Månadsarkiv: november 2018

Saken på sin spets

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/11:

Det går inte annat än att känna varm beundran för riksdagens talman Andreas Norlén. Metodiskt har han lirkat med partierna. Gett dem chans efter chans att i resonerande pragmatisk anda komma över sina våndor. Skänkt dem generöst med tid till samtal och reflektion. Visat psykologisk förståelse. Bjudit på kaffe och kakor i avspända former. Haft gruppterapi ända in i kaklet.

Norlén har sannerligen tålmodigt försökt och få kan avundas hans tröstlösa uppgift. Vem kan dyrka upp låsningarna i regeringsfrågan när kompromissviljan bland de inblandade förblir obefintlig? ”De verktyg jag har i min verktygslåda är på väg att ta slut”, konstaterade Norlén under måndagens pressträff.

Som vanligt var han lika gentlemannamässigt korrekt, lugn, stabil och pedagogisk (är det inte i själva verket Andreas Norlén som vore den bäst lämpade att vara statsminister?).

Vad som nu återstår för honom är att övergå till skarpt läge och ställa saken på sin spets. Att låta riksdagen nästa vecka votera om Ulf Kristersson som regeringschef är därför helt rätt.

Antagligen lider moderatledaren nederlag. Något stöd från C och L är inte att räkna med om SD ska tillhöra röstunderlaget. Och Stefan Löfven skulle hellre äta upp en burk daggmask än sträcka ut en hjälpande hand till ärkerivalen i det blåa laget.

Men möjligen, möjligen kan sedan allvaret i situationen äntligen börja sjunka in och tvinga partierna att axla det ansvar för Sverige som de hittills vägrat. Alternativet extra val är ju ingen lösning, utan hade bara på ett förödande sätt urholkat riksdagspartiernas redan hårt prövande förtroende.

Vad är egentligen problemet? Undantaget V och SD råder knappast några avgrundsdjupa, sakpolitiska motsättningar som på Palmes och Bohmans tid.

Nyligen skrev liberalen Johan Norberg i Aftonbladet om sina amerikanska vänners förundrade syn på vårt blågula parlamentariska kaos: ”Svenskar med sina konsensustraditioner borde väl kunna sätta ihop hur många olika regeringskonstellationer som helst. Någon tyckte att svenska partier ändå verkade intill förväxling lika, som Ikea-plankor. Det är väl bara att skruva ihop nåt och hoppas att det håller?”.

Yrkespolitikerna är inte endast valda för att styra. De är betalda för det också, högavlönade på det arbetande folkets bekostnad. Deras partier är helt beroende av skattebidrag för att alls kunna existera.

Gör då skäl för medborgarnas pengar och ge landet en funktionsduglig regering!

Sluta stödja Fairtrade

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/11:

Tillhör det kommunens uppgift att med skattebetalarnas pengar propagera åt LO och Svenska kyrkan? Det tycker inte Lunds nya styre, bestående av de fyra Allianspartierna och det lokala partiet Förnyalund. Därför har kvintetten beslutat att lämna certifieringen Fairtrade City.

Enligt Fairtrades hemsida var 72 svenska kommuner anslutna till denna diplomering i september 2018.

Det innebär att dessa kommunernas makthavare förbundit sig att verka för ett ökat utbud av rättvist producerade varor och uppfostra medborgarna till en etisk riktig konsumtion. Som LO:s och Svenska kyrkans gemensamma bolag Fairtrade Sverige AB definierat det, nota bene.

Fackets och kyrkans progressiva idéer om handel kan aldrig vara fel att stödja, tyckte de borgerliga i Linköping förra gången Alliansen rattade vår kommun. Sålunda blev Linköping Fairtrade City-märkt i maj 2009. I fjol stod Linköping värd för Fair Trade Forum, där nätverkande rättviseaktivister och representanter från landets övriga fackligt-kyrkliga certifierade kommuner strålande samman för att konferera på temat ”Hållbar livsstil”.

Deltagarna hade säkert en trevlig och givande upplevelse. Men det är inte gratis. I juni släppte Skattebetalarnas förening en rapport som försiktigt kalkylerade den sammantagna notan för kommunernas Fairtrade-engagemang till minst 156,2 miljoner kronor under 2017.

Summan inkluderar certifieringsavgiften, hur mycket kommunerna spenderar på inköp av Fairtrade-varor som kaffe och bananer, samt vad opinionsbildningen kostar som bedrivs för Fairtrades räkning.

Nu finns dock inget mer att hämta från kommunkassan i Lund, meddelar politikerna i den skånska universitetsstaden: ”det är slöseri med skattepengar att betala för just denna certifiering samtidigt som många studier visar att det inte alls gynnar arbetare i utvecklingsländer”.

Det är precis vad den nytillträdda Alliansen i Linköping också borde meddela. Ty det var och är fel att stödja Fairtrades alternativa handelssystem med sina reglerade minimipriser. Det saboterar marknadsekonomins grundläggande mekanismer för utbud och efterfrågan. Det gör produktionen dyr och ineffektiv. Det konserverar redan utsatta ekonomiska och sociala förhållanden.

Vetenskapliga belägg för detta har – som Correns ledarsida flera gånger påpekat – kommit från University of London 2014, från Berkeleyuniversitetet 2012, från Lunds Universitet, SLU och AgriFood Economics Centre 2009.

Rättvis handel i verkligheten är fri handel utan tullar och subventioner. LO och Svenska kyrkan må ha en annan uppfattning. Men varför ska Linköpings skattebetalare tvingas bidra till att sprida och legitimera Fairtrade Sverige AB:s förvillelser?

Konsten är historiens viskning

Publicerad den av
Svara

Konsten tillhör alla och ingen. Konsten tillhör varje tid och ingen. Konsten tillhör dem som skapar den och dem som njuter av den. Konsten tillhör lika lite Folket och Partiet som den en gång tillhörde aristokratin och mecenaten. Konsten är historiens viskning, som hörs genom tidens larm. Konsten är inte till för konstens skull: den är till för människornas skull. Men vilka människor, och vem avgör det?

Han betraktade sin egen konst som antiaristokratisk. Komponerade han, som hans belackare hävdade, för en borgerlig, kosmopolitisk elit? Nej. Komponerade han, som hans belackare ville att han skulle, för gruvarbetaren i Donetsbäckenet vilken uttröttad efter sitt skift behövde något som lindrade och piggade upp? Nej.

Han skrev musik för alla och ingen. Han skrev musik för dem som verkligen förstod att uppskatta den musik han skrev, oavsett deras sociala bakgrund. Han skrev musik för de öron som kunde höra. Och han visste att varje riktig definition av begreppet konst är cirkulär, och att varje oriktig definition av konst tillskriver den en speciell funktion.

– Julian Barnes, Tidens larm, 2016.

Den ödesdigre amiralen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/11:

Mer än femtio dagar efter valet och fortfarande dödläge. Talmannen har tvingats inleda terapisamtal i grupp med den kaosaktigt splittrade riksdagens åtta partier. Processen har fått ett löjets skimmer över sig och vilken sorts minoritetsregering som till slut kommer att värkas fram ur röran kan vi bara gissa oss till.

Det är amiral Arvid Lindmans fel, naturligtvis. Han var högerledare under början av förra seklet när kravet på allmän och lika rösträtt var den dominerande stridsfrågan i Sverige. Liberalerna och Socialdemokraterna var allierade i kampen för fullvärdigt folkstyre. Högern, Moderaternas föregångare, var skeptisk och höll emot.

1906 försökte den liberale statsministern Karl Staaff genomdriva en rösträttsreform som innebar majoritetsval i enmansvalkretsar. Denna modell från parlamentarismens hemland Storbritannien förskräckte Lindman, som misstänkte att hans eget parti riskerade att missgynnas högst kännbart. Högern vägrade därför bifalla förslaget, vilket då föll och Staaff avgick.

Arvid Lindman tog över statsministerposten och lanserade en rösträttskompromiss, vars bestående princip blev det system med proportionella val i flermansvalkretsar vi har idag. Det lyckosamma i detta kan diskuteras.

Fördelen är att upplevelsen av representativ rättvisa vanligen anses större. Parlamentet får en rikare sammansättning av partier och åsikter, även udda sådana. Mångfalden stärker legitimiteten.

Paradoxalt riskerar prioriteringen av rättvisan också att undergräva legitimiteten. Majoritetsregeringar är mycket svårare att bilda. Det är till nackdel för den demokratiska effektiviteten. Det gör även att små partier kan utöva politisk utpressning och erövra en oproportionell maktställning som inte återspeglar deras faktiska stöd i väljarkåren. Hur demokratiskt är det?

I den nuvarande fragmentiserade riksdagen vet inte ens väljarna vilken utdelning deras röster ger. Kommer statsministern heta Ulf Kristersson, Stefan Löfven eller Annie Lööf framöver? Omöjligt att säga.

Hade Karl Staaffs brittiska modell vunnit gehör 1906 skulle vi fått färre partier och mindre åsiktsrepresentativitet. Men tydligare alternativ, handlingskraftigare regeringar och bättre möjligheter att utkräva ansvar.

Inget valsätt är perfekt. Frågan är dock om inte amiral Lindmans system vid det här laget börjat visa sig moget för en genomgripande översyn.

Kansler på slutvarvet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/10:

Det är aldrig sunt med en ledare eller ett parti som regerar för länge. Makten bör alltid växlas regelbundet i en välfungerande demokrati. Angela Merkel har varit partiordförande för CDU i 18 år, hon har varit förbundskansler i 13 år.

Det borde således vara dags att snart tacka för sig. Vilket hon också nu gör – delvis.

Lokalvalen i Bayern och i Hessen blev ytterligare två smärtsamma bakslag för Tysklands kristdemokrater som redan är sargade av vikande opinionsstöd och inre splittring. Den stora koalitionen med socialdemokratiska SPD, som tog en evighet att mangla fram efter det misslyckade förbundsdagsvalet förra året, är ett knackigt resonemangsäktenskap på bristningsgränsen.

Merkels ställning har tydligt eroderat. Medveten om detta har hon annonserat sin avgång som partiledare i december, vilket ter sig likt ett taktiskt bondeoffer för att kunna stanna i kanslerämbetet tills mandatperioden löper ut 2021.

Satsa dock inga pengar på det. Merkel är förvisso en skicklig maktspelare, men hennes auktoritet är inte vad den har varit. Det skulle förvåna om hon som en allt lamare anka lyckas bita sig kvar ens över nästa år. Det faktum att Angela Merkel är nere för räkning kommer samtidigt ytterst olägligt.

Kalibern av hennes statsmannaskap är en rar företeelse i dessa skymningsartade dagar av tilltagande politisk osäkerhet och förbittrad polarisering. Det Merkel representerat vid rodret för Europas mäktigaste nation och ekonomiska motor, är en kombination av pragmatisk mittenorientering och försvar av liberala kärnvärden som vi behöver mer än någonsin.

När USA under Donald Trump kapitulerat som den fria världens banérförare och den internationella rättsordningens garant, vändes inte utan skäl blickarna mot Angela Merkel. Tomrummet efter USA kan ingen fylla, men Merkel var åtminstone det bästa av otillräckliga substitut som fanns till hands. Hur ska det gå utan henne på den europeiska scenen? Orosmolnen är inte få.

EU-projektet skakas av Brexit, Ungerns och Polens auktoritära träskvandring, det vanstyrda Italiens budgetkris som kan få eurozonen att brista. Lägg till detta starka vindar av främlingsfientlig högerpopulism, ett aggressivt tyranniskt Ryssland och Turkiet i Erdogans våld. Som lök på laxen väntar även en sannolikt bister lågkonjunktur.

Tyskland har i detta stormiga läge en nyckelroll som stabiliserande ankare. Men med Merkel borta? Håll i hatten.