Frukta ej åren, frukta själens ålderdom

Jag ryser ibland då jag tänker på att jag i höst blir 20 år men efter en stunds betänkande så finner jag att sjelfva årets siffra ej gör så mycket blott man är ung i hjertat; att timman på dagen gör mindre blott dagen är vacker – att jag ej fruktar åren men ålderdomen i själen.

O måtte aldrig den dag komma då ej fogelsång, blomsterprakt, solens glitter i daggdropparna och hela naturens skönhet ej rör mitt hjerta, ej den dag då det stora ädla och sköna i konst i poesi i musik lemnar själen kall och ögat torrt.

– Ellen Key, Tankebok III, 1869.

Monopolets elefantfot

Skrivit i Corren 27/7:Corren.

Tänk ett Östergötland som förknippades med goda viner.

Tänk ett Östergötland där man som i kulturländer likt Italien och Frankrike kunde åka runt bland lokala vingårdar, bekanta sig med spännande smaker och utan mankemang köpa med sig några flaskor östgötavin hem direkt från producenten.

Tänk ett Östergötland, känt som norra Europas nya vindistrikt.

Ett orimligt framtidsscenario är det väl inte. Se möjligheterna! Utvecklingen av såväl jordbruks- som besöksnäringen hade stärkts, landsbygden hade fått bättre ekonomiska överlevnadsvillkor, det östgötska varumärket som helhet hade ökat i attraktionskraft.

Tyvärr finns ett mycket svårt hinder i vägen för driftiga människor som skulle kunna göra en sådan dröm till verklighet. Politiken.

Så länge riksdags- och regeringspartierna innanför Stockholms tullar vägrar ge upp statens butiksmonopol på alkoholvaror, något som gör Sverige till ett europeiskt särfall, handikappas de entreprenöriella förutsättningarna drastiskt. Den politiska klassen har i gammal halsstarrig förbudsmoralistisk anda från förra seklet bannlyst gårdsförsäljning.

Ska det saluföras lokalt vin måste det ske genom Systembolagets krångelmaskineri, en egenartad bestämmelse som tydligen är heligare än påven i de offentliga makthavarnas värld (Systembolagets väloljat penningstinna lobbyverksamhet för att skydda sin ställning spelar naturligtvis en icke obetydlig roll i sammanhanget – vilket i praktiken betyder att staten lobbar mot staten, fundera en stund på det demokratiskt hälsosamma i detta).

En person som ändå försökt sätta Östergötland på vinkartan, men nu tvingats kapitulera är Åke Wester utanför Vreta kloster.

”Det blev aldrig riktigt flyt i verksamheten. Små kvantiteter, små serier, och så all den här byråkratin… Det här är fel bransch för mig som är allergisk mot byråkrater”, säger han och kallar myndigheternas paragrafrytteri kring alkoholen ”helt otrolig” (Corren Affärsliv 25/7).

Som vinodlare hade Åke Wester hoppats att förnuftet skulle segra och det partipolitiska motståndet mot gårdsförsäljning upphöra. När så inte blivit fallet är det hans företag Westervin som får upphöra istället. Kanske hade företaget inte lönat sig oavsett. Det får vi aldrig veta.

Men helt klart är att statens hårda marknadsrestriktioner inte precis gör det lätt, smidigt och uppmuntrande för hugade vinproducenter varken i Östergötland eller i övriga Sverige.

Det är så trist, onödigt och förgrämt 70-talsmässigt alltsammans.

Elefant

Tramp, tramp. Statens monopolelefant i aktion.

En Jefferson från Ås

Skrivit i Corren 26/7:Corren.

Som nyvald centerledare sommaren 1971 förklarade Thorbjörn Fälldin:

”Målet för vår politik är det decentraliserade samhället. Decentraliseringspolitiken har två huvudlinjer. Dels är det decentraliseringen av beslutsprocessen, att så mycket som möjligt av besluten skall fattas så nära människorna som möjligt. Det är många tecken som tyder på att detta är nödvändigt om vi skall behålla och stärka förtroendet för den representativa demokratin. Dels gäller det att decentralisera bebyggelse och näringsliv.”

Detta var i en tid när flyttlassen från landsbygden fyllde miljonprogrammets gråa betongförorter i städerna. Urbaniseringen hade gått i racerfart efter andra världskriget och den sociala ingenjörskonstens samhällsplanerare hade blivit allt djärvare i sina anspråk.

Men i den ultramoderna industri- och välfärdsnationen Sverige växte missnöjet med dess baksidor: miljöhoten, den fartblinda teknikvurmen, storskaligheten, överbyråkratiseringen, maktkoncentrationen.

Ett sedan åratal insuttet och övermodigt regeringsparti, nu med Olof Palme vid rodret, gick dessutom i radikalare socialistinspirerad riktning.

Thorbjörn Fälldin var ingen ideolog. Dock förkroppsligade denne odalbonde från gården Ås i ångermanländska Ramvik värderingar vilka inte var väsensskilda en viss Thomas Jefferson; lantbrukaren från Monticello i Virginia som var amerikansk grundlagsfader och president 1801-09.

Likt Jefferson såg Fälldin samhället ur den småfolklige hemmansägarens perspektiv, vände sig mot politisk toppstyrning och elitvälde, var skeptisk till stadslivet som normerande för utvecklingen och värnade civilsamhällets medborgaranda.

”The true foundation of republican government is the equal right of every citizen in his person and property and in their management”, sa Jefferson.

”Vaktslagningen kring den enskilda äganderätten har alltid varit en ledstjärna”, sa Fälldin och slog i samma anda fast:

”Den enskilde individens rättssäkerhet är en lika viktig grundval för en demokratisk rättsstat som äganderätten. Vårt partis breda folkliga förankring har alltid gjort det till en självklarhet att ställa upp på individens sida mot byråkratisk myndighetsutövning och förmynderi”.

Fälldins budskap och person gjorde honom till borgerlighetens naturlige härförare under 70-talet. Han kanaliserade stämningar i folkdjupet som blev murbräckan mot Socialdemokraternas långvariga maktmonopol, han avbröt socialiseringsivern och ledde Sverige in på friare vägar.

Såväl före, under och efter sin tid som partiledare och statsminister behöll han rötterna i myllan och fortsatte att bruka sin gård som den självklaraste sak i världen. Han lät sig aldrig deformeras av makten och politiken.

Thomas Jefferson från Monticello hade nog gillat Thorbjörn Fälldin från Ås. Finns det en himmel har de säkert en del att prata om däruppe.

Fälldin

Jordnära statsman. Thorbjörn Fälldin 1926-2016.

Olycksbådande plåtspioner

Fartkamera

Statens böjelse för fartkameror längs vägarna är inte bara medborgerligt förnedrande. Trafiksäkerheten hotas. Kamerorna gör många bilister till blott ögontjänare för stunden. Ty hastighetsgränser har egentligen ringa effekt på hur fort vi kör, enligt forskaren Stephen Boyles vid University of Texas.

Den stora faran är de frustrerande, aggressionsskapande störningarna i bilisternas egen spontana trafikrytm. Boyles slutsats: ”Låt oss lita på förarna. De flesta av oss kan själva hitta en hastighet som är säker att köra även utan hastighetsbegränsningar”. Hear, hear!

Konspiration mot Amerika

Donald Trump

Skrivit i Corren 23/7:Corren.

Vid Republikanernas konvent i Cleveland, Ohio sommaren 1924 nominerades Calvin Coolidge till partiets presidentkandidat. När Republikanerna sommaren 2016 återvände till Cleveland för att hålla sitt konvent nominerades Donald Trump.

Tydligare kan inte förfallet illustreras.

Coolidge var en principfast och skicklig liberalkonservativ politiker, återhållsam, godhjärtad, anspråkslös. Coolidge stod för välstånd, frihet och optimism.

Under hans ämbetsperiod transformerades USA till en modern industrination som slog alla andra ekonomier med hästlängder och murade grunden för amerikanernas supermaktsställning.

Coolidge var en av den solige republikanen Ronald Reagans förebilder när han på 1980-talet ledde USA till pånyttfödelse och seger i kalla kriget efter ett trist decennium av Watergate, Vietnam, stagnation, rost och självtvivel.

Det är mer än ett knappt sekel som skiljer Cleveland 1924 och 2016 åt. Det är ljusår.

Vad är det för man som partiet i veckan underkastat sig? En ogenerad narcissist, en grovhugget skrävlande mediaclown, som vunnit primärvalen genom att utan hämningar vädja till människors lägsta instinkter.

Trump har slagit ut rader av avsevärt respektablare, erfarna medtävlare och vridit Republikanerna ur ett hjälplöst partietablissemangs händer.

Han har gjort det med ett ärkepopulistiskt budskap, vars enda sammanhängande tråd är självförgudandet av den egna personen som någon slags machofrälsare och ett oblygt spelande på rädslans, främlingsfientlighetens, politikerföraktets och den nationella inskränkthetens känslosträngar.

Donald Trump är en intellektuell och moralisk ruin. Han är en vandrande förolämpning mot det parti som varit Lincolns, Coolidges och Reagans.

Roth Konspirationen mot AmerikaHan ger isande föraningar om att skapa ett stämningsläge i USA, som påminner om Philip Roths kontrafaktiska roman Konspirationen mot Amerika (2004). Där har isolationisten, tyskvännen och antisemiten Charles Lindbergh vunnit presidentvalet 1940 över Franklin D Roosevelt.

Lindbergh inleder vänskapliga relationer med Japan och Tyskland, hans styre präglas av allt mindre etiska och konstitutionella hänsyn, en smygande mörkrets och otrygghetens paranoia tar nationen i sitt grepp.

Orättvis, svartmålande jämförelse? Trump har redan satt USA:s säkerhetspolitiska nyckelroll i gungning. Han garanterar inte hjälp till Baltikum vid ett ryskt anfall, han är skeptisk till Nato och till skyddet av USA:s allierade i Asien. Han beundrar uttryckligen Putin, tycker inte att USA har rätt att fördöma Erdogans våldsregemente i Turkiet, och så vidare.

En president Donald Trump är liktydigt med ett republikanskt parti som gjort historisk konkurs, ett USA abdikerande från sina traditionella bastioner och en värld där despoterna ges frikort.