Om det är grus-VM i Paris, så är det!
Ny bylinebild
Svara
Månadsarkiv: maj 2015
Värdet av ett moraliskt skattesystem
Skrivit i Corren 23/5:
”Bara själva införandet av höga skatter är en begränsning av människans frihet”, menade den republikanske senatorn Barry Goldwater. Varför hör vi aldrig etablerade politiker säga sådant i Sverige?
För Goldwater var skatt en moralisk fråga. Så icke för den svenska politiska klassen, som enögt betraktar skatteuttaget ur instrumentell synvinkel. För dem handlar det uteslutande om att maximera socialstatens intäkter på effektivaste sätt.
Vanliga medborgare tvingas totalt betala närmare 70 procent i skatt på sina arbetsinsatser till den politiskbyråkratiska sektorn, som därmed gjort de flesta svenskar helt beroende av den offentliga maktens välvilja. De frihetliga och moraliska aspekterna av detta intresserar sällan partierna.
Men tankesmedjan Timbro har nu publicerat tre utmärkta essäer i ämnet, som förhoppningsvis kan väcka diskussionen. I sitt bidrag sätter Peter Santesson, analyschef vid Demoskop, fingret på ett avgörande problem med dagens skattepolitik:
”Stora skatteuttag riskerar att ske genom komplexa system med låg transparens och rikliga undantag. Komplexa system kan både möjliggöra och stimulera till skatteflykt, och föda cynism och ömsesidig misstro”.
Maria Rankka, vd för Stockholms handelskammare, frågar i sin essä:
”Går det att reformera skattesystemet på ett vis som stödjer välfärden men som samtidigt skänker medborgarna mer frihet och egenmakt? Utmaningen borde välkomnas från både höger och vänster. I politikens mittfåra, där de flesta partierna i dag rör sig, borde höga skatter inte äga något egenvärde”.
Martin Borgs, tidigare Slöseriombudsman, föreslår en dylik skattereform baserad på fem principer:
”1. Staten tar bara ut skatt för sådant som det allmänna bevisligen kan ansvara för bättre än medborgaren.
2. Staten tar inte ut mer skatt än nödvändigt för att uppnå detta.
3. Staten tar ut skatterna på ett för medborgaren synligt sätt.
4. Staten granskar och redovisar hur skatterna används.
5. Staten straffar misshushållning med skatter lika hårt som underlåtenhet från medborgarens sida att betala in skatt”.
Har vi någon potentiell svensk Goldwater som känner sig manad att göra verkstad av idéerna?
Ett imperium i sport: Ulf och Bo Eklöf
Skrivit i Corren 22/5, första delen i serien om östgötska entreprenörer:
Det är ingen slump att tre av 1900-talets mest banbrytande ekonomer – Ludwig von Mises, Friedrich von Hayek och Joseph Schumpeter – kom från dubbelmonarkin Österrike-Ungern.
Huvudstaden Wien i det habsburgska imperiet var Europas kulturella och intellektuella metropol (lysande skildrat i Stefan Zweigs Världen av igår). Ur detta idéernas drivhusklimat klev Schumpeter fram med teorin om entreprenören som den centrala aktören i samhällsekonomin.
Det är entreprenörerna som vågar ta chanser, ser möjligheter, upptäcker innovativa lösningar som river ner gamla strukturer och tvingar fram nya effektivare metoder i en ständigt pågående dynamisk omvandlingsprocess.
Entreprenörens roll är den ”skapande förstörarens” och ses därför ofta med fientlighet av den rådande ordningens försvarare. Men utan entreprenören kan vi hälsa tillväxten, välståndet och rikedomen adjö.
I Östergötland ståtar vi med ett briljant skolexempel på entreprenörskap, eller snarare två: Ulf och Bo Eklöf, bröderna bakom affärskedjan Stadium. Den såg dagens första flämtande ljus 1974, när den 22-årige storebrodern och handelsstudenten Ulf fick frågan om han ville ta över en liten sportbutik på varuhuset Spiralen i Norrköping.
Han hade tidigare jobbat extra där och imponerat på varuhuschefen Ulf Calmfors. I 70-talets början var sportbranschen fortfarande knarrig, stel och outvecklad. Utbudet var torftigt och koncepttänkande hade aldrig någon hört talas om. Kunderna kunde inte ens själva gå runt och känna på grejerna. Varor såldes av expediter över disk som i gammeldags livsmedelsbutiker.
Ulf Eklöf ville förändra allt detta och dessutom satsa på kläder. Han lånade 200 000 kronor som startkapital, snart anslöt sig lillebrodern Bo och tillsammans drog de igång vad som skulle bli en smärre revolution med affären Spiralen Sport.
”En stor del av framgången var att vi korsbefruktade sportkläder och sportprodukter med mode. Det hade ingen gjort förut. Vi tog helt enkelt branschen på sängen. Sedan exponerade vi varorna ute i butiken och genom att vi höll nere priserna kunde vi på kort tid sälja enorma volymer”, säger Ulf Eklöf i Sussi Calås-Jonssons ytterst läsvärda bok Varje dag är en ny match. Berättelsen om Stadiumbröderna (Liber 2013).
Grabbarna Eklöf hade perfekt tajming. Svenska folkets intresse för sportartiklar exploderade i svallvågen av Björn Borgs och Ingemar Stenmarks internationella triumfer. Trender som jogging och aerobics skapade dessutom ett stort sug efter sportiga, snygga plagg.
Men de innovativa bröderna mötte, förstås, även motstånd. ”Det blev en hel del problem med leverantörer i början. Våra konkurrenter vägrade att köpa av dem som sålde till oss – vi var branschens svarta får för att vi satsade på låga priser och volymer. Men de fick ge sig så småningom”, minns Bo Eklöf i ovan nämnda bok.
Den överdådiga OS-festen i Los Angeles 1984 inspirerade bröderna att förädla sitt affärskoncept med löparbanor inne i butikerna och ett nytt namn: Stadium.
Idag omsätter företaget mångmiljardbelopp, har 3000 anställda, cirka 150 butiker i Norden, den första på kontinenten öppnades i Hamburg hösten 2014 och vem vet? Fortsätter succén som hittills kan Stadium bli vår nästa motsvarighet till IKEA och H&M som erövrar världen.
Nyhet: det blev fred 1945
Skrivit i Corren 21/5:
När det gamla frihetliga Europa snubblade ut i avgrunden 1914, införde de flesta krigförande länder hyresreglering. Sverige var som bekant neutralt, men gjorde ändå likadant 1917.
Intentionen bakom detta politiska ingrepp var välvilligt. Under krigssituation med mobilisering och totalt fokus på värnet av rikets säkerhet, rycks resurser bort från den civila sektorn till den statliga.
Marknaderna kan därför inte fungera normalt och knapphet uppstår. Ransonering anses således oftast nödvändigt, till exempel av livsmedel och bränsle. Tanken med hyresregleringen var att skydda hyresgästerna från en förmodad kostnadsexplosion på bostäder i bristekonomins tecken.
Att hyrorna frystes blev så populärt i folkdjupet att politikerna inte hade lust att avskaffa regleringen när första världskriget tog slut. Konsekvensen visade sig snart. Regleringen gjorde det olönsamt att bygga hyresrätter och Sverige fick bostadsbrist. Eländet tvingade politikerna att agera, men det satt hårt inne.
Med minsta möjliga marginal (blott en rösts övervikt) avskaffade riksdagen hyresregleringen 1923. Vad hände? Det var som att dra korken ur flaskan. Byggandet mångdubblades och produktionen fortsatte på en hög nivå under 1930-talet, tills världen ånyo stacks i brand.
Samma visa igen.
Politikerna införde hyresreglering 1942 som en tillfällig krisåtgärd. Det har nu gått 70 år sedan andra världskriget övergick i fred, men på den svenska hyresmarknaden gäller 40-talets beredskapsransonering ännu i denna dag.
Tage Erlanders S-regering på 60-talet ville visserligen skrota regleringen och införa marknadshyror enligt sunda liberala principer. Men vek sig för protesterna från det osunda Folkpartiet. Något nytt försök har aldrig gjorts.
Politikerna verkar livrädda för att ens ta ordet marknadshyror i sin mun, trots att varken första och andra världskriget längre håller på. Däremot skulle man kunna tro att det, av den massiva bostadsbristen att döma.
Har kvarter efter kvarter blivit sönderbombat? Är byggherrarna helt upptagna med att gräva bunkrar och konstruera fästningar? Har vi en krigsekonomi? Om svaret på dessa frågor är ja, kan man förstå att hyresregleringen är kvar.
Annars verkar det ju helsnurrigt.
Politiker utan respekt
Skrivit i Corren 19/5:
Företagarna är vår tids hjältar. Det förkunnade dåvarande näringsminister Mona Sahlin i slutet av 90-talet. Epitetet ”hjälte” låter kanske överspänt. Men det ligger ändå en del i det.
Företagare är kreativa och hårt arbetande människor som tar risker, prövar sina vingars bärkraft, omsätter idéer till inkomstbringande verksamheter, finner olika slags innovativa lösningar som driver utvecklingen och ekonomin framåt.
Det är företagarna som effektiviserar och förbättrar vår tillvaro genom ett ständigt ökat utbud av produkter och tjänster. Det är samhällets företagande sektor som ger oss välstånd, försörjning, sysselsättning och bekvämlighet.
Vad är politikens roll i sammanhanget? Det enklaste svaret: att värna förutsättningarna för ett bra företagsklimat, där det avgörande är att upprätthålla goda lagar till skydd för näringsfriheten och äganderätten.
Vikten av detta skydd kan inte nog understrykas, ty annars rubbas grundvalarna för fria människors produktiva handlingskraft och garanten att förtjäna, behålla och bestämma över vad de själva skapat. Det är först och främst därför som S/MP-regeringens agerande är lika allvarligt som förkastligt.
Just nu kokar den politiska makten ihop ett lagförslag som innebär ett direkt, ogenerat övergrepp på näringsfriheten och äganderätten. Regeringen vill diktera hur börsbolagen ska skötas genom att tvångskvotera in minst 40 procent kvinnor i deras styrelser.
Justitieminister Morgan Johansson sa förra veckan att straffet för de bolag som inte böjer sig för kravet kan bli likvidering! Han tog visserligen snabbt tillbaka uttalandet, men att vi har en justitieminister som bara tänkt tanken är chockerande.
Hela idén med statlig kvotering av privata företagsstyrelser (som även Alliansregeringen hotade med) måste anses principiellt oacceptabelt. Hur enskilda bolag väljer att driva sina verksamheter, och vilka människor som utses att axla detta ansvar, är ägarnas sak och ingen annans.
Men uppenbarligen saknas denna respekt från den politiska sfärens sida, vilket illustrerar att några klart fastställda gränser för ideologiskt motiverad intervention i samhällslivet egentligen inte finns. Det innebär att företagarna (och medborgarna i allmänhet) aldrig kan vara fullt säkra på vilka spelregler som gäller, vad skyddet för deras verksamheter är värt och att inga politiskt fredade zoner existerar.
Att ta risker, investera och skapa värden till eget och andras gagn under sådana förhållanden är knappast optimalt. Tvångskvoteringen är bara ett exempel. Regeringsutredningen om vinstförbud mot företagare i välfärdsbranschen är ett annat, liksom de politikerstyrda och marknadshämmande kommunala bolagen som snedvrider konkurrensen i bland annat Linköping.
Politiker och företagare förefaller vara som öst och väst, väsensskilda kulturer och aldrig mötas de två. Ibland kan man undra om inte Joseph Schumpeter hade rätt. Den politiska elitens oförmåga att förstå samhällets entreprenörer, samt den ”skapande förstörelsens” omvandlingsprocesser som driver modern ekonomi, är i längden det största hotet mot kapitalismens välståndsbildande krafter.
I pedagogiskt syfte kommer vi därför på Correns ledarsida att inom kort att starta en liten serie om östgötska entreprenörer och deras betydelse. Häng med!
Nyshoppat
De som påstår att inte lycka kan köpas för pengar, har aldrig köpt JFK Collection i kristall från Newport Home Interiors.
Politisk talang
Bill var grundligt uttråkad. Skolan tråkade alltid ut honom. Han tyckte illa om kunskaper och han tyckte illa om att tvingas gå in på detaljer. Och han tyckte illa om att svara på frågor. Som politiker kunde han haft en lysande framtid.
– Richmal Crompton, ur Bill tar hämnd, 1924.
En TV-tablå berättar
Skrivit i Corren 16/5:
Vi har en regering som tycks vilja dra tillbaka Sverige in i 70-talet med skattehöjningar, företagsfientlighet, kärnkraftsmotstånd, Palmenostalgisk utrikespolitik – ja ni hajar.
Fattas bara att regeringen försöker återuppliva decenniets utbud i statstelevisionen också. Det vore verkligen droppen.
Häromdagen hittade jag ett exemplar av tidningen Röster i Radio/TV från december 1975. En varm, harmonisk känsla fyllde mig omedelbart när jag upptäckte att Beppe Wolgers (min största idol alla kategorier) svarade för julkalendern det året. Långtradarchaufförens berättelser, någon som minns?
Men i övrigt. Herregud! Ta bara tablån för måndagen den 8/12. TV1 går loss hårt redan tidigt på eftermiddagen med programmet Ångest – ingenting att vara rädd för. Onekligen en passande uppvärmning för folk i TV-soffan, särskilt de yngre.
Ty ett par timmar senare visar TV2 första delen i Malmöredaktionens färska barnsatsning: Vilse i pannkakan, signerad den psykologiske häxmästaren Staffan Westerberg. Den som inte redan börjar treva efter valiumburken får snart chansen igen.
Först lugnas dock de stackars tittarna av det vänliga familjeprogrammet Sveriges Magasin, som alla i min ålder minns för Drutten och Krokodilen. Fast precis när publiken invaggats i trygghet, tar TV2 fram det tunga artilleriet på bästa sändningstid klockan 20.00 med dokumentären Jobbar du ihjäl dig?.
Nu är det rena benknäckningen som gäller. Bland annat larmas det så här i förhandsinformationen: ”Ditt jobb är farligare än du tror… Vi tillåter faktiskt gifthalter på arbetet som skulle döda växer och djur i naturen!… Din arbetsmiljö är full av ämnen vi idag anser oskyldiga men som imorgon kanske visar sig livsfarliga”.
Som kronan på verket avrundas TV-kvällen med långfilmen Kaktus. Originaltitel för de som behärskar senegalesiska: Garga M´Bosse. Den rafflande handlingen: ”Birama, en bonde, och hans fru Penda och deras son Sliou lever med sina getter och höns i en by i Senegal. Torkan härjar svårt och de beslutar sig för att fly in till den stora staden”.
En sak är klar. Utan Beppe hade jag aldrig överlevt 70-talet med förståndet i behåll.
Varför hör vi aldrig nån politiker säga detta i Sverige?
The very imposition of heavy taxes is a limit on a man’s freedom.
– Barry Goldwater.
Försvarsdebatt med Peter Hultqvist
På Corren hade vi ett försvarsseminarium i tisdags med försvarsminister Peter Hultqvist (S). Jag och Widar Andersson var i panelen. Lokalen var fullsatt till sista plats. Det blev en skojig debatt i ett angeläget ämne.
Fredrik Quist rapporterade i Corren den 12/5:
”Christian Dahlgren höjde temperaturen genom att påstå att den nuvarande svenska regeringen är den sämsta sedan folkpartiledaren Ola Ullstens regering i slutet av 70-talet. Men i samma andetag lyckades han ge försvarsministern en komplimang.
– Äntligen har vi någon som förstår försvaret. En stabil, gammaldags gråsosse när det hettar till i vår omvärld, det är inte fel, sade ledarskribenten och fick medhåll av Widar Andersson.
– Det vore väldigt svårt att invända mot detta.
Peter Hultqvist såg road ut, även om han inte delade Dahlgrens uppfattning om regeringen.”
Widar Andersson kommenterade i Folkbladet den 13/5:
”Det är något märkligt med Peter Hultqvists dragningskraft. Christian Dahlgren på Correns ledarsida är en utpräglat, konsekvent och klassiskt blåborgerlig person. Dahlgren äter normalt sossar till frukost i sina ofta flyhänta och litterärt bestyckade ledartexter.
I går var försvarsminister Peter Hultqvist i Linköping. Bland annat medverkade han på ett fullsatt lunchmöte som Folkbladets och Correns ledarsidor arrangerade i tidningens stora mötessal. Dahlgren ombads att kommentera Hultqvists anförande.
Ledarskribenten slog inledningsvis fast att Sverige nu har den ”sämsta regeringen sedan Ola Ullsten” men konstaterade i samma andetag att Peter Hultqvist är det lysande undantaget. Enligt Dahlgren ”överglänser dagens försvarsminister de moderater som har företrätt honom på posten”.
Som sagt; Hultqvist har förmågan att nå fram till andra än de genom modersmjölken indoktrinerade meningsfränderna i partiet.
Vilket är en gudabenådad och Dalasänd tillgång för dagens socialdemokrati som annars har uppenbara svårigheter att frigöra sig från den vänsterfälla som Alliansen har gillrat.”
Christian Dahlgrens Blogg 