Fälldin 90 år: En bonde av rätta virket

THORBJÖRN FÄLLDIN

Skrivit i Corren 22/4:Corren.

Telefonen ringde i ett av rummen på Grand Hotel i Borås. Inge Pettersson, landstingsråd i Halland och ordförande i Centerpartiets valberedning, sträckte sig efter luren. Han var på besök i den västgötska metropolen för att delta i Svenska Lokaltrafikföreningens årsmöte.

Men i andra änden av telefonledningen hördes nu Thorbjörn Fälldin, som kort meddelade att han utlyst en presskonferens i Stockholm samma morgon. Inge Pettersson förstod genast att den kommande mediastormen skulle göra att Boråsresan varit förgäves.

Det var torsdagen den 5 december 1985. Sifos senaste väljarbarometer visade att Centern rasat till 6,5 procent. Några dagar tidigare hade Inge Pettersson sagt till Fälldin att valberedningen inte gett den förre statsministern fortsatt förtroende som partiledare.

Centerstämman i Uppsala skulle fatta det formella beslutet. Dit återstod ett halvår. Men Fälldin väntade inte tills dess. Han vägrade låta sig bli, som han uttryckte det, ”politiskt kastrerad”.

Istället samlade Fälldin journalisterna kring sig på Centerns riksdagskansli denna murriga decemberdag och berättade utan omsvep att han fått sparken av sitt parti. Inge Pettersson fick därmed en famös fotnot i historien under öknamnet ”skarprättaren”, mannen som beseglade ödet för en av vårt lands främsta borgerliga politiker under 1900-talet.

På söndag fyller Thorbjörn Fälldin 90 år, odalbonden från Ramvik i Ångermanland som två val i rad lyckades snuva Olof Palme på statsministerposten. Första gången var 1976 och det är ingen överdrift att kalla valresultatet för en politisk jordbävning.

Under 44 år hade Socialdemokraterna regerat Sverige. De flesta hade aldrig upplevt en statsminister som var av annan partifärg än den som Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme företrädde. Borgerligheten tycktes dömd till en evig roll i tröstlös opposition.

Men det var innan Fälldin dök upp på scenen som centerledare i början av 70-talet. Med sina valkiga händer och fasta förankring i den småfolkliga myllan utmanade han frimodigt avigsidorna i den socialdemokratiska överhetsstaten: kollektiviseringen, monopoltänkandet, överbyråkratiseringen, löntagarfonderna och det långlivade regeringspartiets alltmer ogenerade maktfullkomlighet.

Medan Olof Palme lovsjöng ”den demokratiska socialismen” och reste på statsbesök till Fidel Castros Kuba för att hämta inspiration, var Thorbjörn Fälldins besked till medborgarna kompromisslöst: ”Vi sätter oss inte ner och förhandlar med Socialdemokraterna om införandet av socialism i Sverige”.

I viss mån framstår Fälldin som en svensk Thatcher i sitt orubbliga försvar av grundläggande frihetsvärden under denna epok. Han utmanade det självgoda vänsteretablissemanget och slogs för ett starkt civilsamhälle, värnade den privata äganderätten och småföretagen, samt betonade familjernas rätt att själva bestämma vem som skulle ha makten vid köksbordet.

Det var ett budskap som gick hem i stugorna. En fjärdedel av väljarkåren slöt upp bakom Centern, som för en tid blev borgerlighetens största parti. Med bistånd av Per Ahlmarks folkpartister och Gösta Bohmans moderater drev Fälldin bort vår egen folkhemsversion av Ludvig XVI:s l’ancien régime från makten.

För Socialdemokraterna, vilka kommit att betrakta sig som de enda legitima innehavarna av statsrådstaburetterna, kom maktskiftet som en chock. Det kändes som en statskupp, har Marita Ulvskog medgett. Bitterheten inom arbetarrörelsen blev inte mindre av att borgerligheten återupprepade bedriften genom att också vinna valet 1979.

Fälldins största stund inträffade 1981, när den sovjetiska ubåten U-137 gick på grund med kärnvapen ombord mitt inne på militärt skyddsområde i Karlskrona skärgård.

Sedan en tid var kalla krigets konfliktnivå mellan västmakterna och sovjetimperiet oroväckande hög, vilket inte minst märktes av supermaktsblockens intensiva aktivitet i Östersjöområdet. Nu hade det bränt till på allvar för Sveriges del.

Farhågor fanns att ryska marinstyrkor skulle göra ett fritagningsförsök av den strandade u-båten. Dåvarande överbefälhavaren Lennart Ljung kontaktade statsministern med ett bistert besked.

Som Fälldin sagt efteråt: ”Befälhavaren sa: ’Nu vill jag berätta för dig att vi har på radar sett hur två fartyg närmar sig Karlskrona. Har du något att tillägga?’ Jag kände mig fruktansvärt ensam och hade inte tid att vare sig prata med de andra partiledarna eller någon annan i regeringen, utan jag sa bara: ’Håll gränsen!’”.

Lyckligtvis visade det sig vara ett falsklarm och dramat fick till sist en fredlig upplösning. Idag vet vi dock att Sverige var mycket närmare en skarp konflikt än vad allmänheten då förstod. Fälldin räddade spelet genom att dels samla nationen bakom sig inrikespolitiskt, dels sätta sig i respekt hos Sovjet genom att vägra kröka rygg och äventyra den svenska integriteten.

Den kompromisslösa repliken ”Håll gränsen!” sammanfattar både statsministerns kylighet och styrka under det ytterst kritiska skedet. Per Ahlmark har senare sagt att om Sverige någonsin riskerar att bli ockuperat önskar han att vi måtte ha en ledare av Fälldins kaliber. Finare beröm kan väl en politiker knappast få.

Thorbjörn Fälldins närmast fundamentalistiska kärnkraftsmotstånd ställde emellertid till stora problem och slet hårt på Centerns trovärdighet. Fälldin hade i valrörelsen 1976 kategoriskt lovat att stoppa ”marschen in i kärnkraftssamhället”, och framhållit att ingen statsrådspost var så åtråvärd att han skulle förmås att dagtinga med sin övertygelse i denna fråga.

När den nye statsministern ändå pressades till att ladda redan färdigbyggda kärnkraftverk upplevde många det som ett oförlåtligt svek. Läget blev inte bättre av att den ovana borgerliga koalitionen brottades med lågkonjunktur, arbetslöshet, varvs- och tekokris.

Det kärvade bitvis ordentligt i samarbetet. Det blev fyra olika regeringar – tre med Fälldin som chef, en med Folkpartiets Ola Ullsten – innan Olof Palme förmådde återvinna väljarnas förtroende 1982.

Men då var Sverige ett annorlunda land. Maktväxlingen 1976 innebar i sig en mental förändring – det öppnades ett fönster som vädrade ut en kvävande politisk unkenhet och gjorde debattklimatet väsentligt friskare. Kollektiviseringen och de värsta vänsteranspråken hejdades. Utvecklingen mot ett friare, mer pluralistiskt samhälle hade inletts och gick inte att rulla tillbaka.

Detta är Thorbjörn Fälldins historiska insats.

Centern lönade honom illa genom det ovärdiga sätt varpå man framtvingade hans avgång i december 1985. Det var en sorglig sorti för en av de sista verkligt stora personligheterna i svensk politik. I höst är det precis 40 år sedan bonden från Ramvik välte Socialdemokraternas maktmonopol över ända och bröt mark för senare decenniers liberala reformvåg som moderniserade Sverige.

Politik är en ofta otacksam, utsatt och grälsjuk bransch med många hårda ord. Inte minst därför finns en viktig poäng i att ibland lägga stridslystnaden åt sidan och visa större generositet mot dem som ändå sticker in huvudet i lejonkulan och axlar samhällsansvar på olika förtroendeposter. Ett utmärkt tillfälle till detta är på söndag.

Må Thorbjörn Fälldin äntligen hedras med all den uppskattning han förtjänar för allt han gjort för vårt land.

Lyssna på Cocozza!

Skrivit i Corren 21/4:Corren.

Antag att glada gröna gubbar från Mars landade i Sverige och ville skaffa tak över huvudet. Men det är inte lätt. Förmodligen skulle våra nya marsianska vänner stå som levande frågetecken inför det faktum att ett av Sveriges plågsammaste bekymmer är svår bostadsbrist.

Och kunde vi klandra dem? Logiskt sett är det inte klokt egentligen. Vårt land tillhör världens mest välutvecklade. Vi lider inte av utbredd fattigdom och allmän misär. Vi är inte härjade av fientliga arméer som bombat ut städerna. Varför är då bostadsförsörjningen så kroniskt icke-fungerande? Samtidigt är det fullt logiskt.

De glada marsgubbarna vägrar deppa över situationen, utan bestämmer sig för att konstruktivt ta saken i egna händer. Vänligt nog avser de inte endast att bygga ett hus åt sig själva.

De tycker synd om alla bostadslösa svenskar och vill hjälpa till genom att bygga några extra lägenheter att hyra ut när de ändå håller på. Ett antal såna lägenheter kan få ekonomisk vinst i husbygget också. Marsgubbarna gör en kalkyl och drar igång.

Men vips kommer systemets väktare ilsket farande och hindrar spadarna att sättas i marken. Den krångliga byråkratin och detaljregleringarna som kringgärdar byggandet är knappast att leka med.

Förutom segdragna planprocesser, juridiska okynnesöverklaganden och avsaknad av marknadshyror, hämmas byggsektorn av kostnadskrävande pekpinneföreskrifter om allt mellan himmel och jord: tillgänglighetsnormer, strandskydd, parkeringsplatser, köks- och badrumsutrustning, takhöjd, miljöhänsyn, bullernivåer, balkongräcken och listan bara fortsätter.

Marsianerna baxnar, tappar humöret och deras sista ord innan de schappar i sitt flygande tefat är: Det är ett mirakel att någon har orken att vilja bygga något alls i ert stolliga land!

Men i Linköping, där idéer blir verklighet ni vet, finns faktiskt orken. Var stolta, ty här byggs rejält just nu. Det är bland annat resultatet av den förgående politiska majoritetens arbete, och den nuvarande koalitionen i stadshuset som ångar vidare på den inslagna vägen. Gott så!

Inte minst därför känns det trist och onödigt att tjänstemannabyråkratin uppenbarligen måste trilskas. I onsdagens Corren berättades om att en fastighetsägare på Djurgårdsgatan stoppats från att bygga 16 smålägenheter på sin gård. Borde inte denne entreprenör istället applåderas? Behovet av dylika bostäder är ju skriande. Men enligt byråkratins utlåtande hotades ”kvarterets bebyggelsestruktur” från 1920-talet och det blev nej.

Rött bromsljus har även Botryggs Michael Cocozza fått i sin pågående projektering av Övre Vasastaden. Förklaringen skulle vara att Ostlänkens järnvägsplaner spökar i dessa kvarter och att Botrygg får lägga av tills vidare. Rena nyset menar Cocozza själv, som hävdar att man utan problem kan bygga både fastigheter och järnväg i samma veva.

Sannolikt vet en sådan erfaren byggherre vad han talar om, så varför inte lyssna på honom? Jäklas inte med folk som visar framfötterna och, trots allt, kämpar på för att göra bostadsmarknaden drägligare.

Låt Linköping utvecklas till en verkligt urban metropol, förtäta staden så mycket som det bara går, håll de konservativa krafter som försöker sänka andra människors energi och ambitioner kort!

Citerad i riksdagen

Det är inte varje dag man blir åberopad i parlamentet. Men under onsdagens debatt rörande statsskicket hade den gode rojalisten Andreas Norlén – moderat riksdagsledamot från Norrköping – vänligheten att citera några rader om vad jag skrivit angående kungens stundande 70-årsdag. Saxat ur anförandet:

Vi har reformerat för att bevara, för att citera Edmund Burke, och det är väl gott och väl.

Sedan om förtroendefrågan handlar om förtroendet för en person – ja, absolut. Det är klart att förtroendet för statschefen, kungen, och för monarkin handlar om en kombination av förtroende för ämbetet som sådant och förtroendet för den individ som innehar ämbetet.

Christian Dahlgren, krönikör i Östgöta Correspondenten hemma i Östergötland, är republikan och skriver: Bör vi ändå hurra på valborg? Självklart. Vi som är republikaner hurrar inte för monarkin. Vi hurrar för Carl XVI Gustaf. Det är inte uttryck för hycklande smygrojalism. Oavsett vad man tycker är det nämligen ett civiliserat och gott uppförande att alltid lyfta på hatten för statschefen.

Och så är det ju. Han symboliserar Sverige på ett sätt som jag vill påstå att en vald president aldrig skulle kunna göra. Men det är klart att hans förtroende bygger på att han fullgör ämbetet på ett förtroendefullt sätt. Om det inte sker kan ju diskussionen komma tillbaka.

 Trevligt och hedrande. Att man är meningsmotståndare i sakfrågan utesluter naturligtvis inte att man samtidigt kan uppskatta varandra i gentlemannamässig anda.  Övrigt är ju bara barbari egentligen.

Hurra för kungen!

Kungen Carl XVI Gustaf

Skrivit i Corren 20/4:Corren.

När Gustaf V avled hösten 1950 hyllades han i ett radiotal av statsminister Tage Erlander. Det gillade inte författaren Stig Dagerman. Han ansåg att det antirojalistiska regeringspartiets ledare uttryckt sig alltför devot om gamle V-Gurra.

”Vad är det för väsen på planen? / Vad ljuder på torget för skrin? – Det är bara republikanen / som hurrar för monarkin”, skrev Dagerman i en syrlig dagsverskommentar som blivit klassisk. Men varför skulle inte även en övertygad republikan kunna visa aktning för majestätet?

Man behöver inte omfamna monarkin som institution för det. Bara ha lite stil och känsla för vad som passar sig. Ungefär som kutymen är, eller åtminstone borde vara, i den gängse politiska debatten.

Ty den som ständigt spottar vitriol över meningsmotståndarna och aldrig kan nedlåta sig till minsta erkännande, vinner sällan respekt utan upplevs bara för omgivningen som en plågsamt kringkvaddande, vulgär och rättshaveristisk typ, troligen på rymmen från grundskolans OBS-klass.

I fallet Gustaf V hade han trots allt suttit på tronen i nästan 43 år jämt, längre än någon annan svensk kung med undantag för medeltidens Magnus Eriksson. Fläckfri var Gustaf V förvisso icke. Dock hade han sin flegmatiska läggning trogen accepterat demokratiseringen av samhället och bidragit till omstöpandet av kungarollen till den formaliserat maktlösa, representativa monarki vi har idag.

Och, inte att förglömma, det var Gustaf V som personligen etablerade tennissporten i Sverige. Klart som korvspad att Tage Erlander, denne bildade Lundaakademiker som dessutom gjort värnplikt på Första livgrenadjärregementet i Linköping, kunde kosta på sig ett hedrande hurra för Mr G vid frånfället. Allt annat vore stötande smaklöst, ja en skandal.

Vårt nuvarande majestät Carl XVI Gustaf lever inte bara i högönsklig välmåga, utan fyller också 70 år på Valborg. I en stor TT-intervju inför den stundande högtidsdagen låter han förstå att pension inte är aktuellt: ”Man jobbar så länge man orkar och hälsan står en bi”.

Det måste väl ändå sägas vara en berömvärd uthållig arbetsmoral, särskilt i den gyllene bur till offentligt ämbete som kungen har. Handen på hjärtat, skulle någon av oss vilja byta jobb med honom?

Sedan 1973 har han burit den symboliska kungakronan, vid tronbestigningen var han blott 27 år ung. Han kommer inte bara snart att slå sin farfars far Gustaf V:s moderna regentrekord. 2018 ryker även Magnus Erikssons all time high-notering på 45 år. Med största sannolikhet blir Carl XVI Gustaf den mest långlivade kung vi någonsin haft och kommer att få.

Om sitt valspråk ”För Sverige i tiden” säger han: ”Det innebär att jag försöker att följa med i samhällsutvecklingen och försöker att förstå vad allmänheten vill ha från en modern kung i ett modernt demokratiskt samhälle. Det handlar om samarbete och samklang”. Givet förutsättningarna har Carl XVI Gustaf på det planet i huvudsak skött sig väl.

Förnuftsmässigt är naturligtvis monarkin en anakronism, som lär blekna bort vad det lider. Författningen anno 1975 är medvetet anpassad till den dagen. Sverige har ju radikal parlamentarism med en presidentliknande stark statsministermakt, där kungahuset endast utgör en dekorativ plym. På sätt och vis är vårt land redan en republik, de facto.

Bör vi ändå hurra på Valborg? Självklart. Vi som är republikaner hurrar inte för monarkin, vi hurrar för Carl XVI Gustaf. Det är inte uttryck för hycklande smygrojalism. Oavsett vad man tycker är det nämligen civiliserat, gott uppförande att alltid lyfta på hatten för statschefen. Grattis Tjabo!

Kaplan slapp undan

Skrivit i Corren 19/4:Corren.

Miljöpartisten Mehmet Kaplan är historia som minister. Efter avslöjandet att han jämfört Israel med Hitlertyranniet fanns ingen annan utväg. ”Israeler idag behandlar palestinier på väldigt lika sätt som man behandlade judar under det tyska 30-talet”, hävdar Kaplan i ett TV-klipp anno våren 2009.

Lagt till Kaplans långa rad av uppseendeväckande märkligheter, däribland samröre med värderingsmässigt högst tveksamma organisationer (för att använda mildast möjliga uttryck), blev naziparallellen den självförvållade kula som sköt sönder samtliga vidare försök till skademinimering. Och även om det endast skulle handlat om detta enda uttalande, borde det räckt för att släcka Kaplans ministerkarriär.

Att kleta hakkorset på den judiska staten är stapelvara i den moderna antisemitiska hetspropagandan. På ett horribelt sätt åsyftas att dels trivialisera Nazitysklands brott, dels omvandla offren till bödlar, dels demonisera och delegitimera Israel.

Idéhistorikern Henrik Bachner skriver om denna tankefigur: ”För vissa består dess huvudsakliga attraktionskraft i att den befriar från de restriktioner mot antisemitism som restes efter Förintelsen. Konstruerade som nazister och folkmördare blir judar åter legitima måltavlor för fientlighet samtidigt som antisemitismen kan presenteras som sin motsats – som antirasism och antinazism”.

Denna kunskap kan man tycka skulle vara basal hos någon, likt just Mehmet Kaplan, som påstår sig vara djupt, ärligt och ända in i märgen engagerad i kampen för alla människors lika värde och mot alla former av rasism och diskriminering.

Kaplan bedyrade ånyo sin personliga fläckfrihet därvidlag i samband med måndagens sorti ur regeringskretsen, men frågetecknen hade blivit för många. Detta är ju faktiskt också mannen som tidigare (hösten 2011) arrangerat ett seminarium i riksdagen med den internationellt ökända antisemiten och islamistsympatisören Yvonne Ridley (vilket Kaplan redan slingerbultande bett om ursäkt för).

Men okej. Även om vi tolkar serieaffärernas Kaplan så välvilligt som det bara går – att han aldrig menat något illa utan endast råkat kläcka ur sig klantiga tanklösheter, haft dåligt koll och mindre begåvat omdöme, samt varit allmänt naiv i sin uppriktigt hedervärda strävan – kan man rimligen inte låta bli att undra: hur lämplig är en sådan person att sitta i riksdagen och sedan regeringen från första början?

Hur har Miljöpartiet tänkt, hur har statsminister Stefan Löfven tänkt, som skänkt honom dessa plattformar? Att han till slut fick kasta in handduken framstår som ofrånkomligt. Ändå slapp han undan.

Opinionstrycket mot minister Mehmet Kaplan inriktade sig på vad som egentligen var sidospår. Kaplan var trots allt ansvarig för bostadspolitiken; ett område av akut skrikande reformbehov och vars nuvarande dysfunktionalitet direkt konkret hotar den svenska tillväxten, välfärden och integrationen.

Men vad presterade Kaplan där annat än att demonstrera kraftlöshet, misskötsel och ett närmast förstrött intresse? Och var fanns de ettrigt bekymrade rösterna då som borde ställt honom till svars för oförmågan att göra något väsentligt åt den strukturellt havererade bostadsmarknaden? 

Ja! Nu får vi dansa!

Saturday Night Fever John Travolta

Skrivit i Corren 18/4:

Corren.Känns det lite segt och trist? Deppigt läge på jobbet, hemma eller rent allmänt? Lyssna på James Brown: ”The one thing that can solve most of our problems is dancing”.

Man blir glad av att dansa, tillvaron får ny färg, endorfiner utsöndras som reducerar stress, ångest och smärtor. Människor som dansar ofta mår bättre och är lyckligare än andra. Det finns det papper på (Bengt Starrin, professor vid Karlstad universitet, har gjort undersökningar i ämnet).

Dans är ju också förstås uttryck för fest, gemenskap, passion, hänförelse. Hur många har exempelvis inte mött sin partner på dansgolvet? Men så klart. Vi bor ju i Sverige.

Att lustfyllt dansa loss till musiken på det lokala utehaket är inga oproblematiska saker i statens ögon. Saknas av myndigheterna beviljat danstillstånd kommer polisen med batongen.

Att lagreglera människors dansande kan synas så absurt, frihetsinskränkande och livsfientligt att bara totalitära regimer likt gamla DDR skulle komma på tanken. I själva verket är det ett arv från vårt helsvenska, demokratiska folkhemsbygge.

”Ju mer offentlig modern dans, desto djupare vi falla som nation betraktad”, röt doktor Nils Frykman 1946. Det tidstypiska citatet återfinns i den liberale debattören Mattias Svenssons Glädjedödarna. En bok om förmynderi (2011). I ett mycket läsvärt kapitel skärskådar han där debatten kring ”dansbaneeländet” på 30- och 40-talen som resulterade i den bisarra lagstiftningen mot spontandans.

Bakgrunden var en förment omsorg om ungdomen, vilken ansågs riskera att förledas på farliga vägar av den kommersiella nöjesindustrins innovationer som film, jazzmusik och dans. Vad väntade i dess spår? Odisciplinerat beteende, vådliga sinnesrörelser, omoral, synd och allsköns samhällsupplösande elände.

Just detta fastslogs som vore det vetenskapliga fakta av den bekymrade ”medelklassens expertvälde av präster, läkare, lärare och intellektuella – liksom politiker i de flesta partier”. De fåtaliga förnuftets röster som påpekade att mobiliseringen endast skedde mot hjärnspöken ignorerades.

”Alla” var ju överens, det uppväxande släktet måste räddas från att bli viljelösa slavar under dansandets fördärvliga påverkan och regeringen ”tog ansvar” med lagstiftning. Konsekvensen av kollektiv hysteri hos en tunnelseende, knarrig elit som hetsat upp varandra i oförstånd och grundlös bestörtning?

Inte bara. Det fanns en slags rationell tanke hos förmyndarna också. Som Mattias Svensson konstaterar var det aktörer likt kyrkan, politiska partier, ungdoms- och idrottsrörelser ”som tidigare haft större kontroll över ungdomens fritid, som agerade i sitt snäva egenintresse mot de nya konkurrenterna om ungdomens gunst, genom att vilja begränsa deras verksamhet och söka statliga privilegier för egen del”.

Fundera själva på vad vi har att lära av denna historia. Särskilt när nya moralpanikdebatter blossar upp – och det gör dom ju med jämna mellanrum. Lagen om danstillstånd avskaffades förresten av riksdagen i torsdags. Förvisso utmärkt. Fast hur i hela friden kunde det dröja till april 2016 innan politikerna lyckades samla sig till detta steg?

Förbudsmoralistiska åtgärder är lätta att hitta på och piska upp en räddhågad, inflytelserik opinion för. Men är sedan betydligt svårare att göra sig av med.

Att rusta tyranniet

Wiehe

Skrivit i Corren 15/4:Corren.

”Långt bort i fjärran land / drar Dödens ängel fram / sprider hunger, nöd och brand / med svenska vapen i sin hand”, sjunger Mikael Wiehe i sin låt Bofors från 1987. Sången är förstås en kritik mot den svenska vapenexporten och de skumraskaffärer som krigsmaterieltillverkaren Bofors bedrivit.

Minnesgoda läsare kanske erinrar sig 80-talets mutskandal kring Bofors mångmiljardorder av artilleripjäser till Indien, företagets smuggling av luftvärnsrobotar till de krigförande arabländerna Dubai och Bahrain, samt utrikesminister Sten Andersson (S) som lovade att den svenska vapenbyken skulle ”tvättas ordentligt och offentligt”.

Den tvätten blev inte av. Samtliga inblandade aktörer, inklusive svenska staten, hade inget intresse av att kompromettera sig med denna politiska dynamit. Istället blev det de sedvanliga nödtorftiga ursäkterna.

Med bitande ironi gisslar Wiehe i sin text hur arbetarna, direktörerna och aktieägarna på Bofors, liksom Sveriges statsminister, tvår sina händer: ”Men här har ingen gjort nåt fel / Alla spelar samma spel: / Ingen skuld, ingen skam / Alla bara pekar dom nån annanstans / Från minsta kryp till högsta höns: / varenda en, en pellejöns / Vi rår faktiskt inte för det / Om inte vi gör det, så är det nån annan som gör det”.

Säga vad man vill om den gamle proggkungen. Men i denna hans låt finns hyckleriet och cynismen hos den vapenexporterande, fredsälskande moraliska stormakten fångad i ett nötskal. Dock är det långtifrån hela bilden av svensk vapenindustri och dess affärer.

Vi behöver ett starkt försvar för att värna vårt lands frihet och integritet. Allt annat är illusioner. Vi behöver även, och kan med rätta vara stolta över, det högteknologiska och avancerande militära kunnande som inte minst Saab i Linköping besitter.

Export av militära system är en förutsättning för att denna industri ska överleva och fortsätta utvecklas. Och den fullkomligt överlägset största delen av försäljningen går till närstående demokratiska länder som Norge, USA, Finland, Tyskland och så vidare. Bra, fint, inga problem.

Att däremot bidra till att stärka diktaturers militära slagkraft kan aldrig vara godtagbart, särskilt om dessa tyrannier också krigar. Sånt svär mot själva fundamenten i våra egna samhällscivilisatoriska ideal.

Anna Ek, ordförande i Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, har därför en viktig och allvarlig poäng när hon i torsdagens Corren kritiserar Saab – som nu håller bolagsstämma i Linköping – för att göra vapenaffärer med den hårdhudade förtryckarnationen Saudiarabien och dess vasallstat Förenade Arabemiraten.

Bägge tyrannier bedriver blodigt krig i den humanitära katastrofens Jemen. Urskillningslösa flygbombningar ska ske med hjälp av Saabs radarsystem Erieye. Pengar kanske inte luktar. Men nog finns en icke angenäm moralisk doft över detta som påminner om det företag som idag delvis övertagits av Saabkoncernen: Bofors.

Enligt lag ska vapenexport inte förekomma till krigförande länder som Saudiarabien. Ändå har Sveriges feministiska S/MP-regering välsignat försäljningen av Erieye med undantag. Lagen är nämligen i praktiken mycket töjbar.

Så vem ska vi egentligen peka finger mot i den här historien? Spelar det nån roll, orkar vi bry oss med indignation? Långt bort i fjärran land drar Dödens ängel fram. Fast, äsch, det är ju bara Jemen… Ingen skuld, ingen skam…

De livsfegas tempel

Riksdagshuset

Skrivit i Corren 14/4:

Corren.På 1940-talet dundrade författaren Harry Martinson mot biografen som ”de livsfegas tempel”. Ett rått och orättvist epitet. Men frågan är om det inte numera tyvärr börjar bli en träffande beteckning.

Inte vad gäller biograferna. Men väl på riksdagen.

Hellre än att konfronteras med den pressande tillvaron utanför Helgeandsholmens väggar, deserterar ledamöterna till gamla bekväma partipolitiska uppvisningar vilka ter sig alltmer artificiella i ljuset av de utmaningar som samhället ställts inför.

Hårda ord? Ja. Fast knappast utan grund.

Samtidigt som regeringen och oppositionen under onsdagen iscensatte debattritualen om vårbudgeten, avfyrade DN:s tidigare chefredaktör Hans Bergström en rejäl bredsida i Dagens Industri. ”Etablerade krafter, och de partiknutna ideologerna, ägnar sig åt verklighetsflykt”, skrev han och menade att ”den politiska fegheten hotar Sveriges framtid”.

Särskilt pekade Bergström på undfallenheten att möta de konsekvenser som flyktingkrisen inneburit. Vilket onekligen är korrekt.

Låt dock inget missförstånd råda: det är rätt att ge behövande människor fristad. Våra gränser bör alltid vara öppna för dem som lider nöd och vill skapa sig en rimligare existens i fred och frihet. Men fundamenten i välfärdsstatens och ”den svenska modellens” konstruktion är från en annan, mer avskärmad epok.

Per Albins folkhem byggdes som en intern blågul refug undan omvärldens malströmmar. Målet var att skapa trygghet för oss själva, inte för andra. Systemet är alltså illa anpassat för att kunna inkludera det stora antal flyktingar av högst varierande bakgrunder och utbildningsnivåer som nu är här.

Ska vi få ett vettigt fungerande samhälle utan dramatiska ökningar i mänskligt utanförskap och skattekostnader, måste genomgripande strukturförändringar ske inom icke minst arbets- och bostadsmarknaden, liksom på socialförsäkringsområdet.

Vi har även andra brännande problem: skolan är kass, polisen är dysfunktionell, försvaret är under isen, och vad som händer med energiförsörjningen står skrivet i stjärnorna. Fast i de livsfegas tempel pågår blockpolitikens förlamande skådespel som föga hänt och regeringsmakten förfaller.

Vad behövs för att M och S, de bägge statsbärande partierna, ska överge sitt ytliga rollspel och gemensamt ta de initiativ som behöver tas, undrar Hans Bergström. Terrordåd som i Bryssel och Paris, eller en rysk ockupation av Baltikum? Tja, säg det.

Fåfänga gröna drömmar

Skrivit i Corren 13/4:Corren.

Att ekomat väcker heta känslor står helt klart. I måndagens Corren berättades om nätdebattören David Appelgren som brinner för ekologisk livsmedelsproduktion.

Han lever berömligt nog som han lär, och har flyttat från Norrköping till det natursköna Omberg för att driva en småskalig, självförsörjande gård enligt den progressivt gröna konstens alla regler. Det har fungerat så utmärkt att han fått ett överskott att sälja till hugade kunder.

Men när David Appelgren engagerades av LRF Media som jordbruksbloggare på deras sajt blev det rabalder. Appelgren kickades kvickt. Tydligen tyckte LRF-kretsen att hans ekologiska evangelium var alltför magstarkt.

”Det var många inom LRF, och jag var en av dem, som blev provocerade av det ekologiska och traditionella beskrevs utifrån ett väldigt svartvitt perspektiv”, förklarar Peter Borring som är LRF:s regionordförande i Östergötland.

Vad ska man tro? Är LRF en trögtänkt surdeg till ludditisk organisation som har svårt att acceptera den nya tidens bud om ett naturligare, nyttigare och miljövänligare jordbruk?

”Det är ett jätteproblem att inte fler ställer om till ekologiskt”, säger Motalabonden Bengt-Åke Karlsson som har lämnat LRF och numera är ordförande i östgötadistriktet för Ekologiska Lantbrukare. ”Ekologisk mat kommer att vara standardmat i framtiden”, slår han fast och Peter Borring å sin sida medger att LRF inte hängt med i ekotrenden (Corren 12/4).

Otvetydigt är att ekomat har nått ökad popularitet bland svenska konsumenter. Så om det finns en växande marknad för ekologiska produkter, varför då detta tjafs? Vad är bekymret? Mer än att LRF verkar sitta fast med sina dieseltraktorer i det suspekta mineralgödseldiket. Bot och bättring bara, anpassa er och sluta streta emot! Eller?

Nödvändigtvis är det inget fel om ett visst kundsegment vill ha ekologiskt i butiken och vanlig sund marknadsmässighet råder. Men man ska veta att ekomat är lika delar en ideologisk fråga, som det är en livsstils- och identitetsmarkör i ett redan rikt och välmående välfärdssamhälle. Det är kort sagt en lyxgrej vi anser kunna kosta på oss.

Ekomaten existerar på villkoren av högre priser och en politiskt beslutad subventionsförsörjning av hundratals miljoner skattekronor varje år.

”Tack vare statligt stöd har ekologisk produktion blivit en omfattande verksamhetsgren i samhället där alla led – jordbrukaren, certifieringsföretag (Krav), förädlingsindustri och matvaruhandeln – har ett intresse i denna produktionsgren”, konstateras kritiskt i boken Den ekologiska drömmen som ett antal forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet gav ut 2014. Vetenskapligt finns föga eller inget stöd för att ekologiskt lantbruk skulle vara bättre än det konventionella.

Maten blir inte nyttigare, smakar inte annorlunda och miljövinsterna är en chimär. Ekoproduktion är bevisligen ineffektivare, ger mindre skördar och kräver mycket mer odlingsbar mark. Hade hela världen ställt om till ekologiska metoder vore resultatet katastrof och hungersnöd.

Det som Peter Borring kallar ”traditionellt” jordbruk är i själva verket det moderna, rationella jordbruket som räddat Sverige undan gårdagens elände med missväxt, mänsklig utsatthet och kraftigt miljöslitage.

Det är förståeligt att David Appelgren trivs förträffligt vid Omberg, denna Östergötlands naturpärla. Men när Carl von Linné i augusti 1749 passerade trakten under sin skånska resa var det inte lika idylliskt.

”Ombergs djurgård var denna tiden mycket utbetad”, skriver Linné och ger bilden av att rena skövlingen förekommit. Det var alltså då som samtliga östgötska bönder inte hade något annat val än att praktisera det gamla hederliga småskaliga ekojordbruk som idag blivit mode att hylla.

Omberg

Vy över Omberg. Nu ekopark, förr skövlat av ekologiskt lantbruk.