Surströmmingspremiär vid Kålösundet

Första burken är öppnad. Magiska dofter!
Anar vi dock en viss skepsis från Fridas sida…?
Våra inbjudna hedersgäster: min pappa Anders till höger (som lärde mig älska surströmming redan i unga år) och till vänster Fridas granne Hans Nilsson med sin hund Beda. Hans är en genuin Långöveteran. Han har troget bott på Lagmansgatan 24 ända sedan huset byggdes 1954, alltså i prick 70 år!
Axel von Fersen tittar glupskt fram.
En sann delikatess.
Två av öns vackra damer: Frida och Beda.
Stilstudie av en mätt och belåten herre, njutandes av Långölivet i sena augusti. Tack Frida som ordnade att vi kunde få så trevligt till bords!

Kräftor kräva dessa kåserier!

Skrivit i Sydöstran den 10 augusti.

Augusti är här med kräftpremiär! Det är en tradition man håller kär.

Det äldsta dokumenterade belägget för en svensk kräftskiva (nåja, kräftätande snarare) är från 1562. Det är Erik XIV som till sin syster Annas bröllop beordrar en fogde i Nyköping att dammsuga trakten på alla kräftor han kan få tag på.

Inmundigande av denna våra vattendrags läckerhet har alltså gamla anor i svensk gastronomi. I kokboken med stort K, Cajsa Wargs Hjelpreda i hushållningen för unga frutimber från 1755, finns flera intressanta kräftrecept. Vad sägs om ”Rudor stufwade med miölk och Kräft-stiertar”, ”Kräftor stufwade i söt miölk”, ”Petits patés af Kräftor” eller ”Fin Ragout af Kräftor”?

Den regelrätta kräftskivan i vår tids bemärkelse är en produkt av det borgerliga sällskapslivet kring förra sekelskiftet. Denna form av gemytligt sensommarfestande med obligatoriska tillbehör som snaps, dill, västerbottenost och blågul bordsflagga blev snabbt mäkta populär.

Det förstår man inte minst av den första svenska folkomröstningskampanjen 1922. Nykterhetsrörelsen, med förbundna krafter inom Socialdemokraterna och Liberalerna, hade lyckats driva fram ett referendum om införande av totalt rusdrycksförbud i landet.

Den klassiska affischen från folkomröstningen 1922.

Men motståndarsidan mobiliserade slugt konstnären och författaren Albert Engström, som på en berömd valaffisch utropade: ”Kräftor kräva dessa drycker! Du måste avstå från kräftor om du icke röstar nej den 27 augusti”. Gissa vem som vann?

Men den som trodde att hotet mot den äktsvenska kräftskivan därmed var över högg i sten. Redan i augusti 1907 märkte man att beståndet av vår inhemska flodkräfta sinade. Detta eftersom smittade kräftor från Finland börjat sprida kräftpest i sjöar och vattendrag. Vad hjälpte det då att nubben räddades?

I takt med att situationen blev allt allvarligare för flodkräftan fann man till sist en lösning. Efter ett riksdagsbeslut på 60-talet inplanterades istället signalkräftor från Nordamerika. Men det verkade ändå länge mörkt.

Augusti 1974: folkhemmet skakat!

Inför kräftpremiären 1974 larmades illustrativt i saliga tidskriften Röster i Radio/TV: ”Njut av kräftor innan det är för sent! Den svenska kräftan, flodkräftan, ser ut att gå mot sin undergång. Och importen av kräftor håller på att nå sitt tak. Den planterade signalkräftan kommer att ta många år på sig att för att kunna bli något att räkna med på matbordet.”

Fortfarande 50 år senare är dessvärre läget för vår traditionella flodkräfta mycket illa. Boven i vattnet är signalkräftan, den som det visade sig förhastat och naivt inplanerade, eftersom den lömskt sprider kräftpest i hejdlös omfattning. Signalkräftan är numera av EU klassad som en invasiv främmande art och helst ska bort, samtidigt som flodkräftan är rödlistad och för en desperat överlevnadskamp.

Eget kräftfiske var det många år sedan jag själv vågade mig på. Istället får man väl hålla till godo med färdigköpta, importerade turkiska kräftor även denna gång. Ack, ur led är tiden. Kommer den gamla kära svenska kräftskivan, sensommarens höjdpunkt, någonsin att bli sig lik?

Odysseus och nostalgins makt

Allt oftare återkommer jag till Odyssén. Vi har alltid läst den som en äventyrsbok. Senare förstår vi att det även är en bok om sökandet efter fadern. Och naturligtvis, en bok om att återvända till det förflutna. Ithaka är historia. Peneople är historia, huset han lämnade är historia. Nostalgin är vinden som fyller Odysseus segel.

Det förflutna är inte alls abstrakt, det består av många konkreta småsaker. Efter sju års lycklig samlevnad med nymfen Kalypso lovar hon honom odödlighet om han stannar hos henne för evigt, men Odysseus avstår ändå. Jag har undrat för egen del, låt oss alla vara ärliga och säga om vi skulle tacka nej till ett sådant erbjudande. 

I ena vågskålen ligger odödlighet, en evigt ung kvinna, jordens alla fröjder, och i den andra – en återvändo till en plats där de knappt minns dig, en annalkande ålderdom, ett hus belägrat av rövare, samt en åldrande hustru. Vilken vågskål väljer du?

Odysseus väljer den andra. På grund av Penelope och Telemachos, ja, men också på grund av något konkret och smått som han nämner: röken från skorstenen, minnet av röken som stiger ur barndomshemmets skorsten. Att få se röken en gång till. (Eller att få dö i hemmet, spridas som rök ur skorstenen.)

Hela dragningskraften i detta återvändande är koncentrerad till den detaljen. Varken Kalypsos kropp eller odödligheten väger tyngre än röken från en enda skorsten. Den tyngdlösa röken får vågskålen att tippa över. Odysseus reser tillbaka. 

– Georgi Gospodinov, Tidstillflykt, 2020.