Here’s looking at you, kid.
Tuxedo Junction
Svara
Månadsarkiv: juni 2016
Edward, Duke of Windsor
John St Helier Lander, 1925.
Montparnasse Blues
Kees van Dongen, 1922-25.
Allians i upplösning?
Skrivit i Corren 20/6:
I tredje bandet av sitt väldiga verk om andra världskriget, Den stora alliansen (1950), skrev Winston Churchill:
”Både plikten och klokheten bjuder först och främst att hatets och hämndens smitthärdar hålls under ständig och vaksam kontroll och behandlas i god tid, och för det andra att en tillfredsställande organisation bildas som kan garantera att pesten redan från början läggs under kontroll, så att den inte hinner sprida sig och härja över hela jorden”.
Dessa rader var sprungna ur mellankrigsperiodens bittra erfarenhet. Totalitära våldsideologier, rop på enkla lösningar och starka män, ultranationalistisk berusning, antisemitism och annat rasistiskt gift – i olycksalig kombination med demokratiernas splittring och eftergivenhet – hade åren efter det gamla Europas sammanbrott 1914-18 bäddat för en ny, än värre civilisatorisk genomklappning.
När krutröken sedan skingrats för andra gången, gick det ungefär som Churchill ville. Två tillfredsställande organisationer bildades för att hålla hatets smitthärdar under kontroll och behandling.
Den ena var EU, syftande till att säkra freden mellan de forna stridande europeiska länderna, trygga demokratin och välståndet. Den andra var Nato, syftande till att hålla Sovjetkommunismen stången i det kalla kriget.
Både EU och Nato kan ses som konsekvens av, och fortsättning på, den transatlantiska allians som smiddes mellan Churchills Storbritannien och Roosevelts USA under trycket från Nazitysklands härjningar.
Washington var pådrivande för EU:s födelse. Och utan varken USA:s intervention i kriget, eller Storbritanniens vägran att ge upp 1940-41, hade inte EU funnits. Inte Nato heller.
Hela Europas framtid hade dikterats av Hitler alternativt Stalin.
Nu hotar detta viktiga arv att förskingras. Att Storbritannien är less på Brysselelitens maktfullkomlighet är begripligt. Men blir resultatet av folkomröstningen den 23 juni att britterna lämnar EU, riskerar det på flera sätt utlösa ett europeiskt sönderfall som spelar Rysslands revanschistiskt geopolitiska ambitioner i händerna.
Blir dessutom resultatet av USA:s presidentval i höst att Donald Trump segrar, får vi en uttalad Putinbeundrare och oberäknelig amerikansk isolationist i Vita huset. Vad är då USA:s garantier till sina Natoallierande och andra bundsförvanter i världen värda?
Det råder idag ingen brist på farliga smitthärdar. Går mellankrigstidens försvagning i repris bland demokratierna kan det gå mycket, mycket illa.
Lyssna på dig själv
Låt aldrig utomstående röster avgöra styrkan i din personliga halvårsrapport. Det finns två sorters människor. De som går längst fram och skapar. De som går bakom och kommenterar.
– Jan Gradvall, journalist, DI Weekend 17/6.
Le Pont de Moret
Alfred Sisley, 1893.
Stoppa hatbidragen nu!
Skrivit i Corren 17/6:
Nyligen lät kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke meddela att hon aldrig kan ”acceptera att medborgarnas skattepengar används till att organisera hatretorik och ökad polarisering”.
Därför ska skärpt kontroll ske av skattestöd som betalas ut till etniska organisationer och trossamfund. Statsrådet medgav att regeringen tidigare duckat i detta känsliga ärende, ”men nu tar vi itu med frågan på allvar” (DN 1/6). En utmärkt markering.
Bara två veckor senare står det klart att staten, genom Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor, gett över halva miljonen skattekronor till Sveriges förenade muslimer (SFM). Organisationen har ansökt om bidraget i syfte att arbeta förebyggande mot islamofobi.
Dock har SFM en historik som knappast är klockrent förenlig med den bidragsbeviljande myndighetens redan tidigare uttalade krav på respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska värden.
Det har förekommit återkommande, graverande uppgifter om såväl underblåsande av våldsbejakande extremism som avsky mot homosexuella inom SFM:s hägn.
”Jag ser massvis med frågetecken. Vi pratar om en grupp som bjudit in hatpredikanter och vars salafistiska inriktning på många sätt är själva motsatsen till tolerans”, säger terrorforskaren Magnus Ranstorp (DN 16/6).
Uppenbarligen finns en oviljans och ängslighetens slapphet att gå till botten med problematiken, trots oklanderliga regelverk och regeringens officiella signaler.
I våras höll Turkiska riksförbundets vice ordförande Barbaros Leylani ett beryktat tal på Sergels torg i Stockholm, där han utropade ”död åt armeniska hundar” och att ”vi kan låta blodet flyta” inför jublande meningsfränder. Turkiska riksförbundet mottar årligen hundratusentals skattekronor i bidrag.
Förra året frystes statsbidragen till en moské i Halmstad, där imamen betecknat homosexualitet som ett förkastligt virus. Men den ansvariga myndigheten, Nämnden för statligt stöd till trossamfund, reagerade först under pressen av medias avslöjande.
Vad atmosfären av religiös/ideologisk extremism i vissa miljöer kan leda till vet vi. Det minsta man kan begära är att inte det öppna, toleranta och demokratiska samhällets antagonister sponsras med offentliga medel.
Är det så svårt att hålla koll på bidragskranarna, kanske regeringen borde fundera på varför frivilligt religiöst och etniskt engagemang för vuxna medborgare alls ska skattesubventioneras.
När Månsson dundrade
Skrivit i Corren 16/6:
Insomnad under partiledardebatten på Helgeandsholmen drömmer jag om Fabian Månsson. En ur svensk granit huggen politisk rabulist och renässansman av ett slag som bara inte existerar längre. När han var i farten fanns ingen risk för att någon skulle nicka till.
Vid en riksdagsdebatt 1921 mot en bondeförbundare som ville inskränka rösträtten, replikerade Månsson ilsket: ”Vet hut! Vet sjudubbelt hut”. Han tillrättavisades genast av talmannen som anmodande honom att ”icke använda sig av kränkande uttryck”.
Månsson höll stilenligt färgen: ”Det är inga kränkande uttryck mot människor, som icke ha något förstånd”.
Naturligtvis hade Fabian Månsson idag varit omöjlig i partipolitiken. Och det säger väl mer om partipolitiken än om Fabian Månsson.
Han föddes 1872 i det blekingska fiskarsamhället Hasslö utanför Karlskrona, där han också kom att begravas 1938 samt sedan även stå staty. Det imposanta minnesmärket invigdes 1972 av Olof Palme, som hyllning till en av socialdemokratins stora pionjärer.
Den väldige, självlärde tvåmetersmannen Månsson gjorde sig känd som eldfängd agitator, tidningsredaktör, riksdagsledamot, frälsningssoldat, historiker och författare. 1932 blev han hedersdoktor vid Uppsala universitet. Livet ut betitlade han sig dock stolt som ”järnvägsarbetare fd” i telefonkatalogen (Månsson hade i unga år försörjt sig som rallare).
Någon renlärig, testuggande partigängare var han aldrig. Svenskt biografiskt lexikon fångar det väl:
”Som riksdagsman var M originell och med en ideologisk profil som avvek från de flesta andras. I hans politiska åskådning blandades liberala och socialistiska inslag men hela tiden mot en bakgrund av konservativ vakthållning kring nationella värden”.
Man kan se Månsson som en frihetlig, individualistisk S-motsvarighet till Vilhelm Moberg. Släktskapet med den småländske odalliberalen är tydligt i Månssons romantrilogi Gustaf Vasa och Nils Dacke (1928-48, sista delen utgavs postumt).
Däri diktade han märgfullt om överhetens skatteförtryck som hårt drabbade det produktiva, arbetande folket. Känn på följande smakprov:
”Hur mycket humle har du skördat?” frågade fogdefrun, Malin. Bonden Germund nämnde en summa, och att fogden redan fått hälften.
Fogdefrun reste sig med stickande ögon.
”Hälften!” väste hon. ”Sa du hälften, din tjuv? Vet du inte att alla landbönder sedan åratal till frälset avlämna all den humle som skördas i deras humlegårdar? Tror du inte att kungen har samma rätt som en vanlig frälseman? All humle från din humlegård skall lämnas till kungens fogde. Det är kungens befallning. Den humle du behöver får du köpa av fogden”.
”Jag har själv anlagt humlegården”, sade Germund. Han hade förut stått med nedböjt huvud och tittat på henne med en lurande blick, men nu rätade han upp sig och såg henne in i de små grå råttögonen.
”Då jag kom hit fanns ingen humlegård utan ett tistelland, där nu humlegården ligger. Varken kungen eller hans fogde har anlagt humlegården här, utan jag. Så tager jag också hälften av vad som växer i den eller så växer där ingen humle mera.”
Alla likheter mellan Vasas fogdevälde och våra dagars skatteglada politiska klass, som också i princip tycks betrakta all vår mödas frukt som statens, är självklart rena tillfälligheter…
Men man kan ju undra hur poppis Fabian Månsson varit i S-leden numera. Eller i vilket annat riksdagsparti som helst.
Sverige i skrattspegeln
Det är många 37-åringar som kontaktar oss och känner sig kränkta av att de måste taga ansvar och inte har så mycket pengar som de önskar. Det är ett dolt problem som vi vill lyfta.
– Frida Pjälterud-Glad, sociopsykolog och ordförande för Barnens rätt i Grönköping, som beslutat att höja åldersgränsen för barn till 40 år.
Rikare med lägre skatt
Skrivit i Corren 15/6:
Känt sedan länge är att skatter inverkar på mänsklig aktivitet. Det kan handla om arbetsvilja, investeringar, affärsbeslut, et cetera. Därför är det viktigt att skatterna utformas klokt, så att inte enskilda människors strävsamhet hämmas och samhällets välståndsbildande krafter skadas.
Republikanen Andrew Mellon, USA:s finansminister under den gyllene jazzåldern som följde på första världskriget, beskrev det slagkraftigt i sin klassiska bok Taxation. The People’s Business (1924):
”Varje människa med energi och initiativförmåga i det här landet kan få ut vad han vill av livet. Men när initiativen blir lamslagna av lagstiftning eller genom ett skattesystem som förnekar honom rätten att få en rimlig andel av sina inkomster, då kommer han inte längre att anstränga sig och landet berövas den energi varpå dess fortsatta storhet beror”.
Mellon var bland annat oroad över den höga amerikanska marginalskatten, ett arv från Demokraternas administration 1913-21. Innan kriget hade marginalskatten (alltså måttet på vad den enskilde tvingas skatta bort av en inkomstökning) varit 7 procent, men därefter skruvats upp till som värst 73 procent.
”Beskattningens historia visar att överdrivna pålagor inte betalas. De höga taxeringsnivåerna sätter oundvikligen press på den skattskyldige att dra sig tillbaka från produktiv verksamhet”, skrev Mellon och förklarade att sänkt skattetryck till en viss skärningspunkt både kunde göra medborgarna och staten rikare.
Det lät som ett reptrick, men fungerade. Ett centralt inslag i Mellons reformprogram var att reducera just marginalskatterna, vilket skedde i flera steg till att 1929 vara nere i 25 procent. Det visade sig att varje gång marginalskatten sänktes minskade inte skatteintäkterna, utan ökade.
Det är samma fenomen som på 70-talet ”återupptäcktes” med lanseringen av den berömda Lafferkurvan (döpt efter den amerikanske ekonomen Arthur Laffer). Allt detta har direkt bäring på Sverige idag.
Som noteras i en färsk rapport av nationalekonomen Jacob Lundberg vid tankesmedjan Timbro, har vi nu världens hårdaste marginalskatt: 60 procent. Kombinerat med arbetsgivaravgifter och konsumtionsskatter blir den effektiva skatten 77 procent på högre inkomster.
I praktiken betyder det att flit, utbildning och ansträngning straffas, antalet produktiva arbetstimmar i ekonomin sjunker, för att inte tala om orättfärdigheten det innebär att frånta människor mesta frukten av deras möda.
Dessutom är det ett självskadebeteende av de styrande politikerna, eftersom skatteunderlaget till välfärdssystemet och annan offentligfinansierad verksamhet – inkluderat anslagen till yrkespolitikernas försörjning, nota bene – påverkas negativt.
I Timbrorapporten föreslås skrotande av hela den statliga inkomstskatten (vilken slår till vid löner från 37 000 kronor och uppåt). Det hade gett dryga miljonen svenskar mycket lindrigare marginalskatt i storleksordningen 20-28 procent. Den stimulansen beräknas stärka statskassan med 10 miljarder kronor i ökande intäkter.
Litar man inte på Timbros kalkyler och resonemang, kan man ju alltid studera Andrew Mellons politik som bevisligen gav vinstutdelning i levande livet.
Christian Dahlgrens Blogg 