Vem är Trump att tala om Normandie!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/10:

Kurderna hjälpte inte USA vid landstigningen i Normandie 1944. Även i den långa katalogaria av bisarra uttalanden som vi tvingats höra från Donald Trump är motiveringen till sveket anmärkningsvärd.

Den kurdiska YPG-milisen spelade en central roll i kampen för driva tillbaka det barbariska IS-väldet i Mellanöstern. Det tackar Trump med beslutet att återkalla de amerikanska styrkorna från inbördeskrigets Syrien, överge sina kurdiska allierade och prisge dem åt Turkiets invaderande trupper.

Trumps hänvisning till frånvaron av kurdisk uppbackning på D-Dagen för 75 år sedan är komplett absurd, direkt vettlös – men onekligen talande för hans tjurskalligt egocentriska nationalism.

Trump har sannerligen gjort skäl för sitt återbruk av den gamla kampanjparollen ”America First”, samma historiskt komprometterade slogan som de amerikanska isolationisterna på 40-talet skanderade i sitt motstånd mot att USA skulle intervenera i andra världskriget.

Hade Donald Trump då varit president istället för Franklin D Roosevelt skulle det nog aldrig blivit någon landstigning i Normandie överhuvudtaget, om så kurderna till sista man förklarat sig villiga att bistå i stormningen av Hitlers ”Festung Europa”.

Ungefär en tredjedel av Syrien behärskas av idag den kurdiska milisen. Den amerikanska reträtten innebär att Trump de facto gett klartecken åt den turkiska despoten Erdogan att gå över gränsen och upprätta en så kallad ”säkerhetszon” i norr, ämnad att knäcka kurdernas grepp och deras självständighetssträvanden som Turkiet aldrig kunnat tåla (vad vi ser hända nu är ytterligare en rond i det lika komplicerade som konfliktfyllda efterspelet av det osmanska imperiets fall för hundra år sedan – i den meningen har Mellanösterndelen av första världskriget egentligen inte upphört).

När Trump lämnar det kurdkontrollerade norra Syrien i sticket och låter de turkiska bomberna regna, riskerar dammluckorna att brista. Det ingalunda slutgiltigt besegrade IS ges chansen att vädra morgonluft igen när kurdiska YPG blir upptagna av att skydda sig själva.

Slaktaren i Damaskus, Bashar al-Assad, lär nog inte heller vara sen att försöka dra fördel av scenförändringen. Likaså den regionala stormakten Iran, vars islamistiska regim hungrar efter syriskt område som en brygga till sin terrorklient Hizbollah i Libanon – något som Israel med all rätt räds som ett dödligt hot. Lägg därtill utsikten av en förnyad episk flyktingkatastrof i dramats svallvågor.

Trumps signal är tydlig. USA:s stöd går inte att lita på, världspolisen har kapitulerat. Räkna med omvälvande konsekvenser.

Vad blir det av samhället utan läsning?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/10:

Vårt uppväxande släkte är i färd med att överge läsandet. Detta enligt en nyligen uppmärksammad rapport från Statens medieråd. Deras mätningar, som startade 2005, visar att ungdomarnas läsande stadigt minskat för varje år.

Bland svenska 18-åringar är det nu blott 11 procent som dagligen läser böcker och tidningar. 30 procent läser ingenting alls. Istället är det Youtube och andra digitala medier som fångar de ungas intresse.

Ytterligare ett tecken på ungdomens ständiga förfall, som redan de gamla grekerna ondgjorde sig över? Faktum är att dessa gamla greker skulle ta Statens medieråds rapport som en klar indikation på att det äntligen finns prima hopp om ungdomen.

I antikens Grekland, som hyllade den muntliga kulturen, ansågs det förnedrande att läsa. Det skrivna ordet var något som endast anstod slavar att underkasta sig. Många klassiska tänkare och diktare vägrade att skriva en rad.

Platon, den störste filosofen av dem alla, skrev visserligen. Men det han satte på pränt var enbart avsett för hans egen akademi, där Platon kunde vara säker på att ingen läste fel och misstolkade honom.

Den risken finns ju annars alltid med okontrollerad läsning. Vem vet vilka griller folk kan få i huvudet? Förra veckan skrev Per Wästberg i SvD att Robert Mugabes passionerade läsande låg bakom hans utveckling till massmördande diktator. ”Böcker blev viktigare än människor”, konstaterade Wästberg om Zimbabwes slaktare.

Ur den aspekten liknar Mugabe såväl Stalin som Hitler, även de flitiga läsare och vad blev resultatet? Minns också virrpannan Mark Chapman som läste JD Salingers mästerverk Räddaren i nöden och inspirerades till att mörda John Lennon.

Nej, något patenterat recept för att bli en bättre människa innebär läsningen inte. Friheten ger inga sådana moraliska garantier. Platon och hans gamla grekiska vänner får ursäkta, men just frihet är i grunden vad läsande på unikt vis handlar om.

Läsning spränger bojor, öppnar gränserna för fantasin, vidgar de individuella horisontlinjerna, erbjuder vingar till allehanda resor och kontakter över tid och rum. Det gäller icke minst poesin och skönlitteraturen. Om ungdomar vänder läsningen ryggen blir både de själva och samhället fattigare. Kanske besparas vi en ny Mugabe på kuppen, men till vilket pris?

I senaste numret av tidskriften Axess refererar Gunilla Kindstrand till den danska litteraturvetaren Marianne Stidsen som menar att ”samtidsmänniskans allt sämre förmåga att tillägna sig skön litteratur är på väg att påverka oss och vår relation till varandra, till samhället och demokratin. Genom möjligheten att kunna träda in i ett rum där konsten verkar i sin egen rätt ges individen möjlighet att reflektera över sin egen existentiella belägenhet. Det är en färdighet på vilken civilisationen byggs och vilar”.

Det är nog tveksamt om konsumtion av Youtube-klipp är någon fullgod ersättning.

Utan ordning lever republiken farligt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/10:

En lärdom från antiken som Skolverket famöst ville spola i historieundervisningen. Den romerska republiken blev med åren ganska stökig att leva i, vilket banade vägen för Caesars maktövertagande och kejsardömets inrättande under Augustus.

Den stora majoriteten av de romerska medborgarna tycks inte nämnvärt beklagat detta. Deras förlorade medbestämmande vägde lätt mot att Rom garanterades bättre ordning och ökad trygghet.

Ett liknande exempel kan vi hämta från vårt eget svenska 1700-tal, när frihetstidens lovande parlamentariska experiment med hatt- och mösspartierna vid rodret urartade i vanstyre, korruption och förlamande split.

Gustaf III:s statskupp 1772, som återinförde en modifierad variant av det kungliga enväldet, torde hälsats med allmän lättnad i landet. Hattarna och mössorna försvann som över en natt, saknade av ingen, och demokratins genombrott i Sverige fördröjdes längre än det egentligen borde.

Historieämnets styvmoderliga behandling i den moderna svenska skolan är beklaglig ur många aspekter, kanske främst därför att det förflutnas kollektiva erfarenheter är en sådan rik och omistlig källa till insikt om den mänskliga naturen.

Slutet för den romerska republiken, frihetstiden i Sverige, eller den mer närliggande tyska Weimarrepubliken, kan sägas illustrera samma nedslående fenomen som också idag är högst märkbar.

Se bara på de uppflammande auktoritära tendenserna i demokratier som USA, Italien, Polen, Ungern. Särskilt i orostider verkar människans dragning till ”starka män” och villigheten att acceptera hårdhäntare lösningar i ordningens namn vara konstant – också om det sker till priset av inskränkta medborgerliga friheter. Det är en historisk läxa som bärarna av det öppna, liberala samhället har all anledning att noga betänka.

En färsk varningssignal är Brottsförebyggande rådets senaste Nationella trygghetsundersökning, vilken visar att en ökande andel av svenska folket säger sig varit utsatt för brott (26,4 procent 2018 jämfört med 24,7 procent 2017). En annan är mätningen från DN/Ipsos (7/10) som pekar på att 6 av 10 väljare saknar tilltro till politikernas förmåga att stävja den förskräckande våldsvågen av skjutningar och sprängningar.

Konsekvensen av att den styrande eliten försummat statens kärnuppgift att skydda medborgarna mot inre och yttre hot riskerar att bli politiskt vådliga. SD exploaterar alarmistiskt känslorna av samhällskollaps och håller på att gå om S som största parti i opinionsbarometrarna.

Det är alltså en vulgärnationalistisk populiströrelse som helhjärtat avskyr liberalismen, grundad 1988 av nazister, fascister och andra råbarkat främlingsfientliga figurer. Vem kunde då tro att de någonsin i Sverige skulle skörda sådana framgångar och rita om det etablerade politiska landskapet?

Ska historien om historien upprepa sig?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/10:

Än har inte Sverige fallit hjälplöst ner i bildningsföraktets mörkaste avgrund. Skolverkets huvudlösa förslag att stryka antiken ur grundskolans historieundervisning mötte en sådan storm av indignation att myndigheten fann det bäst att slå till reträtt. Det var givetvis det enda rätta.

Hur kunde man ens komma på tanken att mönstra ut den västerländska civilisationens vagga ur undervisningen? Men det är inte första gången Skolverket försökt onödigförklara de gamla grekerna och romarna som lade fundamentet till vår kultursfär.

Redan 2010 ville skolbyråkraterna rationalisera bort antiken. Även medeltiden skulle försvinna från schemat och eleverna hålla till godo med en historia som, ironiskt nog i sammanhanget, började med upplysningsepokens 1700-tal.

Protesterna blev massiva precis som nu, den dåvarande Alliansregeringens utbildningsminister Jan Björklund (FP) rasade och Skolverket tvingades illa tilltygad av kritiken att backa.

Det kan vi tycka borde lärt myndigheten att akta sig för att köra samma stolleprov i repris ett knappt decennium senare. Fast det är kanske inte Skolverket som förtjänar den största skammen.

Det nygamla förslaget att spola antiken är självklart en dumhet, som dock kommer sig av att grundskolans undervisningstid i historia är på tok för snålt tilltagen. ”Stoffträngseln” – som Skolverket uttrycker det – blir för stor, därför måste det rensas. Och vems fel är det?

I den forna realskolan, som skrotades när det svenska utbildningsväsendet drabbades av alla dessa förment progressiva jämlikhetsreformer, vårdades ännu det klassiska bildningsidealet och historieämnet gavs generöst utrymme på över 200 timmar per läsår.

Med den grundskola som riksdagen olyckligtvis beslöt införa 1962 har lektionstiden successivt reducerats. Idag är eleverna endast garanterade 16 timmar historia per läsår.

I SvD den 29/9 sammanfattade Hans Albin Larsson, tidigare professor i historia och utbildningsvetenskap, konsekvensen: ”Historieämnet, och även geografi, har försvunnit som aktiv kunskap och det är helt förödande… Många elever är i praktiken lätta villebråd för den som vill ge dem färdiga slutsatser om varför nuet ser ut som det gör”.

Skolverkets kastade brandfackla 2010 om att radera antiken och medeltiden från läroplanen, fick politiker som Jan Björklund att tända på alla cylindrar och tala målande om vikten av att känna till det förflutna som format vårt samhälle. Vad var den retoriken värd?

Debatten blåste över, regeringen fann annat att intressera sig för, problemet med den i timantal svårt stympade historieundervisningen kvarstod. Frågan är om vi ska våga hoppas på en annan händelseutveckling denna gång.

Upp till kamp för friare kommuner

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/10:

Moderaterna skuggbudget, som presenteras under torsdagen, innehåller flera utmärka förslag. Noterbart är bland annat att partiet föreslår en sänkning av statens drakoniska pålagor på bensin- och dieselpriset med en krona, något som i synnerhet skulle göra vardagsvillkoren för den bilberoende landsbygdsbefolkningen lättare.

Moderaterna vill även ge mer pengar till kommunerna, vilka dignar under kostnadskrävande välfärdsförpliktelser. Men man vill stöpa om de riktade statsbidragen till generella.

Det vore ett mycket välkommet steg i rätt riktning, ty som partiets ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson säger: ”De riktade bidragen kräver extremt mycket administration. Kommunerna måste få större frihet att själva bestämma”.

Det borde falla i god jord hos regeringens nya civilminister Lena Micko, som har ansvaret för kommun- och regionsektorn på sitt bord. Utnämningen av Micko var ett klokt drag av Stefan Löfven.

Hon kommer ju från Linköping och har varit kommunalråd här. Det är väl aldrig dumt för ett statsråd att ha på meritlistan, eller hur? Men framför allt är hon en jordnära, erfaren och pragmatiskt orienterad politisk hantverkare, en uttalad varm anhängare av lokaldemokratin.

I sin tidigare position som ordförande för Sveriges kommuner och landsting har Lena Micko helt stilenligt förespråkat färre riktade statsbidrag och mindre statlig detaljstyrning. Den ståndpunkten stod Micko också fast vid när hon i tisdags mötte pressen som rykande färsk civilminister. Det rimmar lovande med vad Moderaterna nu önskar.

En övergång till enbart generella statsbidrag skulle vara en bra början på att rulla tillbaka den centrala klåfingrigheten som bakbinder kommunerna och på många sätt gör det lokala självbestämmandet till en chimär. Det finns mycket att vinna, såväl ekonomiskt som demokratiskt, om den kommunala sektorn gavs friare tyglar.

Efterkrigstidens påtvingade våg av kommunsammanslagningar, ett utslag av socialstatens storskaliga expansion och konformerande likriktning, måste nog anses varit tämligen olycklig.

1930 fanns drygt 2500 svenska kommuner. Idag är de blott 290. En allvarlig konsekvens av detta är att medborgarnas inflytande reducerats och avståndet till politiken ökat betänkligt. En återgång till fler och mindre kommuner hade med all sannolikhet varit demokratiskt hälsosamt. Det torde även få positiva effekter för hanteringen av skattemedel till gemensamma åtaganden.

I små närdemokratiskt medborgarförankrade kommuner blir kännedomen om behoven bättre, resurserna kan används mer optimalt och av nödvändighet (förhoppningsvis åtminstone!) prioriteras smartare – särskilt om staten tillåter lokalsamhället experiment med olika välfärdslösningar, på egen hand eller i samverkan med andra kommuner.

Vad säger du, Lena Micko?

Det är oktober också i ekonomin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/10:

En passande dikt för dagen torde vara Oktober av Erik Axel Karlfeldt, där han vemodigt skriver om upplevelsen att lämna sitt hyrda hus på landet:

”Nu är det höst igen. Vid stugans knut / ha våra sista vallmor blommat ut. / Ej skall jag mer beså en trädgårdslist, / ej länka rankan kring en förstukvist. / Ur grinden rullar ut en ful kaross, / längs vägen träden stå som dystra bloss – / ett upplöst hem, som far i blåst och regn / till hårda, obekanta murars hägn.”

Höst är det inte bara i sin årstidsrelaterad bemärkelse, utan även allt tydligare i ekonomin. Den börjar utifrån konjunkturrapporternas dystra bloss blomma ut med besked.

Siffror från SCB visade nyligen att sysselsättningen stagnerat och fler människor är utan jobb (7,1 procent – en ökning med en hel procentenhet sedan ifjol). Stefan Löfvens löfte att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020 har virvlat bort som ett gulnat löv i vinden. Vi möter istället det kommande året med arbetslöshetstal som renderar oss en plats i EU:s gärdsgårdsliga.

Räkna med att det blir värre. Under tisdagen kom det obehagliga budet att inköpschefsindex, som mäter aktiviteten i svensk industri, fallit rejält och ligger på en kylslagen nivå som inte setts sedan finanskrisen slog till med Lehman Brotherskraschen 2008.

Den redan närmast anorektiskt klena kronan tog ytterligare en smäll och rasade ännu mer i värde. Den skandalöst usla kursutvecklingen för vår valuta – som förbluffande nog de annars så debattivriga politikerna knappt haft ett ringaste ord till övers om – betyder fortsatt dyrare import, försämrad köpkraft och urholkade reallöner.

Exportföretagen brukar förvisso glädja sig åt att få artificiella konkurrensfördelar. Men enligt Dagens Industri (2/10) är det nu deppigare miner. Den bottenlågt värderade kronan hjälper inte längre försäljningen när efterfrågan på de utländska marknaderna viker.

Donald Trumps handelskrigande med Kina, och den tilltagande protektionism som följt Trump i spåren, gör att hela den globala ekonomin tar stryk. Sverige är som liten exportberoende nation särskilt sårbar.

Symptomatiskt spår Handelsbankens chefsekonom Christina Nyman i SvD (2/10) att den svenska tillväxten halveras till 0,8 procent nästa år. Hennes kollega på Nordbanken, Annika Winsth, menar i samma artikel att såväl regering som riksbank tycks befinna sig i ett slags skönmålande förnekelsetillstånd över situationen. Hon säger: ”Folk har inte velat ta till sig hur svagt det är på hemmaplan. Att det har vänt”.

Det är oktober och det mörknar. Om makthavarna i statens topp trots det vägrar bryta upp från sommarvistet och acceptera höstens ankomst, blir deras beredskap att tackla vinterns bistra utmaningar tyvärr därefter.

Höghastighetståg på väg mot slutstationen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/10:

Det var inför valet 2010 som den dåvarande rödgröna oppositionen (S, MP, V) lanserade sin stora gemensamma idé: Sverige skulle bygga ett helt nytt järnvägsnät för höghastighetståg.

Alliansregeringen var kallsinnig, i synnerhet finansminister Anders Borg (M) som kallade förslaget ”science fiction” och avfärdade satsningen på höghastighetstågen som ”robust olönsam”. Det vore oansvarigt att lägga skattebetalarnas pengar på ett sådant projekt, menade han.

Men vid nästa riksdagsval, 2014, var ändå Alliansen på samma höghastighetsspår som de rödgröna och utlovade ”den största samlade investeringen i järnväg sedan de första stambanorna började byggas i Sverige under andra hälften av 1800-talet”.

Omsvängningen kan svårligen förklaras med att den ekonomiska analysen som genom ett trollslag plötsligt visade att höghastighetstågen blivit robust lönsamma.

Det handlade snarare om att Alliansen, återkommande anklagad för att vara visionslös och tröttkörd efter sin andra mandatperiod vid makten, behövde en djärv framtidsfråga som motbevisande tändvätska i valrörelsen och i brist på annat bytte spår. Det hjälpte som bekant inte, den taktiska synden straffade sig själv.

Höghastighetstågen rullade dock vidare i den politiska fantasin. När S/MP-regeringen skrev ihop sitt januariavtal med C och L förkunnades att projektet skulle förverkligas. Men oddsen tycks inte tala för det.

Moderaterna har återgått till sin ursprungliga ståndpunkt och definitivt sagt nej. Liberalerna, som heller aldrig varit övertygade anhängare, har tagit det beskedet till intäkt för att signalera stopp.

Utan det största oppositionspartiet med på banan saknas förutsättningarna till en långsiktigt hållbar bred uppgörelse om finansieringen, meddelade Nyamko Sabuni i helgen. Det är inte rimligt att dra igång ett väldigt infrastrukturbygge, där notan går loss på (minst) 230 miljarder skattekronor, som sedan kan avbrytas vid ett maktskifte till en M-ledd regering.

Hon har onekligen rätt. Vidare har inga realistiska kalkyler presenterats som kunnat rubba Anders Borgs gamla dom över höghastighetstågen. Kostnaden är skyhög medan nyttan är liten, det är omöjligt för ett nyktert öga att se rationaliteten bakom en sådan investering.

Det som däremot skulle ge mer utväxling för mindre pengar vore en upprustning av den reellt existerande järnvägen. Vanliga hederliga tåg som punktligt kommer och går i tid på välunderhållen räls – det är säkert svenska folket glada nog om de fick uppleva.

Staten låter ändamålet helga medlen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/10:

Den katolska jesuitorden, grundad på 1500-talet av den spanske prästen Ignatius av Loyola, kan fortfarande framkalla obehagskänslor i vårt av protestantismen präglade land.

Det beror på historiska fördomar med rötter i reformationsstriderna och den gamla lutheranska statskyrkans propaganda mot de påstått lömska ”papisterna”.

Det är exempelvis inte sant att jesuitorden var en drivande kraft bakom inkvisitionen (i verkligheten befattade sig jesuiterna inte med den och var heller inga våldsförespråkare).

En annan seglivad vanföreställning som gett jesuiterna dåligt rykte är de skulle anammat det principlösa valspråket ”ändamålet helgar medlen”. Men det hindrar uppenbarligen inte att nutida svenska partipolitiker låter sig inspireras av denna förmenta jesuitmoral i sitt agerande mot den eskalerande våldsbrottsligheten.

De kriminella gängens brutala härjningar är ett djupt oroande gissel. Men att krafttag är nödvändiga betyder inte att statsmaktens företrädare bör tillåtas att tappa huvudet och själva göra våld på bärande pelare i den liberala demokratin – rättssäkerheten och värnet av medborgarnas integritet. Det är ett ofelbart recept att göra ont ännu värre.

Ta bara det inkvisitoriska förslaget, vilket regeringen hårresande nog tänker utreda, om att ge grönt ljus för anonyma vittnen i domstolsprocesser. Konsekvensen vore en allvarlig urholkning av rättsstaten. Dels skulle den åtalade fråntas rimliga chanser att försvara sig, dels skulle det faktiska bevisvärdet av sådana vittnesmål bli högst dubiösa.

Det gäller även det närliggande förslaget om införande av kronvittnen, där en misstänkt brottsling utlovas sänkt straff mot att denne anger andra misstänka kriminella. Vilken gyllene vädjan till det krassa egenintresset att sätta dit folk med falsk och vilseledande information!

Just denna dag råkar för övrigt vara dagen då riksdagens nya datalagringslag träder i kraft. Det är en av svenska politiker lätt modifierad version av den tidigare lagen som EU-domstolen stoppade 2016.

Datalagringens syfte att genom vidsträckt masstrålande efter känsliga uppgifter i IT-systemen bekämpa terrorism och grov brottslighet, ansågs inte stå i skälig proportion till övergreppet det innebar mot medborgarnas privata sfär.

Med korken ur integritetsflaskan visade sig också lagen – föga förvånade – missbrukas av staten. Exempelvis utnyttjade Skatteverket datalagringen till att jaga skattefuskare även i relativt banala taxeringsärenden.

Men nu är det alltså fritt fram för Storebror igen, såvida inte EU-domstolen ånyo griper in och förklarar för riksdagen att dess försök att gå i Ignatius av Loyolas fotspår bygger på ett fatalt missförstånd. Han var ju en kristligt civiliserad herre och förstod mycket väl att ändamålet aldrig kan helga medlen.