sajten varavagar.se och kolla själva hur det ser ut kring exempelvis Linköping, Ödeshög eller Motala.

Vägsträckorna är pedagogiskt färgade enligt rangskalan mörkt rött (mycket dåligt skick), rött (dåligt skick), gult (tillfredsställande), grönt (bra skick), mörkt grönt (mycket bra skick). 

Man kan väl lite försiktigt säga att röda nyanser inte saknas. Bakom sajten står branschorganisationen Transportföretagen, som vill väcka opinion för att mer resurser måste anslås till att avhjälpa bristerna. 

Idag är mer än var tionde statlig väg i Sverige – 12,7 procent av detta vägnäts totalt 98 500 kilometer – i ett direkt usel kondition. Gapet mellan nuvarande behov och anslag motsvarar enligt Transportföretagens beräkningar en underhållsskuld på 19,7 miljarder kronor. Den skulden väntas att drygt fördubblas till 42 miljarder kronor 2030, om staten fortsätter att missköta sina åtaganden. 

Vägnätets fortlöpande förfall är en kapitalförstöring av väldiga mått som allvarligt hotar trafiksäkerheten, hämmar den försörjande sektorns konkurrenskraft (9 av 10 transporter sker via väg!) och ökar klyftorna mellan stad och landsbygd. 

Förra veckan presenterade regeringen sin infrastrukturproposition för perioden 2022-33, ett paket värt 876 miljarder kronor. Inom denna ekonomiska ram tillförs vägunderhållet 33 miljarder kronor. Det förstås bra, men inte så bra att det täcker vad som egentligen skulle behöva göras åt alla gamla synder som staten samlat på sig. 

Ett oroande inslag i sammanhanget är att regeringen tjurskalligt framhärdar med att de kontroversiella höghastighetsbanorna måste byggas, trots att de är lika dyra som olönsamma. Kostnaden är satt till cirka 300 miljarder kronor. Som ofta är brukligt i stora offentliga byggprojekt lär dock slutsumman bli avsevärt högre.

Trafikverket kalkylerar i dagsläget med att varje investerad snabbtågskrona blott ger 40 öre tillbaka, vilket ändå är väldigt optimistiskt räknat enligt professor Maria Börjesson på Statens väg- och transportforskningsinstitut. 

Stockholms Handelskammare varnade samtidigt i helgen för att ett 80-tal planerade satsningar på nya vägar och vanliga järnvägar kan tvingas få stryka på foten, eftersom regeringens infrastrukturpengar inte räcker. Frågan är given: varför ska då hundratals miljarder brännas till föga nytta på dessa hopplösa höghastighetsbanor? 

Projektet är en ekonomisk gökunge som tränger undan resurser till angelägna investeringar, icke minst nödvändigheten av att ordentligt rusta upp det sönderfallande svenska vägnätet.

Konsten att skapa en gyllene epok

Skrivit i Corren 17/4:

En höstdag 1974 träffade ekonomen Arthur Laffer några medarbetare till den republikanske presidenten Gerald Ford på en restaurang i Washington. I syfte att förklara sin tes att minskade skatter faktiskt kunde öka intäkterna, tog Laffer fram pennan och ritade några streck på en servett.

Episoden har gått till den ekonomiska historien som födelsen av Lafferkurvan. Den är både enkel och elegant. Vid skattesatsen 0 procent blir naturligtvis också intäkterna noll, samma utfall ger 100 procent. Tricket är att hitta en optimal dynamisk nivå som minimerar skatteuttagets skador på den produktiva ekonomin och samtidigt maximerar statens intäkter.

Exakt var den gränsen ligger är omtvistat. Men Lafferkurvans grundläggande princip är det få numera som ifrågasätter. Arthur Laffer menade att arvet efter Roosevelts ”New Deal” och Lyndon Johnsons ”Great Society” medfört en högskattepolitik som genom sina effektivitetsförluster allvarligt hotade att hämma välståndsutvecklingen.

Det var kort sagt dags för Republikanerna att bryta trenden som bar Demokraternas signum och satsa på en sundare kurs. Vilket något trevande skedde under Ford, men sedan med rejälare tag när Ronald Reagan satt i Vita huset nästkommande decennium och hela världen fick lära sig vad ”supply-side economics” betydde.

Men Arthur Laffers idé var inte ny. Inte heller praktiserandet av den. Andrew W Mellon hade sjösatt teorin ett halvsekel tidigare, fast då med beteckningen ”scientific taxation”. Mellon var en förmögen bankir, industrialist och filantrop.

Under första världskriget hade demokraten Woodrow Wilson låtit statsmakten svälla över alla tidigare breddar. Den politiska klåfingrigheten drabbade ekonomin hårt med skatter, regleringar och kontroller. Få insåg lika klokt och framsynt vilka negativa konsekvenser detta innebar som Mellon.

Efter att republikanen Warren G Harding triumferat i valet 1920 med slagordet ”return to normalcy” utsågs Andrew W Mellon till finansminister. Han baserade sin uppfattning om skattepolitikens utformning på lika delar sunt förnuft som egen erfarenhet från näringslivet.

Skattenivåer påverkar affärsbeslut, investeringar och alla ekonomiska aktörernas beteenden. Lägre skatter gynnar rationaliteten i deras handlingar, vilket ökar det generella välståndet i samhället och gör att staten får mer – inte mindre – intäkter än med höga skatter.

De första stegen mot en avreglerad ekonomi enligt Mellons recept togs under Harding, men den populäre presidentens hälsa sviktade och han dog oväntat i augusti 1923. Vicepresidenten Calvin Coolidge tog vid, fast besluten att rulla tillbaka staten och skära ned på utgifterna. 

”Beskattningens historia visar att överdrivna pålagor inte betalas. De höga taxeringsnivåerna sätter oundvikligen press på den skattskyldige att dra sig tillbaka från produktiv verksamhet”, skrev Mellon i sin bok Taxation: The People’s Business. Den utkom valåret 1924, då Coolidge sökte väljarnas förtroende för en mandatperiod i egen rätt.

Kärnan i Mellons skattefilosofi återfinns i följande belysande rader: ”Varje människa med energi och initiativförmåga i det här landet kan få ut vad han vill av livet. Men när initiativen blir lamslagna av lagstiftning eller genom ett skattesystem som förnekar honom rätten att få en rimlig andel av sina inkomster, då kommer han inte längre att anstränga sig och landet berövas den energi varpå dess fortsatta storhet beror”.

Under valkampanjen höll Coolidge ett radiotal till amerikanska folket, där han dömde ut den gamla skattepolitikens ”despotiska pålagor” och förklarade att den viktigaste åtgärden nu var att frigöra individen: ”Det är vår uppfattning att folket äger staten, inte att staten ska äga folket”. 

Calvin Coolidge och Republikanerna vann en övertygande seger med 54 procent av rösterna. Skatterna kom att sänkas fyra gånger under Coolidges sex år i Vita huset. Den högsta marginalskatten reducerades från 50 till 25 procent. Enbart den stimulansen ökade intäkterna från 77 miljoner till 230 miljoner dollar. (När Harding tog över efter Wilson var den värsta marginalskatten ännu högre, under första världskriget hade den skruvats upp från 7 procent till 73!).

Det var låg- och medelinkomsttagarna som gynnades mest. 1928 betalade 98 procent av amerikanerna ingen inkomstskatt alls. Tala om ekonomisk frigörelse. Nationens BNP växte med 7 procent årligen mellan 1924-29. Industriproduktionen ökade med 70 procent. I slutet av 1920-talet motsvarade USA:s andel av den totala världsproduktionen otroliga 34 procent, en överlägsen distansering av alla andra konkurrerande industriländer.

Inkomsten per capita steg med 30 procent, reallönerna för vanliga medborgare ökade med 22 procent och arbetslösheten under Coolidgeåren snittade på 3,3 procent (1926 var arbetslöshetssiffran en enda procent – det du, Stefan Löfven!).

Coolidge och Mellon höll också ord med löftet att krympa staten (vilket deras sentida efterföljare Ronald Reagan inte förmådde, The Gippers insats var snarare hejda statens expansion). Mellan 1921-29 drogs den federala budgeten ner från 5,1 miljarder dollar till 3,3 miljarder. Den för epoken enorma statsskulden, ytterligare ett bittert arv efter Wilson och kriget, betades av från 22,3 miljarder dollar 1923 till 16,9 miljarder 1929.

Historikern Paul Johnson har kallat Coolidgeepokens USA för ”det sista Arkadien” och skriver: ”Vad tjugotalet visade var den relativa hastighet med vilken industriell produktivitet kunde förvandla lyxvaror till nödvändigheter och sprida dem ner i klasspyramiden” (Modern Times: A History of the World from the 1920s to the 1980s, 1983).

I boken High Tide of American Conservatism (2010) summerar Garland S Tucker 1920-talets framgångsrika republikanska politik så här: ”Ekonomiska fakta indikerar att välståndet verkligen var mer utbrett – och mer distribuerat – än någonsin tidigare i amerikansk historia. Miljoner amerikaner kunde för första gången skaffa eget hem, bil och arbetsbesparande apparater – många av medelklassens privilegier som dittills varit utanför deras räckvidd”. 

Börskraschen 1929 och Franklin D Roosevelts New Deal-program betydde dock att radarparet Coolidge och Mellon hamnade i vanrykte. Det var, och är, djupt orättvist. Raset på börsen hade Coolidge redan anat skulle komma, en naturlig reaktion på en fartfylld ekonomi som nådde överhettning. Men när den svarta onsdagen inträffade i oktober 1929 hade han lämnat presidentposten.

Tyvärr beslutade Coolidges efterträdare Herbert Hoover att möta situationen genom en kraftfull återreglering av ekonomin, istället för att hålla huvudet kallt och låta marknadskrafterna komma i jämnvikt igen. Roosevelt gasade vidare på Hoovers linje, fast ännu mer frenetiskt och med inspiration från det kommunistiska Sovjetunionens planekonomiska experiment.

Följden blev förödande, mänskligt som ekonomiskt, och krisen förvärrades till en långvarig depression. New Deal-programmet var bevisligen ett flagrant misslyckande, men märkligt nog kom den i eftervärldens ögon att länge hyllas och omhuldas. Roosevelt fick – i detta avseende – en gloria han knappast förtjänade och hans statsinterventionistiska politik blev dominerande i USA tills Reagan gjorde entré.

Vad hade hänt om Mellons och Coolidges ”scientific taxation” fortsatta att gälla? En sak torde vara bortom diskussion. Det är från dessa herrar vi ska lära, inte av deras antagonister. I alla fall om vi vill värna tillväxt, välstånd och en skapande ekonomi. Må det vara en läxa för post-pandemins 2020-tal. 

Gyllene chans för Östergötland

Skrivit i Corren 16/3:

”Lived po lanned / De e va jag vill ha / Lived på lanned / De enda som e bra”, sjunger gamle hjälten Peps Persson i sin härliga tolkning av amerikanske R’n’B-musikern Robert Parkers Give me the country side of life. Peps förskånskade version blev en hit vid utgivningen 1988, trots att gröna vågen-tematiken då var allt annat än i fas med tidsandan. Men nu verkar det ha vänt. Ordentligt.

Livet på landet, eller åtminstone bortom den värsta asfaltsdjungeln, är idag vad många fler än Peps Persson från Tjörnarp vill ha och längtar efter. Det är inte minst tydligt i Stockholm, där flyttlassen börjat rulla ut istället för in och det i snabbt ökande takt.

Folk har fått nog av att betala de fantasisummor som den överhettade bostadsmarknaden kräver. Detta i kombination med coronapandemin har mycket märkbart drivit på lockelsen till landsbygd och mindre orter.

Ola Thufvesson, samhällsforskare vid Lunds universitet, säger i Blekinge Läns Tidning den 13/3 att det som sker faktiskt är en förändring av revolutionär magnitud. Sveriges centrumpunkter, inte bara Stockholm utan även andra större metropoler, går mot uppsplittring och minskad dominans medan den geografiska spridningen tilltar. Det är inte unikt för vårt land, fenomenet är globalt.

Coronan har tvingat fram skarpare fokus på hemmatillvaron och den omedelbara närmiljön. Att bo trångt och dyrt i betongen med ett storstadsutbud som stängts ner är föga attraktivt. Alltså tenderar människor att se sig om efter bättre platser som bjuder högre livskvalitet, rymligare boende till plånboksvänlig kostnad i harmonisk omgivning och vacker natur, med hygglig samhällsservice på rimligt avstånd.

Med teknikens hjälp är jobb och försörjning inga problem. Pandemin har fått hemarbetet att demokratiseras. ”Nu kan miljoner människor bete sig som enstaka konsulter gjorde för fem-tio år sedan. Och då kan man ju faktiskt bo precis var man vill”, säger Ola Thufvesson.

Vilka möjligheter borde inte detta vara för småkommunerna i Östergötland att konkurrera om nya och kapitalstarka invånare, särskilt från den närliggande Stockholmsregionen? Peps Perssons Skåne är förvisso inte illa. Men livet på det östgötska landet torde ändå vara ett halmstrå vassare och innehålla det mesta man kan önska sig. Marknadsför och visa! Vårt fina landskap torde ha alla förutsättningar att bli en vinnare i 2020-talets gröna våg.

Politiker ska inte leka affärsmän

Skrivit i Corren 28/1:

Kommunal affärsverksamhet är en tillväxtbransch. Det senaste 20 åren har det varje vecka, riket runt, startats minst ett nytt kommunalt bolag. Antalet sådana politikerstyrda företag, vilka drivs med skattebetalarnas pengar som riskkapital, är numera uppe i dryga 1700 stycken med en total omsättning på runt 200 miljarder kronor.

I Linköping är den ogenerat vidlyftiga lokalpolitiska kommersen samlad i koncernjätten Stadshus AB, som 2019 hade en omsättning på 7,8 miljarder kronor. Moderbolagets affärsflora består av Tekniska verken i Linköping AB, AB Stångåstaden, Lejonfastigheter AB, Sankt Kors Fastighets AB, Visit Linköping & Co AB, Linköping Science Park AB, Resecentrum Mark o Exploatering i Linköping AB, samt Linköping City Airport AB.

Denna form av offentlig verksamhet i skarven mellan politik, förvaltning och marknad måste rimligen betraktas som starkt problematisk. Inte minst därför att företagsklimatet tenderar att påverkas negativt. För det ordinarie näringslivet blir de kommunala bolagen som en slags gökungar.

”Att de spelar en allt större roll vet vi och att de med små medel faktiskt kan ställa till stor skada bland de privata företagen. Lite generellt kan jag säga att ett kommunalt bolag kan vara ett hinder för tio andra, mindre företag att etablera sig i en kommun”, menar nationalekonomen Andreas Bergh på Institutet för näringslivsforskning i Lund (fPlus 26/1).

Tillsammans med Gissur Erlingsson, biträdande professor på Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet, står han bakom den nyligen släppta rapporten Kommunala bolag – i vems intresse?.

De bägge forskarnas undersökning visar att det råder ”en betydande oenighet bland kommunpolitiker huruvida ledamöter i kommunala bolagsstyrelser i första hand bör representera kommunens eller bolagets intressen”. Det kan ses som det olyckligt inbyggda dilemmat av att privat och offentlig rättsordning kolliderar i de skvaderaktiga pseudoföretag som kommunala bolag utgör.

Inte nog med det. Forskarna konstaterar också att betydande oenighet råder bland politikerna i vilken grad deras egna partiers intressen ska beaktas i bolagsstyrelserna. Till vänster (S, V, MP) lutas det åt sätta partilojaliteten främst, medan det är vanligare inom borgerligheten att bolagets intressen trumfar partiets.

Det torde vara uppenbart denna härva av intresse- och målkonflikter i styrelserummen knappast gör partipolitiker till de mest lämpade att sköta affärer och agera på marknaden. Det blir heller inte bättre av att kommunala bolag försvårar för oberoende granskning och insyn, vilket kan kosta medborgarna dyrt. Som forskaren Andreas Bergh säger till fPlus, ”när det uppstår korruption i en kommun, då är ett kommunalt bolag nästan alltid inblandat”.

Lät inte det hända i Linköping. Avveckla Stadshus AB!

Heja Roland, sänk skatten i Linköping!

Skrivit i Corren 1/12:

Coronaeländet har bara börjat. Även med ett vaccin i faggorna kommer vi att tvingas hantera pandemin hela nästa år, på alla nivåer i samhället. Det kärva budskapet ger regeringskansliets krissamordnare Elisabeth Backteman i DN (29/11). Med Sverige översköljd av farsotens andra våg blir inte minst ekonomin än mer pressad.

Vad kan göras för att lindra prövningarna? I Linköping har S föreslagit att den kommunala bostadsjätten Stångåstaden borde avstå från att höja hyrorna under 2021. Correns ledarsida har instämt och pläderat för att det vore en pragmatiskt riktig krisåtgärd i dessa exceptionellt tuffa dagar då vi alla måste hjälpas åt (se ledaren den 19/11).

Den styrande Alliansen har dock avvisat S-förslaget, trots att Stångåstadens ekonomi nog utan större problem skulle klara ett års frysta hyresnivåer för den goda sakens skull. Tidskriften Hem & Hyra belyste i januari hur kommunen årligen plockar Stångåstaden på runt 60 miljoner kronor som går till annan verksamhet. Detta stora vinstuttag kritiserades av Hyresgästföreningen i Linköping som bevis på att det politikerkontrollerade bolagets hyror var oskäligt höga.

Förvisso är kommunala bolag en styggelse och inget som hör hemma i en sund marknadsekonomi. Fast oavsett ideologisk hållning i den frågan får man väl ändå konstatera att Stångåstaden lär ha marginaler för en ”coronarabatt” på hyrorna – något som kunde vara befogat i rådande undantagsfall från alla normala omständigheter.

Roland Larsson, C-ledamot i styrelsen för kommunkoncernen Stadshus AB, tycker inte det. ”Det är högst förvånande att Corren på ledarplats förordar något så unikt som att kommunen skall börja bedriva fördelningspolitik genom sina bolag”, skriver han i ett inlägg i måndagens tidning. Jo, möjligen.

Men låt oss erinra om vad som står på första raden i det borgerliga samverkansprogrammet för mandatperioden 2018-2022: ”I Alliansens Linköping sätts människan före systemet”. I unikt svåra tider är det kanske på sin plats för Allianspartierna att leva upp till den devisen och visa lite flexibilitet.

Å andra sidan har Roland Larsson förstås fullständigt rätt i att det inte kommer alla Linköpingsbor till del om Stångåstaden fryser hyrorna. Han menar att ett bättre och rättvisare fördelningspolitiskt instrument är sänkt kommunalskatt. Absolut! Vilken ljuv musik i våra öron!

Alliansen har i sitt program deklarerat en ”ambition om ett minskat skattetryck”. Den ambitionen har ledarsidan, skam att säga, tvivlat på. Icke längre. Heja Roland! Gör verklighet av orden. Nu är det perfekta tillfället att lätta bördorna och hjälpa Linköpings skattebetalare att klara pandemikrisens ekonomiska påfrestningar.