Förbud mot tidelag försvann ur den svenska lagstiftningen 1944. Jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) vill nu befästa sin plats i historien genom att återinföra detta lagrum.
Tidelag kan väl dock knappast kallas något överskuggande samhällsproblem. Utbredningen torde vara tämligen marginell, om inte praktiskt taget obefintlig. Men som DN lite spefullt konstaterar idag:
”Frågan tycks vara en av dem som ligger Eskil Erlandsson närmast om hjärtat.”
Så vad är det som driver honom? En jordbruksminister borde ändå ha viktigare saker att spilla sitt krut på. Självfallet ska vi inte misstänkliggöra statsrådets ärliga uppsåt och motiv.
Men verkar inte hans intresse för djursex en smula… hmm… hur jag säga… osund?
Kolla bara detta inlägg av Erlandsson i riksdagsdebatten den 15/5 2008:
”Jag sitter gärna i tekniska nämnden igen. Det är en rolig nämnd där det inte blir så stora ideologiska debatter.”
Kerstin Ekberg Söderbom, kandidat på S-listan i Karlskrona, om vilka kommunala uppdrag hon siktar på efter valet (Sydöstran 11/6).
En rimlig uppföljande fråga som journalisten borde ställt är väl denna: Om det är roligast utan ideologi, varför vill man då överhuvudtaget syssla med politik? ***puzzled***
Härlige gentlemannen och fantomskribenten Björn Hellberg brukar – med all rätt – ofta kallas för ”tennisorakel”.
Men något musikorakel verkar han inte vara.
Jag bläddrar i Hellbergs ännu mycket läsvärda biografi Björn Borg från 1977. Och finner följande rader om den unge tennisgudens favoritartister:
”Visste ni t ex… att Björn i skrivande stund ännu inte sett sina ‘popidoler’ Elvis Presley, Rod Stewart och John Elton i ‘levande livet’ men att han hoppas kunna arrangera att få träffa dem under det år som kommer?”
John Elton… Undrar om Borg någonsin lyckades leta upp denne stjärna? Han kanske söker efter honom fortfarande, vad vet jag?
I vilket fall, här är låten Midnight Creeper som med stor värme tillägnas käre Hellberg. Den bör väl vara ganska passande i sammanhanget. Lyssna på de första inledningsraderna i sångtexten så förstår ni nog varför…
Grass av Carl Sandburg har aldrig lämnat mig någon ro.
Raderna är få och skenbart enkla, men kanske just därför går budskapet fram desto starkare.
Jag vet inget antikrigspoem i litteraturen som berör lika djupt och drabbande.
En gång vandrade jag över slagfälten i Verdun.
1916 var det platsen för helvetet live in action; ett ofattbart förhärjat landskap av kratrar, eld, blod och tusentals och åter tusentals människor som obarmhärtigt maldes ner i gyttjan. Numera spöklikt stilla, återerövrat av lövträd och frodigt gräs.
Men såren fanns där fortfarande, väl synliga. Blindgångare, rester av taggtråd, nedrasade skyttegravar, bitar av skelett som stack fram ur jorden.
Om och om igen hörde jag för mitt inre öra denna uppläsning av Sandburg eka över nejden, skakande, anklagande. Och orden har dessvärre inte förlorat sin aktualitet.
Nyligen förlorade Ronnie James Dio kampen mot magcancern. Den legendariska sångarens tragiska bortgång var naturligtvis en enorm förlust för musikvärlden.
Men hans insatser på skivor som Rainbows Rising, Black Sabbaths Heaven and Hell och egna bandets Holy Diver kommer alltid att leva vidare och finna ny publik. Dessa tre album är odiskutabelt några av rockmusikens främsta verk i sin genre.
Min personliga favoritlåt med Dio är dock versionen av Catch the Rainbow på liveskivan Rainbow on Stage (1977). En lyrisk tour the force med Ronnie James Dio och Ritchie Blackmore i absolut toppform.
Synd bara att deras samarbete blev så relativt kortvarigt. Jag är övertygad om att denna upplaga av Rainbow hade potential att nå samma framgångar som både Deep Purple och Led Zeppelin – om Blackmore varit mer fokuserad och uthållig. Samt haft en manager av Peter Grants kaliber.
Å andra sidan skulle vi då inte fått uppleva Ronnie James Dio vitalisera Black Sabbath och ta detta klassiska band till nya höjder. Under senare år återvann Dio vänskapen med Tony Iommi och Geezer Butler. Tillsammans med trummisen Vinnie Appice gjorde dessa herrar en mycket framgångsrik comeback under namnet Heaven and Hell.
Sajten Black-Sabbath.com offentliggjorde häromdagen ett klipp från Heaven and Hells konsert i Atlantic City den 29/8 förra året. Det blev sista gången någonsin Ronnie James Dio stod på scenen. Som en hyllning till honom publicerar jag klippet nedan.
Idag spatserade jag förbi ett ställe som sålde antikvariska böcker på Pantarholmen i min lilla stad. Kunde förstås inte låta bli att ögna igenom titlarna på hyllorna och fann till min glädje Jan Myrdals och Gun Kessles Sidenvägen (1977) – den smått klassiska uppföljaren till Marco Polos och Sven Hedins reseskildringar i österled.
Boken var i så gott som nyskick. Pris: fem spänn. Också en värdemätare på kulturens ställning i Karlskrona (om man vill vara illvillig).
Det här är ett verk som alla borde ha. Särskilt slutorden finner jag tämligen obetalbara.
Läs och njut:
Latrinet i Kina är inte föraktat ”smuts” utan rikedom att utnyttja. Mao Tsetung framhöll också att föreställningen att skit var smutsigt var en eländig överklassinställning.
Den som inte förstår att skiten är värdefull och tjänar jordbruket och därmed människan i hennes arbete kan aldrig vara kommunist utan förblir en revolterande överklassintellektuell.
Vi ser på männen med latrinkärrorna som drar Kejsarvägen fram och Gun säger:
Sol, värme och skrikande elgitarrer. Tiden då hårdrock var något elakt, förbjudet och farligt känns oändligt länge sedan. Numera har metallmusiken blivit ett kärt och traditionellt sommarnöje för stora delar av svenska folket.
Denna dag är lilla Blekingekommunen Sölvesborg belägrat av hårdrockfans i alla åldrar och generationer när omåttligt populära Sweden Rock Festival drar igång igen (läs här, här och här).
Och det är bara början. Hårdrocksfestivalerna duggar tätt hela sommaren. Metaltown i Göteborg, Getaway i Gävle, Rock weekend i Söderhamn, Sonisphere och Rock out i Stockholm…
Innan hösten är över oss har vi kunnat njuta av konserter med KISS, AC/DC, Motörhead, Deep Purple, Twister Sister, Iron Maiden, Alice Cooper, Saxon, Joan Jett, Aerosmith, Slayer, Guns N’ Roses and you name it.
Kanske vore det ofint att påminna om vad KD:s dåvarande partiledare Alf Svensson tyckte om denna musik i mitten av 80-talet:
”Jag vill inte döma ut musikformen som sådan, eller de människor som lyssnar på den, men jag har väldigt svårt att tro att hårdrocken kan förmedla ett budskap, eller ge en kulturupplevelse.”(Expressen 17/3 1985)
Det är nog en uppfattning som gamle Alf tvingats revidera vid det här laget. Hårdrocken är väl så integrerad i svensk mainstreamkultur som det överhuvudtaget är möjligt. Tag bara Iron Maiden. Detta band är ungefär lika folkliga som Snoddas eller Vikingarna.
Och vad passar då inte bättre än att ställa sig köket med nitar i kockmössan och laga passade mat därtill?
Förhöj musikupplevelsen med läckra recept ur Hellbent for Cooking. The Heavy Metal Cookbook av Annick Giroux. Här får hela hårdrocksfamiljen heta tips hur man fixar ihop oemotståndligt käk till middagsbordet som Mummified Jalapeño Bacon Bombs, Speed Metal Vegan Tofu eller New Orleans Blood Red Beans and Rice.
För den jaktintresserade hårdrockaren rekommenderas även gitarrhjälten Ted Nugents bok Kill It & Grill It.
Samtliga rätter serveras lämpligen till tonerna av Pete Townshends I Eat Heavy Metal (från rockmusikalen Iron Man):
Efter regnet fick jag en tvingande impuls, rodde över sundet och läste Werner Aspenström på en klippa i fjärden.
Inför poesin bleknar allt, livet får relief, bråddjup, dimensioner. Bokstäver som gnistrar, förhöjer.
Berusar.
Jag tror – helt uppriktigt – att utan lyriken, konsten, stjärnstoftens trolltecken, förfar våra själar sin substans och dunstar likt daggen om morgonen bort.
Lär era barn detta (och med viss bestämdhet):
Att vistas i sagornas kungarike är en absolut nödvändighet.
Förbud mot tidelag försvann ur den svenska lagstiftningen 1944. Jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) vill nu befästa sin plats i historien genom att återinföra detta lagrum.
Christian Dahlgrens Blogg 