Månadsarkiv: maj 2013

Släpp in de utestängda

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/5:Corren.

Människor med funktionshinder upplever sig alltmer marginaliserade, enligt en färsk rapport från Handisam (myndigheten för handikappolitisk samordning). Funktionshindrade deltar i långt färre sociala aktiviteter än övriga befolkningen. Många säger sig sakna nära vänner.

Isolering, ångest, brist på motion och ekonomisk utsatthet är en farlig kombination för vilken människa som helst. Än värre naturligtvis för personer som på grund av fysiska eller psykiska handikapp har svårare än andra att bryta den onda cirkeln.

Nyckeln till komma ur det samhälleliga utanförskapet är arbete. Men tröskeln är ingalunda enkel att forcera. Finanskrisen och den efterföljande lågkonjunkturen har inte gjort situationen lättare.

Endast 44 procent av personer med nedsatt arbetsförmåga har jobb, konstaterar Handisam. Sätt den siffran i kontrast till övriga svenskar: 75 procent. ”Arbetsgivare måste våga anställa personer med funktionsnedsättning i större utsträckning än vad som görs i dag”, skriver myndigheten. Javisst.

Men problemet är inte olikt det som drabbar ungdomar och invandrare på vår arbetsmarknad. Även dessa grupper sorteras ofta bort. Ser man det från arbetsgivarnas perspektiv är riskpremien för anställning helt enkelt för omfattande.

Ingångslönerna är höga, arbetsrätten stel och oflexibel. Då vågar man inte gärna chansa på ett osäkrare kort i högen av ansökningar. I princip finns hur mycket arbete som helst att utföra i samhället. Vad det handlar om är att prissätta arbetsuppgifterna rätt.

I Sverige har vi emellertid låtit den politiska sfären och inblandade intresseorganisationer rubba marknadsmekanismerna så att utbud och efterfrågan fått besvärligare att mötas.

Och detta förhållande slår hårdast mot människorna som har sämre förutsättningar att konkurrera om de jobb som erbjuds. Massor av andra jobb som skulle kunnat uppstå existerar inte alls, eftersom skevheterna i marknaden gjort dessa jobb ekonomiskt omöjliga.

Med detta sagt, kan man förstås inte bortse från att även diskriminerade attityder mot funktionshindrade är en del av problemet. Åtskilligt vore vunnet om vi började fokusera på de enskilda människorna och deras individuella kompetenser, istället för att främst identifiera dem utifrån deras handikapp och därför döma dem till passivt bidragsberoende.

Här har vi ändå en stor outnyttjad arbetskraftsresurs som kan göra vårt land rikare och bättre. Rådande stigmatisering är olycklig, dock inte hopplös.

Erfarenhetsmässigt tenderar anställningen av en funktionshindrad person på en arbetsplats att bana vägen för fler. Företag som hamburgerkedjan Max och ICA-koncernen har medvetet satsat på att öppna sina dörrar för funktionshindrade med goda resultat.

Startsträckan innan de kommit in i jobbet må vara längre, men få utför sedan sitt arbete lika plikttroget och entusiastiskt. Det blir en bra affär för samtliga parter. Humanism, marknad och mångfald är vägen framåt. Återstår att ta bort hindren.

Coolidge fick USA att blomstra

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/5:Corren.

Korka upp champagnen, 1920-talet är tillbaka! En ny filmversion av F Scott Fitzgeralds kioskvältarroman The Great Gatsby har snart premiär. Nu axlar Leonardo DiCaprio rollen som den mystiske miljonären Jay Gatsby med sina överdådiga fester på Long Island.

Frågan för dagen är: kan han matcha Robert Redfords ikoniska tolkning från 1974? Inte helt lätt, milt sagt. Men efter att ha sett några smakprov känner jag mig hoppfull. DiCaprio verkar fylla den stiliga Gatsbykostymen med den äran.

20-talets gyllene era av lyx, flärd, snitsiga kläder och intagande art déco-miljöer har väl egentligen aldrig upphört att fascinera. Dock är det kanske inte konstigt att en renässans tycks på gång just i dessa tider när ekonomisk oro och politisk desillusion satt sitt märke på världen.

Våra blickar tenderar ju då, i vanlig ordning, att riktas bakåt mot svunna decennier när människans tillvaro syntes enklare, sorglösare, lyckligare. Ett visst mått av eskapism finns naturligtvis i detta, men också ett slags sökande.

Har vi måhända förlorat något i det förflutna som kan hjälpa oss att återfå fotfästet och optimismen? I Sverige är Olof Palme het igen, paradoxalt nog förefaller lågkonjunkturens 70-tal blivit svenskarnas Arkadien.

I USA talar man allt mer om Calvin Coolidge.

Han var president under Gatsbyåren 1923-29, republikan från Vermont och son till en lokal skatteindrivare. Den unge Calvin brukade göra sin far sällskap när denne samlade in skattepengarna från traktens invånare och glömde aldrig den grundläggande läxan: ”Jag lärde mig att någon alltid måste arbeta ihop till skatten för att kunna betala den”.

För Coolidge blev respekten för arbete och företagande närmast helig. Politiker skapar inga resurser. Det är de enskilda människornas möda och strävsamhet som bygger landet. Följaktligen ogillade han när den politiska klassen tog sig större maktanspråk under 1900-talets början.

Så kallade progressiva presidenter som Theodore Roosevelt och Woodrow Wilson började intervenera allt mer i det amerikanska samhällslivet, något Coolidge såg som en oroväckande trend mot att kväva medborgarnas initiativförmåga och marknadsekonomins välståndsbildande krafter.

Som Coolidge uttryckte det: ”Jag vill att Amerikas folk ska arbeta mindre åt staten och mer åt sig själva. Jag vill att de ska få skörda frukterna av sina egna ansträngningar. Det är frihetens främsta innebörd.”

Möjligheten att omsätta orden i praktiken kom 1920. Warren G Harding vann valet till Vita huset, Coolidge följde med som vicepresident och tog över rodret när Harding dog i en hjärtattack tre år senare.

Thatcher och Reagan? Coolidge är originalet. Den viktigaste ledaregenskapen för honom var att veta när en politiker bör avstå från handling. Kan problemen lösas ändå, är det ens problem som politiker ska blanda sig i, riskerar situationen att förvärras genom offentligt ingripande?

Staten ska sköta sitt, vara skarpt avgränsad och inte bli en integrerad del i människornas vardagsliv, menade han. Denna konst att hålla sig cool behärskar inte många makthavare, få lika mästerligt som Coolidge.

Kritiken om passivitet kunde han elegant avfärda genom att peka på resultaten av vad han faktiskt gjorde. Som att principfast avreglera, ta bort hinder och lyfta de bördor vilka hotade USA:s förutsättningar att utvecklas och blomstra.

Följande siffror fann jag i den nyligen publicerade boken Calvin Coolidge: A Documentary Biography av historikern David Pietrusza. Knappast underligt att dagens amerikaner ser 20-talet i ett romantiskt skimmer.

Mellan 1921-29 krympte den federala budgeten från 5,1 miljarder till 3,3 miljarder dollar. Statskulden minskade från 22,3 miljarder till 16,9 miljarder dollar åren 1923-29.

Coolidge sänkte skatten fyra gånger under sina sex presidentår. Den högsta marginalskatten reducerades från 50 till 25 procent. Bara stimulansen av denna sänkning ökade intäkterna från 77 miljoner till 230 miljoner dollar. 1928 betalade 98 procent av amerikanerna ingen inkomstskatt alls.

Effekten? Nationens BNP växte med 7 procent årligen mellan 1924-29. Industriproduktionen ökade med 70 procent, inkomsten per capita ökade med 30 procent mellan 1922-1928, reallönerna för vanliga arbetare ökade med 22 procent, samtidigt som arbetslösheten under hela perioden var 3,3 procent i snitt.

Vem har sagt att sänkta skatter och minskad statsmakt inte fungerar?

Coolidge hade tyvärr lämnat scenen vid börsraset i oktober 1929. Hans efterträdare Herbert Hoover och Franklin D Roosevelt svarade med att återreglera ekonomin, kraftigare än någonsin.

Detta batteri av illa genomtänkta offentliga åtgärder förvärrade krisen och drog ner USA i en långvarig depression. Det skulle sannolikt gått bättre om man hållit fast vid 20-talets politiska paroll: Keep cool.

coolidge

Håll EU borta från vardagen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/5:Corren.

Datumet i almanackan var 9 maj, 1950. Den franske utrikesministern Robert Schuman hade kallat till presskonferens med löftet om en ”kommuniké av största vikt”.

De församlade journalisterna behövde inte bli besvikna. Andra världskriget låg bara fem år bort i tiden. Minnet var färskt av slagfältens fasor och Hitlers terrorvälde i Europa.

Robert Schuman hade varit med förra gången också, under första världskriget 1914-18. Men då som tysk, eftersom han växte upp i provinsen Lothringen som Tyskland tagit från Frankrike efter sitt segerrika fälttåg på 1870-talet.

Vid Versaillesfreden 1919 var rollerna omvända och Lothringen återfick sitt franska namn Lorraine – vilket medförde att Schuman bytte fosterland på kuppen. Freden i Versailles hade dock blivit grogrunden för Hitlers väg till makten och ännu ett europeiskt blodbad.

Nu fick det vara nog, menade Schuman. För journalisterna presenterade han en sensationellt radikal försoningsplan. Frankrikes och Tysklands kol- och stålindustri utgjorde ”krigets livsnerv”, basen för de bägge arvfiendernas militära styrka.

Om man istället satte produktionen under gemensam kontroll kunde nya väpnade konflikter omöjliggöras.

Två år senare var kol- och stålunionen verklighet. Förutom Västtyskland och Frankrike anslöt sig Italien, Holland, Belgien och Luxemburg. Numera har unionens medlemsskara utökats till 27 länder, inklusive vårt eget, och kallas för EU.

Säga vad man vill, men gamle Robert Schuman har lyckats väldigt bra med sitt syfte. Att EU-staterna skulle skicka soldater mot varandra förefaller ju komplett otänkbart.

Ändå lär det knappast bli folkfest på den officiella Europadagen i morgon, till åminnelse av Schumans historiska kommuniké. I Sverige vill inte ens en majoritet av invånarna vara med längre, enligt SOM-institutets senaste undersökning.

Medlemskapet stöds bara av 42 procent, euron gillar endast 9 procent. EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) kommenterade siffrorna i måndags med att hon vill återskapa förtroendet genom intensivare politisk debatt i EU-frågor och ”visa hur de påverkar oss i vår vardag”. Men det är väl just detta som är felet.

EU har säkrat freden och givit oss en inre marknad för fri rörlighet och handel. Kombinerat med värnet av mänskliga rättigheter är det en fantastisk prestation som gjort vår tillvaro tryggare och rikare.

Problemet är att EU utöver detta utvecklats till en byråkratisk koloss, ivrig att med sin ansiktslösa och ständigt svällande makt lägga sig i allt mer av människornas vardag.

Eurokrisen, där varenda regel för valutasamarbetet brutits, har inte hejdat ambitionerna. Utan tvärtom blivit en förevändning för att öka centraliseringen till Bryssels aristokrati av tjänstemän och ytterligare tunna ut demokratin. Är det konstigt att den folkliga skepsisen tilltar?

EU ska inte vara ett överstatligt imperium som styr och ställer i enskilda människors liv. Framtiden ligger i att återvända till Europatankens ursprung: att vara ett ramverk för fredens och frihetens bevarande.

Rökning är inte längre så hippt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/5:Corren.

En förförisk Marlene Dietrich, tuffingen Humphrey Bogart, flärdfulla Audrey Hepburn. Vad vore dessa legendariska stilikoner på bioduken utan en rykande cigarett?

Att röka var snyggt, coolt och världsvant. Det räckte med att handla en ask Camel eller Lucky Strike för att känna sig lite som en filmstjärna själv. 1946, året efter andra världskrigets slut, rökte hälften av Sveriges manliga befolkning. Men enbart 9 procent av kvinnorna.

I mitten av 70-talet hade emellertid det kvinnliga blossandet ökat till 41 procent, medan männen trappat ner på rökningen till 32 procent. Numera har de flesta svenskar fimpat helt eller aldrig börjat. Andelen dagliga vanerökare är nästan jämt fördelade mellan könen: 10 procent män och 12 procent kvinnor.

Fortfarande kan man naturligtvis se denna krympande skara som på tok för många. Men det går ju stadigt åt rätt håll i alla fall. Att röka är helt enkelt inte fashionabelt längre, vilket den populärkulturella utvecklingen ger tydliga indikationer på.

Ingen kan förvandla sig till Bogart eller Hepburn genom att blott tända en Camel. Snarare hamnar man i samma sociala lågstatuskategori som de odrägliga kedjerökande tvillingsystrarna Patty och Selma i The Simpsons.

Medvetenheten om hälsofarorna är så utbredd att praktiskt taget varenda kotte är väl bekanta med dem: lungcancer, hjärt- och kärlsjukdomar, KOL. Den allmänna toleransen gällande rökning har också blivit påtagligt mindre.

Förbud mot att blossa på krogen och i andra offentliga lokaler har massiv acceptans. Få kan tänka sig en återgång till dagarna då det ännu var okej att ha askkoppar på restaurangborden. Denna epok ter sig mycket avlägsen, men rökförbudet på svenska serveringsställen trädde faktiskt inte i kraft förrän 2005.

Frizonerna som återstår är antingen ute, eller inom det privata hemmets fyra väggar (där rökarna knappt ändå röker eftersom det luktar så illa).

Men för bidragsfinansierade organisationer som A Non Smoking Generation och Folkhälsoinstitutet är allt detta inte nog. De kan ju inte bara lägga av och nöja sig, utan måste motivera den egna existensen och sina anställdas jobb genom att tvärtom mobilisera ännu hårdare mot tobaksbruket.

Passiv rökning utomhus utmålas därför som rena skräcken, trots att hälsoriskerna är tämligen försumbara. Folkhälsoinstitutets byråkrater filar på förslag till nya förbudslagar som skulle innebära att polisen tvingas jaga rökare i parker, gathörn och på badstränder.

A Non Smoking Generation har förstås glatt hakat på och dragit igång en namninsamlingskampanj i syfte att förbjuda rökning på alla svenska lekplatser.

Nog är det olämpligt om vuxna sitter och röker i sandlådan tillsammans med sina barn, men är det verkligen ett sådant stort och hotande samhällsproblem att statsmakten måste ta fram batongen?

Den beskäftigt tramsiga förmyndarmoralism som bägge organisationer ger uttryck för, framstår lika omodern och ur takt med tiden som rökningen i sig.

Läxan från 1940

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/5:Corren.

I SVT har öppnat sitt arkiv med gamla program och i helgen tittade jag på Dilemma från 1997. Det var ett rollspel under ledning av Carl Hamilton där deltagarna tvingades manövrera sig genom olika knepiga scenarion. Ett rörde Sverige 1940.

Norge och Danmark invaderades av Hitlertyskland, som också började ställa hotfulla krav på Sverige om att transitera trupper genom vårt land. Vi vet hur det gick i verkligheten. Per Albin Hanssons samlingsregering fick kröka rygg och ge avkall på neutraliteten.

Bland de medverkande i Dilemmas panel satt nu journalisten Maria-Pia Boëthius i rollen som statsminister, Olof Johansson (C) som utrikesminister och Per Unckel (M) som försvarsminister. Vad kunde göras annorlunda? Föga.

Den ständigt återkommande huvudvärken var ju att Sverige försummat sitt försvar och saknade allierade. Givet dessa förutsättningar hade inte heller Boëthius & Co mycket att sätta emot när Tyskland levererade sina diktat. Man försökte förvisso.

Men programmet slutade med att de modfällda deltagarna pressades till att låta svenska soldater öppna eld mot fransk-brittiska styrkor som jagat tyskar över gränsen från Narvik.

Vem vet? Kanske såg även Fredrik Reinfeldt samma program i SVT:s arkiv som jag innan han åkte till Agendas partiledardebatt i söndagskväll. Möjligen förstod han den bittra läxan: utan ett trovärdigt, avskräckande militärt försvar blir vårt handlingsutrymme ytterst begränsat om en stormakt drar åt tumskruvarna.

Det enda vi kan säga om framtiden är att den är oviss, liknande situationer kan hända igen och då är det inte kul att vara i Per Albin Hanssons sits. Eventuellt tänkte Reinfeldt så när han gav det överraskande beskedet i Agenda. Moderaterna är äntligen, sent om sider, berett att öka försvarets resurser.

Tack. Upp till bevis i höstens budget.

Politikerväldet kväver friheten

Publicerad den av
Svara

”Politiska motsättningar är demokratins livsluft.”, läser jag på ledarsidan i dagens DN. Så kan man se det. Men frihetens livsluft är möjligheten att bara få vara i fred, odla sin egen trädgård och ha det trevligt efter smak och förmåga. Bråka kan väl de göra som känner för att ägna sig åt politiska motsättningar.

Dock: ge fan i att störa övriga som inte bett om att bli inblandade och tycker att livet har andra dimensioner att erbjuda. Rätten att vara privat och slippa beskäftig politisk intervention är vår tids största bristvara. Själv betraktar jag förtrampandet av denna rätt som ett avgörande demokratiskt, ja humanistiskt problem.

Läraren är viktigast

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren Corren.3/5:

Stig Järrels rolltolkning av latinlektorn Caligula i Ingmar Bergmans film Hets är klassisk. Här möter vi läraren som absolut sämst. Ond, sadistisk, skräckinjagande. Lektionerna med honom blir rena plågan.

De stackars eleverna lär varken älska latinämnet, eller skolan som sådan, efter den bistra erfarenheten i bagaget. Caligulas raka motsats på vita duken är John Keating, engelskläraren i Robin Williams gestalt från Döda poeters sällskap.

Keating ser undervisningen som ett personligt kall. Han inspirerar eleverna med sin passion för poesi och litteratur, vidgar deras horisonter och får dem att upptäcka nya sidor av livet. Lektionerna med honom är något att längta efter även under sommarlovets soligaste dagar.

Caligula och John Keating är förstås hårddragna karaktärer ur fiktionens värld. Men just därför illustrerar de också extra tydligt vilken central betydelse läraren har. Ja, man skulle utan överdrift kunna säga att läraren är utbildningssystemets grundbult. Det borde kunna kasta visst ljus över den svenska skolkrisen.

Problemen är välkända: eleverna underpresterar både i de nationella proven och i internationella kunskapsmätningar. Trots sex år av borgerlig regering och Jan Björklund som högprofilerad skolreformator i stort som smått, låter ännu resultaten vänta på sig.

Saknas resurser? Nej. År 2000 satsade kommunerna i genomsnitt 55 400 kronor per elev. Dryga decenniet senare var summan 87 500 kronor, en ökning med 31 procent (rensat på inflation). Kommunsektorn spenderar 42 procent av sina budgeterade medel på förskolan, grundskolan och gymnasiet. I reda pengar handlar det om totalt 220 miljarder kronor.

Knappast snålt. Ändå detta förfall som bara fortsätter. Varför?

I går presenterade regeringens särskilda utredare Per Thullberg sin förklaring. Effekter av skolreformer tar tid och dagens åtgärder lär inte slå igenom förrän runt 2020. Systemet är uppenbarligen väldigt trögt.

Skolverket anklagade samtidigt det fria skolvalet för att ha motverkat likvärdigheten med sämre utbildning i undermåliga skolor som följd. Och Socialdemokraterna drog igång en vårkampanj om skolan med huvudbudskapet att mindre klasser är svaret.

En stor undersökning i senaste numret av Dagens Samhälle visar å sin sida att varken ökad personaltäthet, högre anslag eller mer undervisningstid garanterar bättre resultat, något som också tidigare forskning tyder på.

Elevernas socioekonomiska bakgrund spelar däremot roll, men kan kompenseras genom goda lärarinsatser. Vilket för oss tillbaka till utgångspunkten: det hänger på lärarkåren.

En dålig lärare måste inte heta Caligula för att vara olämplig. Det räcker med att han eller hon bara tappat intresset för sitt yrke, alternativt saknar fallenhet för det.

Bra lärare kan däremot göra underverk och lyfta sämre skolor till högpresterande, blomstrande bildningsinstitutioner. Det Sverige behöver är att kunna locka best and the brightest till katedern. Fokusera pengarna och reformivern på det, så kommer nog resultaten.