Månadsarkiv: augusti 2016

Tankar kring en avgång

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/8:Corren.

Det var visst en del politiskt rabalder under helgen som gick. Just när vi vanliga dödliga laddade för kräftor, nubbe, sill, ost och smör i hemmets lugna vrå, briserade nyheten.

Gymnasieminister Aida Hadzialic (S) avgick efter att druckit vin en glad kväll i Köpenhamn, kört bil över till Malmö och fastnat i en poliskontroll med 0,2 promille i blodet. Aj, aj.

Jag måste dock medge att hennes namn föreföll mig något diffust. Vad var hennes ”claim to fame” innan skandalrubrikerna om alkohol vid ratten? Avtrycken hon gjort i sin ministergärning på utbildningsdepartementet kan väl knappast ens med bästa vilja i världen betecknas som annat än ringa.

Vilket nödvändigtvis inte måste vara dåligt. Är det något som vårt skolväsende lidit av, är det decennier av stökigt klåfingriga reformatorer av både blå och röd partikulör. Aida Hadzialic, som allmänt beskrivs som en ung och begåvad talang, ansåg det möjligen klokast att inom sitt ansvarsområde agera i enlighet med USA-presidenten Calvin Coolidges princip: den största politiska konsten är att avstå från handling.

Vilket i sin tur påminner oss om vad George MacDonald Fraser, den brittiske författaren, sa: ”Min favoritpremiärminister var sir Alec Douglas-Home, inte därför han befann sig till höger, utan därför att han, enligt egen utsago, satt ett år vid makten utan att uträtta en förbannad sak”.

Kanske bör vi betrakta Aida Hadzialics gärning ur ett likartat perspektiv (att sedan George MacDonald Fraser grundade sin åsikt på uppfattningen att partier var ett ”djävulens påfund” tycker jag vi kan bortse från i sammanhanget).

Hon satt två år vid makten utan att uträtta särskilt mycket och verkade istället mån om lugn i klassen. Det hedrar henne, särskilt som hon var ett av tre (!) statsråd på utbildningsdepartement. Är det verkligen befogat att ha så många?

Med tanke på all partiideologisk energi som ägnats åt skolan och resultaten bara blivit värre, borde vi nog vara tacksamma över Aida Hadzialics förnuftiga linje att klädsamt anonymt sitta still i båten. Så länge det nu varade.

Jag saknar hennes diminutiva uppenbarelse som minister redan och hoppas på comeback i framtiden, varför inte som ensam chef för det departement hon precis lämnat? Låt emellertid inget missförstånd råda.

Rattonykterhet är allvarligt. Det var rätt och oundvikligt att hon lämnade. Samtidigt bör vi i denna jämmerdal av syndare vara måna om att ha en förlåtande mänsklig inställning. Aida Hadzialics omdöme klickade, ja.

Men förtjänar hon för den skull evig uteslutning från politiken? Och inte för att det är en ursäkt, men ändå. Gränsen för rattfylleri går i de flesta europeiska länder vid 0,5 promille. I Danmark var Hadzialics bilkörning laglig.

Inte bara champagne

Publicerad den av
Svara

Champagne

Skrivit i Corren 15/8:Corren.

Östergötland mår bra. Under den senaste tioårsperioden har sjukskrivningarna minskat mest i landet, så här kan man sanningsenligt påstå att det är friskt och gott att leva.

Arbetslösheten minskar också enligt den senaste statistiken, även om länets snitt på 8,4 procent ligger över riksnivån på 7,3 procent.

På det hela taget tycks moder Svea vara i god form. Konjunkturen går som tåget, tillväxten är dryga 3 procent, fler och fler sysselsättningstillfällen skapas, den som köpt bostad kan glädjas åt fina marginaler på lånen.

Inte för inte brukar dock nationalekonomin kallas för den dystra vetenskapen. Ty hur robust är svensk ekonomi egentligen, när den är dopad genom Riksbankens artificiella minusräntor? Det är en vådligt extrem stimulanspolitik med billiga krediter som bedrivs.

Den tenderar att ge ett bedrägligt festskimmer åt investeringar, som under normalare förhållanden marknadsaktörerna i många fall antagligen skulle sett nyktrare på. Detta kopplat till det är fiatpengar som pumpas ut – alltså statsvaluta utan verkligt värde, framtrollad från intet – vilket erfarenhetsmässigt bäddar för mindre trevliga konsekvenser.

Förr eller senare blir det för mycket luft i bubblan och hur ont det gör när den väl spricker återstår att känna.

Men som de stora statliga ekonomiska stimulansernas grand old man John Maynard Keynes sorglöst sa: I det långa loppet är vi ändå alla döda (om det är någon tröst).

På tal om den ohälsosammare baksidan av Sveriges champagnesiffror är inte heller arbetsmarknadssituationen odelat positiv. Javisst finns det mängder av jobb.

Ungdomsarbetslösheten – om än kraftig – är i sjunkande och välutbildade svenskar i vuxen ålder klarar sig som fisken i vattnet just nu. Värre är det för andra grupper bortom den etablerade blågula medelklassens trygga hägn.

Det gäller särskilt kategorin födda utanför Europa vars arbetslöshet är 21,2 procent. Utan dem vore den totala arbetslösheten i Sverige bara 4,2 procent (SvD 12/8).

Sammanlagt är nästan 150 000 utomeuropeiska människor registrerade som jobbsökande hos Arbetsförmedlingen (42 procent av alla inskrivna) och för dem är arbetslösheten i ökande.

Förklaringen är flyktingströmmen av nyanlända, många med kvalifikationer som vanligen är otillräckliga för reguljär anställning. Hur ska vi med vår typ av kostnadstunga och högpresterande arbetsmarknad, där de flesta jobb av enklare karaktär prisats/rationaliserats bort, fixa deras väg till egen försörjning? Den traditionella svenska modellen är inte gjord för dem.

Knäckfrågan är om systemets väktare pallar en uppgradering till rådande verklighet. Den socialt explosiva utsikten av att få en permanentad etnisk underklass av sysslolösa bidragstagare borde rimligen göra det nödvändigt.

Sverige enligt Coolidge

Publicerad den av
Svara

Calvin Coolidge

Skrivit i Corren 13/8:Corren.

Som svensk beundrare av republikanen Calvin Coolidge, USA:s president under tjugotalets glada Gatsbyepok, vore det naturligtvis intressant att veta vad han ansåg om ens eget land.

Tyckte han överhuvudtaget något? Sveriges plats på Vita husets agenda kan inte kallas trängande, än mycket mindre då än nu.

Dock. En uppgift har jag lyckats gräva fram. Det hände sig nämligen att kronprins Gustaf Adolf – sedermera med kungligt regentnummer VI – besökte USA 1926.

I hans närvaro passade Coolidge på att avtäcka ett monument över John Ericsson i Washington DC (Ericsson var alltså den från Värmland bördige uppfinnaren som konstruerade pansarbåten USS Monitor under amerikanska inbördeskriget, vilket gjorde honom till nationalhjälte over there).

I invigningstalet sa Coolidge bland annat:

Sverige är ett land där tillvaron inte varit lätt. Det ligger under polcirkeln med frostigt klimat, där landskapet är robust, där jorden motvilligt ger ifrån sig skörd till dem som brukar den. Men genom århundraden har dess folk vant sig vid att uthärda svårigheter. De yttre förhållandena har bidragit till att ge denna lilla nation på knappt 6 miljoner invånare styrka, storhet och karaktär.

Självständighet, mod och uppfinningsrikedom har utmärkt svenskarna sedan vi första gången läste om dem hos Tacitus och Ptolemaios. Den magra jorden drev dem att söka sig till havs, deras naturliga egenskaper drev dem till äventyret. Deras fartyg har kastat ankar vid alla kända stränder och vågat sig långt ut i det okända, deras framgångar har haft brett inflytande på den efterföljande europeiska historien.

Det måste väl anses som tämligen smickrande ord?

Och faktiskt ett aktuellt inlägg ur det förflutnas annaler i sommarens inrikespolitiska debatt om svenskheten, dess värderingar och egenskaper. Självständighet, mod, uppfinningsrikedom, att möta tuffa förhållanden med styrka och djärvhet, att ta språnget mot vidare horisonter – det ansåg alltså Calvin Coolidge vara typiskt svenskt.

En utomståendes blick kan inte sällan identifiera signifikativa mönster, som annars gärna i vår invanda närsynthet kan undgå oss själva.

Jag skulle vilja säga att Coolidge, som fick USA att blomstra efter första världskrigets tragedi och ingöt ny optimism bland amerikanerna, även har ett hoppfullhetens budskap till dagens Sverige. Mobiliserar vi det nationella arv ur vårt folks djup som Coolidge talade om, kan vi nog övervinna vilka problem det vara månde och hysa förtröstan om en ljus framtid.

Trevlig helg, käre läsare. ”Keep cool with Coolidge”, som presidentens valslogan löd.

Pressfrihet under tryck

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/8:Corren.

Ben Bradlee var den legendariskt tuffe chefredaktören på Washington Post, tidningen som (länge ensam och i hård motvind) bidrog till att rulla upp Watergateskandalen vilken fick president Nixon på fall.

En mer mjukryggad kollega kritiserade Bradlee en gång för att framstå som alltför arrogant. Bradlee blev inte svaret skyldigt: ”Du låter som en av de redaktörer som syftar till att smöra för dina kompisar i samhället och ge dem vad de vill ha. Ingen kommer att kalla dig arrogant på det sättet. Ingen kommer att kalla dig tidningsman heller”.

Om än osminkat och en smula rått uttryckt, fångade Bradlee i ett nötskal pressens credo och uppgift. Att inte gå i några maktintressens ledband. Att värna konsekvensneutraliteten som publicistisk princip. Att stå för en självständig, oberoende, grävande och trovärdig nyhetsrapportering i inga andras tjänst än läsarnas.

Om någon potentat uppfattar sånt som ”arrogant” må det vara hänt.

Nixon exempelvis hatade Washington Post i starkare termer än så. Det är begripligt. Tidningens envishet spräckte ju Vita husets mörkläggningsförsök av Watergateinbrottet och drog fram Nixonadministrationens skumraskaffärer i ljuset.

Gissningsvis är Dagens Nyheter inte heller direkt älskad av Riksrevisionens höga chefer, efter DN:s nyligen avslöjade korruptionshärva inom den myndighet som ska vara hederlighetens bastion i det officiella Sverige.

Utan det fria, granskande, obekväma ordet vissnar demokratin och det öppna samhället sluts.

Dessvärre lever vi i en oroande tidens trend av ansatt pressfrihet. I USA har presidentkandidaten Donald Trump och hans värsta supportrar gjort till en sport att hetsa, hota och uppvigla mot journalister som följer hans kampanj.

I Turkiet har Erdogans klappjakt på reportrar tilltagit dramatiskt och redaktioner har stängts på löpande band. I Putins Ryssland är det fria ordet mer eller mindre dött.

Även i EU finns allvarliga varningstecken. P1-programmet Medierna rapporterade den 30/7 hur regeringarna i Ungern, Kroatien och Polen systematiskt stryper utrymmet för den oberoende journalistiken i sin strävan efter regimvänligare ”nyheter”.

I Sveriges riksdag har vi ett stort parti – SD – som odlar konsekvent avsky mot den självständiga pressen och ser yrkesverksamma journalister som fiender.

Gemensamt för krafter som dessa är att inga Ben Bradlees ska finnas i deras samhällen. De vill bara ha lojala kompisar i media. Pressen ska vara kontrollerad, styrd och vinklad efter deras önskemål för att göra människor fogligare, underdånigare, och mottagligare för politiserad propaganda. De vet att demokratins hörnsten är informerade medborgare som tillåts att tänka själva.

Därför är den fria nyhetsförmedlingen, det oavhängiga ordet, idag viktigare att försvara än på väldigt länge.

Benjamin C Bradlee

Ben Bradlee. Chefredaktör för Washington Post 1968-1991.