Författararkiv: christiandahlgren

Utmärkt att S tar fajten mot SD

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/2:

Med en lätt travestering av Tage Erlander i klassisk värmländsk högform: ”Gubber å kärringer, huk er i bänkera, för nu laddar Socialdemokraterna ôm!”. Krutröken har legat tung kring partiet sista tiden. Det har skjutits skarpt mot den svenska högerflanken så man nästan känner sig återflyttad till O.K. Corral.

Särskilt förra veckans duell i SVT:s Aktuellt mellan försvarsminister Wyatt Earp – förlåt, jag menar Peter Hultqvist – och Jimmie Åkesson blev en minnesvärd shootout, där SD-ledaren förgäves försökte ta slingrande betäckning undan Hultqvists hårdknallande salvor.

Övertygade liberaler med frihetlig kompass som bekämpat SD i åratal kan knappast vara missnöjda med det kraftiga eldunderstödet. Men varför rider S ut som tungt beväpnade sheriffer mot den auktoritära högerpopulismen och dess medlöpare så offensivt kompromisslöst just nu?

Är det för att dra uppmärksamheten från den fiaskoartade hanteringen av coronapandemin, besvärligheterna med att få massvaccineringen att fungera tillfredsställande och andra överhängande samhällsproblem som våldsbrottsligheten, vargavinterns energiförsörjningsbekymmer, et cetera?

Säkert spelar dylik taktik in. Partipolitik förblir partipolitik hur man än vänder på det och regeringen är otvivelaktigt pressad. Men det vore också mer än lovligt cyniskt att helt frånkänna S ärligt menade avsikter. Stormningen av Kapitolium i USA chockade en hel värld. Kan tydligare bevis krävas på vilket hot som vår tids högerextrema strömningar representerar?

Trots Donald Trumps valfusklögner och uppvigling till statskupp fortsatte hans blågula fanclub Sverigedemokraterna att bedyra sin trohet. Och ändå förklarade oppositionsledaren Ulf Kristersson att SD utvecklats till en acceptabel samarbetspartner för en M/KD-regering. Hur blind och naiv, alternativt maktlysten bort i tok, får man bli! Det vore gravt historiskt tjänstefel av det som kvarstår av det anständiga politiska fältet att INTE samlas i ett motreaktionens uppbåd.

I Aftonbladet (15/2) säger statsminister Stefan Löfven om Ulf Kristerssons och Ebba Buschs alliansbyggande med SD: ”Poängen är att man inte kan ge sig in i ett samarbete med ett sådant här parti och tro att det partiet bara kommer säga okej till det man själv vill. Det kommer kosta, och det kommer kosta där de vill göra skillnad.”

Löfven lär väl ha en hum. Priset han själv fick betala för statsministerposten var Januariavtalet – en borgerlig Grand Slam till C och L rent sakpolitiskt med avskaffad värnskatt, rejält utökade Rut-avdrag, marknadshyror i nybyggnation, moderniserad arbetsrättslagstiftning och så vidare. Vilket pris kommer då Ulf Kristersson tvingas betala till det uttalat liberalfientliga SD? Jimmie Åkesson planerar näppeligen att sälja sig billigt.

Oss schackspelare emellan

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 13/2:

Antag att du glad i hågen invaderar Ryssland, åker på däng så blodet stänker om det vid Poltava, och sedan schappar till Turkiet med resterna av din illa tilltygade armé för att slicka såren i några år. Situationen känns förstås ganska deppig.

Vad gör du då för att skoja till det lite medan skymningen smyger på? Karl XII fann råd. Han plockade fram schackbrädet.

”I Bender sitter den hjältekung / Med hågen tung / Av krigets bekymmer många. / Från landsflyktens tankar i fjärran land / Till schack ibland / Han flyr timmar långa”, som Johan Gustaf Schultz på det nationalromantiska 1800-talet skaldade hellre än bra i eposet Carl XII:s schackparti.

Att hjältekungen tillhörde de schackbitnas ädla skara är belagt. Mitt under den ryktbara kalabaliken i Bender lär han till och med varit så hängivet upptagen av ett parti att han knappt märkte att turkarnas kulor ven runt honom.

Men huruvida Karl XII var lika vass (eller kass) på att flytta träpjäser över det svartvita rutnätet som på att manövrera sina soldater genom Europas länder, det har vi tyvärr ingen närmare kunskap om. Kanske ansåg hovfolket det opassande att till historien protokollföra hans matcher. Av källdokument som vittnar om majestätets spelstyrka gapar arkiven tomma.

Dock kom åtskilligt senare diverse kluriga schackproblem att smickrande tillskrivas Karl XII, vilka bland andra Johan Gustaf Schultz gärna spred i tryck med sina grötrimmade verser till konungens ära. Denne Schultz fuskade inte bara i poesi.

Han var även redaktör för den legendariskt retsamma skämttidningen Söndags-Nisse och tog 1866 initiativet till bildandet av Stockholms Schacksällskap, stolt verksam än idag som Nordens äldsta schackklubb.

Karl XII:s schackintresse må fascinerat eftervärlden, men frånsett honom är Gustaf III vår mest internationellt profilerade utövande monark. Det beror inte på att han förknippas med några kända partier eller fiffiga schackgåtor. Tjusarkungens berömmelse i schackkretsar åvilar istället hans egenhändiga försök att reformera själva spelet.

Gustaf III vurmade för att schackbrädet borde få en extra ruta i varje hörn och på dem nya pjäser, vilka han titulerade ”generaladjutanter”. Deras rörelserättigheter skulle vara mycket kraftfulla: en kombination av dam och springare.

Även om idén inte slog an publikt, har varianten rönt viss uppskattning hos konnässörerna. Enligt vad gamle salige nestorn Gideon Ståhlberg hävdar i Stora schackboken (1961) ska faktiskt Gustaf III varit en föregångare till 1920-talets kubanske världsmästare José Raúl Capablanca, som lanserade en liknande innovation!

Det klassiska schackspelet kan väl, åtminstone för oss vanliga dödliga amatörer, tyckas tillräckligt perfekt och nöjsamt intrikat som det är. Ändå har uppslagen till ”förbättrande” moderniseringar varit talrika, fast sällan i Gustaf III:s begåvningsklass. Ett exempel ur den märkligare skolan är det strax efter andra världskriget introducerade ”atomschacket”.

Standardreglerna gäller, med skiftande drastiska tillägg beroende på vilken version av denna kärnvapenbestyckade avart som föredras. I varianten som åskådliggörs i Stora schackboken – en veritabel guldgruva för kulturhistoriskt begivna schackfantaster – blir en bonde vid en viss nådd position förvandlad till atombomb.

Spelaren får bara använda bomben en gång, varvid explosionen ”förintar alla pjäser, både de egna och motståndarens, inom ett visst område. Efter explosionen går spelet vidare. Om kungen omkommit, övertas hans funktioner av den förnämsta av de återstående pjäserna. Mattsättning förekommer inte. Det gäller att slå motståndarens alla pjäser”.

Låter det kul? Hmm… Men sökes omväxling i dessa coronaisolerade pandemidagar finns ju annars det dekadenta ”alkoholschacket”, som Alec Guinness gjorde populärt i 1959 års filmatisering av Graham Greenes satiriska roman Vår man i Havanna.

Guinness dammsugarförsäljare, som råkat bli brittisk bluffagent, får under en avgörande scen snilleblixten att byta ut pjäserna mot whiskyflaskor i miniatyr. Syftet är att supa en kubansk säkerhetspolis plakat. Vid varje vunnen flaska tvingas nämligen motståndaren dricka ur den.

Ett verkligt dråpligt ”alkoholschack” ska 1898 ha spelats i Ungern. Ett inrutat biljardbord fick då tjänstgöra som schackbräde, eftersom kungen representerades av en stor champagnebutelj och drottningen av en flaska rhenvin. Övriga pjäser motsvarades av flaskor med olika enklare vinsorter. Hur det slutade? Gissa.

Såväl vit som svart förlorade. Det krävdes givetvis inte många drag innan båda kontrahenter låg stupfulla på golvet. Sensmoral: varför alls experimentera? Spola kröken, håll huvudet klart. Kunde Karl XII glömma Poltava genom att spela vanligt hederligt schack, behövs nog inte mycket mer för att roa sig kungligt hemma i stugan.

Trump är vår tids viktigaste varning

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/2:

Efter att republikanen Mitt Romney förlorat presidentvalet 2012 gratulerade han rivalen Barack Obama till segern. Från en viss Donald Trump lät det annorlunda. I ett raseriutbrott på Twitter manade fastighetsmagnaten och dokusåpastjärnan till ”revolution”, påstod att valet var en ”stor och vidrig orättvisa”. USA ”är ingen demokrati”, hävdade han.

Året innan, i samband med att Trump vädrade egna ambitioner att ställa upp som republikansk presidentkandidat, gjorde han sig till megafon för den högerextrema ryktesspridningen att Obama varken var kristen eller född i USA. Alltså saknade den förste svarte presidenten i landets historia legitimitet. Lögnen fastade som en sanning i många amerikaners huvuden.

Under sin valkampanj 2016, då Trump lyckats knipa Republikanernas nominering, fortsatte han frenetiskt att fördöma USA:s folkstyre som falskt och genomruttet. Myndigheter och journalister var i maskopi med Demokraterna för att stjäla valet åt Hillary Clinton. Hon skulle slängas i fängelse, lovade Trump.

På valmötena hetsade han sina sympatisörer till den grad att åtskilliga anhängare hotade med revolutionärt våld om Clinton vann. Opinionsundersökningar visade att 8 av 10 Trumpväljare trodde på svadan om valet som redan riggat.

Trump triumferade som bekant ändå, trots att Hillary Clinton fick tre miljoner fler röster totalt (men förlorade hårfint i tre delstater, vilket avgjorde saken). Men en knapp vinst dög inte för Trump. Han deklarerade att det i själva verket var en förkrossande jordskredsseger – ”om man räknar bort de miljontals människor som röstade olagligt”. Samma slita kort drog Trump vid förra årets förlust mot Joe Biden. Fusk! En övertygande valseger stals!

Och den 6 januari blev det revolutionära våldet verklighet, när Trump eldade en folkmassa i Washington att storma Kapitolium: ”Om ni inte slåss av bara helvete, då kommer ni inte att ha kvar ett land längre”. En uppvigling till statskupp som den förre presidenten idag står riksrättsåtalad för. Han lär knappast bli fälld, eftersom Republikanerna till övervägande del ännu sluter upp bakom honom.

Av ett gammalt ärorikt parti har blivit en samling simpla kollaboratörer. Världens starkaste demokrati har stått på randen till avgrunden. Det är resultatet av Trumps högerauktoritärt populistiska draksådd. I åratal har han systematiskt undergrävt förtroendet för demokratins grundvalar, framställt etablissemanget som massivt korrumperat, utmålat politiska motståndare som nationens förrädare.

Tecknen var tydliga från början. Vi borde sett det komma, vi trodde inte att det var möjligt. Men det hände i USA. Fast något liknande kan väl aldrig hända här. Eller vågar du svära på det?

Platsar östgötar på Moderna museet?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/2:

När coronapandemin lagt en kvävande blöt filt över kulturlivet är många konstnärer hårt drabbade. Regeringen har därför nådigt ryckt ut med 50 miljoner kronor i extra anslag för offentliga inköp av samtida svensk konst.

Stödet är verkligen viktigt, faktiskt något av en tvingande nödvändighet, om vi vill ha kvar en aktiv och vital konstsektor efter krisen. Den stora vinnaren är allmänheten som får tillgång till fler spännande konstverk av skilda slag. Att investera skattepengar i dem som verkar i Apollons tjänst – konstens, diktens, vetenskapens och ljusets gud – är för oss mer räntabelt än vad regeringen måhända anar.

Ty som den brittiska författaren Jeanette Winterson skriver i sin underbara bok Konst. Essäer om extas och skamlöshet (1995): ”Om sanning är det som varar så har konsten visat sig mer sann än någon annan mänsklig strävan. Säkert är att bilder och poesi och musik inte bara är avtryck i tiden utan genom tiden, sin egen tid och vår tid, inte antika eller historiska utan levande som de alltid levt, överdådigt, oförtröttligt”.

Med detta principiellt och vackert sagt, så kommer vi till den praktiska fördelningssidan av saken. Dels är det Statens konstråd, dels är det Moderna museet i Stockholm, som fått ansvaret för konstinköpen med 25 miljoner friska extrakronor vardera i sina respektive budgetkassor. Statens konstråd har precis utlyst en öppen process där professionella konstnärer, gallerister och utställningsarrangörer landet runt är välkomna att lämna förslag.

Samma process ska Moderna museet initiera, heter det. Men i DN (8/2) tvivlar kulturjournalisten Dan Jönsson på att museet har kompetens för sitt nationella uppdrag. Till skillnad från Statens konstråd med sitt inarbetade regionala nätverk, har man på Moderna ingen koll på konstlivet ute i riket, menar han. Lämnar museets intendenter Stockholm åker de ”till Berlin eller New York. Inte Kalmar eller Borlänge”.

Inköpsstatistiken är symptomatisk. Förvärven sker nästan totalt uteslutande från andra länder eller innanför huvudstadens tullar. De senaste tre åren har Moderna museet bara köpt ett (1) samtida svenskt konstverk från ett galleri i landsorten. ”Det är inte statistik, det är apartheid”, fräser Jönsson.

Frågan är given. Klarar Moderna att ge skattebetalarna valuta för de 25 stödmiljonerna och vara ett museum för hela Sverige? Sanningar som varar torde väl även gå att finna hos representanter för det lokala konstlivet i Linköping och Östergötland. Vem vet, om intendenterna på Skeppsholmen äntligen tvingas börja hitta hit, kanske de blir riktigt överraskade!

Snön faller och svensk energipolitik med den

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/2:

Vintern har dragit in över Sverige med besked. Kung Bore regerar. ”Kylan ligger över hela stan, snön den lyser vit på alla tak”, som Johan Kinde i Lustans Lakejer sjunger på gruppens comebackalbum Åkersberga från 1999.

Det var händelsevis samma år som Göran Perssons S-regering kontroversiellt offrade den första reaktorn i Barsebäck av politiska skäl. 2005 stängdes även den andra reaktorn. Med det var Barsebäck vid Öresund väck.

Kärnkraftsavvecklingen har på senare tid fortsatt i snabb takt. I Oskarshamn på sydostkusten togs två av anläggningens tre reaktorer ur drift 2015 och 2017. Ringhals, vars fyra reaktorer vid Kattegatt tidigare svarade för en femtedel av Sveriges elproduktion, är idag nere i starkt reducerad form efter att två reaktorer stängdes 2019 och 2020.

I uppländska Forsmark levereras ännu ström från verkets samtliga tre reaktorer. Men av det kommersiella svenska atomenergiprogrammet, som drogs igång på 70-talet och var menat att rädda oss från oljeberoendet, återstår alltså bara hälften av de ursprungliga tolv reaktorerna.

Med vattenkraften i norr och kärnkraften i befolkningstäta söder skapades ett av världens mest robusta och renaste elförsörjningssystem. Mellan 1970 och 1990 minskade Sveriges klimatpåverkande koldioxidutsläpp drastiskt, mycket tack vare just satsningen på atomenergi. Framsynt och klokt!

Men i politikens egenartade korridorer huggs sällan något i sten, vilket gör det praktiskt att snudda ut och glömma gamla budord. Sålunda blev plötsligt den välsignelsebringande kärnkraften anatema. Den ska, enligt budskapet som för närvarande predikas, vara komplett förtidspensionerad till 2040 då svensk elproduktion planeras vara 100 procent ”förnyelsebar”. Främst tycks hoppet stå till en vidare storskalig utbyggnad av vindkraften.

Men när kylan ligger över hela stan och snön den lyser vit på alla tak tenderar ofta kung Bore att dämpa blåsten. Vindsnurrorna stannar. El från de stängda kärnkraftsreaktorerna kan inte kompenseras. Elpriset skjuter i höjden. Bristsituationer uppstår som tvingar Sverige att importera smutsig ström och förra veckan sattes det beryktade oljeeldade Karlshamnsverket i beredskapsläge. I värsta fall kan till och med regelrätt ransonering bli aktuellt.

I denna februarimånad är det en föga tröst att vi har överskott av grön el under sommarhalvåret. Elektricitet är färskvara och låter sig förargligt nog icke lagras i batterier som räcker åt att hålla en modern industrination igång. Omställningens facit: Vi har fått ett dyrköpt svajigt, väderavhängigt elsystem utan såväl pålitliga produktionsmarginaler som tillräcklig överföringskapacitet mellan landsändarna. Insnöat är ordet.

Mörkret är vår vän

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/2:

Den amerikanske uppfinnaren Thomas Edison led av skotofobi, extrem mörkrädsla, och gjorde något åt det. 1879 tog han patent på glödlampan. Varde elektriskt ljus! Fiffig karl reder sig alltid.

Nåja, sanningen att säga var inte Edison först med bedriften. Redan 1809 hade den engelske kemisten Humphrey Davy konstruerat en båglampa som förvandlade elektricitet till ljus. Ära den som äras bör.

Det gäller faktiskt även den mycket mer praktiskt användbara glödlampan, som uppfinnaren Joseph Swan (också han från Storbritannien) visade upp en fungerande, fast mindre effektiv variant av, innan Edison kom in på banan. Men varför komplicera en god historia?

Hur som helst markerade glödlampornas kommersiella intåg det avgörande tekniksprång som fick det artificiella ljuset att spridas över världen. Människan var inte längre underkastad naturens skiftningar mellan dag och natt, slapp treva sig fram genom mörkret i det flämtade svaga skenet av vax- och stearinljus, gas-, fotogen- och oljelampor.

Nu kunde vi ta kontroll över dygnet, till nytta och nöje ordentligt lysa upp våra hem, fabriker, kontor, gator och torg. August Strindberg, den gamle pålitlige rabulisten, var dock tidigt skeptisk. 1884 dundrar han i pamfletten Om det allmänna missnöjet, dess orsaker och botemedel mot det elektriska ljuset som ”förstör ögonen och förlänger arbetsdagen – för arbetaren”.

Ett halvsekel senare skulle den japanske författaren Junichiro Tanizaki reflektera kritiskt över utvecklingen i essän Till skuggornas lov (1933). Hans ärende var att försvara den typiskt österländska kulturtraditionen mot det västerländska inflytande som bland annat medfört att den moderna staden dränks i skarpt ljus och gräll neon.

Ivern att jaga mörkret på flykten får Japans urbana miljöer att mista i särart och nyansrikedom. Arkitekturen banaliseras. Kvarteren förlorar sitt trivsamt, mystiska dunkel och sina fantasieggande skuggeffekter vid kvällar och nätter. ”För oss ligger inte skönheten i tingen utan i det mönster av skuggor, av ljus och mörker, som bildas mellan dem”, menar Tanizaki.

Ännu brydde sig få om sådana finkänsliga invändningar mot den ohejdade elektriska ljusrevolutionen. Förutom möjligen astronomerna, som tvingades flytta teleskopen längre och längre bort från bebodda trakter. Den ökande förekomsten av artificiellt ljus tenderade nämligen att blockera himlavalvets stjärnparad.

Det är ett problem som bara blivit värre och värre. Vid ideala förhållanden under en klar, molnfri och opåverkad natthimmel kan vi med blotta ögat se i runda slängar 6000 stjärnor. Vincent van Goghs berömda virvlande målning Stjärnenatt (1889) vittnar om en tid när det sprakande kosmosfyrverkeriet fortfarande var allmän egendom. Icke så idag.

83 procent av mänskligheten, och 99 procent av befolkningen i Europa och Nordamerika, har ingen ren och praktfull Vintergata kvar att beskåda. De flesta gnistrande stjärnor ligger skymda. I vissa särskilt drabbade områden kan man knappt se några alls. Det är en majestätisk och förunderlig dimension av tillvaron som berövats oss. Vi har blivit ett centralt kulturarv fattigare. Det var också astronomerna som myntade begreppet ”ljusförorening” och började trycka på alarmknappen.

På senare år har medvetenheten tilltagit, sakta men säkert, om människans ansvar för att bättre vårda mörkret. En tankeväckande bok i ämnet är biologen och fladdermusforskaren Johan Eklöfs uppmärksammade Mörkermanifestet. Om artificiellt ljus och hotet mot en uråldrig rytm (2020).

Som han påpekar är en tredjedel av alla ryggradsdjur och nära två tredjedelar av de ryggradslösa djuren nattlevande. Det är alltså när vi själva brukar sova ”som det mesta av naturens verksamhet sker i form av parning, jakt, nedbrytning och pollinering”. Denna febrila aktivitet störs och avstannar i det ymniga mänskliga ljusläckage som inte borde finnas där.

På nattliga satellitbilder ser vi hur jordklotet bokstavligen glöder av belysning. Konsekvenserna är ekologiskt förödande för otaliga insekter, djur och växter. 150 år efter att Thomas Edisons tände sin lampa har vi lyckats besegra mörkret till den grad att vi står inför en upplyst mardröm i naturen med förtvining och massdöd.

Ljusföroreningarna inverkar även olycksbringande på människans egen evolutionärt kalibrerade biologiska klocka. Följderna är sömnsvårigheter, depression, stress, fetma, förhöjda cancerrisker. Allt det här låter ju väldigt trist och nedslående. August Strindberg tycks ha fått mer rätt än han någonsin anade om det elektriska ljusets skadeverkningar.

Som lök på laxen har glödlamporna fasats ut och ersatts av de verkningsfullare och billigare LED-dioderna. Vi kan bada i det artificiella ljuset som aldrig förr. Eller använda det smartare. Ty LED-tekniken gör det samtidigt relativt enkelt att lösa ljusföroreningarnas miljöproblem, skriver Johan Eklöf:

”LED-ljuset kan riktas och därmed avgränsa de belysta ytorna och minska oönskad ljusspridning. Det går att kontrollera och förändra ljusets färger till att efterlikna dygnets naturliga spektrum av ljus, och genom att styra intensiteten kan skuggor framhävas, vilket ger ett både naturligare och behagligare intryck”.

Miljöpartiet i Linköping har nyligen lämnat in en intressant motion om att kommunen bör anta riktlinjer för att lokalt åtgärda ljusföroreningarna. Håll tummarna för bifall. På köpet skulle vi då också med LED-teknikens hjälp kunna få ett estetiskt vackrare Linköping, mer av den stad som Junichiro Tanizaki förordade i Till skuggornas lov. Vore inte det häftigt?

Tänk om svensk höger vägrat Lenin genomresa

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/2:

”När en stor grupp inom vänsterns beundrade elit väljer att hedra Lenin med sina namn säger de något om demokratins hot som det är alltför tyst om”, skriver den moderate partiveteranen Gunnar Hökmark i Expressen (3/2).

Han är, på goda grunder, upprörd över Leninpriset på 100 000 kronor som detta år tilldelas Nina Björk. Bakom utmärkelsen och pengarna står Lasse Diding, excentrisk hotellägare i Varberg. Bland tidigare vänsterradikala Leninpristagare som inte skämts för att associeras med ett av historiens värsta kriminalfall finns Jan Guillou, Roy Andersson och Mikael Wiehe.

I dessa dagar, när Putins gangsterregim ökar repressionen mot Rysslands frihetsaktivister, blir om möjligt Leninhyllandet än mer motbjudande. Putinväldet är ju en produkt av det mörka arv som Lenin kvarlämnat. Det var han som släckte hoppet om en demokratisk utveckling i Ryssland efter februarirevolutionen 1917, vilket Hökmark påminner om i sin viktiga artikel:

”Lenin förintade all opposition och varje tendens till demokratisk rörelse, förföljde oliktänkande, utrotade etniska grupper som ansågs som revolutionens fiender bara på grund av sitt ursprung och lät mörda människor som på grund av familj, yrke eller utbildning dömdes som klassförrädare.”

Vad Hökmark däremot talar tyst om, är det bidrag Sverige gav Lenin för att kidnappa revolutionen och införa den moderna terrorstaten. Vid tiden för tsardömets fall fanns Lenin inte på plats. Han var landsflyktig i Schweiz. Första världskriget rasade. Ryssarna hade lidit svåra förluster mot fienden Tyskland. Dock beslöt den nya regeringen i Petrograd att kämpa vidare.

Tyskarna fick då en ödesdiger idé. Varför inte skicka hem vildhjärnan Lenin och låta honom ställa till ett försvagande politiskt kaos bakom frontlinjen? Lenin saknade förstås alla skrupler och välkomnade hjälpen. Likt en mänsklig giftbacill sattes han i en plomberad järnvägsvagn. Men! För att komma till målet måste tyskarna få tillstånd att transportera Lenin genom neutrala Sverige.

Berlins förfrågan besvarades i röda rappet jakande av den svenska regeringen – en högerminister under ledning av Carl Swartz! Inte nog med det. Lenin hade ont om kontanter i reskassan. Därför startade svenska vänsterpolitiker en insamling medan Lenin gjorde ett uppehåll i Stockholm. Utrikesminister Arvid Lindman, tung profil i den moderata partihistorien, hostade upp 50 kronor så att Lenin kunde försvinna iväg på spåret till Petrograd – med känt resultat.

Det känns bittert att konstatera. Men vore det inte för den svenska högerns naiva undfallenhet 1917 är det tänkbart att tyskarnas lömska plan misslyckats, Lenin förblivit en maktlös vettvilling i marginalen och att det idag aldrig existerat något Leninpris för Gunnar Hökmark, mig och andra demokrater att döma ut.

April 1917. Lenin på reseuppehåll i Stockholm.

Ett Klondyke för fiffel och fusk

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/2:

Att håva in skattemedel i väldiga lass är den politisk/byråkratiska sfären mycket skicklig på. Men mindre nogräknat går det uppenbarligen till i andra änden. Välfärdsapparatens otaliga rör och kranar läcker pengar i floder.

Hur stora summor som rinner bort i felaktiga utbetalningar, fusk och bedrägerier kan ingen säga exakt. Runt 20 miljarder årligen, eller kanske närmare 30, minst 11 i alla fall – enligt vad tidigare statsrådet Sven-Erik Österberg (S) kom fram till i en officiell granskning 2019.

Man får åtminstone vara glad över att problemet börjat bli mera uppmärksammat. Häromveckan rapporterades att återkraven på orättmätigt tillskansade bidrag slagit rekord. Under 2020 ville Försäkringskassan ha tillbaka drygt en halv miljard kronor i enbart assistansersättningar som beviljats på illegitima grunder. ”Mig veterligen har vi aldrig legat på sådana här belopp”, sa myndighetens återkravsansvarige tjänsteman Fredrik Falk till Expressen (25/1).

I samma veva medgav Folkbildningsrådet, som har myndighetsansvar för utbetalningar av statsbidrag till studieförbunden, att betydande missförhållanden kommit i ljuset. Genom slarv, fusk och rent kriminellt förfarande hade en rad studieförbund (Medborgarskolan, NBV, Ibn Rushd, med flera) lagt beslag på 35 miljoner kronor under 2019/2020 som Folkbildningsrådet nu tvingats kräva åter.

”Det angår alla när skattemedel försvinner ner i ett slukhål. Folkbildningen har en viktig roll i svensk demokrati men vi kan inte lämna den obevakad”, sa terrorforskaren Magnus Ranstorp i DN (25/1). Han har länge varit kritisk mot studieförbundens bristande säkerhet och internkontroll. Enligt honom råder överhängande risk att studieförbunden exploateras av fifflare, organiserade brottslingar och antidemokratiska krafter för att komma åt pengar.

I Slöseriombudsmannens nyligen avgjorda omröstning över ”Årets värsta slöseri 2020″ vann kategorin ”Välfärdsfusket” med bred marginal. ”En stark signal om att befolkningen vill att ansvariga politiker ser till att åtgärda detta systematiska utnyttjade av vår välfärd”, konstaterade Slöso Josefin Utas i Expressen (30/1).

Typiskt nog föreslog en av regeringen särskilt tillsatt utredning i somras att det måste inrättas ett speciellt byråkratiorgan, ”Myndigheten för utbetalningskontroll”, för att läckaget av skattepengar genom det övriga myndighetskomplexet ska kunna tätas. Den gamla vanliga svenska patentlösningen alltså. Finns ett samhällsproblem, hitta på en ny myndighet och anställ ytterligare en samling tjänstemän (med notan utskriven på skattebetalarna, förstås).

Hur vore det om redan befintliga myndigheter med dito personal ålades att helt enkelt hålla adekvat, effektiv koll på pengarna som de har att hantera? Den uppgiften torde väl ändå inte vara oöverstiglig, snarare tämligen central i en god, fungerande myndighetskultur värd namnet.