Måndag, tisdag, onsdag

När man lever händer det ingenting. Ramen förändras, människor går ut och in, det är alltihop. Det finns aldrig någon början. Dag läggs till dag utan något rimligt skäl, en ändlig och monoton addition.

Då och då gör man en partiell sammanräkning: man säger: nu har jag rest i tre år, i tre år har jag varit i Bouville. Det finns inget slut heller: man lämnar aldrig en kvinna, en vän, en stad med en gång.

Och så är allting likt vartannat: Shanghai, Moskva, Alger, efter två veckor är det likadant alltihop. Ibland – sällan – gör man ett överslag, man upptäcker att man syltat in sig med en kvinna, fastnat i en skum historia. I ett ögonblick snabbt som en blixt.

Sedan börjar raden igen, man börjar åter addera timmar och dagar. Måndag, tisdag, onsdag. April, maj, juni. 1924, 1925, 1926.

– Jean-Paul Sartre, Äcklet, 1938.

Sodavattnet kan omöjligt tagas på allvar

Sodavattnet fjäskar alltid en smula. Det har fått vänta alldeles för länge under patentkorken och har därför skyndsamt när det sluppit löst. Man kan dricka sodavattnet när som helst, dricker man mycket, tror folk att man är dagen efter.

Vi tycker alla om att se kolsyran hos sodavattnet som små koketta ögonkast stiga opp utmed glasets sidor och med en suck skumma ut över randen. Vi förlåter den gärna, om den därvid stänker på bordet och småle som åt en förtjusande bortskämd unge, som omöjligt kan tagas på allvar.

Sodavattnet kan omöjligt tagas på allvar. Hela dess tjusning ligger i dess inkonsekventa, sprudlande temperament, tar detta slut, kan man hälla ut hela härligheten. Ty sodavattnets livskraft ligger sist och slutligen helt i dess otålighet att slippa undan patentkorken, är denna en gång tillfredsställd, räcker det inte länge till slutet.

Det mest förtjusande hos sodavattnet är dess lätta, porlande skratt. Sodavattnet skrattar hela sitt korta liv igenom hjärtligt, fjäskande och det kan inte förnekas: en smula meningslöst. Det skrattar ännu i vår mun och vi känner det som små, vassa stygn mot tungan.

När sodavattnet skrattat ut, blir det vanligtvis melankoliskt. Det finns ingenting tröstlösare än ett glas med sodavatten, som fått vänta över en halv timme.

– Henry Parland, Mineralvatten, 1929.

Individuell och kosmisk ensamhet

Man kan uppleva ensamheten på två sätt: känna sig ensam i världen eller uppleva världens ensamhet. Den som känner sig ensam upplever ett drama som är helt och hållet individuellt: känslan av övergivenhet kan dyka upp i den mest natursköna omgivning.

Att vara utkastad i världen, ur stånd att anpassa sig till den, förstörd av sin egen otillräcklighet eller hänförelse, likgiltig för yttre förutsättningar – vare sig dessa nu är dystra eller strålande – för att istället vara fastnitad vid dramat i sitt inre; detta är vad den individuella ensamheten innebär.

Känslan av kosmisk ensamhet, å andra sidan, stammar inte så mycket från en människas subjektiva själskval som från en medvetenhet om världens isolering, om en objektiv intighet. Som om världen plötsligt förlorat all glans för att istället erinra om den karaktäristiska monotonin hos en kyrkogård.

Många plågas av visionen av ett övergivet universum, räddningslöst utlämnat åt en iskall ensamhet, som inte ens de svaga reflexerna av ett gryningsljus kan nå.

Vilka är då mest olyckliga: de som känner ensamheten i sig själva, eller de som känner den därute? Omöjligt att svara. Och för övrigt, varför skulle jag besvära mig med att upprätta en ensamhetens hierarki? Räcker det inte med att man är ensam?

– E M Cioran, På förtvivlans krön, 1934.

Oavhängig rebell

Jag vill aldrig ha någon koppling till ett politiskt parti, vilket det än må vara, inte heller till någon religion, sekt eller skola, aldrig ingå i någon förening som sprider den ena eller den andra doktrinen, aldrig buga mig för en enda dogm, förmån eller princip – och det enbart för att värna om min rätt att smutskasta dem alla.

– Guy de Maupassant, författare, 1850-1893.

Guds tystnad

Vad Gud än är, inte förenar han sig med oss. Och är han verkligen så angelägen om att vi försöker från vårt håll? Han talar inte till oss, han sysselsätter sig inte med oss – säkert i hopp om att vi ska fatta vinken och lämna honom i fred. Han vill ha tystnad här nerifrån. Och det är en rimlig önskan hos en slarvig skapare, att få dra sig undan med sin självironi och sitt halva misslyckande.

– Carl-Henning Wijkmark, Dressinen, 1982.

Om social rättvisa

Om jag skall vara riktigt uppriktig har jag aldrig känt mig särskilt besvärad eller hotad av det faktum att ett fåtal människor har sommarslott och swimmingpooler och privatchaufförer, det enda som kan väcka något som liknar avundsjuka hos mig är vackra kvinnor och betydande boksamlingar: problemet med sociala orättvisor har egentligen mindre med himmelsskriande olikheter i levnadsstandard att göra och mer med det faktum att de flesta människor aldrig får tillgång till sitt liv.

Jag har så att säga hellre tillgång till mitt liv utan swimmingpool än jag förlorar det med swimmingpool. Börjar man mäta social rättvisa i konsumtion har man redan antagit fiendens premisser. 

– Lars Gustafsson, ur Den onödiga samtiden (med Jan Myrdal), 1974.