Desperat och infamt

Skrivit i Corren 18/8:Corren.

Vinden blåser i riktning mot regeringsskifte. I den viktigaste valkretsen Stockholm har Moderaterna lagt ut en bombmatta till affischkampanj, som varnar väljarna för vad som komma skall i så fall. ”Tack å hej fritt skolval”, ”R.I.P. Rut” och ”Boom! Där rök försvaret” är några av budskapen. En akt av desperat skrämseltaktik?

”Den här typen av osant kampanjande hoppas jag att väljarna genomskådar, men det bidrar tyvärr mest till ökat politikerförakt”, sa Lisa Hedin som är kommunikationschef för S i huvudstaden. ”Ren och skär sakupplysning”, kontrade statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M).

Sanningen är att ingen vet vad som blir konsekvensen av en rödgrön regering, eller ens om det är praktiskt möjligt att sy ihop någon. En röst på S är ett lotteri med högst oklar utdelning.

Men det är knappast en djärv gissning att ju vildvuxet starkare krafterna till vänster om S blir, desto mörkare ser det ut för valfriheten i välfärden, rutavdragen, en vettigare försvarspolitik, et cetera. Och vem är Stefan Löfven att balansera ett radikaliserat vänsterblock?

Göran Persson var en skicklig maktspelare som förmådde styra Sverige ganska hyfsat, trots beroendet av MP och V i riksdagen. Förre Metallbasen Löfven är helt oprövad. Han pekar gärna på sina erfarenheter från fackförenings- och näringslivssektorn, där man pragmatiskt söker kompromisser som bägge parter inte bara kan leva med, utan även vinna på. Ett hårdhänt uppvaknade väntar honom.

Ty den partipolitiska kulturen har snarare karaktären av en äta-eller-ätas värld i jämförelse. Med sannolikheten av en valutgång mer komplicerad än i mannaminne, hade S varit betjänt av en comeback för sluge Persson som hjälp att hålla partiet någorlunda kvar på mittenspåret.

Tyvärr har han förklarat sig ointresserad. Istället dyker Margot Wallström upp igen. Hon kan säkert dra ett knippe extra röster. Men inrikespolitiskt är hon dels påfallande ringrostig, dels lider hon av substansproblem. Få kan erinra sig vad hon faktiskt har åstadkommit tidigare. Som stöd åt Löfven hade det nog behövts rejälare doningar.

Och det är väl vad hans gamle kompis Karl-Petter Thorwaldsson i LO tror sig kunna bidra med i något slags försök att prata upp det egna skakiga regeringsalternativet. Genom att snacka ner Reinfeldt i gyttjan.

Thorwaldsson påstår sig nämligen veta att Alliansen siktar på en pakt med Jimmie Åkesson, om SD kvarstår som vågmästare: ”Jag är väldigt säker på att vi då väljer en statsminister som heter Fredrik Reinfeldt. Jag tror inte väljarna är medvetna om att det är på väg att hända… en blåbrun sörja” (DN 15/8). Verkligen?

I motsats till den europeiska trenden av att högerregeringar närmar sig framgångsrika främlingsfientliga partier, har Reinfeldt med berömlig fasthet hållit SD på avstånd. Han bemötte SD:s intåg i riksdagen 2010 med en generösare migrationspolitik, inte tvärtom.

Under helgens sommartal profilerade han sig som SD:s huvudmotståndare och manade svenska folket att öppna sina hjärtan för flyktingar undan världens krigshärdar.

Så vilken grund har Thorwaldsson för att Reinfeldt ändå vill liera sig med SD? Vem är det som egentligen ger prov på ”osant kampanjande” som underblåser ”ökat politikerförakt”? Agerandet från arbetarrörelsens sida mot Reinfeldt är smutsigt, ovärdigt och infamt.

Den stora snedtrippen

Skrivit i Corren 15/8:Corren.

Denna helg är det 45 år sedan den legendariska Woodstockfestivalen ägde rum, den 15-17 augusti 1969. Alternativkulturens mest mytomspunna manifestation var dock i verkligheten inte så rosenrött skimrande.

Woodstockfestivalen, som uppskattningsvis drog en halv miljon besökare, hajpades först som genombrottet för en ny era där 60-talets alternativkultur och hippieideal snart skulle revolutionera hela USA (och på köpet resten av världen).

Bara några månader senare, i december 1969, krossades den naiva drömmen blodigt och brutalt på Altamont Speedway Free Festival, Californien. Det som ämnades bli en repris på Woodstock blev snarare dess negativkopia.

Huvudattraktionen Rolling Stones hade bisarrt nog anställt Hells Angels som säkerhetsvakter. Mitt under låten Sympathy for the Devil knivhöggs en åskådare i publiken till döds av de våldsfixerade MC-knuttarna (dådet, liksom den otäcka stämningen på festivalen, förevigades i dokumentärfilmen Gimme Shelter).

Istället för att bli en triumferande segerstöt mot framtiden, gick således Woodstock till historien som den korta flower power-epokens symboliska kulmen.

Bevarad på film och skiva lever den emellertid vidare, höljd i ett gyllene skimmer av nostalgi och romantik som inte upphör att fascinera även senare ungdomsgenerationer. Woodstock har i det kollektiva populärkulturella medvetandet blivit ett oöverträffat benchmark för den ideala musikfestivalen.

Men Woodstock skulle lika gärna kunna sägas vara ett avskräckande exempel om man ser det nyktert. Även om det finns briljanta stunder av stämning och musik fångade till eftervärlden, rådde det sannerligen inte brist på plumpar i protokollet.

I stort sett samtliga artister uppträdde höga som hus och skulle garanterat låtit bättre om de undvikit drogerna som fritt flödade överallt. Det är exempelvis synd att säga att gitarrgeniet Jimi Hendrix hade sin bästa stund på scenen. The Band lirade så omtöcknade att gruppen efteråt skämdes när de fick höra resultatet på inspelningarna.

Vilket förklarar varför The Band heller inte medverkade i originaldokumentären, eller på de bägge ursprungliga soundtrackalbumen. Samma baksmälla drabbade Greatful Dead och Creedence Clearwater Revival, som också krävde att få klippas bort.

Arrangörerna var unga och gröna grabbar, som ingalunda drevs av altruistiska motiv om fred och kärlek genom rockmusikens helande kraft. Det handlade om något betydligt mer prosaiskt: chansen att tjäna stora pengar snabbt och effektivt. Festivalen skulle därför organiseras med militär precision, bland annat hyrdes helikoptrar in för allt skulle flyta så smidigt som möjligt. Raka motsatsen inträffade.

Organisationen bröt samman nästan genast. Man var helt oförberedd på den enorma publiktillströmningen som korkade igen vägarna miltals från festivalområdet. Horder av ungdomar stormade inhägnaden runt fältet där scenbygget stod. Säkerhetsapparaten var skrattretande otillräcklig, biljettkassorna blev kaffeved, det fanns inte en suck att ta betalt.

Fåraktigt fick arrangörerna kapitulera och deklarerade att festivalen var gratis – vilket självfallet inte minskade publiktrycket. Om tillgången på droger var stor, så var det sämre med mat och dryck till alla dessa hundratusentals människor. Desperat fick volontärarbetande hippies flygas in, vilka slevade ut gröt för att stävja eventuella hungerkravaller.

Kaoset ledde även till ständiga förseningar på och bakom scenen. Artisterna fick vänta i många långa timmar, till och med dagar, på klartecken att få spela. Den tråkiga dötiden fördrevs med… tja, gissa!

Som om inte allt detta vore illa nog, satte sig också vädrets makter på tvären. Stormbyar och häftiga skyfall förvandlade det tidigare soliga festivalområdet till en enorm, slagfältsliknande leråker.

”Alltså, det var verkligen rått där ute. Jag skulle vilja beskriva det som tre dagar av droger och helvetiskt elände”, sa inspelningsteknikern och sedermera berömda musikproducenten Eddie Kramer efteråt.

Att festivalen ändå avlöpte förhållandevis fredligt, givet de katastrofala omständigheterna, måste betecknas som rena bonnturen. Summa summarum var det ”bara” två personer i publiken som omkom (den ene tog en överdos heroin, den andre blev överkörd av en traktor).

Ekonomiskt blev alltihop en gigantisk flopp. Joel Rosenman, en av de ansvariga arrangörerna, konstaterade fyra decennier senare: ”Att kalla Woodstock för en finansiell katastrof vore att uttrycka det milt. Tar man de röda siffrorna i bokslutet och multiplicerar med inflationen, gick vi back med omkring 10 miljoner dollar i dagens penningvärde”.

Räddningen blev bolaget Warner Brothers, som tack vare att biograffilmen och dess soundtrack gjorde jättesuccé 1970 kunde befria det havererade affärsprojektets stukade huvudmän från livslång skuldsättning.

För övrigt kan tilläggas att Woodstockfestivalen inte ens ägde rum i Woodstock. Invånarna som bebodde den lilla stillsamma glesbygdsorten i delstaten New York protesterade mot att få friden störd. Hastigt och lustigt tvingades man flytta festivalen. Sju mil bort, nära staden Bethel, hittades en vänlig bonde som generöst ställde sina ägor till förfogande.

Fast då var det redan försent att ändra namnet på affischerna.

Woodstock!

Från en väljare i valtider

Kära ni som törstar efter makt att bestämma över andra människor och hur vi ska leva. Jag vet att ni menar väl och så.

Men sorry, jag vill inte bli representerad av någon i kommun, landsting eller riksdag. Låt mig bara i fortsättningen istället få behålla mina pengar som jag arbetar ihop varje dag och lämna mig ifred, jag lovar det är okej.

Ni vet, jag är ju faktiskt vuxen nu sedan länge och klarar mig. Men tack ändå för den vänliga omtanken. ‪

#‎kansjälv ‪#‎val2014

Utplåna gangsterväldet

Skrivit i Corren 14/8:Corren.

Det fria samhället är utmanat. Och vi känner den utmaningen in på skinnet – i Linköping, i Norrköping, i Östergötland. Det har pågått i flera år. Skottlossning på våra gator och i våra bostadsområden. Naket våld som till och med får dödlig utgång.

Utpressning för att roffa åt sig pengar och tvinga enskilda människor och företag till underkastelse. Bedrägerier, drog- och vapenhandel. Försök att hota granskande journalister till tystnad.

Arrogans, trots och öppet förakt i rättssalarna. Skrämsel mot vittnen som inte vågar berätta vad de vet. Svårigheterna att sätta de ansvariga kriminella bakom lås och bom.

Så har det hållit på.

Gangsterkulturen är ett växande problem i hela landet och har spridit sig från de tre traditionella storstadsområdena till att bli en tragisk realitet även här.

Den organiserade gängbrottsligheten parasiterar på det lokala näringslivet och på välfärdssamhället i övrigt, drar in socialt utsatta ungdomar i sitt nät och förstör deras framtid, bygger upp en ljusskygg parallelltillvaro med egna primitiva regler baserade på våldsutövning och fruktan.

Glöm att denna destruktiva utveckling kan fortsätta. Det handlar om allas vår säkerhet, trygghet och frihet. Ingenting är viktigare.

Tillsammans måste vi forma en kraftfull gemensam front och sända ett beslutsamt, aktivt budskap till gängbrottslingarna: Er tid rinner ut, ni kommer aldrig att kunna få en frizon i Linköping, Norrköping eller på annat håll i Östergötland. Lägg av, stick!

Samverkan är ett slitet ord i sammanhanget. Men ska vi lyckas är det just samverkan som är A och O. Kommun, politiker, myndigheter, polis, domstolar, näringsliv, media, civilsamhälle, du och jag. Fungerar dessa kuggar smidigt ihop kommer gangsterkulturen ohjälpligen att kvävas, förr eller senare.

Det är förvisso ingen lätt match och kräver en bred palett av åtgärder. Sociala insatser måste gå hand i hand med tuffare tag från ordningsmakt och rättsväsende. Det råder ingen motsättning mellan batong och morot, bägge behövs. Inte minst för att kunna hejda nyrekryteringen till gängen och öppna alternativ för unga som redan fastnat i dem.

Det är också nödvändigt att absolut respekt återställs i domstolarna, vittnen måste känna sig trygga och straffen mot gängkriminella vara stränga. Skärpt hållning från polis och rättsstat handlar dels om att värna lagen, dels om att markera tydliga gränser.

Främsta vinnarna med det är faktiskt ungdomar i socialt instabila miljöer. De ska tidigt veta att kostnaden för brottsligt beteende blir dryg och omedelbar för att hindras från att åsamka sig själva och andra skada.

Samtidigt måste vi vara lika tydliga när det gäller att visa dem möjligheterna som finns till klassresor uppåt och in i det etablerade samhällets famn. Utbildning, jobb, bostad, positiva nätverk! Linköping är en välmående kommun som erbjuder livschanser. Vad kan vi göra för att inkludera fler?

På kortare sikt gäller dock att komma åt de styrande, tunga brottslingarna och slå sönder deras verksamhet som utmanar tryggheten, säkerheten och våra medborgliga friheter. Det räcker nu!

Vi vägrar acceptera något gangstervälde. Politiskt sett är detta ofrånkomligen den centralaste valfrågan inför den 14 september. Det är också ett val som vi kan göra varje dag. Valet att säga ifrån!

Lära för livet med Keating i Bergmans plugg

Skrivit i Corren 13/8:Corren.

Socialdemokraterna tvingades avgå. Sverige fick en borgerlig regering. Äntligen slut med flummiga skolexperiment! ”Efter år av välmenande trams och ständigt sjunkande kunskapsnivå skulle vi nu kunna se fram emot en verklig uppryckning.” Stämningsläget efter 2006 års val?

Kunde varit. Men citatet handlar om maktskiftet prick 30 år tidigare, när Fälldins borgerliga trepartiregering tog över ansvaret för Sverige och utbildningspolitiken. Orden är hämtade ur en minnesbok om Britt Mogård, moderat skolminister 1979-81.

Hon signerade Lgr 80, läroplanen som avskaffade betygen i grundskolan med undantag för årskurs 8 och 9. Så gick det med den uppryckningen. Tragiskt.

Jag såg nyligen Carin Mannheimers TV-serie Lära för livet igen, ett lika fascinerande som förskräckande tidsdokument anno 1977. I fiktionens form skildrar Mannheimer en niondeklass sista termin innan examen. Miljön är präglad av bråk, stök, uppgivenhet och bristande framtidstro.

Eleverna är alienerade och understimulerade, de flesta saknar mål och mening med både studierna och tillvaron i övrigt. Några lärare kämpar tappert, men andan av frätande desillusion över hela utbildningssystemet vilar blytung. Mannheimer hade skapat serien utifrån gedigen research i verkligheten.

Svenska folket flockades vid TV-apparaterna och Lära för livet utlöste en stormig debatt om det eländiga tillstånd som skolan hamnat i. Carin Mannheimer belönades med Stora journalistpriset på kuppen, unikt för en dramatiker.

Slutsatsen blev dock, vilket också var Mannheimers underliggande budskap, att skolans förfall inte var resultatet av urspårade flumpedagogiska reformer. Utan felet var att skolan återspeglade ett hårt kapitalistiskt klassamhälle, som knäckte eleverna genom att hänsynslöst sortera ut dem enligt titeln på Peter Tillbergs berömda målning Blir du lönsam, lille vän? (1972).

Klimatet omöjliggjorde ett tillnyktrat fokus på betyg, prov och disciplin. Sånt förblev reaktionärt. Istället seglade politiken välmenande naivt vidare på samma ödesdigra kurs och vi fick en högerminister som satte sitt namn under Lgr 80. Ridå!

Efter upplevelsen av Lära för livet önskade jag mig intensivt tillbaka till det gamla hederliga läroverk som Ingmar Bergman gisslade i filmen Hets (1944).

Stig Järrels demoniska Caligula någon timme på latinlektionerna skulle lekande lätt varit värt priset mot alternativet att gå hela dagar i Mannheimers kaosartade ruin till 70-talsskola. I jämförelse tycks mig Bergmans katederplugg som ett välartat himmelrike.

Jag avundas inte vår nuvarande skolminister Jan Björklunds tunga uppgift att städa ut det sega arvet av senare decenniers destruktiva vänsterradikala skolideologi. Hans förslag om comeback för betyg i ordning och uppförande är ingen mirakelkur, men väl ett steg i rätt riktning som det fortfarande ser ut.

Viktigast enskilda faktor är dock en pånyttfödd lärarkår som tänder och inspirerar eleverna att prestera, söka kunskap och upptäcka glädjen i studierna. Ungefär som John Keating, suveränt spelad av Robin Williams (RIP!), gör i filmen Döda poeters sällskap.

Att sätta honom i Bergmans läroverk borde väl vara den ultimata modellen för svensk skola. En utopi? Herregud, lyckas vi bara komma en bit på vägen vore det en underbar uppryckning

Nolltolerans mot demokratins fiender!

Skrivit i Corren 12/8:Corren.

Fyra förstörda däck. Ett inristat kryss i lacken över partisymbolen. Vänsterpartiet i Östergötland hade nyligen införskaffat en kampanjbil att använda i valrörelsen. I går upptäcktes att den inte gick att använda.

Vandaliseringen ägde rum när bilen stod parkerad vid Vänsterpartiets lokaler i Norrköping. Vandalisering förresten, det är förstås mer än så.

Det är ett politiskt attentat. Inte bara mot Vänsterpartiet, utan även mot den demokratiska processen. Någon eller några har försökt sabotera ett partis möjligheter att verka och bilda opinion genom att göra våld på grundläggande spelregler och skaffa sig otillbörligt inflytande över valets utgång. Givetvis komplett förkastligt, oavsett vilket parti det gäller.

Vänsterpartiets distriktsordförande i Östergötland, riksdagskandidaten och Norrköpingspolitikern Linda Snecker vittnar därtill om upprepade hot och sexistiska sms som hon drabbats av.

Sånt är tyvärr inte ovanligt. Enligt Brottsförebyggande rådets stora undersökning från i våras har var femte (!) förtroendevald i Sverige utsatts för hot eller trakasserier på grund av sitt politiska engagemang. Kvinnor pressas hårdare än män.

Men blott 17 procent av alla incidenter polisanmäls. En anledning är att många politiker intar den uppgivna hållningen att obehagligheter, förföljelser och pöbelaktiga påhopp är något man måste räkna med, att det på ett sorts groteskt vis skulle ingå i uppdraget. Sorgligt.

Ingen människa som axlar politiskt ansvar i våra offentligt beslutande församlingar ska behöva acceptera attacker från mobben. Den har ingen plats i ett öppet, fritt och civiliserat samhälle. Andras åsikter må man ogilla, ja hata och avsky. Men det är debatt, argument och personlig respekt meningsmotståndare emellan som gäller. Gatans parlament á la Weimarrepubliken visar bara vägen ner i mörkret.

Demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) har föreslagit straffskärpning mot politiskt motiverad kriminalitet och att en särskild lagparagraf införs som stärker skyddet för förtroendevalda.

Det som hänt Linda Snecker och Vänsterpartiet i Östergötland är ytterligare ett tråkigt bevis på att Ohlsson har rätt. Den som begår övergrepp mot vår demokrati och dess representanter måste få veta att det kostar. Dyrt.

Förskingrat silverland

Skrivit i Corren 11/8:Corren.

Våren 1910 anlände Evert Taube till Buenos Aries med den brittiska ångaren Princess of Wales. Han mönstrade av och blev kvar i fem år. Taube försörjde sig bland annat som spårvagnskonduktör, han arbetade på järnvägsbyggen och deltog i anläggandet av bevattningskanaler vilka löpte som blåa band över Pampas gröna slätter.

Den dynamiska miljön gjorde ett outplånligt intryck på honom. Det var här han inspirerades till några av sina folkkäraste visor, som Fritiof och Carmencita. Fyra sekler tidigare hade de spanska sjöfararna kommit dit, hungriga på rikedomar att hänsynslöst plundra från ursprungsinvånarna.

Argentina, ”Silverlandet”, döpte spanjorerna sin besittning till. Nu var Argentina en självständig nation sedan 1800-talets början. Efter en knackig start flödade åter silvret decennierna kring 1900, i större omfattning än någonsin förr.

Pampas väldiga markarealer hade odlats upp för produktion av spannmål och bete för köttkreatur. Den effektiva jordbrukssektorns export till jordens alla hörn fick ekonomin att blomstra. Det attraherade i sin tur utländska investerare. London, globalt finanscentrum innan New York tog över, älskade Argentina.

Få länder ansågs lika kassaskåpssäkra gällande avkastning på satsat kapital. Behovet av arbetskraft och möjligheterna till en bättre chans i livet lockade även båtlaster med emigranter.

En av dem var alltså Evert Taube. Det Buenos Aries han mötte sprakade av välstånd, optimism och franskinfluerad kultur. Påkostade vackra byggnader kantade gatorna och 1913 fick Buenos Aries, som första stad inom den södra hemisfären, en tunnelbana. Utvecklingen syntes bländande ljus. Det talades om Argentina som den sydamerikanska motsvarigheten till USA i Nordamerika.

Dessa dagar, 2014, står Argentina inför sin sjätte statsbankrutt sedan andra världskriget. Landets kreditbetyg är ett skämt, den internationella kapitalmarknaden är stängd, det silverglänsande välståndet är förskingrat. Hur kunde en nation hamna så katastrofalt på dekis?

Man kunde nästan tro att de gamla spanska kolonialherrarna gjort comeback för att stjäla, suga ut och härja. Men Argentina har förstört sig själv. Skulden är dess säregna politiska kultur som etablerades när Mussolinibeundraren Juan Perón grep makten på 1940-talet.

Vid denna tidpunkt togs bara för givet att levnadsstandarden ständigt skulle stiga. Perón lovade allt till alla. Han köpte arbetarklassens hjärtan genom bröd (lönepåslag, sociala förmåner) och skådespel (den PR-begåvade presidentfrun och skojaren Evita). Utländska verksamheter nationaliserades, samtidigt som inhemska industriägare ”skyddades” genom höga tullmurar och konkurrenshämmande lagstiftning.

En omfattande parasitär byråkrati slog klorna i samhällsbygget. Politiken blev ett gyckelspel av bedrägerier och mutor. Ingen kunde längre göra affärer utan att dras ner i korruptionsträsket. Så har det förblivit, tyvärr lever den förföriska myten Perón fortfarande stark.

Peronismen har – trots sin falskhet, vulgära populism och eklektiskt idémässiga röra – rotats i den argentinska myllan på ett sätt som (utan jämförelser i övrigt) påminner om bundenheten till Per Albins folkhemsideologi i Sverige. Detta kan man moralisera över. Men tänk om ödet istället gett oss Perón och Argentina Per Albin?