Månadsarkiv: juli 2016

Stäng Systembolaget

Publicerad den av
Svara

Systembolaget

Skrivit i Corren 6/7:Corren.

Bland myriader av intresseorganisationer som ropar ut budskap i Almedalen finns naturligtvis Systembolaget. Den statliga butiksmonopolisten av alkoholvaror bjuder frikostigt in till seminarier, vilka kokar ner till ett enda syfte: att framhäva den egna viktigheten och värna den egna fortsatta existensen.

Systembolaget är duktigt på det.

Man anlitar välrenommerade reklambyråer för att i propagandakampanjer påverka allmänheten om sin oumbärlighet. Man köper regelbundet tjänster av opinionsinstitut för att pejla det folkliga stödet (vilket är stort) och göra anpassningsrörelser för att behålla det. Man har partipolitikernas uppbackning.

Man har ett försäljningsklirr i kassan på dryga 30 miljarder kronor årligen att skydda.

Det som Systembolaget sysslar med är en form av ”rent-seeking”, en term för hur marknadsaktörer strävar efter manipulation av regelverket för att minimera konkurrensen och maximera intäkterna. Ingen kan säga att inte Systembolaget är en mycket framgångsrik sådan aktör.

Vad som mera sällan sägs är att Systembolaget gör Sverige till ett särfall i Europa. Det är inte ovanligt med olika sorters statliga regleringar av alkoholförsäljningen (som åldersgränser och liknande). Men butiksmonopol av svenskt snitt är ytterst sällsynt.

Som påpekas i en ny rapport från tankesmedjan Timbro är det normala i EU att alkohol får säljas i livsmedelsaffärer, bara Sverige och Finland avviker. Timbrorapportens ärende framgår av dess titel, Farväl till Systembolaget, och är en välkommen motvikt till den statliga monopoljättens självförhärligande lobbyaktiveter.

Främst slås hål på två myter som är flitigt i bruk bland monopolförsvararna.

Det ena gäller Systembolagets nödvändigt för folkhälsan. Men senare decenniers liberaliseringar – Systembolagets generösare öppettider, självplock i butikerna, privatimporten genom EU:s införselkvoter – har inte lett till ökade alkoholskador och andra av vissa olyckskorpar befarande katastrofer. Statistiken visar tydligt att svenskarna varit vuxna nog att hantera det relativt sett friare utbudet.

Den andra myten är att Systembolagets monopol garanterar ett bättre sortiment än vad marknaden skulle fixa på egen hand. Timbro har kollat. I minst tio europeiska länder är sortimentet rikare på vin och öl än här hemma.

Vad har då statens försäljningsmonopol för existensberättigande? Inget. Det är föråldrat, kränkande och oförenligt med ett modernt, liberalt Sverige. Lägg ner.

Rymden som konstverk

Publicerad den av
Svara

Jupiter och Io

Ser inte bilden ut som vore den en detalj ur en renässansmålning? Det är planeten Jupiter up close & personal med månen Io i förgrunden. Fotografiet togs när NASA:s bägge Voyager-sonder flög förbi i trakten 1979. Fascinerande, eller hur? 

Nu är NASA där igen med rymdsonden Juno, som precis fångat hur Jupiter låter också. Mer exakt dess magnetfält. Lyssna här. Fast ännu häftigare – och då snackar vi häftigt! – är ljudupptagningarna som Voyager 1 och 2 gjorde under deras odyssé genom  solsystemet.

Himlakropparnas elektromagnetiska soundtrack gav NASA ut på skiva, verkets titel är Symphonies of the Planets. Coolare avantgardemusik  finns inte. Sammantaget är det nog ingen överdrift att rymden håller tämligen hög klass även rent konstnärligt.

Tafsa inte, sa polisen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/7:Corren.

Polisen har nyligen gått på offensiven för att stoppa vågen av sexualbrott bland unga. På vår tids patenterade vis är det opinionsbildande värdegrundsarbete som gäller.

Vid större evenemang där ungdomar samlas delar polisen ut armband med texten ”POLIS AVSPÄRRAT #tafsainte”. Rikspolischefen Dan Eliasson vädjar till det uppväxande manliga släktet som vore han en förnumstig dagisfröken med en skock trilskande ungar: ”Vem vill bli ihågkommen som killen som tafsar? Tänk efter grabbar, för guds skull!” (Aftonbladet 28/6).

Facit så här långt för Eliassons insatser att hålla det offentliga rummet avspärrat mot ”tafsare” är onekligen mörkt.

På Bråvallafestivalen i Norrköping våldtogs fem kvinnor, därutöver har ett tiotal fall av sexuella ofredanden anmälts. Efter musikfestivalen Putte i Parken, som ägde rum samtidigt i Karlstad, väller anmälningarna om sexuella ofredanden in. Det rör sig om minst 30 unga flickor som uppger sig blivit utsatta, det yngsta offret är endast 12 år!

Och dessutom har det på nattklubben Harrys dansgolv i Linköping förekommit en misstänkt våldtäkt (som Corren rapporterat är den förmodade gärningsmannen släppt i brist på bevis).

Vad man än kan säga om Dan Elissons försök att stävja sexuella övergrepp, är det knappast polisens primära uppgift att iscensätta jippoartade upplysningskampanjer även om syftet är aldrig så lovvärt. Varenda normalbegåvad människa i detta land begriper nog redan att våldtäkt och ovälkomna tafsande händer är fel. Precis som de förstår att inbrott, rån och att sätta andras bilar i brand är fel.

Ändå vägrar vissa personer att respektera gränserna för civiliserat agerande och begår hemska dåd mot sina medmänniskor. Det är därför vi har en polis.

Deras skatteavlönade arbete är ingen mjukisverksamhet och kan aldrig bli det. Polisen är en myndighet som har operativt ansvar för att upprätthålla samhällets våldsmonopol, trygga lag och ordning, gripa och oskadliggöra kriminella.

Kan inte unga flickor och kvinnor vistas säkra i det svenska offentliga rummet är det ovillkorligen ett fundamentalt, oacceptabelt och skamligt misslyckande som blytungt faller på Dan Eliassons axlar.

Det är inte armbandsutdelning vid festivalområden, lansering av hashtaggar i sociala medier och patetiska uppmaningar till bättre ”grabbförnuft” vi kräver av hans myndighet. Det är att den – kallt uttryckt – effektivt sköter sitt jobb med batongen och sätter hårt mot hårt för att hålla våldsverkarna borta.

Är det för svårt för Dan Eliasson? Då får vi säga adjö till honom och skaffa en rikspolischef av det rätta virket.

Den gamle och havet

Publicerad den av
Svara

Gottskär

Den gamle havsguden Neptun på sin delfin ute i vattnet, kännemärket att vi nu angjort Gottskär på Kungsbackas Onsalahalvö. Ursprungligen var Neptun skapad för jubileumsutställningen i Göteborg 1923, då man firade att 3oo år passerat sedan Gustaf II Adolf grundade staden (vilket egentligen skulle varit 1921 om inte evenemanget blivit försenat). Efter utställningen slog Gottskärs krogägare Emil Hammarberg till. Han köpte Neptun och flyttade hit statyn som ett blickfång för sina restauranggäster. 

Gottskär

Den gamle poeten Albert Ulrik Bååth (1853-1912) gillade Gottskärs havsluft skarpt. Han var född i Malmö, bodde i Göteborg, men rekreerade sig gärna här och förärades denna minnesvård 1916. Han fick även en väg i samhället uppkallad efter sig. Som representant för åttiotalistgenerationen i svensk litteratur skaldade han:

Må ung och gammal i grönskan trivas.
Vinne de styrka i hvilostund.
Råde här glädje och ädel gamman.
Hållas i helgd må hällar och lund.

Och dessa rader är väl ganska passande för denna vederkvickande västkustoas?

Gottskär

Den gamla favoritkombon, barndomens gyllene festivasmeny, på anrika Jönssons konditori: Coca-Cola i glasflaska, smörgås med ett mindre berg handskalade räkor och kronan på verket – Jönssons klassiska hallontårta, oöverträffad i sitt slag. ”The west is the best”, sjöng Jim Morrison på The Doors debutalbum. Sannolikt syftade han likt A U Bååth naturligtvis på hur gott det är i Gottskär. 

Kungsbacka Castle Magic

Publicerad den av
Svara

Tjolöholm Christian Dahlgren

Tänk om man fick vara slottsherre i detta halländska Tudorpalats! Som barn drömde jag om att bo här. Som vuxen skulle jag inte ha något emot det heller, ärligt talat. Vi är på visit i Kungsbackas eget Downton Abbey, Tjolöholm.

Tjolöholm

Slottet är dock inte äldre än från 1904, ritat av arkitekten Lars Israel Wahlman åt köpmannen James Fredrik Dickson (tillika Oscar II:s hovstallmästare) och hans hustru. Hon hette Blanche, vilket man bör komma ihåg. Ty det är tack vare hennes visionära sinne och envisa driftighet som bygget blev så magnifikt. (Lästips för vetgiriga: Tjolöholm – A Woman’s Achievement av Anne Sumner.)

Tjolöholm

Tjolöholm – numera ägt av en kommunal stiftelse – är mitt eget favoritslott alla kategorier och besök rekommenderas hett om man är i krokarna. Själv mötte jag vår då nye kung  Carl XVI Gustaf på denna plats 1974. Det var en minnesvärd upplevelse för en liten femåring. Jag tyckte det var himla orättvist att han fick beträda gräsmattan under sin entré och inte jag!

Kärleken och sorgen

Publicerad den av
Svara

J C Leyendecker Kärlek

Kärleken leder inte alltid dit vi tror eller hoppas, men oavsett utgången bör den vara en maning till allvar och uppriktighet. Om den inte är det – om den inte är moralisk till sin innebörd – då är kärleken ingenting annat än en överdriven form av njutning. Medan sorgen, kärlekens motsats, inte tycks ha någon moralisk dimension. Den krökta försvarsställning den tvingar oss att inta om vi ska överleva gör oss mer själviska. Det är inte någon upphöjd plats, det finns inga utsikter. Man kan inte längre höra att man lever. 

– Julian Barnes, Livslägen, 2013.

Bokstäverna ska dansa

Publicerad den av
Svara

Bo Strömstedt

Skrivit i Corren 1/7:

Corren.

En tidning. Det är ett mycket speciellt sorts företag. Personerna bakom den moderna dagspressens framväxt under 1800-talet startade sina verksamheter utifrån de lika ädla syftena att dels påverka och spegla samhället, dels tjäna pengar.

Spänningsfältet mellan bokstäverna och siffrorna, mellan publicisten och ekonomen, gav en fascinerande laddning. Den skrivande tidningsmakaren och den räknande tidningsmakaren kunde gräla, baktala och misstro varandra. Alltid väl medvetna om sitt djupt ömsesidiga beroende. Det hela skapade ett kreativt drivhus, som inte sällan fick trycksvärtan att glimra.

Nyligen gick en av Sveriges främsta publicister ur tiden: Bo Strömstedt, Expressens stridbare chefredaktör 1977-1991. Ja, han var mer än chefredaktör. Strömstedt förkroppsligade vad som då var landets största, mäktigaste tidning. Hans hjärta slog med tryckpressen, hans nervtrådar var kopplade till den. På ett unikt sätt levde han varje nummer som gavs ut.

Mycket har förändrats i branschen sedan dess, inte bara Expressens upplaga föll efter att Bo Strömstedt lämnade rodret. Internets genombrott strax därpå fick snart varenda tidning att svikta ekonomiskt under den digitala strukturrevolutionens tyngd. Mängder av redaktioner har tvingats till smärtsamma förändringar och sökande efter uppdaterade affärsmodeller för att klara överlevnaden.

Pessimister som spår sotdöden för pressen och den kvalificerade journalistiken råder det ingen brist på. Den räknande tidningsmakaren tittar dystert i bokföringen och sätter den skrivande tidningsmakaren på svältkost. Det kreativa spänningsfältet från förr ersätts av en negativ spiral. Produkten blir fattigare, läsarna flyr.

Är detta branschens mörka tillstånd och oundvikliga framtid? Nej, det är icke givet. Processen att ömsa skinn till den digitala erans förutsättningar är krävande, men övergående. Vad som gäller är att inte tappa livförsäkringen: det goda ordet.

För Bo Strömstedt var värnet av det goda ordet, det fria och bångstyriga ordet, av central betydelse. Vilket också var god ekonomi. Ty som Strömstedt formulerande sitt recept: bokstäver som dansar får siffrorna att dansa. Vad säger att den modellen skulle vara uttjänt?

Carl Adam Nycop, Expressens legendariske grundare, var inne på samma spår och menade att attraktivt skrivande måste vara som jazz; rytmiskt, fräckt, improvisationsrikt, svängande. Hur var det nu den där låten med Duke Ellington löd? ”It don’t mean a thing, if it ain’t got that swing!”

Och sväng, det ska alltid Corren bjuda på. Häng med!

Heidenstam och längtandet hem

Publicerad den av
Svara

Verner von Heidenstam

Vi känner ju alla Verner von Heidenstams klassiska dikt i debutsamlingen Vallfart och vandringsår (1888):

Jag längtar hem sen åtta långa år,
i själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar var jag går
– men ej till människor! Jag längtar marken
jag längtar stenarna där barn jag lekt.

August Strindberg, den rackaren, skulle senare under den stora fejden dräpande slå ner på vad han ironiskt kallade ”mästerverket från svenska skaldekonstens renässans” med följande turnering: 

Jag längtar hem sen åtta långa år. 
(Vem har inte gjort det?)
I själva sömnen har jag längtan känt.
(Fallet är icke så ovanligt att det kan anses vara originellt!)
Jag längtar hem. (Vi har hört det!) Jag längtar var jag går – men ej till 
människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt.
(Slut! Det är alltihop.)

Strindberg fortsätter i lustmordet på sin forne väns lyriska tillkortakommande: 

Han längtar hem! Skönt! Men inte till människorna… Men antaget att man icke har några fränder eller vänner därhemma att längta efter, så brukar ens längtan dock sträcka sig till det vackraste landskapet, parken eller trädgården, där man lekt som barn, icke ”lekt barn”, ty förställningskonsten är ringa i barnaåren, hos normala människor åtminstone. Men författaren med sin berömda skönhetsdyrkan, han längtar bara till marken och stenarna. Detta är ju för torrt och hårt för att väcka några känslostämningar som dock är en ingrediens i poesien.

Hårda ord, minst sagt. Men den äldre Strindberg var också inte lite avundsjuk på Heidenstam, som väckt sensation när han klev fram på parnassen som förnyaren med stort F av svensk poesi. Raderna om hemlängtan är verkligen ett mästarprov, ingen hade skrivit så virtuost förtätat tidigare.

Strindbergsfejden 1910-1912 skulle dock bidra till att svärta Heidenstams rykte som nationalskald ända in i våra dagar, så gamle August får väl sägas ha lyckats i sitt uppsåt. Fast det tycker jag inte att vi ska bry oss om. 

Själv längtar jag Järnvägsgatan där barn jag lekt. Fotot nedan från tidigt 70-tal är just den gatan i Kungsbacka, hemadressen för min uppväxt. Huset som skymtar bakom buskaget längst fram till vänster i bild var i många år trygghetens ombonade borg. Är det konstigt om man längtar ibland? Så idag reser jag hem och kollar läget lite. Hej!

Järnvägsgatan

Låt inte rädslan segra

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/6:Corren.

En högaktuell bok att läsa i sommar är Anarkisten av Joseph Conrad. Romanen utkom 1907 och handlar om butiksägaren Verloc med ett synbart stilla familjeliv i London.

Samtidigt ingår han i en hemlig grupp radikaler som drömmer om att störta den rådande ordningen. Samtliga har det hyggligt ställt.

Plötsligt reses kravet på ett bombattentat för att skaka om samhället. Måltavlan blir observatoriet i Greenwich, symbolen för Storbritanniens världsomspännande imperium. Verloc utnyttjar sin frus mentalt efterblivne bror till att utföra dådet.

Sprängmedlet tillhandahålls av en hårdför ideologisk skumraskfigur, som i den konventionella borgerliga moralen ser samhällets akilleshäl. I ett centralt stycke låter Conrad honom säga: ”De håller fast vid livet…  Medan jag förlitar mig på döden, som inte känner några hämningar, och inte kan angripas från något håll. Alltså är jag den överlägsne”.

Anarkisten ConradConrads roman skrevs i en tid där terrorattentat ofta var ämnet för svarta tidningsrubriker. Vänsterextremister gjorde sig skyldiga till en lång rad uppmärksammade mord, bland annat på USA:s president McKinley, Rysslands tsar Alexander II och kejsarinnan Elisabeth av Österrike-Ungern.

Det var en internationell terrorvåg som även drabbade Sverige, ett exempel är det ökända Amaltheadådet i Malmö hamn 1908.

Conrad fångar i sin bok terrors väsen; vantrivseln i kulturen, den blinda ideologiska fanatismen, lockelsen att berusa sig på utopier, cynismen att använda jagsvagare människor som dödliga verktyg i kampen, iscensättandet av spektakulära våldshandlingar i syfte att sätta skräck i etablissemanget och piska upp stämningar för att avslöja samhällets förmenta ruttenhet bakom fasaden – allt för att bana vägen till det hägrande lyckoriket.

Vi såg fenomenet återkomma med 70-talets terrorgrupper som den tyska Baader-Meinhofligan och dess italienska variant Röda brigaderna. I grunden är dagens jihadister av samma skrot och korn, fast i religiös mundering.

Terrorvågen som nu skakar världen, senast fasansfullt uttryckt i massmordet på Istanbuls flygplats, är en allvarlig utmaning. Att få bukt med plågan kräver långvarigt beslutsamma insatser av både hårda och mjuka medel, dels för att oskadliggöra våldsverkarna, dels för att stävja nyrekryteringen. Vi får aldrig vara naiva, men vi bör ej heller överdriva hotet som terroristerna representerar.

Dessa sekterister kan inte, lika lite som deras historiska föregångare, krossa någon etablerad stat med sin förryckta, blodindränkta, människoföraktande dödsteater. Bara om vi själva låter rädslan segra och överger tron på det öppna samhällets ideal kan de vinna mark.  Den gåvan ska vi inte ge dem.

Conrad

Joseph Conrad, 1857-1924.