Avsättandet av Gud gjorde universums och tillvarons gåta ännu mera gåtfull, förvandlade den till ett mysterium, så fantastiskt att tanken svindlade inför dess lagbundna planmässighet som öppnade ständigt djupare perspektiv, i jämförelse med vilka de uppenbarade religionernas skapare blev en grotesk trollgubbe. Gud var inte svaret på gåtan. Det var gåtan som var Gud.

Jag blev med andra ord mystiker. Men det finns två slags mystik. Den ena är irrationell och antiintellektuell, trons och underkastelses. Den andra är rationell. Den söker sig på empirismens och vetenskapens vägar allt djupare in i det stora undret, utan hopp om att slutgiltigt genomtränga det.

Jag valde det senare alternativet.

– Gustaf Hellström, I morgon är en skälm, 1952.

Allt oftare återkommer jag till Odyssén. Vi har alltid läst den som en äventyrsbok. Senare förstår vi att det även är en bok om sökandet efter fadern. Och naturligtvis, en bok om att återvända till det förflutna. Ithaka är historia. Peneople är historia, huset han lämnade är historia. Nostalgin är vinden som fyller Odysseus segel.

Det förflutna är inte alls abstrakt, det består av många konkreta småsaker. Efter sju års lycklig samlevnad med nymfen Kalypso lovar hon honom odödlighet om han stannar hos henne för evigt, men Odysseus avstår ändå. Jag har undrat för egen del, låt oss alla vara ärliga och säga om vi skulle tacka nej till ett sådant erbjudande. 

I ena vågskålen ligger odödlighet, en evigt ung kvinna, jordens alla fröjder, och i den andra – en återvändo till en plats där de knappt minns dig, en annalkande ålderdom, ett hus belägrat av rövare, samt en åldrande hustru. Vilken vågskål väljer du?

Odysseus väljer den andra. På grund av Penelope och Telemachos, ja, men också på grund av något konkret och smått som han nämner: röken från skorstenen, minnet av röken som stiger ur barndomshemmets skorsten. Att få se röken en gång till. (Eller att få dö i hemmet, spridas som rök ur skorstenen.)

Hela dragningskraften i detta återvändande är koncentrerad till den detaljen. Varken Kalypsos kropp eller odödligheten väger tyngre än röken från en enda skorsten. Den tyngdlösa röken får vågskålen att tippa över. Odysseus reser tillbaka. 

– Georgi Gospodinov, Tidstillflykt, 2020.