Twice Upon a Time in Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/8:

”Jag har alltid känt att jag bor på en av de tryggaste platserna i Linköping, nära polishuset, men det här är ruskigt. Jag tycker det har gått alldeles för långt nu”.

Det säger 19-åriga Zsofia Szabo till Svenska Dagbladet (21/8). Hon var en av de 170-tal boende på Garnisonen som i måndags evakuerades från sina bostäder när Nationella bombskyddet försökte oskadliggöra sprängmedlet som polisen hittat i en stulen moped. Det slutade som bekant med en väldig explosion.

Lyckligtvis blev ingen skadad vid smällen på polisområdet. Men den kraftiga detonationen gav tusentals kringboende människor en mardrömslik natt.

Pensionären Centzyh Lindh, som även hon är granne med polisen, berättar skakad för Svenskans reporter att hon överväger att flytta från stan: ”Jag tycker det här känns oroligt när det är så nära inpå oss, man tror ju inte det ska kunna hända häruppe”.

Nej, och vem trodde heller i början av juni att vi skulle vakna upp till ett otäckt sprängdåd mitt i city som fick Ådalagatan att likna en krigszon? Det är andra gången denna sommar ett explosivt bombdrama i Linköping skapar svarta nationella rubriker. Den pågående stadsfesten kunde ju, milt uttryckt, fått en trevligare inledning.

Projektledaren Claes Lauritsen bedyrar dock att inga besökare ska vara rädda för att visats på våra gator och torg, säkerhetspådraget är omfattande. Festen, menar han, blir nu ”ett perfekt tillfälle att visa att det goda alltid segrar över det onda” (Corren 21/8).

Visst, men den bistra verkligheten är att ingen gärningsman ännu gripits för bombdådet i juni. Den skyldige till mopedbomben är också ett frågetecken. Kan det finnas en koppling? Vad är motiven? I bägge fall verkar polisen sakna avgörande spår och famla i blindo.

Samtidigt rapporteras att antalet sprängattentat fortsätter att öka i hela Sverige. I år fram till juli skedde 120 sprängningar, jämfört med 83 under samma period ifjol. Den samvetslösa våldsbrottsligheten trappar upp.

Åtskilliga i vårt land instämmer nog med Zsofia Szabo. Det här är ruskigt och det har gått alldeles för långt nu.

Gränslöshetens arkitektur

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/8:

”Vi kan knappast besvara frågan: vad hör till arkitekturen? Var börjar den, var slutar den?”

Det skriver Sigfried Giedion om det nya byggandet i sitt inflytelserika verk Byggande i Frankrike, Byggande i järn, Byggande i armerad betong (1928) där han entusiastiskt förkunnar: ”I sin gestaltning öppnar sig alla byggnader idag så mycket som möjligt. De suddar ut självtillräckliga gränser. Söker förbindelser och genomträngning… det finns bara ett stort, odelbart rum, i vilket det som råder är relationer och genomträngningar istället för avgränsningar”.

Schweizaren Sigfried Giedion (1888-1968) är en portalfigur inom den moderna arkitekturen. Hans radikala idé var att bryta ned hierarkierna och göra byggandet till en dynamisk totalprocess som smälte samman med hela den mänskliga tillvaron. Man förstår modernismens genomslagskraft när man läser honom.

Giedion är väldigt medryckande i sitt stormande mot traditionerna, likt August Strindbergs inspirerade uppgörelse i Esplanadsystemet med ”gamla kåkar” som ”stodo tätt och skymde ljuset för varandra” proklamerar han: ”Vår inre inställning kräver idag av huset följande: Största möjliga övervinnande av tyngdkraften. Lätta dimensioner. Öppenhet, fritt flöde av luft”.

Samma år dessa rader trycktes grundade Giedion, tillsammans med några andra prominenta arkitekturradikaler som Le Corbusier, organisationen CIAM (Congrès Internationaux d’Architecture Moderne) för att sprida sitt avantgardistiska evangelium över världen.

Bland de svenska deltagarna på CIAM:s kongresser fanns Sven Markelius – ett ledande namn bakom den banbrytande Stockholmsutställningen 1930 som blev inkörsporten för modernismens segertåg och, ända in i denna dag, ideologiska dominans i Sverige.

Sigfried Giedion var lyrisk. Han menade att Stockholmsutställningen representerade det ultimata förverkligandet av modernismens ideal.

1941 gav Giedion ut sitt kanske mesta kända manifest – Space, Time & Architecture: the growth of a new tradition – som behandlade den kulturella kontexten i det urbana landskapet. Giedions tes var att städer måste ha distinkta årsringar, vilket inte minst i vårt eget land mycket starkt kom att influera arkitekturen och stadsplaneringen.

Om ni undrar varför nybyggen i klassisk stil är så sällsynt förekommande, beror det till stor del på dogmen att den historiska läsbarheten i stadsrummet inte får utmanas.

Men vad blev det av Sigfried Giedions gränslöst dynamiska relationsarkitektur? Som vanligt får man konstatera att resultatet av utopins möte med verkligheten knappast motsvarade de högt ställda anspråken och förväntningarna.

Modernismen har förblivit ett elitprojekt och stelnat i kylig otrivsam fyrkantighet, medan Strindbergs förkättade gamla kåkar och dess traditionella skönhetsvärden fortfarande tenderar att föredras av den bredare allmänheten.

Måhända en läxa att beakta när det planeras att byggas så mycket nytt i Linköping?

Eftertanke

Publicerad den av
Svara

Jag tror på tvivlet.
Tvivlet är all kunskaps grund
och all förändrings motor.
Tvivlet är till yttermera visso trons förutsättning.
Den som tror utan att först tvivla
är en jublande dumskalle och en klingande cymbal.
Och den som tror utan att samtidigt tvivla
är en föga mindre jublande dumskalle
och en föga svagare klingande cymbal.
Tron kan försätta berg
men tvivlet kan sätta tillbaks dem igen.

Jag tror även på tvivlet efter detta,
tvivlet som ständigt rättar till
ständigt ställer frågor
och skaffar svar på frågorna
i evigheters evighet.
Tvivlet förgår aldrig.
Men profetians gåva, den skall försvinna,
och tungomålstalandet, det skall taga slut,
och kunskapen, den skall försvinna.
Ty vår kunskap är ett styckverk.
Om jag talade både människors och änglars tungomål
men icke hyste tvivel,
så vore jag allenast en ljudande malm
och en klingande cymbal.

Tvivlet är tåligt och milt.
Tvivlet avundas icke, tvivlet förhäver sig icke,
det uppblåses icke.
Det skickar sig icke ohöviskt,
det söker icke sitt, det förtärnas icke,
det hyser icke agg för en oförrätts skull.
Det gläder sig icke över orättfärdigheten,
men har en glädje i sanningen.
Det fördrager allting, det tror allting,
det hoppas allting, det uthärdar allting.

Så bliva de då beståndande,
tron hoppet, tvivlet, dessa tre;
men störst bland dem är tvivlet.

Eller om det var kärleken.
Nu blev jag osäker igen. Tusan järnvägar också.
Sannerligen säger jag eder?

– Tage Danielsson, ur Tankar från roten (1974).

Samtal med skomakaren

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/8:

Leve alla gamla yrkesskickliga skomakare! I våras besökte jag just ett sådant förträffligt hantverkarproffs i centrala Linköping för att klacka om och fräscha upp två par skinndojor. Det kostade en slant, men var absolut värt det.

Här har ni ett gott tips: investera i ordentliga kvalitetsskor från början, håll dem kontinuerligt rena och putsade, låt en skomakare fixa sula och annat som slits med tiden. Era fötter kan fortsätta trivas i de bekvämt ingångna skodonen, ni slipper köpa nya och spar pengar i längden.

Nåväl, jag var mycket nöjd med min skomakares arbete och ville givetvis räkna med att kunna anlita honom även framöver. Vi språkade en stund där i butiken.

Jag frågade om han inte också sålde skor (vissa skomakare brukar kunna erbjuda verkligt förstklassiga skor som man i princip kan ha livet ut – om man vårdar dem!). Tyvärr hade han tvingats upphöra med den tjänsten.

När folk började komma in för att prova skor, bara för att sedan ogenerat upplysa om att de skulle köpa samma sorts par en smula billigare på nätet istället – då var inte längre lönt. Naturligtvis irriterade detta utnyttjande honom.

Men det var inte bara den konkurrerande e-handeln som frätte på marginalerna. Det som förargade honom mest var den tillkrånglade trafiksituationen i Linköping, vilket gjorde hans skomakeri otillgängligare för kunderna som ofta var bilburna.

Kontentan löd: om politikerna vägrar inse privatbilismens betydelse för cityhandeln, bör ingen förvånas om cityhandeln får det kärvare att hålla ställningarna.

Okej, det är ett vittnesmål. Men jag har även talat med andra näringsidkare i stan, vilka sitter i en likartad rävsax. Inte nog med att fysiska butiker pressas av den snabbt växande digitala shoppingen. Ska dessutom överlevnadsvillkoren förvärras av ett bilfientligt hindrande av den kvarvarande kundströmmen?

Det är ingen retorisk fråga, eftersom svaret faktiskt är nej – om jag tolkar den borgerliga Linköpingsalliansens samverkansprogram rätt. Enligt detta dokument, som presenterades efter maktskiftet i stadshuset förra året, är det slut med skambeläggningen av bilåkandet.

Trafikplaneringen ska inriktas på en bättre tillgänglighet särskilt i tätorten och problemen med parkeringsplatser ska lösas. Döm därför om min förvåning när jag denna sommar fick se övre Storgatan avspärrad och omgjord till gågata.

För all del, många flanörer verkade ha trevligt och på uteserveringarna var det livat. Fast hur rimmade avspärrningen med intentionerna att göra tätorten bilvänligare?

Förklaringen visade sig vara att gågatan endast var en tillfällig åtgärd under tiden Apotekaregatan grävdes upp för ledningsbyten i marken. Dock hörs nu röster för att gågatan borde permanentas. Tveksamt om det är en bra idé med en dylik igenkorkning av biltrafiken.

En levande innerstad behöver ett starkare ekonomiskt underlag än blott uteserveringar för gående. Det krävs en vital butikshandel och jag – som också gillar att promenera – vill gärna behålla min skomakare.

Makten över tanken

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/8:

I Simon Sebag Montefiores biografi Stalin – den röde tsaren och hans hov (2003) berättas om ett möte på 1930-talet mellan härskaren i Kreml och en samling ryska intellektuella. Med järn i rösten inskärpte Stalin vad de hade att rätta sig efter.

”Konstnären bör visa upp livet på ett sanningsenligt vis”, förkunnade Kremls härskare. ”Om han visar vårt liv sanningsenligt kan han inte undgå att visa hur det rör sig i riktning mot socialismen. Detta är, och kommer att vara, socialistisk realism”.

Sanningen i Stalins version hade förstås inget med verklighetens dystra situation i det ryska imperiet att göra. Konstens uppgift var att skönmåla Sovjetunionens ansträngningar att nå den hägrande marxist-leninistiska utopin och propagera för hur livet borde vara. Symptomatiskt är Stalins hyllning av de sovjetiska författarna som ”själarnas ingenjörer”.

I prioriteringen av den sovjetiska planekonomins produktionsmål slog han till och med fast att ”snarare än maskiner, stridsvagnar och flygplan behöver vi människors själar”.

Diktaturregimer brukar kännetecknas av ett synnerligen välutvecklat intresse för kulturlivets betydelse och exemplet Stalin visar i all sin nakna råhet varför. Genom att göra kulturen till ett vapen i politikens tjänst avser man att infiltrera människans innersta, hennes privata uppfattningar och drömmar.

I ett system med ideologiska frälsarambitioner räcker det inte att bara tvinga folk till lydnad med hot och våld. För att kunna kommendera fram och varaktigt befästa den korrekta samhällsordningen måste statsapparatens herrar också försöka gripa makten över tanken.

Sovjet är en extrem illustration, men även i demokratier som dagens Sverige bör vi vara vaksamma mot små kulturstalinister som vill åt våra själar genom att underställa konsten ideologiska syften.

Det kan – till synes välvilligt – handla om direktiv att den offentligt skattefinansierade konsten ska uttrycka ett främjande av jämställdhet, normkritik, antirasism, hälsa, ekonomisk tillväxt. Eller, som nu i SD:s politiska skyltfönster Sölvesborg, krav om en traditionellt klassisk konst som ”harmonierar” med den lokala historien och identiteten.

Håll garden uppe mot sådant otyg, medborgare! Där kulturen politiseras, där står friheten på spel.

Lovande grepp av Borg

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/8:

Det borde finnas alla möjligheter att skapa sig ett hyggligt liv i Linköping, som är en av Sveriges mest välmående städer med en betydande utvecklingsdynamik. Ändå tycks det märkligt svårt att överbrygga den klyfta av utanförskap och segregation som också råder.

Vi som bor här, bor i icke ringa utsträckning i en delad stad. Det hedrar kommunstyrelsens ordförande Niklas Borg (M) att han söker nya vägar att ta sig an problematiken, bortom den gängse politikens inkörda hjulspår av välmenande men mindre lyckade ad hoc-projekt.

Borg har samlat ett särskilt råd omkring sig, enligt honom unikt i sitt slag, vars deltagare består av partipolitiskt fristående personer med skiftande bakgrunder och kompetensområden (se Corren 15/8). Det är ett innovativt, lovande grepp. Uppdraget är att utarbeta förslag till långsiktigt hållbara lösningar på den sociala orättvisan.

Välgörande vore om vi kom bort från den i Sverige alltför vanliga tendensen att betrakta vissa människor och grupper som per automatik ”svaga”, ömkansvärda offer för omständigheter och strukturer som ständigt ligger utanför deras kontroll att själva påverka.

Människor är i de flesta fall – oavsett klass, kön, etnicitet, etc – väsentligt starkare än vad man annars av debatten stundtals kan förledas att tro. Omhändertagandets förmyndaraktiga mentalitet är inte vad de behöver, det snarare förminskar människor än hjälper dem.

Vad social rättvisa i fundamental mening handlar om är att undanröja hinder som gör det svårare för individer i utsatta lägen att tillvara sina livschanser, nå sin fulla potential, få friheten att växa och forma sina egna villkor. Förekomsten av ett starkt, öppet och inkluderande civilsamhälle är av central betydelse i den processen.

Det mest väsentliga politiken kan bidra med borde egentligen inte vara rocket science och kan huvudsakligen kokas ned till två avgörande ansvarsområden.

1) Våldsmonopolet måste fungera och vara pålitligt effektivt i varje stadsdel. Trygghet, lag och ordning är frihetens förutsättning. Annars urholkas såväl emancipationens som välståndets grunder.

2) Utbildningsväsendet måste fungera och vara pålitligt effektivt i varje stadsdel. Skolan är det viktigaste, skarpaste jämlikhetsinstrument vi har. Kunskap och bildning är makt som bryter människans bojor, ger vingar och vidgar horisonter.

I övrigt ska det bli spännande att se vilka idéer rådet kring Niklas Borg kommer fram till.

Regeringen famlar vidare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/8:

2012 lyckades Sverige – som första land i världen, någonsin – bli ett samhälle totalbefriat från knark. Missade ni den fantastiska nyheten? Jag klandrar er inte.

Det hände förstås aldrig. Men 2002 lovade faktiskt Morgan Johansson (S), då folkhälsominister i Göran Perssons regering, att Sverige skulle vara ett narkotikafritt samhälle inom tio år. Utspelet hade föregåtts av en längre tids successiv skärpning av narkotikapolitiken. Ett avgörande riksdagsbeslut fattades redan 1988 som inte bara kriminaliserade innehav, utan också personligt bruk av narkotika.

Målet om det narkotikafria samhället slogs fast i bred partipolitisk enighet och det praktiska förverkligandet skulle främst ske genom ökad statlig repression. Från 1993 blev maxstraffet för det egna bruket sex månaders fängelse, vilket gav polisen möjlighet att drogtesta alla misstänkta knarkpåverkade personer som ordningsmakten fick ögonen på.

Det var helt i linje med vad den inflytelserike psykiatrikern och marxistiske vänsterradikalen Nils Bejerot (1921-88) förespråkat. Det är hans idéer om nödvändigheten av hårdhänta tvångsmedel och kompromisslös nolltolerans som de senaste decenniernas politik huvudsakligen baserats på. Resultatet?

Enligt EU:s narkotikabyrå EMCDDA har Sverige den efter Estland högsta narkotikarelaterade dödligheten i unionen, femfaldigt värre än medlemsstaternas genomsnitt. Bland festande ungdomar – inte sällan hemmahörande i den välbeställda medelklassen – tenderar narkotika att bli en vanligare och mer acceptabel drog än alkohol.

Samtidigt möts vi nära nog dagligen av rapporter om den våldsamma gängkriminalitetens härjningar med skjutningar och sprängningar. Den extremt lönsamma illegala knarkhandeln är gängens primära drivkraft och det är dessa gäng som Morgan Johansson, numera justitieminister, i början av sommaren lovade att ”rycka upp med rötterna”.

Under onsdagen lanserade regeringen ännu en handlingsplan för nå det narkotikafria samhället. Det rörde mest fluff som nya undersökningar och utarbetandet av kampstrategier. Det enda konkreta förslaget var att ändra postlagen i syfte att effektivare komma åt misstänkta knarkförsändelser.

Narkotika är tveklöst ett eländigt gissel. Men om den Bejerotinspirerade politikens facit sedan 80-talet varken är en reducerad skadefrekvens, eller en minskad efterfrågan, eller ett stävjande av den knarkdrivna våldsbrottsligheten – då borde det vara hög tid att ändra kurs till något som fungerar bättre.

Ofriheten begär förtroende

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/8:

Det har gått trettio år sedan Berlinmurens fall och frihetens triumf över tyranniet. Men nu har den liberala ideologin ”tjänat ut” och blivit ”obsolet eftersom den kommit i konflikt med den överväldigande befolkningsmajoritetens intressen”, enligt vad Vladimir Putin deklarerade i den brittiska tidningen Financial Times i slutet av juni.

Vanligt folk har fått nog av migration, gränsöverskridande rörlighet och mångkultur som det gamla västerländska etablissemanget står för. Reaktionen har manifesterat sig i tidstypiska fenomen som Brexit och Storbritanniens Boris Johnson, USA:s Donald Trump, Ungerns Viktor Orbán, Italiens Matteo Salvini.

”Liberaler kan helt enkelt inte längre diktera någonting för någon som de har försökt göra under de senaste decennierna”, hävdade Rysslands härskare – han som själv genom sin armé av nättroll och påverkansagenter livligt underblåst de inskränkta vulgärnationalistiska populiströrelsernas framfart i Europa och Amerika.

Den liberala demokratin är dekadent och slapp, dess verklighetsfrånvända styrande elit förnumstigt mästrande sina alltmer alienerade medborgare som bara ser kaos omkring sig och längtar efter en stadig hand vid statsrodret, fasta normer och traditionella värden. Det är budskapet, det är bilden, som Putin och hans likasinnade vill trumma in. Och inte utan oroväckande resultat, det måste medges.

Liberalismen må vara trängd för närvarande, men det har den varit förr och ger historien någon fingervisning om framtiden är det knappast i de auktoritära alternativens favör.

Det öppna demokratiska samhället är överlägset på att skapa och sprida välstånd, korrigera misstag och övervinna svårigheter. Liberalismens ideal om frihet och jämlikhet svarar på ett oöverträffat sätt mot individens behov av värde och värdighet.

Vad har förtryckarregimerna att erbjuda i jämförelse annat än sitt syrefattigt kvävande klimat, sina krav på kollektiv underkastelse, sin rättslöshet, enfaldiga personkult, statliga lögnpropaganda, korruption och maktfullkomlighet! I Moskva demonstrerar tusentals ryssar mot Putins tjugoåriga maffiavälde. I Hongkong flammar massprotesterna mot Pekingdiktaturens hårdnande grepp.

Orden i författaren, poeten och filosofen Lars Gustafssons stridsskrift För liberalismen (1980) har knappast förlorat i aktualitet:

”Ända sedan Upplysningstidens filosofer, ända sedan trumpetsignalen i Beethovens Leonoraouvertyrer har liberalismen velat ha ett bestämt slags människa. Hurudan? Enkelt uttryckt: en som växer. Utvecklar sina latenta möjligheter. Som är i stånd att erbjuda omvärlden överraskningar. Liberalismen vill alltså inte frihet i allmänhet, den vill ha en frihet som alltid kommer att te sig utmanande, frihet att växa”.

En idé mogen för dödförklaring? Fan tro´t!

Sjukvård vid vägs ände

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/8:

90 dagar är länge nog om man drabbats av en allvarligare sjukdom. Men inom denna utdragna tidsram är du som patient i alla fall lagstadgat garanterad att få besöka en specialist för undersökning.

Behöver exempelvis en operation utföras, är du också enligt lag garanterad att behandlingen ska påbörjas inom 90 dagar efter att läkaren fattat sitt beslut.

Så är åtminstone ransoneringssystemet i den politiskt styrda och offentligt finansierade svenska sjukvårdsapparaten utlovat att fungera. Verkligheten ger facit.

I juni hade över 100 000 patienter väntat längre än 90 dagar på antingen ett första specialistbesök eller på behandling. Som KD:s Ebba Busch Thor och Acko Ankarberg Johansson skriver i Aftonbladet (11/8) är det ett nytt svenskt bottenrekord. Aldrig förr har patientkön i Sverige varit så olagligt lång som denna sommar.

Det säger en del om garantins värde och ännu mer om de gamla ingrodda strukturfel som sjukvården är behäftade med. I den återkommande rankningen som analysföretaget Health Consumer Powerhouse (HCP) gör över de nationella sjukvårdsmodellerna i trettiotalet europiska länder, hamnade Sverige på plats åtta i den senaste mätningen 2018. HCP ger berömligt höga poäng för den excellenta vårdkvaliteten.

Men det som drar ner placeringen är det till synes eviga bekymret med den bristande tillgängligheten och de långa väntetiderna. Trots politiska försök till lösningar som genom 90-dagarsgarantin är det bara på Irland och i Storbritannien som patienterna tvingas utstå en värre kontaktsituation med vården, konstaterar HCP syrligt.

Det är ett fatalt misslyckande som leder till onödigt ökat mänskligt lidande i första hand, och lika onödigt fördyrande samhällskostnader i andra hand. Ty det måste finnas bättre sätt att organisera vården på. Och det gör det förstås.

KD slår på trumman för att avskaffa de föråldrade, tröglevererande landstingen (regionerna) och vill låta staten överta ansvaret som sjukvårdens huvudman. Det vore sannerligen inte en dag för tidigt om så skedde.

Men det räcker inte enbart för att åstadkomma en effektivare vård som lever upp till kraven och samtidigt håller skattebördan för den långsiktigt stigande efterfrågan på välfärdstjänster inom rimlig kontroll (annars riskerar den resursskapande ekonomin att undermineras).

Enligt Health Consumer Powerhouse finns Europas bästa sjukvård i Schweiz och Nederländerna. Bägge har händelsevis ett obligatoriskt privat försäkringssystem med konkurrens mellan såväl försäkringsgivare som vårdutförare.

Staten reglerar att inga medborgare får nekas täckning, offentliga subventioner utgår till särskilt behövande (tankesmedjan Timbro publicerade nyligen en intressant rapport i ämnet, som förutom exemplen Schweiz och Nederländerna även pekar på Japan som har en liknande framgångsrik variant på samma modell).

Det vore något för Sverige att ta efter.

Med ett större inslag av egenfinansiering, konkurrens och marknad skulle vi dels kunna undvika en hotande offentlig kostnadsexplosion i välfärdssektorn, dels äntligen slippa den planekonomiskt färgade sjukvårdsransoneringen med dess kroniska köproblematik.

Att söka vård i Sverige ska inte vara som att vänta på Godot.

Ett brott mot anden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/8:

Innan filmen, radion, televisionen – och sedermera internet – invaderade våra liv dominerades det offentliga rummet av affischen. Den var under 1900-talets början, jämte tidningarna, det viktigaste medlet för att påverka allmänheten.

Särskilt Frankrike utmärktes av en styv skara affischmålare. Inte sällan var det konstnärer som tog chansen att tjäna en hacka på att ställa sina talanger i marknadens tjänst. I Paris och andra franska städer tapetserades husväggarna med förföriska budskap i form och färg som saluförde fotogen, kakaopulver, parfym och cigarettpapper. Den moderna reklamen var född.

Dess skapare skulle snart få helt andra uppdrag än att sälja vanliga konsumtionsvaror. 1914 slog blixten ned som satte världen i brand. Medan stormakternas unga generation förblödde i skyttegravarnas leriga helvete, engagerades de främsta affischkonstnärerna för att vinna slaget om opinionen.

När det gällde att mobilisera samhället mot den tyska fienden åren 1914-18 utgjorde fransmännens och deras anglosaxiska allierades affischer ett mycket effektivt vapen. Bildspråket var obarmhärtigt. Tyskarna utmålades som barbariska hunner, fråntogs alla mänskliga drag, förvreds till blodtörstiga monster vilka måste krossas till varje pris.

Detta sätt att avhumanisera motståndaren och hålla igång krigsviljan genom att piska upp hatkänslor i det egna folkdjupet kom sedan att bilda skola med förödande konsekvenser. 1923 skrev en tysk frontveteran:

”Jag kom redan tidigt underfund med att den rätta användningen av propagandan är verklig konst… Men först under kriget kunde man se, till vilka oerhörda resultat en rätt använd propaganda kan leda. Tyvärr måste man… här studera allting hos motparten… Ty vad som försummades av oss, tillvaratog motståndaren med oerhörd skicklighet och beräkning. Även jag har lärt oerhört mycket av denna fientliga krigspropaganda”.

Författaren var Adolf Hitler som i Mein Kampf uttryckte lika varm beundran för de allierades mördande opinionsbildning, som han spydde galla över det tyska kejsardömets taffliga försök i samma genre. Efter Hitlers maktövertagande lät propagandaminister Joseph Goebbels utforma den nazistiska hetsen i ord och bild med de allierades agitation under första världskriget som en inspirationskälla.

När Hitlers välde brutits och hans hantlangare ställdes inför rätta i Nürnberg, förevisade åklagarna nazistiska krigsaffischer i domstolen och menade att dessa utgjorde ”ett brott mot anden”.

Motiveringen för åtalspunkten löd: ”Visst är propaganda tillåten, men den har sina gränser och måste göra halt inför den mänskliga personens värdighet, inför lagarna och inför moralen. I alla länder existerar garantier till den enskilda människans skydd, skydd mot förtal, skydd mot ärekränkning; dock översteg den tyska propagandan hämningslöst och obestraffat dessa gränser”.

Detta borde vara en tydlig historiens varning om hatretorikens och det militanta bildspråkets civilisationsförstörande kraft. Men första världskrigets demoniska kolportörer tycks ingalunda upphört att fånga nya villiga lärjungar ute på dagens digitala affischplatser för politisk propaganda som Twitter och Facebook.

En av de mest framgångsrika mediala opinionskrigarna är USA:s president Donald Trump, som byggt sin maktbas på ett gränslöst flöde av lögner, grov demagogi, konspirationsteorier och främlingsfientliga utfall. Det är ett ogenerat, kalkylerat vädjande till människans primitivaste instinkter som knappast är väsensskilt från vad Nürnbergåklagarna fördömde.

Trumps brott mot anden är att medvetet förgifta samhällsklimatet och underblåsa en brutalisering av politiken, vars mörka följder han inte kan undgå ett betydande ansvar för. Måtte det amerikanska folket ge honom en välförtjänt straffdom i nästkommande val.