In i mystiken

Gustaf Hellström, 1882-1953 (målning av Nils von Dardel, 1913).

Avsättandet av Gud gjorde universums och tillvarons gåta ännu mera gåtfull, förvandlade den till ett mysterium, så fantastiskt att tanken svindlade inför dess lagbundna planmässighet som öppnade ständigt djupare perspektiv, i jämförelse med vilka de uppenbarade religionernas skapare blev en grotesk trollgubbe. Gud var inte svaret på gåtan. Det var gåtan som var Gud.

Jag blev med andra ord mystiker. Men det finns två slags mystik. Den ena är irrationell och antiintellektuell, trons och underkastelses. Den andra är rationell. Den söker sig på empirismens och vetenskapens vägar allt djupare in i det stora undret, utan hopp om att slutgiltigt genomtränga det.

Jag valde det senare alternativet.

– Gustaf Hellström, I morgon är en skälm, 1952.

Han som ville kunna tänka själv

När ska HT och andra upptäcka att det finns de som aldrig kan ta parti för annat än egen övertygelse om det rätta, och att de sannerligen inte är legoknektar utan lever under hårdare lagar än andra: ”En mogen man är sin egen domare”.

– Dag Hammarskjöld, i ett brev 1955 till vännen och förre UD-kollegan Sture Petrén, om sin inställning till partipolitik.

(HT syftar på DN:s chefredaktör Herbert Tingsten, citatet ”En mogen man…” är från Hammarskjölds inträdestal i Svenska Akademien 1954 över fadern Hjalmar Hammarskjöld som han efterträdde på stol nummer 17.)

Gud ger svar

Jag minns en gammal berättelse där en person, i Jerusalem förstås, var annars, sitter på ett litet utecafé och där inleder ett samtal med en gammal människa bredvid. Och det visar sig att den gamle är Gud själv. Ja, personen tror först inte på det, men efter vissa tecken blir han övertygad om att han sitter mitt emot Gud.

Och han har en fråga att ställa till Gud, givetvis en mycket angelägen fråga. Han säger: ”Käre Gud, var nu snäll och tala en gång för alla om vem som har den rätta tron. De romerska katolikerna eller protestanterna eller kanske judarna, eller är det muslimerna? Vem har egentligen den rätta tron?”.

Och i den här berättelsen svarar Gud: ”Om jag skall svara som det är, min son, så är jag inte religiös. Jag har aldrig varit religiös. Jag är inte ens intresserad av religion”.

– Amos Oz, Hur man botar en fanatiker och om att skriva, 2006.

Vandringspass i Västra Mark med Kierkegaard

Framför allt, förlora aldrig din lust att promenera; varenda dag promenerar jag mig till ett tillstånd av välbefinnande och promenerar bort varje sjukdom; jag har promenerat mig till mina bästa tankar, och jag vet inte av någon tanke så tryckande att man inte kan promenera bort ifrån den.

– Sören Kierkegaard, ur brev till svägerskan Sofie Henriette Kierkegaard (Jette) i oktober 1847.

Odysseus och nostalgins makt

Allt oftare återkommer jag till Odyssén. Vi har alltid läst den som en äventyrsbok. Senare förstår vi att det även är en bok om sökandet efter fadern. Och naturligtvis, en bok om att återvända till det förflutna. Ithaka är historia. Peneople är historia, huset han lämnade är historia. Nostalgin är vinden som fyller Odysseus segel.

Det förflutna är inte alls abstrakt, det består av många konkreta småsaker. Efter sju års lycklig samlevnad med nymfen Kalypso lovar hon honom odödlighet om han stannar hos henne för evigt, men Odysseus avstår ändå. Jag har undrat för egen del, låt oss alla vara ärliga och säga om vi skulle tacka nej till ett sådant erbjudande. 

I ena vågskålen ligger odödlighet, en evigt ung kvinna, jordens alla fröjder, och i den andra – en återvändo till en plats där de knappt minns dig, en annalkande ålderdom, ett hus belägrat av rövare, samt en åldrande hustru. Vilken vågskål väljer du?

Odysseus väljer den andra. På grund av Penelope och Telemachos, ja, men också på grund av något konkret och smått som han nämner: röken från skorstenen, minnet av röken som stiger ur barndomshemmets skorsten. Att få se röken en gång till. (Eller att få dö i hemmet, spridas som rök ur skorstenen.)

Hela dragningskraften i detta återvändande är koncentrerad till den detaljen. Varken Kalypsos kropp eller odödligheten väger tyngre än röken från en enda skorsten. Den tyngdlösa röken får vågskålen att tippa över. Odysseus reser tillbaka. 

– Georgi Gospodinov, Tidstillflykt, 2020.

Det spelades bättre boll…

Hela tiden vi bodde i Islip spelade jag varje lördag fotboll under vintermånaderna med byns fotbollslag. Det hade inte existerat någon fotboll i Islip på åttio år. Exsoldaterna hade infört den på nytt. 

Byns nittioåring beskärmade sig över att spelet inte nu var sådant som det varit när han var pojke. Han sade att det var omanligt. Han pekade över planen mot två gamla träd.

”De där brukade vara vårt hemmamål. Det andra målet, också två träd, fanns någonstans en halv mile uppför floden. Poliskonstapeln ingrep till slut och förbjöd spelet. Två män hade blivit dödade under en match: en blev ihjälsparkad och två dränkte varandra under ett slagsmål. Den tiden var spelet storartat.”

– Robert Graves, Farväl till alltihop, 1929.

Politiker på hugget

Häromkvällen kom hustrun in i TV-rummet för att köra mig i säng. Hon tar inte ringaste hänsyn till att man sitter mitt i ett program. Det var en film om Dracula, och hon kastade bara en blick på rutan och såg greven stå där med dreglande käftar och långa hörntänder som droppade av blod, och så knäppte hon av med orden:

– Du behöver väl inte sitta och titta på politiska diskussioner hela natten.

– Torsten Ehrenmark, ur Årets Ehrenmark: Går det så går det, 1974.